En oväntad resa

Jag gick upp på en kulle så att jag hade bra utsikt över fältet och skogsbrynet. Det var
gryning och solen hade precis rest sig över trätopparna. Jag gick ner på ett knä och satte
handen i marken. Frosten i gräset nästan skar mot handen och det stack i näsan och ner i
lungorna när jag andades in den kylande luften. Jag la ut en liten filt och satte mig ner på
den kalla marken. Tiden gick och det hade nu rört sig mot en timma eller mer. Jag gned
mina händer och armar för att hålla värmen och precis när jag var på väg att ge upp och
gå hem så hörde jag nått i buskarna borta vid skogen. Jag sträckte mig sakte efter min
båge och pilar. Jag höjde bågen och satte pilen på strängen, sänkte den igen och tittade
tillbaks mot skogsbrynet. Buskarna och grenarna slutade att låta och röra sig. Min blick var
helt fast och jag började spänna bågen en aning. Och ut från skogen kommer en ren, en
väldigt stor ren med massiva horn. Den trippade mot mitt håll. Jag höjde bågen väldigt
väldigt sakta. Renen stannade kanske en 20-30 meter ifrån mig. Min båge var nu helt
höjd, jag spände strängen i takt med ett djupt andetag. Det sved i kroppen av kylan. Jag
satte strängen vid min kind och siktade in mig. Jag andades ut tungt men sakta och jag
släppte i väg pilen. Helt ljudlöst gled den genom luften. Det kändes som om tiden saktade
ner. Jag kunde inte andas. Pilen träffade renen precis vid revbenen. Renen gick upp på
bakbenen och sedan föll. När pilen träffade var det som om någon tryckte på en knapp
som återställde allt. Tiden gick i normal takt igen och jag andades in. Jag tittade på renen
när den låg där. Jag fick nästan lite skuldkänslor, ett sådant oskyldigt djur. Men jag gör vad
jag måste för att få mat. Jag började sakta glida ner för kullen, tog små steg mot renen.
Jag satte mig ner på knä vid renen och kände direkt hur det blev blött och kallt om knäna.
Jag tog fram kniven och började hugga av hornen som annars fastnar i det långa hårda
gräset när man drar den. Jag tog fram repet som satt i byxliningen och skar av en bit så att
jag kunde binda ihop horna som jag sedan kunde sälja. Resten av repet band jag fast
bakbena på renen och började dra den hemåt.
Jag hissade upp renen i ett träd utanför mitt hus och flådde den. Pälsen var smutsig och
blöt. Jag gick ner till en bäck som rann några hundra meter ifrån mitt hushåll för att tvätta
av pälsen och samtidigt rengöra kniven som jag precis flått renen med. Jag skyndade mig
tillbaka. Innan jag steg in tog jag några vedträ så att jag kunde sätta igång brasan till
kvällen. Solen stog högt nu. Klockan var nog runt 12-1 och det började bli en aning
varmare ute. Jag tog min häst och red in till stan som låg 2 kilometer bort. Vägen dit var
över ett berg, ett stenigt och vasst berg. Vi kallade det dimmiga bergen ʼmisty mountainsʼ
för det var en bergskedja och ungefär 10 mil bort hade man vandrat en gång i tiden. En
folkgrupp på 100st från vår by och 30 soldater från Karthgad. Karthgad är fortet som ligger
i centrum av staden Neugrad. Så när dom hade nått toppen av berget så var dimman så
tjock att man bara kunde se en meter framför sig, det snöade och vinden var fruktansvärd.
Och när ledaren Garthar hörde ett skrik från nåstans i dimman drog han sitt svärd och
ropade:
- Är allting okej? hallå!
Han fick inget svar. Han hör klingor slå, mer skrik och hästarna sprang iväg. Han såg
svart/gråa skepnader röra sig i dimman. Tillslut blev allt tyst. Han vrider och vänder på sig.
- Kom då, kom fram om ni vågar! skrek Garthar.
Han kände nått kallt mot sin hand och han vände sig hastigt och peka sitt svärd mot det.
Det var en pojke som hade försökt ta hans hand. Garthar såg skräcken i hans ögon. Han
tänkte att här kunde dom inte stanna. Han grep tog om pojken och drog upp han på
ryggen. Han började springa tillbaks mot Neugrad. Han hörde att dom underliga
varelserna var nära. Dom nästan flåsa han i nacken. När han kommit ur den tjocka
dimman fick han syn på en häst. Han vänder blicken bakåt och ser att han inte skulle
hinna upp på hästen. Så Garthar slänger upp pojken på hästen och hyffsar i väg den.
Pojken vände sig om på hästen och tittade bak på Garthar, blicken i pojkens ögon sa klart
och tydligt att han var rädd. Garthar sluter sina ögon och böjer sitt huvud mot honom för att
visa att allting skulle bli bra. Han vänder sig om och drar sitt svärd. Ur dimman kom gråa
läder klädda varelser med kropp som människor, vidriga tänder och ögon lika vita som
snö. Dom hade nerblodade och smutsiga pälsar runt nacken och en bit ner på ryggen.
Deras svärd var rostiga och böjda men breda. Dom kom i en hastig fart. Garthar släppte
iväg ett mäktig vrål ända in till det första slaget som föll mot benen mot den första varelsen
som slog en volt och landa på rygg. Han klarade av den ena och den andra, tillochmed
den tredje. Han ser att en varelse, lite större än dom andra träda fram. Han knuffas och
tränger sig förbi dom andra. Garthar visste att det var över. Men han samlade nog med
mod för att gå till attack och vinna tid så att pojken kunde komma hem oskadd. Garthar
drar svärdet bakom midjan och med all sin kraft försöker han sticka svärdet genom magen
på varelsen. Och han lyckas. Men varelsen drar enkelt ut svärdet och slänger det åt sidan.
Garthar gick ner på knä och tittade in i bestens själlösa ögon. Varelsen drar sitt svärd.
Garthar tittar bak på pojken. Han hade precis lyckats ta sig över floden. Det värmde i
hjärtat på Garthar. Han tittar upp på besten igen med nästan ett litet halv léende. Betsen
höjer sitt svärd. Garthar fortsätter att titta in i bestens ögon utan att blinka minsta lilla.
Bestens klinga föll mot Garthars hals.
- NEEEJ! Skrek pojken.
En tår fälls från pojkens safir blåa ögon. Han vände sig om och började rida mot Neugrad.
Det sägs också att vattnet från floden ska ha ställt upp sig som en mur som hindra
varelserna från att hinna ifatt pojken. Pojken anlände oskadd. Och vad som hände efter
det vet jag inte. Jag är på väg in i staden Neugrad för att det ryktas om att Pojken ska
träda fram och berätta. Men han är nog ingen pojke längre, han är nog upp mot en 20-25
år nu.
Jag hade precis kommit ner för bergssluttningen. Man kunde se rök stiga från staden. I
fortet Karthgad har man en stor brasa i mitten av fortet. När jag anlände till Neugrad var
jag tvungen att lämna över min båge och pilar. Vakterna vär väldigt strikta med
inspekteringen.
- Allt klart, sa en av vakterna.
Jag drog på mig ett fake léende och nicka mot han. Jag gick in genom dom stora portarna.
Jag tittade mig om kring. Alla skötte sitt jobb, vissa hugg ved och vissa skötte om djur med
mera. Jag försökte leta efter en handelsman. Jag fråga en person om vart man kunde hitta
en sådan.
- Du kan gå till Beirands allmäna varor som ligger precis runt hörnet här, sa en arbetare.
- Tack, svarade jag!
Jag gick runt hörnet som han sa. Jag ser en medel stor skylt sticka ut som det står
Beirands allmäna varor ʻBeirands general goodsʼ på. Jag stiger in och fick syn på en på en
flintskallig mullig medelålders man med ovårdat skägg och hygien som en gris. Jag la fram
pälsen och hornen från renen. Han tittade på mig och sa:
- Du får 37 guldmynt för det här, sa han och räckte över.
Det var väldigt bra betalt. Det var nästan som om jag tog pengarna en och en för jag inte
ville ta på hans lortiga slemmiga händer som han torkat sitt egna dregel med. Hans
andedräkt luckade som sprit och ost. Jag fick kvällningar i halsen av det. Jag vände mig
om och gick hastigt ut ur butiken. Jag hostade jätte mycket och behövde nått att dricka.
- Hur är det med dig? Kan jag hjälpa dig med nått? Frågade en äldre man.
- Du kan gärna säga mig vart närmsta pub ligger, svara jag.
Mannen skrattade och pekade.
- Tack!
Jag går hastigt mot puben Skinande Pilen ʻShining Arrowʼ. Jag smäller upp dörren och
kastar mig mot baren.
- Två öl stop tack! Hastade jag ur mig.
Han tittade på mig med en blick som sa tydlig att han tyckte jag var lite underlig.
- Här har du, sa han.
- Tackar!
I mitten av rummet så var det en liten brasa. Det fanns 2 stolar lediga. Jag satte mig ner,
drack min öl och stirrade in i elden. Mina tankar om allt möjligt rusade igenom mig, men
speciellt på min fru. Hon blev bortrövad för ett halvår sen ungefär och jag skulle göra
precis vad som helst för att få tillbaka henne. Det var varmt och mysigt vid elden, sång
spelades och jag var omringad av härligt folk. Det hade blivit mörkt ute nu. Snart skulle
Pojken i historien träda fram. Späningen steg enormt hos folket, det märktes tydligt. Jag
hade druckit färdigt mina stop nu. Alkoholen nästan brände lite i halsen. En man men lång
kappa och huva satte sig bredvid mig. Jag sneglade lite mot mannen. Han såg väldigt
besvärad ut. Men jag lät det vara. Han ville nog inte att någon person skulle lägga sig i.
Jag hade däckat på puben. Jag väcktes av en man som var helt ivrig.
- Han kommer nu, skynda dig!
Jag reste mig upp och gick ur från puben. Huvudvärken var extrem. Kändes som om
någon hade dansat på mitt huvud. Jag står i en folkmassa tittar upp på muren där det
ryktas om att han skal komma. Det tar sin tid och många börjar tappa hoppet om att han
ska träda fram. Jag började också tro så och jag hade tänkt att gå tillbaka till Skinande
pilen och hyra ett rum över natten. Men precis då så känner jag hur någon tar tag i min
arm och börjar dra mig ur folkmassan.
- Släpp mig! Sa jag högt.
Men personen fortsatte att dra. Det var mannen från puben tidigare. Han hade fortfarande
kappan och huvan på sig. Han drog in mig i ett rum med tre andra personer. Jag häpnade
och frågade:
- Vilka är ni? Sa jag försiktigt.
Mannen som hade dragit mig tog av sig huvan och så såg jag dom. Dom safirblåa ögonen
och jag fattade direkt vem det var.
- Så historien är sann, sa jag.
- Ja, mitt namn är Hjornskar, sa han.
- Vart har du gömt dig såhär länge?
- Det har jag inte. Jag har levt som alla andra. Jag bara smällte in.
- Men dina ögon? Så fort jag såg dom så visste jag att det var du, det måste ju någon mer
ha märkt?
- En kvinna vid namn Abelone tog hand om mig. Hon la en förtrollelse på mina ögon så
dom bytte färg till grön.
- Och varför är dom inte det fortfarande?
- För när jag beger mig till Dimmiga bergen ska dom äckliga onda varelserna se att det är
jag som återvänt för att förgöra dom.
- Du är galen om du beger dig ditt.
- Kanske, men inte om jag får hjälp av dig.
Jag tittade på honom med en förvånad blick.
- Mig? Vad ska du få för hjälp ut av mig?
- Jag har hört att du är en av Andrelheims bästa bågskyttar.
Andrelheim är landskapet vi bor i.
- Ja, men nått sådant här är verkligen inte för mig. Jag är en jägare, inte krigare!
Jag börjar gå mot dörren och precis när jag tar i handtaget säger han:
- Vänta!
- Vad?
- Det finns en annan anledning till att du bör följa med oss.
- Jag lyssnar.
- Din fru, Brina!
Jag tog snabba steg fram och var ungefär 10 centimeter ifrån honom.
- Allt du vet om min fru tar du och berättar för mig!
- Det var varelserna som fånga tog henne. Vi kallar dom Rascal.
Jag slöt ögonen och böjde ner huvudet. Jag visste att det var farligt, men om jag kunde få
se Brina igen så skulle jag ta chansen.
- När reser vi? Frågade jag.
- Imorgon.
Det blev tyst för en stund.
- Låt mig presentera mina andra följare. Detta är hofgrir, Asbjorn och Arnbjorn.
Hofgrir var den lite kortare och mindre typen, skulle säkert tänka mig att han var bra med
dolk och kniv. Asbjorn och Arnbjorn var bröder. Kanske tillochmed tvillingar. Dom var riktigt
storväxta båda två. Som två björnar.
Jag gick tillbaka till Skinande pilen. Jag hyrde ett rum över natten. Rummet var ganska
sunkigt, men det fungerade. Jag tänkte mycket under natten, på hur det skulle bli och ifall
jag skulle få se min älskade Brina. Jag kunde i sova en blund och jag såg hur solen var
påväg upp. Jag gick upp och tog på mig mina kläder. Jag hade alltid med mig en pipa. Jag
satte mig vid fönstret med pipan och tände den. Alla arbetare hade också gått upp nu. Jag
hörde någon komma upp för trapporna och det bankade på dörren. Jag släckte pipan och
öppnade dörren. Hjornskar står där och ser lite trött ut på utséendet men verkr pigg i
övrigt.
- Är du redo? Frågade han.
Jag nickade. Jag tog på mig mina skor och följde med han ut. Utanför portarna av
Neugrad stog det fem hästar klara. På ett bord bredvid låg min båge, ett svärd och en
enkel rustning med kappa. Jag tog på mig rustningen, band fast mitt svärd och satte
pilkogret och bågen på ryggen. Jag sadla min häst, det var en vit häst. Jag satte mig på
den och det kändes bra.
- Alla klara? Fråga Hjornskar.
Alla svarade med ett ja förutom jag, men det märkte dom inte. Jag vände mig om och
tittade på Neugrads flamma som gjorde ett stort rökmoln i den kalla höst luften. Jag vände
blicken mot Dimmiga bergen och sa inom mig själv.
- Hur kommer detta att sluta?

***

Av: Anton Karlsson

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (1 röst)
En oväntad resa, 4.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.