Du bad mig om sanningen, men du ville egentligen inte höra den

Det var en helt vanlig måndag, jag och delar av familjen satt och tittade på Ullared. Jag tycker det är mysigt att se sommar i tv-rutan, när det är vinter utanför mitt fönster. Det var trevlig stämning och allt kändes mysigt och kärleksfullt, ja du vet som det ska göra med sin familj.

Men Innan jag skulle gå och lägga mig, börjar jag diskutera med min brors flickvän. Jag känner henne egentligen inte så jätte bra, men bra nog för att kunna se ett beteende som jag inte gillar. Hon klagade lite lätt på gäst rummet som jag och mamma hade målat, vi hade också köpt nya saker till gäst rummet där dem skulle sova. Jag och mamma bestämde oss för att inte ha någon tv där inne, har man en gäst hemma, ska man ju umgås. Okej, jag visste att hon har problem med att sova utan tv, men snälla, hon är gäst här. Jag skulle aldrig klampa in till min pojkväns rum och klaga över att han inte har tv på rummet. Jag tycker personligen inte att man gör så. Känslan när jag satt där i fåtöljen var skrämmande, inombords grät jag floder. Varför skulle min egen bror falla för en tjej, som tror sig kunna styra hemma hos andra. Han förtjänar verkligen någon bättre.

Resten av min familj hade gott och lagt sig, men dem kunde höra att det inte var någon bra stämning på övervåningen. Men ingen av dem bestämde sig för att gå upp och prata ut. Där låg dom, tysta som mus och lät mig ta all kritik. Jag gick och la mig med tårar den kvällen, jag grät över hur allt kunde bli såhär, jag hade när jag var yngre längtat till att min bror skulle träffa någon, men nu när det är gjort så är jag inte lika glad. En del saker blir verkligen aldrig som man hoppats på, jag kan ju inte styra över vem min bror ska tycka om. Kanske trodde jag det när jag var yngre. Dagen efter var luften tung att andas, gillar inte att lägga mig när jag har flera tusen ord kvar att säga. Men så blev det just den kvällen. Hon fråga mig om jag hade något mer att säga, jag tvekade. Hon bad om sanningen.

Tyst satt jag där och tänkte, ska jag ge henne min sanning en tidig morgon som denna. Jag tvekade men bestämde mig. Jag sa till henne att: Eftersom du ber om den så ska du få den.

Rätt ut i luften kom mina ord som jag hade tänkt att begrava.

Hon lyssnade med stora öron och jag kunde se hur hennes ögon vattnades, det var inte meningen tänkte jag för mig själv. Men du bad mig, du ville ha sanningen och den är inte alltid vacker eller rolig att lyssna på. Idag ungefär två veckor efter händelsen så vet jag inte om jag ångrar det jag sa, jag har fått höra av min bror och delar av familjen att det var onödigt. Tydligen tycker dem att jag skulle behållit sanningen för mig själv. Men är det inte meningen att man ska vara ärlig, kunna säga till en annan människa vad man egentligen tycker, man behöver inte säga sanningen på ett elakt sätt.

Men en vän eller partner som är ärlig vet man att man kan lite på. Varken min bror eller hans flickvän vill prata med mig, jag vet inte om det gör mig ledsen eller arg?. Någonstans vet jag att det jag sa behövde sägas, men kanske var hon inte redo för sanningen.

Saker och ting i livet är bra konstiga, först har man en bror och vad jag trodde en ny kompis som var min brors flickvän.

Men sedan öppnar jag munnen och berättar sanningen som hon bad mig om att säga, och då. Ja då. Är det inte längre någon av dem som vill träffas.

VN:F [1.9.11_1134]
2.5/5 (2 röster)
Du bad mig om sanningen, men du ville egentligen inte höra den, 2.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.