Drömmar i fjärran

Pia satt mysigt ihopkrupen i den lilla färjan som tog henne från den lilla ön till fastlandet, med ett par starka armar runt omkring sig.
Hennes blick hade drömmande fastnat i horisonten, där solen sakta var på väg ner, och himlen runtom hade alla tänkbara röda och gula färger.

Tankarna virvlade runt i hennes hjärna som en tornado.
Detta var en av hennes bästa dagar, men som alltid så tar det roliga slut,
Pia är inte van vid nått annat.

Solen var på väg upp. Pia steg upp, duschade, åt frukost. Humöret var på topp. En länge planerad resa skulle ske just
idag. Inget mål, utan bara en såndär spontan resa, där allt kan hända.

Hon promenerade till busshållsplatsen som låg en bit bort. Behövde inte vänta länge, bussen stannade och hon klev på.
Nu bar det i väg…
Pias tankar var nån annanstans, som vanligt…I drömmarnas värld.
Drömmarna fick ett abrupt slut när bussen stannade.
Pia förundrades över att en och en halv timma hade gått så fort. Hon klev av och började gå.

Klockan hade redan hunnit bli halv tio på förmiddagen.

Pia for in i några affärer, fick syn på lite smågrejer som hon ville ha. Ett linne köptes också på samma veva.
Och i en annan affär såg hon den snyggaste väska hon någonsin sett. Självklart köpte hon den också.

Solen stod högt på himlen, så Pia fot till parken, satte sig ner på en parkbänk och solade.
-Riiing, Riiing….
Hennes mobil ringde och hon svarade. Efter en stunds pratande och skrattande och skämtande, lade hon på.

Hennes ben visste direkt vart de skulle, hon hade gått den vägen många gånger förr.

Pia gick på gatorna längs staden. Lägenhet efter lägenhet tornade upp runt henne. Men efter ett tag kom en större väg,
och hon gick över. Tre minuter senare var hon vid hamnen, dit hon alltid hamnade när hon var i storstan.

Solens strålar värmde och kittlade hennes kropp, hela hennes själ ville flyga iväg, hon var så lycklig, så fri såååå KÄR.

Pia behövde inte vänta länge, mobilen ringde igen;
– Hej, var är du?
Där jag brukar vara, svarade Pia, och log med hela ansiktet.
Den mörka rösten på andra sidan luren fick henne att smälta som en glass i solskenet.

-Jag ser Dig! Sa den mörka rösten.
Pia vände sig om… och där stod han…

En lång och ståtlig man, med ljustbrunt hår som nästan såg blont ut, när solen och vinden lekte med det.
Det riktigt lös om honom.
Han kom sakta gående mot henne med ett brett leende. De omfamnade varandra, drunknade i varandras ögon.

Pia fick inte nog av den intensiva blicken som han hade. Ena ögat var lite åt det gröna hållet,
medans det andra var blått. Det var något djuriskt över det hela.
Hon undrade lite vad han tyckte och tänkte just då. Var han lika lycklig som henne,
kände han sig lika flygfärdig och mossig, fast innerst inne visste hon att han kände likadant,
det märktes på hans dimmiga blick…

De gick hand i hand till bryggan och väntade på färjan som skulle föra dem till den lilla ön,
som låg 45 minuter från fastlandet.
Pia satte sig på bryggan och väntade, medans Conny, som killen hette, lade sig ner och solade sin bara överkropp.

Pias blickar kunde inte slita sig ifrån den underbara kroppen som matchade så bra till de ljusblåa
stentvättade jeans-shortsen som slutade just under knäna. Hennes kinder hettade till vid tanken på vad man hade kunnat
göra/vad man gjort med den kroppen.

Färgan kom och de klev på.Färden till ön var över på ett ögonblick, och de klev iland. Conny var välbekant med ön,
hand i hand gick de runt ön, och hamnade på en stor strand. Utsikten var helt otrolig, sand och vatten åt alla
vädersträck, stora fartyg och segelbåtar som for förbi ibland.

Conny bredde ut sin svarta handduk på sanden.

De klädde av sig till badkläder och lade sig ner.
Pia och Conny tittade varnadra djupt i ögonen och började kyssas. Pia lade sig halvt ovanpå Conny,
bägge var helt i sin egen värld.
Om det fanns någon annan där? var helt okänt för dom, allt kretsade kring, här och nu. Inget annat existerade,
deras brinnande kroppar var det enda som gjorde sig påmint om att de fanns.

Hur länge de legat där visste de inte, men de fick för sig att hoppa i vattnet, det var ganska grunt,
så de fick gå en bit innan de kunde doppa sig helt.

Det blev en hel del lek i vattnet, Pia hade så kul, timmarna bara flög förbi. Innan de for och åt i restaurangen
som låg på ön, satt de där på handduken tätt intill varandra och kysstes, tittade på den vackra utsikten,
och njöt av att bara finnas till.

Efter en lång stund som kändes som en sekund, var de tvungna att börja klä på sig.

Pia skrattade hysteriskt när bikinin skulle av, hon kunde inte förstå vart all sand som var under,
mellan och ovanpå brösten kom ifrån. Som tur var fick hon hjälp av Conny, som mer än gärna borstade av sanden
från hennes kropp.

Pia tyckte det var mer som upphettsande smekningar som brände i hennes själ och kropp.
Hon kunde inte få nog av hans händer, som var överallt.

På nått sätt lyckades de få på sig kläderna, och traskade hand i hand till restaurangen och beställde varsit skrovmål.
Pia hade hunnit bli jättehungrig, men det förstod hon först när hon började äta!

Det blev glass till efterrätt, han betalade.

Nu stod de på bryggan igen och väntade på färjan, långt där borta kunde man se siluetten som närmade sig, allt för fort…

Pia önskade att den aldrig skulle komma, att hon aldrig skulle behöva fara hem. Det enda hon vill var att vara med Conny, Han var hennes allt, de var som tvillingsjälar, den ene visste om den andre var glad, ledsen eller arg. Men arg behövde hon ju aldrig vara när hon var med honom.

De klev på och Conny satte sig först och sen Pia på bänken, lutande på hans bringa,
hans ena ben var på bänken och liksom inlindat på hennes ena ben.

Så där satt hon nu och tittade på solen som var på väg ner vid horisonten. Drömmande, njutande, glad men samtidigt lite
ledsen för att dagen gått allför fort.

Hon sneglade lite på Conny, och undrade vad han tänkte på… Egentligen visste hon det… säkert samma som henne…

Färjan kom iland just innnan hennes buss skulle föra henne hem.
Och som alltid så var det mycket kyssande och kramande innan Pia snabbt fick rusa till bussen innan den for utan henne.
Vilket inte hade gjort nått…

En och en halv timma hem…
.. Den längsta resan nånsin. Jobbigare och jobbigare för varje gång.
Alltid lika ledsen.

Pia var hemma, plockade upp nyckeln och låste upp dörren.

-God kväll, har du haft det kul?
Frågade hennes man, som redan lagt deras två barn i säng, och som själv var på väg att lägga sig.

Pia tänkte;
-I morgon, måste jag berätta, I morgon, måste det ske….

Med tårar i ögonen somnade hon, och drömde om Conny!

***

Av: Ann-Karin Wass

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.