Besmyckad och vacker

Prolog
Året är 2020. Birgitta Nordström, 58 år och hennes man Erik, 52 år, lever ett rikt liv i småstaden Bjätteryd i Småland. Birgitta jobbar som sjuksköterska på en kirurgavdelning på stadens sjukhus sedan två år. Erik är VD för ett medelstor företag på orten. Båda är aktiva medlemmar i Missionskyrkan i Bjätteryd. Birgittas stora intresse är kroppssmyckning. Hon har vid sidan om sitt jobb som sjuksköterska en butik som säljer smycken och utför piercing. Själv har hon flera smycken i både ansikte och på kroppen, men även maken Erik gör reklam för butiken genom att stolt bära ett hornliknande smycke i nässkiljeväggen.
Birgitta och Erik har tre döttrar som alla är vuxna nu. Emma är 30 år, gift med Patrik och bor i Göteborg. Emma och Patrik har fyra barn; Tora, Britta, Ingemund och Stig. Erika är 28 år, gift med Gustav, även de bor i Göteborg. Erika och Gustav har två tvillingar Kari och Teodor. Yngsta dottern heter Evelina. Hon är singel och läser till sjuksköterska i Stockholm. Birgitta och Eriks barn är blandat förtjusta i detta med kroppssmycken. Emma gillar det inte alls, men har fått acceptera att Patrik har en pilspets i underläppen och en ring i höger ögonbryn. Erika och Gustav bryr sig inte alls om det, utan tycker att det är okej bara de själva slipper. Evelina har en del kroppssmycken, även om hon inte är så extrem som sin mamma.
Piercing har blivit mycket vanligt generellt sett. Var och varannan person har det nu. Annat var för några år sedan. Birgitta fick sitta i fängelse i ett år relaterat till sitt intresse för kroppssmycken och Erik fick villkorlig dom.

Kapitel 1
Året är 2013. Det är en lördag i mitten av maj i Bjätteryd, en småstad i Småland. Birgitta och Erik Nordström sitter vid frukostbordet tillsammans med sin yngsta dotter Evelina. Evelina är 18 år och ska snart sluta andra året på gymnasiets frisörprogram och har inte tid att sitta och mysa över frukosten med sina föräldrar. Hon ska ut och ha kul med ett kompisgäng från skolan.
- Hej då. Nu sticker jag, säger Evelina på väg ut till badrummet. Vi ses i eftermiddag. Jag kommer kanske till middagen vid fem.
- Okej, svarar Birgitta. Vi ses då.
När Evelina har gått tittar Birgitta upp på Erik från morgontidningen.
- En liten notis blev det, säger hon. Inte mer …
- Får jag se, säger Erik. Han läser högt: ”En kvinna i 30-årsåldern blev igår kidnappad under förmiddagen. Det skedde medan hon skulle gå till arbetslunch. Hon vaknade senare på en parkbänk inte långt därifrån med fem piercingar i ansikte. Händelsen är anmäld till polisen, men polisen kan troligen inget göra på grund av brist på bevis. Kvinnan har lämnat smyckena till en pantbank.”
- Vilket slöseri, utbrister Birgitta. Här anstränger man sig för att folk ska bli nöjda och så pantsätter de de fina smyckena de får.
- Du valde kanske fel person, funderar Erik.

Birgitta har länge funderat på detta med piercing och vackra kroppssmycken. Tillsammans med sin man Erik har hon sedan några veckor lagt upp en plan för att piercing ska bli normalt för alla. Birgitta är sjuksköterska på akutmottagningen och har i sitt jobb tillgång till kanyler och läkemedel för att kunna kidnappa olika människor. Planen är att välja ut gammal som yngre, man som kvinna. Hon planerar dock inte att pierca barn och ungdomar. ”De blir ju ändå besmyckade förr eller senare” säger hon till sig själv. Erik har fått till uppgift att vara assistent och eftersom denne 45-årige man är mycket kär i sin sex år äldre hustru (sedan 25-års äktenskap) går han med på att hjälpa henne. Birgitta tror inte att hon kan pierca sig som sjuksköterska, utan att det ska bli skvaller, om inte piercing blir något normalt. Dessutom är det väl frågan vad missionsförsamlingen de är med i ska tänka. … för att inte tala om barnen. Emma är visserligen 24 år och bor i Göteborg tillsammans med sin make och Erika är 22 och bor även hon i Göteborg. Erika läser till civilekonom. De är nog inte så förtjusta någon av dem. Så har vi Evelina … Vad Evelina skulle säga är svårt att säga, kanske hon skulle tycka att hon hade coola föräldrar?

Notisen i tidningen är alltså ett resultat efter Birgittas och Eriks första försök till kroppssmyckning. Att sedan personerna som får kroppssmycken vill ha dem eller kan säga något om det verkar inte bekymra Birgitta mycket.
- Vi kan ta en tur idag med smyckeväskan, säger Birgitta glatt.
- Visst kan vi det, svarar Erik. Det är fint väder idag. Ska vi gå till Munkparken? Vi kanske hittar en trevlig familj där eller ett äldre par. Du ville ju ha olika åldrar på dem som provar piercing.
- Perfekt, utbrister Birgitta.
De gör sig i ordning och beger sig snart iväg till parken.

I parken är det mycket folk. Barn leker i klätterställningen och föräldrar sitter i gräset och pratar. Några har picknick. Lite längre bort från alla andra sitter en familj med ungdomar. Birgitta och Erik smyger sig närmare. Det verkar vara föräldrar inte mycket äldre än 35 år och tre barn, två flickor och en pojke. Den äldsta flickan ser ut att vara i Evelinas ålder.
- De ser trevliga ut, viskar Erik.
- Ja, de blir perfekta. Inte för unga och inte för gamla.
Birgitta plockar fram fyra näsdukar som hon droppar något i.
- Nu, viskar hon och snabbt springer Erik och hon mot dem bakifrån och lägger näsdukarna på var sin näsa.
De fyra faller ihop och somnar snabbt. Ingen runt omkring dem verkar ha märkt något. Eller? Då springer en yngre flicka fram.
- Mamma, pappa, flämtar hon. Vad har hänt?
- De föll bara ihop, säger Erik. Kanske vara det något i deras mat? Jag heter Erik. Vem är du?
- Jag heter Alice och detta är mina föräldrar och syskon, säger flickan sorgset.
- Vi ska hjälpa dem, säger Birgitta som nu har kommit ifrån första förskräckelsen. Vi har en bil här i närheten och kan köra dem till sjukhuset.
- Tack, säger Alice.
Tillsammans hjälps Birgitta och Alice åt att få in familjen i bilen som Erik snabbt hämtat. De kör iväg. Naturligtvis kör de inte till sjukhuset, utan till en stuga som Erik tänkt ut för ändamålet.
- Detta är inte sjukhuset, utbrister Alice. Hjälp!
- Om du är tyst så ska vi förklara varför ni är här, säger Birgitta argt.
- Okej, mumlar Alice tyst.
- Erik och jag är snälla människor som hjälper människor att bli vackra. Än så länge är projektet hemligt det därför vi måste få din familj att sova. Vill du hjälpa oss så blir resultatet bättre, förklarar Birgitta.
- Ni skadar dem väl inte? säger Alice försiktigt.
- Nej då, försäkrar Erik.
- Jag hjälper väl till då, mumlar Alice.
- Duktig flicka, säger Birgitta. Hur gammal är du förresten?
- Jag är tio år, berättar Alice.
- Tio år och har ännu inte tagit hål i öronen, utbrister Birgitta slugt.
- Nej, mamma tycker vi ska vänta tills vi blir arton och kan bestämma själva. Hon är rädd för det där med allergi hos barn, säger Alice försiktigt.
- Vet du, säger Birgitta. Jag är sjuksköterska och jag vet att det inte är så farligt med allergi. Det är mycket sällsynt och det finns alltid hjälp att få. Skulle du vilja ha hål i öronen?
- Ja gärna, utbrister Alice.
- Då kan vi ordna det, säger Erik som nu vill vara delaktig i samtalet.
- Tror du dina andra systrar vill ha hål i öronen också? Hur gamla är de förresten? funderar Birgitta.
- Det vill de absolut, säger Alice direkt. Dagmar är 13, Melker 15 och Teresia blir 18 år nu om en knapp vecka.
- Då ska ni alla flickor få hål i öronen, säger Birgitta. Jag gillar inte pojkar med hål i öronen, så Melker får klara sig utan. Teresia ska också få en ring i ena näsvingen, som en födelsedagspresent från Erik och mig.
- Wow, utropar Alice. Vilken grej!

Snabbt gör Birgitta i ordning allt med Eriks hjälp. Hon kollar om de sover och ger föräldrarna lite mer sömnmedel för säkerhets skull. Alice sätter sig glad till rätta på en stol och Birgitta gör snabbt hål i hennes öron och sätter i två silverringar. Sedan går hon snabbt över till systrarna och ordnar öron- och näsringar lika snabbt där. Alice säger ingenting. Hon är mest fascinerad över dessa hjälpänglar som hon anser kommit till deras familj.
- Vad heter dina föräldrar och hur gamla är de, frågar Birgitta sedan.
- Mamma heter Karin och är 34 år och pappa heter Sven och är 35 år, svarar Alice snabbt.
- Då vill de säkert bli extra fina. Tror du inte det? säger Birgitta och ler mot Alice.
- Absolut, svarar Alice säkert.
- Karin ska få piercing i naveln, i underläppen och en pärla i höger näsvinge och två pärlor i vänster näsvinge, säger Birgitta effektivt och vänder sig till Erik som står redo som en operationsassistent bakom.
Snabbt ordnar hon det hon sagt, som om hon inte hade gjort något annat. Kanske har hon det, för att i hennes tankar har hon gjort detta under lång tid.
- Sven ska få en grov ring i näsan och en kula i underläppen. Jag tror också att han ska få en piercing mellan ögonen. Det är maskulint, mumlar Birgitta nu nästan tyst för sig själv. Sedan vänder hon sig till Alice och säger:
- Tycker du inte din pappa ska få ringar i bröstvårtorna? Många mammor brukar gilla det.
- Det vet du bäst, säger Alice lite skräckslaget. Jag är bara ett barn!
- Ok. Då blir det så, bestämmer Birgitta.
Erik och Birgitta arbetar snabbt och snart är de klara. De nickar åt Alice och börjar sedan bära familjen en och en tillbaka i bilen. Picknickkorgen som familjen skulle ha ätit står i bagaget på bilen tillsammans med deras filt. Tysta åker de tillbaka till parken där familjen först var. Väl framme bereder Erik ut familjens filt i gräset och ställer ned korgen. Det är nu lite lugnare i parken, kanske har många gått iväg för att äta lunch? Erik och Birgitta lägger ned familjen försiktigt på filten, medan Alice tyst ser på.
- Nu är det dags för oss att lämna er, säger Birgitta. Tyvärr kan vi inte låta dig komma ihåg det som har hänt här i dag. Då skulle hemligheten med projektet komma ut för tidigt. Alice, du måste dricka denna dricka för att glömma oss.
- Okej, svarar Alice nu nästan ledsamt och dricker ur glaset. Hon har börjat tycka om denna speciella tant och farbror.
-Hoppas att vi ses snart igen, säger hon innan hon somnar.

Väl hemma igen är Birgitta så glad så att hon sjunger. Hon plockar fram lunch och sjunger en sommarsång under tiden. Erik sitter nöjd med morgontidningen som han nu äntligen har fått läsa. De säger ingenting till varandra över matbordet, utan ser bara på varandra i ett slags nöjt samförstånd.

Kapitel 2
När familjen Lundbäck vaknar upp i parken har solen börjat gå ned över horisonten. Det är Melker som sakta vaknar först. Magen knorrar och vänder sig om mot sin pappa på filten och sätter nästan i halsen.
- Pappa, hur ser du ut?
- Va, mumlar pappa Sven.
- Du har en stor ring i näsan, fortsätter Melker nu halvt fnissande.
- Har jag? frågar Sven som nu sitter förskräckt upp och känner sig i ansiktet och uppdagar fler smycken.
Sven inser med fasa att något hemsk har hänt dem. Han vänder sig om och ser att Karin har piercing i ansiktet och likaså har Teresia hans äldsta dotter.
- Jag har fått hål i öronen, säger Dagmar som nu vaknat till.
- Vakna älskling, säger Sven och rustar Karin i armen.
- Öh, vad är det? mumlar Karin och blir strax klarvaken när hon ser sin makes ansikte.
- Vad är det som har hänt? utbrister hon. Vad har du gjort?
- Vad har jag gjort, säger Sven nu nästan uppgivet. Vad har du gjort? Det var värst vad du har smyckat dig extra medan jag sov.
- Vad pratar du om? säger Karin nästan irriterat.
Teresia som vanan trogen märker att hennes föräldrar börjar bli osams griper in.
- Se, här. Jag har en fickspegel i min väska. Ta er båda en titt och se på oss barn också, tack!
Sven och Karin ser skamset på varandra. De skäms. Att glömma barnen mitt upp i allt detta. Karin och Sven ser på varandra och inser att de ganska blivit uppsatta för något slags spratt eller liknande, men eftersom det ändå skett utan deras vetskap beslutar de sig för att första äta upp picknicken och sedan gå direkt till polisstationen.

På polisstationen sitter konstapel Vilhelm i receptionen. Hon tittar upp när familjen kommer in.
- Jag heter Rebecka Vilhelm. Hur kan jag hjälpa er?
Sven ber att de får sitta ned ostört och förklara vad de varit med om. Kommissarie Andersson kallas in och det blir bestämt att ärendet måste gå vidare till undersökning. Ett liknande fall har ju trots allt nyligen hänt.
- Vi på Polisen skulle gärna vilja be om er hjälp, börjar kommissarie Andersson.
- Vad vill ni att vi ska göra? frågar Karin.
- Skulle ni kunna hjälpa oss genom att låtsas som inget har hänt och gärna fortsätta bära kroppssmyckena ni har fått? fortsätter Andersson.
- Vet du hur många smycken jag har fått? frågar Sven som vid det här laget också vet att hans bröstvårtor har fått ringar.
- Ja, naturligtvis, instämmer Andersson. Hur många har du fått, Karin fått och även barnen fått?
- Barnen har till att börja med aldrig haft hål i öronen, fyller Karin i. Dessutom har Teresia fått en ring i sin näsa och hon är inte ens myndig.
- Jag fyller arton på onsdag, fyller Teresia i argt.
- Hur som helst, fortsätter Karin. Jag har fått fem smycken, varav en sitter här i naveln, säger hon och lyfter upp sin tröja. Hur många har du Sven?
- Jag har också fem, säger Sven surt. Två sitter i bröstvårtorna.
- Coolt, säger Teresia och Melker samtidigt. Får vi se?
Alla ser på Sven som nu börjar bli lite generad.
- Vi väntar till senare, säger han försiktigt.
Poliserna är reda upptagna med sina göromål och ber snabbt om uppgifter om namn, telefon och adress. Familjen går ut från polisstationen.
- Du, säger Karin och vänder sig mot Sven. Du sa vid något tillfälle att innan majmånads slut skulle du ha tagit första doppet i Strandsjön. Det är kanske dags för det. Vi sticker hem och hämtar badkläder.
- Ja, ropar alla fyra barnen glada.
- Jag ska ta mig en ordentligt titt, viskar Karin och ler mot sin make.
- Då hoppas jag du blir nöjd, viskar Sven tillbaka.
Tillsammans går de hand i hand efter barnen, som redan har sprungit ned till buss-hållplatsen.

Vid busshållplatsen pratar barnen i munnen på varandra. De verkar redan glömt allt som skett under dagen.
- Var finns mina badbyxor, mamma? säger Melker.
- Får jag ha min nya bikini? frågar Dagmar.
- Jag ska ha min badhandduk med den stora papegojan på, säger Alice.
Teresia, som ser hur kära hennes föräldrar ser på varandra, tar kommandot direkt.
- Nu kommer bussen, säger hon. Jag ska hjälpa er att leta när vi kommer hem. Ta det lugnt nu bara.

Väl hemma hjälper Teresia sina syskon snabbt med att hitta badkläder. Hela familjen tar bilen ut till Strandsjön.
- Är det kallt, tror ni? frågar Dagmar innan de hunnit byta om.
- Det kan det vara, svarar Sven som själv börjar få kalla fötter både inför att bada och att visa upp sig med bar överkropp.
- Du behöver inte bada om du inte vill, säger Karin. Du och jag kan sitta på stranden och se de andra bada.
- Nej, svarar Dagmar. Badar Alice kan inte jag vara sämre.
Karin skrattar och plockar ut badpåsar och den kycklingsallad hon snabbt tillagade hemma av rester i kylskåpet. Hon går bort och hittar en fin plats att slå sig ned på nära vattnet. De andra tre barnen har redan hoppat i vattnet och Dagmar går försiktigt bakom sin mamma. Med hjälp av handdukar sätter de sedan på sig badkläder. Sven, som har kommit lite efter sin familj då han letade efter en parkeringsplats, tittar intresserat mot sin hustru.
- Du är en skönhet, säger han. Även med ringar och pärlor i ansiktet. Ringen i naveln är faktiskt rätt sexig.
- Pappa då, säger Dagmar förfärat och ser upp på Sven.
Båda föräldrarna skrattar.
- Gå du ned till de andra, säger Sven skrattande. Mamma och jag ska bara sätta på oss badkläder.
- Jag gillar faktiskt ringarna i bröstvårtorna, säger Karin när Dagmar sprungit ned till sina syskon. Det var kanske tur i oturen att personen eller personerna som gjorde detta mot oss hade så god smak.
- Äh, kom nu så går vi ned till barnen, svarar Sven generat.

Vattnet är faktiskt riktigt skönt och familjen stannar några timmar vid Strandsjön. Fram på kvällen efter att de yngre barnen gått och lagt sig och Teresia har satt sig vid datorn i rummet vid sidan om får Karin och Sven tid för sig själva.
- Det har varit en mycket annorlunda dag, säger Karin.
- Ja, undrar vad dessa personer som smyckat oss vinner på detta? fyller Sven i.
- Kommissarie Andersson berättade att kvinnan i 30-årsåldern det stod om i tidningen också hade fått fem piercingar. Vad kan det betyda? funderar Karin.
- Du har rätt, utbrister Sven. Det har jag inte tänkt på. Naturligtvis är det så att vi fick just fem smycken var av en anledning. Vad jag förstår satt hennes smycken inte på samma ställen som någon av våra, i alla fall inte alla. Kanske ser personerna eller personen sig som en konstnär som utgår från varje enskild individ?
- Jag tror att det var en kvinna jag, svarar Karin. Det känns så.

Kapitel 3
På söndagsmorgonen är det tyst vid matbordet. Alla tänker på sitt. Birgitta på den lyckade kroppssmyckningen igår, Erik på om han ska gå en långpromenad med sin hustru efter förmiddagsmötet och Evelina på om Josef en kille i kyrkan ska bjuda henne till sin skolbal om någon vecka. Evelina har hört att han inte har bjudit någon och det vore ju kul att gå på bal. Efter maten går var och en för att göra i ordning sig till kyrkan. Sedan går de tysta tillsammans till Missionskyrkan ett par kvarter bort.

I kyrkan är det fullt med folk och man småpratar med folk man möter. Mötet börjar och idag har pastorn tänkt att prata om förlåtelse.
- Det är tur att mitt samvete är rent, tänker Birgitta. Jag har ju inte sårat någon.
- Är det fel att hjälpa folk på samhället utan deras godkännande? tänker Erik. Vi hjälper ju folk Birgitta och jag, men kanske ska man ändå be om förlåtelse i förebyggande syfte så att säga?
Erik grubblar under mötet på problemet, men glömmer det snabbt efteråt eftersom ett par i deras ålder bjuder hem dem till middag. Det blir ingen promenad, men väl en trevlig efter middag.

På måndagen står det om familjen som blev piercade i Munkparken. Deras bild och namn finns inte med, men det står att Polisen nu ska utreda vad det hela handlar om och att man ska på nytt ta upp ärendet som hände tidigare med den 30-årige kvinnan. Det finns vissa likheter skriver de. Det står också att familjen är intresserade av att tacka sin välgörare då familjen känner sig tacksamma till att ha fått möjligheten att prova på kroppssmycken som de aldrig annars hade gjort. Birgitta känner sig glad när hon läser vad det står. Hon äter frukost ensam, eftersom Erik har gått till arbetet och Evelina till skolan.
- Erik måste jag prata med innan jag bestämmer något, tänker hon. Även han kan ha goda idéer ibland. Det kanske inte är helt lyckat att fråga efter familjen hos Polisen och familjens efternamn glömde jag fråga efter.
Full av tillförsikt städar hon av hemma, innan hon går till jobbet.

På kvällen efter Birgittas jobb sitter Erik och Birgitta en stund för sig själva framför TVn. Erik pratar på om att han kanske ska bli befordrad på jobbet och bli avdelningschef. Han bryr sig inte alls att Birgitta har tankarna på annat håll.
- Är du inte glad för min skull? säger Erik.
- Vadå? Jag har inte hört det sista du sa, säger Birgitta och ser ut som ett frågetecken.
- Jag ska kanske få bli avdelningschef säger jag ju, gnäller Erik nu.
- Åh, jaha. Det var ju kul. Grattis, säger Birgitta då.
- Är du inte ens glad för min skull? mumlar Erik nu riktigt surt. Jag ställer ju upp för dig hela tiden.
- Det är klart, menar Birgitta. Vilken avdelningschef ska du bli?
- Avdelningschef för inköpsavdelningen. Jag ska få ha kontakt med alla de andra industrierna i Norden, säger Erik stolt.
- Oj, det var inte dåligt, utbrister Birgitta nu mäkta imponerad. Förlåt, jag bara tänker på artikel i tidningen idag.
- Jag har inte läst den, svarar Erik. Jag vaknade lite sent och fick stressa iväg till jobbet. Vänta, jag ska hämta tidningen.
Erik slår upp tidningen och det dröjer inte länge innan han hittar nyheten Birgitta menar.
- Du vet väl att detta med att familjen vill träffa dig måste vara en fälla, säger han.
- Tror du det? undrar Birgitta. De kan kanske bara är så glada för att vi har hjälpt dem.
- Nej. Det stämmer inte. Varför skulle det i så fall stå på samma plats som Polisens utredning, påpekar Erik.
- Du har nog rätt. Det är nog en del i Polisens arbete, mumlar Birgitta besviket.
Den kvällen kan inte Birgitta sova. Kanske är poliserna dem på spåren. Hon vänder och vrider sig i sängen och är inte alls redo för att stiga upp när väckarklockan ringer halv sex morgonen därpå. Birgitta duschar snabbt och äter. Innan hon går hemifrån lägger hon en lapp på köksbordet med texten: Jag älskar er så mycket!

När lördagen kommer är Evelina lycklig. Josef har bjudit henne till skolbalen och nu måste mamma hjälpa henne att hitta en klänning. Balen är ju redan helgen därpå. Birgitta och Evelina ger sig ut på samhället för att hitta en balklänning. När de går och tittar i affärer säger Evelina plötsligt:
- Mamma, det var en ny tjej igår på tonårsträffen i kyrkan. Hon hette Teresia. Hon var jättesöt och flera av killarna tittade på henne lite extra du vet.
- Jaha, säger Birgitta nu lite orolig.
- Hon hade ring i ena näsvingen, men verkade förövrigt inte ha de tuffaste kläderna, fortsätter Evelina. Hon går visst också i tvåan på gymnasiet, fast något teoretiskt program. När jag frågade henne varför hon hade ring i näsan sa hon att hela familjen hade fått piercing i present av en de inte kände. Tror du att det är den familjen det stod om i tidningen, mamma?
- Det kan hända, säger Birgitta försiktigt. Fråga henne inte direkt bara då kanske hon tar illa vid sig. Vill du ha ring i näsan?
- Jag?! utbrister Evelina. Nähä. Det är inte snyggt. Trodde du det?
- Man kan ju aldrig veta, säger Birgitta trevande. Det blir ju allt ner populärt. Jag skulle kunna tänka mig det.
- Det kan du inte mena, mamma, utropar Evelina. Du skulle ju se billig ut. Som en prostituerad.
- Ja, du har kanske rätt, säger Birgitta tyst.
- Det här var ju intressant information, tänker Birgitta. Framtiden får utvisa vad den informationen kan användas till. Högt säger hon:
- Oavsett om du gillar ring i näsan eller ej tycker jag att du ska bli kompis med denna Teresia. Det kan inte vara enkelt att komma ny till kyrkan.

På kvällen när Evelina är hemma och ser på film hos en tjejkompis berättar Birgitta för Erik vad som berättats under dagen. Erik håller med om att informationen kanske kan bli användbar, men att de får nog ändå fortsätta med att ligga lågt.

Kapitel 4
Fredagen som kommer går Birgitta och Erik tjänst som nattvandrande vuxna på samhället. Lite stimmigt är det ute på en del restauranger, men ungdomar sköter sig. När klockan närmar sig halv tolv är de utanför en nattklubb. Två tjejer mellan tjugo och tjugofem år står utanför klubben och ser rädda ut.
- Vad är det? frågar Erik och går fram till dem.
- Jag vet inte, svarar den ena. Vi mådde så konstigt plötsligt, blev liksom yra och väggarna rör sig mot oss. Jag har hört att några har fått konstiga saker i sin drinkar och då tänkte vi att vi går hem direkt.
- Behöver ni skjuts? fortsätter Erik.
- Ja tack, säger den andra tjejen. Vi bor här (och lämnar fram en lapp). Vi har precis flyttat ihop för att slippa pendla hemifrån, när vi pluggar på högskolan. Vi heter förresten Madelene och Åsa.
- Vi heter Erik och Birgitta, säger Birgitta.
Mer orkar tjejerna knappt. De stapplar in i Birgittas och Eriks bil.
- Tänker du som jag? frågar Birgitta Erik.
- Det är okej, svarar Erik. Jag vänder hem först så du kan hämta väskan. Evelina sover ändå över hos Josefs kompis bordsdam inför skolbalen imorgon. De skulle förbereda inför balen imorgon bitti.

De tar svängen hem och Birgitta hämtar sin smyckeväska. Med hjälp av GPS hittar de sedan till tjejernas hus. En tjejens nyckel finns i hennes handväska och Birgitta öppnar medan Erik öppnar för att hjälpa ut tjejerna, som sover hårt vid det här laget. De hittar lätt lägenheten och Birgitta hjälper de sovande tjejerna att byta till nattlinne. Sedan lägger hon dem i deras sängar.
- Denna gången får det bli kula i tungorna, ring i navlarna, i ögonbrynen och i näsvingarna. De ska se ut som varandras spegelbilder. De är ju studenter som bor ihop. Vad kan vara mer passande, säger Birgitta nöjd.
Erik och Birgitta arbetar snabbt och Birgitta avslutar med att ge dem en spruta så att verkligen inte kommer ihåg något. De går ut och Erik låser ytterdörren och kastar in nyckeln genom brevinkastet i dörren. Tillsammans beger de sig tillbaka för nattvandringen. De vill ju inte missa den träff som de andra vuxna brukar ha kring klockan två. Som planerat har ingen märkt vad som skett och ännu ett projekt har gått igenom.

På lördagen är det mycket som ska ordnas, veckohandling, bullbak och städning. Allt ska hinnas med innan Emma och hennes man Patrik, samt Erika kommer hem ifrån Göteborg. Döttrarna vill inte missa se sin syster vid balen. Birgitta är stressad och hinner allt precis, innan det är tid att gå på balen. Tillsammans tar Birgitta, Erik, Emma, Patrik och Erika bilen till hotellet där balen ska vara.
Det är tradition att alla föräldrar och andra intresserade står utanför hotellet och vinkar när balgästerna kommer. Birgitta vinkar åt en del hon känner igen. Sedan är det en kvinnan från kyrkan som kommer bakom henne och knackar på ryggen.
- Hej Birgitta! Vad kul att du är här, säger kvinnan som heter Harriet. Min son Simon, du vet, ska ta Studenten nu om en vecka och bestämde sig i sista stund att gå på sin skolbal. Han hade visst träffat en trevlig ny flicka i kyrkan förra veckan.
- Va kul, svarar Birgitta. Evelina ska vara Josefs bordsdam och vi är så stolta.
- Nu kommer de, nästan skriker Harriet.
Mycket riktigt börjar tåget med olika bilar och andra fordon kommer. Glada ungdomar i fina långklänningar och frack kommer till hotellet på rad. Erik och Birgitta ser Evelina och vinkar glatt. De är så stolta över sin söta dotter.
- Ha det så kul, hinner de ropa innan nästa balpar ska träda ur sin bil.
I den bilen sitter Simon och vem är hans bordsdam om inte Teresia. Birgitta puttar på Erik.
- Ser du vem Simon har till bordsdam? viskar hon. Det är ju Teresia i vår trevliga familj. Hon är väldigt söt i sin vinröda långklänning. Ser du att hon fortfarande har ringar i öronen och näsvingen.
- Oj. Det var inte dåligt, säger Erik nästan nöjd. Harriet, du måste vara stolt.
- Ja. Jag var rädd att han skulle missa sin bal, svarar Harriet. Teresia är en väldig söt och snäll flicka.
- Det måste ju betyda att hennes föräldrar och syskon finns här, fortsätter Birgitta viskande. Se, borta vid andra sidan entrén. Där står de!
- De är mycket vackra, viskar Erik tillbaka. Du gjorde ett bra jobb, Birgitta!
Birgitta är nu mycket nöjd och stolt. Strålar ikapp med balgästerna. Emma tittar på henne och ler. Hon tror säkert att hennes mamma är stolt över Evelina.

Efteråt bjuder Erik och Birgitta Emma, Erika och Patrik på middag på en restaurang. God mat serveras.
- Såg ni hur Evelina riktigt strålade ikväll, utbrister Erika. Det var nästan så att jag trodde att hon är kär i Josef.
- Jo, säger Emma. Hon bedyrade innan att de bara var kompisar, men jag undrar …
- Hon var ju enormt söt, fyller Birgitta i. Vi hittade klänningen så sent som förra lördagen hon och jag.
- Det gjorde ni bra, menar Emma. Hon såg vacker och lite lagom vuxen ut, utan att bli lastgammal.
- Jag fick några riktigt bra bilder, säger Erik. Vill ni se?
Han tar fram sin digitalkamera och alla sitter en lång stund och skrattar och pratar om balen. Han har tagit bilder på Evelina och Josef, men också av Simon och Teresia och några andra ungdomar i kyrkan.

Den kvällen sover hela familjen Nordström gott. Evelina tänker att hon är nog lite kär i Josef i alla fall.

Kapitel 5
Veckan går med skolavslutning och annat. Till helgen bestämmer Birgitta och Erik att de ska tacka ja till Emma och Patriks erbjudande om att spendera helgen hos dem i Göteborg. De får en trevlig helg med teater, shopping och annat. Birgitta tänker inte alls på hur det gick med de två tjejerna som blev deras senaste projekt.

Madelene och Åsa mådde inte alls bra efter det som hänt. Först orkade de inte gå till Polisen, men gjorde det när en manlig studiekamrat övertalade dem. Polisen blev förstås tacksamma och började fundera på om det kunde vara flera anonyma kidnappningsoffer. Madelene och Åsa besvärades av stress efter det som hänt och de kunde inte sova på lång tid.

Birgitta och Erik njuter av sommaren och semester. De solar och badar, åker på semester till Kanarieöarna och besöker även Emma och Erika i Göteborg flera gånger. Evelina sommarjobbar hos en frisör i närheten och hinner inte alltid följa med på allt. Det blir augusti och vid ett vanligt förmiddagsmöte i Missionskyrkan träffar de familjen Lundbäck. Familjen Lundbäck har kommit in till Missionskyrkan precis innan klockan blir elva och mötet ska börja. De sitter längst ned vid dörren och vid en tillfällighet får Erik se dem.
- Längst ned i salen sitter Teresia och hennes familj, viskar han till Birgitta.
- Gör de? frågar Birgitta. Var?
Erik pekar och Birgitta menar att de ska avvakta till kaffeserveringen efter mötet.

Efter mötet ser varken Erik eller Birgitta familjen Lundbäck, utan sätter sig vid ett bord med var sin kopp kaffe och kaka. Då kommer Evelina med Teresia.
- Hej Mamma och Pappa. Detta är Teresia, säger hon. Kommer ni ihåg att jag pratade om en ny tjej i kyrkan för några veckor sedan och här är hennes föräldrar Karin och Sven.
Karin och Sven kommer med sina kaffekoppar och sätter sig vid samma bord.
- Hej. Jag heter Karin, säger Karin och ler. Jag hoppas att det går bra att vi sitter här.
- Visst, säger Birgitta och nickar. Kul att ni ville komma till Missionskyrkan. Jag tror inte jag har sett er här tidigare.
- Nej, men Teresia var väldigt övertalande, så Sven och jag sa att vi skulle göra ett försök.
- Kul, säger Erik och även han ler. Vad jobbar ni med?
- Jag är lärare, svarar Karin. Sven jobbar på Hotell Grand, om ni känner till det.
- Det ligger nere vid Hjorttorget, eller hur? tillfogar Erik.
- Förlåt att jag frågar, men var har ni fått så fina smycken ifrån, säger Birgitta nyfiket. Jag är sjuksköterska och i mitt jobb skulle det nog inte passa så bra, men jag tycker det är fint.
- Åh, säger Karin. Vi fick dem i mitten på maj som en hemlig present så att säga. Det blev som en överraskning från en anonym givande.
- Spännande, ler Birgitta.
- Det bästa är, att även om vi aldrig skulle skaffat smyckena själva, har det varit en lyckoträff för oss, fortsätter Karin.
- Det menar du inte! säger Erik.
- Kärleken har faktisk blomstrat upp på nytt mellan oss, inflikar Sven. Vi väntar tvillingar i mars.
- Grattis, utropar Birgitta. Vad roligt, eller blir det mycket eftersom ni redan har fyra barn?
- Faktiskt känns det perfekt, säger Karin och ler. Teresia börjar sista året på gymnasiet till hösten och vår minsta är ju faktiskt tio år. Så vi tycker att bebisar bara ska bli mysigt. Vi blir nog lite annorlunda småbarnsföräldrar än vi var som tonåringar.
- Ja, ni är inte gamla, funderar Erik. Var ni sexton eller sjutton när ni fick barn?
- Hur visste ni det? frågar Sven. Jag var sjutton och Karin skulle precis fylla sexton när Teresia föddes. Vi har haft våra föräldrar med oss hela tiden så det har fungerat bra. När Teresia var två år gifte vi oss och knappt ett år senare föddes Melker. Karin blev färdig lärare när Alice var ett år ungefär. Hon fick jobb relativt snabbt. Jag började ungefär samtidigt att läsa hotellmanagement på högskolan.
- Man måste verkligen beundra er, säger Birgitta. En liten fråga bara … Ni sa att ni fick kroppssmyckena som överraskning i maj. Hur har era arbetsplatser accepterat det?
- Det blev lite snack i lärarrummet, skrattar Karin. Barnen tog det dock som naturligt när jag hade förklarat att det var en present. Det tyckte att de hade fått en cool lärare.
- Min chef och jag har jobbat ihop relativt länge, så han vet vad jag går för, fortsätter Sven. Dessutom jobbar jag inte direkt mot hotellgästerna.
Birgitta, Erik, Karin och Sven får en relativt trevlig pratstund där på förmiddagsmötet. Sedan går de var och en till sitt. Karin och Sven har nämligen lovat Melker, Dagmar och Alice att åka iväg och bada efter mötet. Birgitta och Erik sitter kvar en stund och smuttar på kaffet. Båda är mycket glada för att få veta hur lyckat deras projekt blev.

Efter en god söndagsmiddag med grillad lax ute ska Evelina iväg med några tjej- och killkompisar så Birgitta och Erik beslutar sig att ta en riktigt långpromenad. I sista minuten bestämmer sig Birgitta att ta med sig smyckeväskan. Efter att ha gått några kilometer kommer de till en mindre park. Det sitter en ensam kvinna på en bänk och gråter tyst. Birgitta dra med sig Erik fram till kvinnan.
- Får vi slå oss ned? frågar hon kvinnan.
- Visst, svarar kvinnan och torkar sitt ansikte med en blommig näsduk. Jag heter Rut.
- Hej Rut, säger Birgitta. Vi heter Erik och Birgitta. Vad har hänt?
- Egentligen har ingenting hänt nu, säger kvinnan. Jag sitter bara här och tittar på alla lyckliga par som går förbi. Ni förstår, min man gick bort hastigt i hjärtinfarkt för två veckor sedan. Vi hann bara njuta av att båda hade blivit pensionärer ca en månad, sedan dog han. Nu sitter jag här och undrar hur jag ska kunna glädja mig över livet som pensionär.
- Jobbigt, håller Erik med.
Alla tre är tysta en lång stund. Så säger Rut något som får Birgitta att haja till.
- Vet ni, jag tänker på de här människorna som råkat ut för Ringdamen. Jag menar de eller den personen som går runt och ger olika människor kroppssmycken.
- Jaha, hur menar du då? frågar Birgitta försiktigt.
- Tänk att få en sådan vacker överraskning, fortsätter Rut. Smycken från någon som sett just dig som något speciellt.
- Vad med om jag säger att det är jag som är Ringdamen? säger Birgitta.
- Har jag sådan tur så att du är Ringdamen? utropar Rut.
- Ja, se här, säger Birgitta och visar fram sin smyckeväska. Ska jag även hjälpa dig?
- Ville du det? frågar Rut nu nästan överlycklig.
- Det är klart det, men det finns en hake, svarar Birgitta.
- Typiskt, skrattar Rut. Vad är det då?
- Smyckeprojektet är hemligt, förklarar Birgitta. Så jag måste nog be dig dricka glömskmedicin efteråt.
- Överenskommet, säger Rut kort. Gör det du behöver. Jag behöver bara något annat att glädjas över.
- Jag ska göra dig riktigt fin då, bestämmer Birgitta. Erik, vad har vi?
Erik visar fram väskan och Birgitta mumlar för sig själv ohörbara ord. Hon plockar fram ringar, en rulle med silverkedja och en tång. Till sist plockar hon fram desinfektionsmedel och kanyler.
- Jag visste att rullen med silverkedja skulle komma till pass, säger hon och ler mot Erik.
- Vad har du tänkt dig? säger Erik bara.
- En ring i vänster näsvinge och en liten ring i nässkiljeväggen. Den kan du sätta en berlock i senare om du vill, säger Birgitta och vänder sig till Rut. Sedan ska jag sätta en ordentlig ring i navel och en ring i vardera bröstvårta. Mellan brösten och navel ska det sedan fästas silverkedjor. Blir det bra?
- Jag har lite svårt att föreställa mig hur det blir, ler Rut. Du verkar ändå veta vad som blir fint, så vi säger så.
Birgitta skrider till verket. Ringar fästes först i näsan. Sedan sätter hon ringarna i bröstvårtorna. Det verkar göra ont, men Rut säger inget. Till sist sätter hon fast ringen i naveln och kedjorna.
- Perfekt, om jag får säga det själv, säger Birgitta nöjd.
- Jag är mer än nöjd, säger Rut med gråten i halsen. Jag är rörd. Det är ingen i närheten just nu, så kan vi inte sitta på bänken en stund innan ni måste gå?
- Visst, det går bra, tröstar Birgitta. Hon känner sig också rörd.
Solen går ned över dem där på bänken. De sitter där och säger ingenting. Till sist blir det dock Rut som tar ordet.
- Nej, det här går inte. Ni har annat för er än att sitta och trösta en kvinna som tycker synd om sig själv. Nu tar jag den där medicinen och låter er lämna mig till min ensamhet här. Jag har ju ändå nu något nytt att glädja mig åt.
- Visst, om du vill det, säger Birgitta tyst. Här är medicinen.
- Tack för all hjälp båda två, säger Rut och tar medicinen.
Erik och Birgitta hjälper henne att lägga sig tillrätta på bänken med jackan över sig. Rut somnar med ett leende på läpparna. Birgitta och Erik går nöjda hand i hand hem.

Kapitel 6
En lördag i augusti ska Emmas barndomskamrat Cindie gifta sig. Emma och hennes man Patrik sover över hos Birgitta och Erik under helgen. På fredagen kommer Emma och Patrik. Evelina tycker det är jättekul att ha storasyster där och tillsammans spelar de spel.
- Mamma och Pappa, vi vill berätta en sak, börjar så Emma.
- Vadå för något? frågar Erik.
- Vi ska ha barn i januari, fortsätter Emma.
- Nej, vad roligt, säger Birgitta.
- Vet ni om det blir en pojke eller flicka? frågar Evelina.
- Nej, det är för tidigt än, svarar Emma.
- Jag vet inte om det är kul att få reda på det innan, funderar Patrik.
- Kanske, vi får prata om det, säger Emma.
- Men ni ska ha barn, utropar Birgitta och hoppar upp och kramar först Emma, sedan Patrik. Då måste vi ju ordna övernattning här till barnet. Har ni tillräckligt stor plats i er lägenhet?
- Lugn Mamma. Det är flera månader kvar, skrattar Emma. Du hinner och ja, vi får plats. Vi har ju det som vi kallar kontor, men ändå aldrig använder.
Alla är glada och de sitter länge alla fem och pratar om barnet som ska komma. De gissar om det är en pojke eller flicka. Evelina är övertygad om att det är en flicka. Den kvällen kramar Birgitta om Erik extra mycket.
- Vi ska bli morfar och mormor. Är inte det underbart, säger hon.
- Jo, det ska bli härligt med liv i huset igen. Hoppas att de kan komma ofta, annars får vi besöka dem. Nu går de inte säkra för oss, säger Erik och skrattar.

De somnar glada i varandras famn och vaknar sent på lördagen. Evelina och Emma är uppe och lagar frukost. Det doftar stekt ägg och bacon.
- Jag vet inte när jag åt stekt ägg och bacon till frukost senast, säger Erik.
- Ja, men du vet ju att det inte är bra för ditt kolesterol, förmanar Birgitta.
- Idag struntar jag i allt vad kolesterol heter, påpekar Erik. Här ska ätas.
- Det ska nog räcka och bli över, ropar Emma från köket. Patrik, frukosten är klar.
- Jaja. Jag kommer, hörs det inne ifrån gästrummet.
- Emma, när började bröllopet? undrar Birgitta.
- Det börjar klockan två, men vi måste ju vara i god tid, svarar Emma. Låt oss räkna med ett.
- Fint, då hinner jag stryka min klänning, ropar Birgitta tillbaka nu från badrummet.
- Jag ska hinna att sminka mig också, säger Evelina. Josef skulle kanske komma med de andra kompisarna.
- Josef alltså, säger Patrik som nu kommit ut till köket. Går han i din klass?
- Nej, han är ett år äldre, säger Evelina surt.
- Hon gick ju på skolbalen med honom, fyller Emma i. Kommer du inte ihåg det?
- Jaså han, säger Patrik med menande blick.
- Nu äter vi, säger Birgitta, som vill undvika att systrarna blir osams.
De äter och pratar och snart är klockan redan elva. Birgitta, Emma och Evelina får bråttom att ordna allt som ska ordnas innan bröllopet. Patrik och Erik får order om att diska och sätta in frukosten. De skrattar och har riktigt roligt svärfar och måg.

Klockan kvart i ett är alla klara att åka. Evelina är så nervös för att inte Josef ska se hur fin hon är.
- Bli inte ledsen om han inte säger något, säger Emma. De är sådana killar. De kan nog inte hjälpa det.
- Ja, men jag vill att han ska se det, säger Evelina bekymrat.
- Du vet att jag har varnat dig, säger Emma och gör slut på diskussionen.
Mycket folk är det i kyrkan, både kända och okända. Alla är glada och det pratas friskt. Enda tills Mendelsohns bröllopsmarsch börjar dåna från den stora orgeln. Alla reser sig upp. In kommer brudparet söta och vackra på samma gång. Den riktiga stämningen infinner sig. Brudparet Cindie och Tom blir vigda och snart väntar bröllopsfest för de närmast inbjudna. Birgitta, Erik och Evelina får åka hem. Evelina är besviken. Hon har inte ens sett Josef och de andra. Hon ringer kompisen Jessika.
- Jo, vi var där. Vi såg inte er heller, säger Jessika.
- Typiskt, muttrar Evelina. Kommer ni till öppet hus ikväll?
- Ja, vi tänkte gå dit vid åtta. Kommer du, frågar Jessika.
- Om jag gör, svarar Evelina.
- Ett ögonblick, Jessika, säger Evelina sen. Mamma, ska ni gå på öppet hus?
- Ja gumman, vi går nog dit vid nio skulle jag tro, svarar Birgitta.
- Jessika, jag kommer vid åtta så träffas vid där, eller? säger Evelina.
- Kan vi inte träffas hemma hos mig en timme innan, frågar Jessika.
- Det säger vi, säger Evelina. Hör du inget kommer jag.

Eftermiddagen rinner bara på. Erik läser en bok och Birgitta städar. Evelina är mest inne på sitt rum. Efter middagen vid sex går Evelina över till Jessika och Birgitta presenterar sin plan för Erik.
- Jag tänkte vi skulle ge Cindie och Tom en smyckepresent, säger hon.
- Jaha. Hur tänkte du dig då, frågar Erik. Jag börjar bli rätt van vid detta laget.
- Sluta prata strunt, säger Birgitta argt. Det smartaste vore om vi följer efter brudparet till hotellet i natt. Vi kunde följa med i vår bil på avstånd.
- Är det verkligen okej? undrar Erik. Det är ju trots allt Emmas väninna.
- Det är klart det. De kommer bli jätteglada, säger Birgitta övertygande.
- Visst, säger Erik. Om du är säker så.
Birgitta börjar plocka ihop lite extra i sin smyckeväska för nu börjar den se tom ut. En extra speciell överraskning måste till eftersom det ändå är deras bröllopsdag. Några minuter innan nio är hon klar att åka.
- Vad har du tänkt dig? frågar Erik.
- Du ska få se, svarar bara Birgitta.

När de kommer bröllopets öppet hus är det fullt även utanför. De bjudna middagsgästerna är också utanför och minglar. Birgitta har med sig en blombukett, eftersom den andra presenten är så att säga hemlig. De hejas till höger och vänster. Birgitta ser sin dotter Evelina tät invid Josef.
- Visst är ung kärlek underbar, säger hon till Erik och går för att hitta brudparet Cindie och Tom.

- Grattis till er båda, säger Birgitta till det leende brudparet.
De bjuds in på kaffe och tårta och hamnar bredvid familjen Lundbäck igen.
- Hej, vad roligt att se er, säger Karin glatt.
- Hur har ni haft det? frågar Birgitta.
- Jo tack, svarar Karin. Vi åkte en vecka till västkusten och tältade. Barnen njöt och vädret var perfekt hela tiden. Det blir nog dock den sista tältningen på några år.
- Säg inte det, skrattar Birgitta. Erik och jag var med Emma och tältade när hon bara var några månader gammal. Det gick jättebra.
- Visst, säger Erik, som har lyssnat till samtalet. Du var helt slut av att behöva springa barfota över gruset flera gånger varje natt för att kunna amma. Emma roade sig inte i tältet utan vi fick sitta i campingens gästkök varje gång hon skulle ammas.
- Ja, men mysigt hade vi, påpekar Birgitta.
- Ja, mysigt hade vi, skrattar Erik. Förresten var har ni barnen? undrar Erik.
- De är här någonstans, säger Karin. Teresia var med Evelina och de andra såg jag innan.
- Det är kul att de kommit så bra överens, säger Sven. Teresia behöver det.
Sven, Karin, Birgitta och Erik sitter och pratar och rätt vad det är säger värdparet.
- Nu ska brudparet åka!
Alla reser sig upp och följer Cindie och Tom ut till bilen. De hoppar in i en fin gammal T-Ford och alla vinkar av dem.
- Nej, säger Birgitta. Nu måste vi också bege oss hemåt. Det är tidigt imorgon.
- Redan, utbrister Karin. Vi har ju så trevligt.
- Ledsen, fyller Erik i. Vi måste faktiskt det.
- Okej, vi ses senare, säger Karin och vinkar.
- Hej då, säger Erik och vinkar han med. Emma och Evelina har egna nycklar, så det är ingen fara.
Snabbt skyndar de sig till bilen. Det gäller att inte tappa brudparets bil ur sikte. Den åker som tur är sakta bortåt västra delen av samhället, så Erik har inga problem att följa efter. Brudparets bil stannar vid Hotell Grand. Chauffören öppnar dörren för dem och kör sedan iväg. Erik har hittat en bra parkeringsplats om hörnet och de klarar faktiskt att skynda in lagom för att höra vilket rum Cindie och Tom får. Birgitta och Erik går till hissen och åker i förväg upp till våningen, för att vänta. När brudparet kommer ur hissen och går mot dörren följer Birgitta och Erik smygande efter. Precis när Tom öppnar dörren till rummet slår de till och lägger var sin näsduk med sömnmedel över parets munnar. Snabbt faller de ihop på golvet och Birgitta och Erik kan diskret hjälpa dem in i rummet.
- Jag kör igång direkt, säger Birgitta. Först mer traditionell piercing. Bruden får ring i navel, en i tungan, en i nässkiljeväggen och en i vänster näsvinge. Brudgummen får en ring i tungan, en grov ring i nässkiljeväggen och två ringar i höger ögonbryn. Finalen för båda blir en intim piercing. Det passar ett brudpar.
- Är du säker på det där sista? undrar Erik osäkert.
- Ja, säger Birgitta surt. Det måste vara speciellt till ett brudpar. Han får en ring i förhuden och hon en ring i yttre blygdläpparna.
- Jag har väl inget att säga till om, svarar Erik surt.
- Stämmer, säger Birgitta hårt.
Cindie och Tom blir alltså piercade ordentligt. Mer än vad som nästan är brukligt. Det enda problemet är att Birgitta och Erik, som varit sura på varandra, glömmer att få med sig allt. En desinfektionsservett ligger kvar, samt de båda näsdukarna med sömnmedel.

Tysta åker de hem. Inte ett ord säger de till varandra när de går och lägger sig. Erik somnar snabbt, men Birgitta ligger vaken och somnar inte förrän hon hör Emma, Patrik och Evelina komma in i hallen. Då somnar hon.

Kapitel 7
På söndagsmorgonen mår inte Birgitta bra. Hon har feber och huvudvärk. Frukosten smakar inte. Evelina och Emma tycker faktiskt synd om henne.
- Det blir inget förmiddagsmöte idag i alla fall, säger Birgitta trött.
- Mamma, vill du att jag ska stanna lite längre? frågar Emma. Det är lugnare på jobbet just nu och jag har dagar att ta ut.
- Nej gumman, svarar Birgitta. Det ska nog gå bra och Erik och Evelina får laga mat till sig själv några dagar. Det ordnar sig.
- Får du i dig något då? fortsätter Emma oroligt.
- Ingen fara med mig, säger Birgitta. Du och Patrik åker hem till er som planerat i eftermiddag. Nu vill jag lägga mig igen.
- Jag kommer med ett stort glass dricka till mamma om en stund, säger Evelina när Birgitta går.
- Tack gumman, säger Birgitta. Det blir gott.
- Hon verkar riktigt dålig, säger Emma och tittar på Erik och Evelina.
- Hon överlever, fnyser Erik.
- Har du vaknat på fel sida, pappa? skrattar Evelina.
- Jaja, muttrar Erik. Fast han tänker på hur fel det kändes i natt. De hjälpte inte Cindie och Tom, utan säkert fick även de en hemsk morgon.
Sakta äter han upp maten. Erik vill helst bara komma ut från huset för att slippa höra döttrarna klaga över hur synd det är om mamma som är så sjuk. Klockan är fortfarande endast nio på morgonen när han är färdig och klar att gå till kyrkan.
- Nu går jag till kyrkan, ropar Erik från hallen innan han går.
Erik går till parken i närheten och tittar på änder och storskrake som nu har ungar. Han fortsätter vidare förbi tidningskiosken. Då får han ögonen på kvällspressens bilder. Det är en bild på konstapel Vilhelm med texten: Ringdamen slår till igen – ett brudpar utsatt! Erik känner hur kalla kårar går längs ryggraden. Han fortsätter gå och utan att reflektera över det har han hamnat utanför familjen Lundbäcks hus. Erik går upp för trappan och ringer på.
- God morgon, säger han när Sven öppnar.
- God morgon, säger Sven. Kom in. Erik är på besök, ropar han in till köket.
- Kom in hit till köket, hörs Karins röst.
Erik tar tyst av sig skor och jacka. Han går in i deras kök och sätter sig på en stol.
- Hur är det? frågar Karin bekymrat.
- Jag skulle inte kommit, muttrar Erik. Birgitta och jag bråkade igår. Nu har hon fått feber och Emma och Evelina tycker synd om henne.
- Det gör inget, säger Sven. Det är helt okej att du kom hit. Ta en kopp kaffe.
Tyst sitter Erik med sin kaffekopp. Tankarna maler i huvudet. Han ser ingen lösning på allt som skett. Birgitta kommer troligen dessutom skylla på honom. En lång stund sitter han så, sedan säger Karin:
- Vi hade tänkt gå till förmiddagsmötet. Följer du med?
- Ja. Nej. Ja. Okej, jag följer med, svarar Erik till slut.
- Bra, säger Karin beslutsamt. Vi går om en halvtimma. Sven, kan du gå och kolla om barnen är klara snart?
- Visst, säger Sven och går upp på andra våningen.
- Vill du prata om det? frågar Karin.
- Helst inte, säger Erik och ler lite snett.
- Det är okej, säger Karin glatt. Bara hör av dig om du vill.
Snart är hela Lundbäckska köket fyllt av liv. Alice undrar vilken klänning hon får ha på sig. Dagmar vill ha sitt sköldpaddshalsband som ligger i byrån. Melker är i full gång med att berätta hur han och några andra killar från bröllopet igår spelade fotboll i festvåningens hall med bara några konstiga hattar som trillade ned på golvet. Teresia hjälper vant sin mamma med disken och snart är hela familjen och Erik på väg till kyrkan.
- Tack för att ni finns, säger Erik tyst.
- Det vet du, säger Sven i ett slags samförstånd.

I kyrkan har det redan kommit folk. Flera har sett tabloidpressen och upplyser Karin och Sven om det. De kan bara le artigt tillbaka. Dagmar håller Erik hårt i hand. Handen värmer nästan hela Eriks kropp. Det var verkligen rätt att stanna till hos Lundbäck nu på morgonen. Naturligtvis är inte Birgitta med på mötet, men även Emma verkar vara hemma. Evelina sitter ensam med Patrik. Erik och Lundbäcks går fram och sätter sig på samma bänk.
- God morgon, säger Karin. Jag hörde att Birgitta är sjuk. Hoppas att hon kryar på sig.
- Tack, säger Evelina och ler.
Mötet flyter på. Erik håller Dagmars hand hårt. Ingen säger något. Vad som pastorn pratar om idag hör inte Erik. Tankarna bara snurrar. Han följer med på kaffeserveringen efteråt och pratar lite med några grannar. Allt känns tungt. Erik undrar på hur det blir i eftermiddag med Birgittas humör och sådant. Rätt som det är slumrar Erik till över kaffekoppen.
- Mår du inte bra? frågar Sven som sitter snett över bordet.
- Jodå, jag behöver säkert bara sova, svarar Erik. Det blev sent igår.
- Ska jag följa dig hem eller be Patrik eller Evelina om hjälp? säger Sven som nu verkar uppriktigt bekymrad.
- Ingen fara med mig, säger Erik. Hälsa Evelina att jag har gått hem.
Så går Erik hem med sakta steg. Han vill egentligen inte, men har inget val. Erik måste konfrontera Birgitta. När han öppnar ytterdörren hem är det helt tyst. Han ser varken Emma eller Birgitta. Försiktigt öppnar han dörren till sovrummet. Emma sitter böjd över Birgitta och småpratar. Erik backar försiktigt ut och går ut till vardagsrummet för att läsa en bok. När kommer Emma kommer ut till vardagsrummet hittar hon Erik sovande med boken i knät. Hon lägger en filt över hon och går tyst ut till köket för att ta sig en kopp kaffe.
- Vad är det med Mamma och Pappa? tänker hon högt. Det är något som inte stämmer. Pappa ville inte titta till Mamma alls idag på morgonen. Han gick ut jättetidigt och nu sitter han och sover i vardagsrummet.
Hon får inga riktiga svar på sina frågor för snart kommer Patrik och Evelina in genom dörren.
- Emma, har Pappa kommit hem? frågar Evelina.
- Ja, var lite tysta. Han sover i vardagsrummet, svarar Emma.
- Jag köpte en kvällstidning, säger Patrik när han kommer in i köket. Se här!
Patrik lägger upp tidningen. Konstapel Vilhelm fyller nästan halva första sidan. Polisen i Bjätteryd är kidnapparna på spåren i de uppmärksammade seriekidnappningarna. Vissa bevis har säkrats i det senaste brottet som skedde nu ikväll på ett brudpar som hade firat bröllopsnatten på Hotell Grand.
- Hur många brudpar har haft sin bröllopsnatt på Grand i natt, tror ni? funderar Emma. Det borde nästan handla om Cindie och Tom.
- Åh, Emma, säger Sven. Jag vet att du och Cindie var nära väninnor.
- Vad ska jag göra? frågar Emma.
- Avvakta. Hon har mycket nog ändå, säger Sven. Du kanske kan sända ett SMS om att du finns för henne ifall hon behöver.
- Emma, du vet Lundbäcks. De klarade samma sak bra, säger Evelina. Tänk på det.
- Tack! Jag går och skriver ett SMS, säger Emma och hämtar sin mobiltelefon.
Hur dagen förlöper vet nog ingen av dem, men på morgonen vaknar Erik av telefonen. Det är kommissarie Andersson som ringer.
- God morgon, säger Andersson. Får jag be Birgitta och dig, Erik komma ned till polisstationen under förmiddagen?
- Vad är det som har hänt? säger Erik med darr på rösten.
- Jag kan inte ta det i telefon, säger Andersson. Jag måste dessutom ser er båda. Var vänlig kom ned hit.
Birgitta ligger fortfarande kvar i sängen, men har hört det som hänt.
- Vem var det? frågar hon med rädsla i rösten.
- Det var kommissarie Andersson, säger Erik kort. Vi måste ned nu på förmiddagen. Är febern borta så du klarar det?
- Ja, det är bäst att ta allt direkt, svarar Birgitta. Jag tar en tablett vid frukosten och så går vi sedan. Vi vet ju båda vad det handlar om, eller hur?
- Mm, säger Erik bara.
De äter och gör i ordning sig under tystnad. Evelina har som tur är redan gått till skolan och slipper möta allt direkt.

Väl på polisstationen blir det inkallade till ett förhörsrum. Konstapel Vilhelm och en annan polis kommer in.
- Ni är här som misstänkta i kidnappningshärvan med piercingar. Just nu behöver ni bara lyssna, men sedan ska ni med advokat förhöras.
Metodiskt förklarar konstapel Vilhelm vilka bevis som kommit fram:
- Näsdukar fanns kvarglömt med sömnmedel. De innehåll fingeravtryck från två olika människor, dock inte offren. Även desinfektionsservett fanns kvar som just nu analyseras. Hotellportiern har givit ett gott signalement över två misstänkta som strax efter brudparet in på hotellet. Tidigare offer i kidnappningshärvan har utifrån signalement identifierat er båda.
Birgitta och Erik svarar inte utan stirrar bara blickstilla fram i väggen. Enda svar de ger är ett ja på frågan om de vill få en advokat utsedd. Sedan ringer Birgitta till Evelinas mobiltelefon och lyckas övertala henne att stanna hemma hos Jessika ett tag. Allt går runt Birgittas och Eriks huvuden. De lever som i en bubbla.

Veckan går. Birgitta och Erik stannar hemma från jobbet. De pratar med sin advokat flera gånger och alla tre döttrarna är oroliga för sina föräldrar. Evelina ringer flera gånger från Jessika och både Emma och Erika vill komma hem från Göteborg. Ingen av dem tror att Birgitta och Erik verkligen har gjort det. I samråd med sin advokat erkänner de ändå kidnappningarna. Birgitta åtalas och döms för att ha planerat, kidnappat och åsamkats kroppsskada på totalt tio offer, eftersom även Rut träder fram med sitt vittnesmål i tro att hon ska hjälpa Birgitta och Erik. Erik åtalas och fälls för medhjälp till kidnappningen och medhjälp till kroppsskada. I rättssalen blir det svåraste för Birgitta att möta Sven och Karins ansikten. De ser så förtvivlade ut. Karin berättar bland annat att hon visserligen inte varken sa ja till piercingen eller bortförandet, men att det ändå var en god gärning som Birgitta och Erik gjorde för hennes familj. Domen lyder som följer: Erik Nordström döms för medhjälp till kidnappning av totalt tolv personer och för medhjälp till kroppsskada. Som förmildrande är att han aldrig tidigare varit straffad. Han upplevs dessutom styrd av sin hustru genom gärningarna. Erik Nordström döms till villkorlig dom i två år. Birgitta Nordström döms till att planerat och genomfört kidnappning av totalt tolv personer, samt att ha åsamkat elva av dem kroppsskada. Som förmildrande är att gärningsmannen tidigare är ostraffad och att hon visat ånger till att ha skadat offren. Det är fortfarande oklart om hon inser den psykiska skadan hon givit vissa av offren, men eftersom den psykiatriska utredningen som gjorts räknar henne som psykiskt frisk döms hon till fängelse på ett år. Hon ska också ge alla offer 10 000 kronor var för sveda och värk, samt betala för en valfri piercing hos alla anställda på akutmottag-ningen under ett år, på det sjukhus hon jobbar. Hon får heller inte själv skaffa något kroppssmycke under tre nästkommande år. De två sistnämnda tilläggen anses vara det som kommer ge Birgitta Nordström mest ånger.

Veckan efter domen på morgonen innan polisen ska föra bort Birgitta får hon ett oväntat besök. Evelina har varit i kontakt med Teresia, som kommer och knackar på. Teresia berättar att hennes föräldrar är jätteledsna över det som skett och att de vill komma och be om ursäkt för att de var tvungna att identifiera Birgitta och Erik. Det går naturligtvis Birgitta och Erik med på. Familjen står i trädgården och det blir många kramar och tårar innan familjen bjuds in på en fika. Emma, Patrik och Erika som kommit för att vara med den jobbiga stunden kan bara lättade se på. Emma kan också berätta att har träffat Rut, änkan som var så ledsen. Rut vill hälsa och tacka för all hjälp och berätta att hennes liv vände efter att hon fick kroppen smyckad. Nu ser hon tillförsikt mot framtiden som pensionär. Emma tillägger också att hon har pratat med Cindie och Tom och att det har gått bra med dem, trots den förstörda bröllopsnatten. De är nu på en något försenad bröllopsresa och har faktiskt sparat sin piercingar tills vidare.

Birgitta missade både Karins och Svens tvillingars födelse (de heter Sofia och Tore) och sin äldsta dotters första barns födelse (hon heter Tora). Erik var mycket hos familjen Lundbäck under året när Birgitta satt i fängelse. Både Erik och Birgitta blev senare som extra mormor och morfar till Karins och Svens sex barn.

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (2 röster)
Besmyckad och vacker, 3.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.