Vid regnbågens ände

”Vad var meningen med livet? Varför ska allt vara så svårt? Varför kan inte allt vara enkelt och gå som en dans på röda rosor? Det kommer jag nog aldrig få svar på. Det är så allt fungerar, förmodligen. Att känna tyngd i kroppen, en sten i magen, varje dag. Det är inte lätt. Mamma, det är ditt fel! Alltihop är ditt fel, men jag älskar dig ändå. Trots allt. Du var den röda rosen, du var den som skänkte ett leende till varje ledsna människa, men nu kan du inte göra det, för du finns inte mer. Det är pappas fel att du lämnade jorden, det var han som orsakaken till varför du bara är en ängel i det blå nu. En ängel med vingar, och bara fylld av ro och lugn. Som tur är kan han inte skada dig mer. Han kan bara skada mig, genom att bara säga att det inte var meningen att bråka med dig den kvällen. Kära mamma, jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden så att du kunde komma tillbaka till mig, till oss.. Till mig och Joakim, vi behöver dig..”
***
Jag stängde boken. Att läsa min brors känslor var förkrossande. Han skrev i den här boken, varje gång han inte mådde bra. Jag blundade och tänkte tillbaka på den dagen då vår mor försvann från detta jorde liv. Tim hade rätt. Det var pappas fel. Alltihop. Han hade fått sparken från sitt jobb, och mamma var ledsen över det. Pappa blev arg och trodde att hon bara brydde sig om hans jobb, men så var det inte. Hon älskade honom över allt annat på jorden. Ända tills hon fick en rak höger på vänstra sidan av hennes vackra ansikte, hon drog iväg med bilen. Strax därefter fick vi ett samtal av polisen, om att vår mamma omkommit i en bilolycka. Världen vändes upp och ner för oss. Allt blev katastrof. Men med tiden blev jag bättre, men Tim hade inte läkt sina sår än. Dom hade så bra kontakt, han och mamma. Dom gjorde det mesta ihop, han hjälpte till och städa ibland, eller ganska ofta, dom handlade ihop också. Det var vackert att se deras leenden. Sådana vackra leenden fick vi inte se igen, allt var över. Allt det vackra hade försvunnit, och det skulle aldrig mer kommat tillbaka. Aldrig. Tims skrivbord var fullt med böcker och papper, både skolpapper och hans privata papper. På väggarna fanns bilder, på vår familj, på mamma. En liten ynka tår vällde upp i ögonvrån. Gamla minnen svepte förbi. Helst av allt ville jag glömma. Glömma allt som hade med sorg och kärlek att göra. Jag ville börja leva igen, på riktigt, men det var inte lätt. Speciellt inte när ens bror var så deprimerad och nere. Vi gjorde allt ihop, nästan i alla fall. Men nu ville Tim inte göra någonting längre, allt var meningslöst för honom. Jag trodde på ett bättre liv, med glädje och ett slut på allt ältande, men det gjorde inte Tim. Därför blev allt så svårt. Dörren öppnades.
- Rotar du i mina saker igen din lille jävel? sa Tim och gav ifrån sig ett litet leende.
- Förlåt jag satt och läste i din bok…
- Det gör du jämt så det behöver du inte be om ursäkt för. Tim hade rätt. Jag läste i den nästan varje dag. Och varje dag hittade man något nytt att läsa. Det mesta var sorgliga saker.
- Du fyller år snart förresten, sa jag och försökte låta glad. Tim gav mig en sur blick och fnös.
- Och? Ser det ut som om jag bryr mig? Jag vill inte fira min födelsedag. Jag vill inte bli äldre, tiden får gärna stanna, eller helst spolas tillbaka, så jag får tillbaka min mamma. Vår mamma. Tim la sig ner i sängen och såg ledsen ut.
- Jag vill också få tillbaka henne, ändra på allt så att det inte hade behövt hända. Men såna saker går inte att ändra på, tyvärr.
- Tror du inte att jag vet det? Tim suckade djupt. Mina funderingar satte igång, jag var en funderare, tänkte på allt, jämt. Hjärnan gick i ett utan en paus. Men denna tanke var inte så farlig i alla fall. Jag hade bestämt mig för att ge min bror en någorlunda överrasking på hans nittonårsdag dag. Allt var ju möjligt när sommaren precis hade börjat. Det verkade som att denna sommaren skulle bli varm, och det blev den också.
***
17 juni 1992. Tims födelsedag. Jag hade planerat allting en vecka innan och hans stora dag skulle äga rum hos Peter, våran gemensamma vän. Jag hade inte bjudit så många, av ren instinkt visste jag att han inte ville ha så många inbjudna. Jag kan inte påstå att han var folkskygg, men han nöjde sig med några stycken. Nina, Josef och Linn var redan på plats, eftersom att det var vi som fixat allting.
- Är allt färdigt nudå? frågade Peter.
- Yep, allt är fixat. Vi hade ställt upp ett bord med öl, vin, sprit och läsk att blanda med. Alla hade vi hjälpts åt med att laga mat, klyftpotatis med fläskfilé och vitlökssås. Allt som kunde bli förstört nu var att han inte gillade sin överraskning. Vi hoppades på det bästa.
- Han borde vara här vilken sekund som helst nu, sa Linn med en glad blick. Hon tyckte om Tim, det visste jag. Hon hade berättat för mig att hon alltid var så glad över att se honom, han hade det lilla extra hade hon också sagt. Och det stämde, han var den personen som alltdid brydde sig om andra mer än sig själv i första hand. Fylld av omtänksamhet och kärlek. Dock hade hans glada lyster i ansiktet försvunnit. Alla vet vi varför. Det knackade på dörren.
- Nu är han här! Vi väntar tills han kommer in i köket, där ska vi stå. Okej? Alla nickade ivrigt. Dörren öppnades och Tim steg in.
- Hallå? Är det någon hemma? Vi stod så tysta vi kunde, lampan var släckt, bara för att han själv skulle tända och se allt som väntade på honom. Ännu några steg. Lampan tändes.
- GRATTIS! ropade alla glatt.
- Eh, oj hehe. Det var oväntat. För en gångs skull såg han glad och nöjd ut. Som om han hade glömt alla problem för en sekund. Vilken tur. Detta skulle kanske bli en lyckad kväll trots allt.
***
- En ny skrivbok, jeans, munktröja och nya hörlurar. Tack för alla fina presenter. Vi satt i tv-rummet och drack vin. Maten var uppslukad från alla fat och tallrikar. Alla goa skratt gjorde min dag. Det var så härligt att se Tim glad. En känsla av hoppfullhet och glädje spred sig snabbt i min trötta kropp. Jag satt ganska tyst för mig själv medan Linn och Tim pratade gamla minnen dom haft tillsammans, Peter, Nina Josef pratade om Peters nya bil som hans pappa köpt åt honom. Jag satt bara där, i min egna värld. Smuttade på rödvinet, kände mig lite lullig. Och jag var inte den enda, Tim och Linn fnissade precis som dom brukade göra när dom hade fått i sig lite alkohol. För stunden så var allt perfekt, ingeting var fel. Det enda jag oroade mig för var att Tim skulle vara den deprimerade och ledsna personen redan imorgon, när den glada stunden var över. Men mamma hade lärt mig att leva i nuet, och det gjorde jag. Njöt i fulla drag. Klockan tickade, vid ettiden bestämde sig gästerna att börja dra sig hemåt, jag och Tim var välkomna att sova över tills dagen därpå. Med tanke på att vi druckit. Josef hade inte druckit något så han erbjöd sig att köra hem dom som var påverkade. Våra vänner var väldigt omtänksamma. Inte som vilka vänner som helst, utan speciella.
- Vi kanske kan umgås någon dag, dra till stranden och bada kanske? sa Linn och tittade ömt på Tim. Han nickade. Till slut gav dom sig av, gästrummet var redan bäddad och klar. Två sängar med ett nattduksbord i mitten. Jag slängde mig i en av dom och suckade.
- Det var ganska roligt ändå, tack för allt. sa Tim och la sig i sängen med ett duns.
- Ja visst var det. Tyckte du om presenterna?
- Ja, absolut. Dom var jätte fina. Du förresten, sa han med en fundersam blick. Tror du Linn gillar mig? Jag log brett.
- Ja det tror jag. Vadå då? Egentligen visste jag att hon gjorde det.
- Nej jag bara undra.. En inre röst sa till mig att något var fel.
- Har det hänt något?
- Va? Nej det har det inte. Eller vad menar du?
- Ja du verkar så fundersam. Tim skakade på huvudet. Jag visste att han inte riktigt talade sanning. Men jag ville inte verka tjatig, så jag lovade mig själv att inte ifrågastätta honom.
- Jo alltså… Ehm…
- Ja? sa jag.
- Jag vill helst inte att hon ska gilla mig. Jag förstod inte riktigt vad han menade. Med gott samvete kunde jag bryta mitt löfte och fråga honom vad han menade med det.
- Va? Varför?
- Alltså, vi har varit vänner ett tag och.. jag vill inte att något ska bli förstört mellan oss. Jag gillar henne också men, ja. Jag fattade noll.
- Men om ni nu gillar varandra så är det väl värt en chans? Och om det inte funkar så funkar det inte, eller?
- Det är inte så lätt, jag vill inte att hon ska bli ledsen. Eller.. jag menar.. nej det var inget. Han vände ryggen mot mig och la sig på sidan.
- Nu förstår jag verkligen ingenting, vadå bli ledsen? Allt detta gjorde mig ganska orolig, jag brukade förstå honom utan och innantill, men nu hade jag tappat nyckeln till hans hjärta.
- Nej skit i det, det var inget. Glömt det bara. No big deal. Tim släckte sänglampan. Jag la mig på rygg. ”Vad är det som händer egentligen..” Frågade jag mig själv. Så envis som Tim var, visste jag att det inte var någon idé att försöka kläcka ur honom det som han hade på hjärtat. Funderingarna tog slut när jag till sist somnade, med oron i magen.
***
- Ska vi åka då? Hallå, vakna! Tim snarkade som gamla pappor brukar göra. Högt och ljudligt. Det enda sättet att få upp honom ur sängen var att smälla till honom på kinden. Med ett ryck satte han sig upp.
- Ja jag är vaken. sa han och gäspade samtidigt. När vi sen kom ner till köket så tackade vi Peter för allt han ställt upp på och så gick vi därifrån. Bilturen var tyst, inte ett ljud från oss båda. Jag tänkte fortfarande på det han sagt dagen innan. Men för att inte haka mig upp på saker som förmodligen inte betydde något så frågade jag honom om han ville dra ner till stranden senare på dagen.
- Ja visst, varför inte. svarade han kort. Tim var neutral, skulle detta betyda att han skulle gå runt som en zombie hela dagen. Sådana här dagar när han var neutral, var han varken ledsen eller glad. Jobbigt med tanke på att han skulle vara väldigt svår, typ som att en vägg satts upp mellan dom. Jag bestämde mig för att låta honom gå mer på egen hand, jag ville inte pressa honom på frågor som jag visste att han skulle bli arg av. När vi väl var hemma gick jag in på mitt rum, stängde dörren och la mig i sängen. Blundade och drömde mig bort till vackra tider, där allt var perfekt. Men det kunde jag ju bara drömma om, inget skulle bli som förr. Aldrig någonsin. Eller jo, om jag flyttade hemifrån och glömde bort allt som hade med sorg att göra. Fast det kunde jag ju inte göra heller, min bror behövde mig. Det kände jag på mig. Han behövde någon som fanns där för honom. Som räckte honom handen när han behövde det. Tankarna tog slut och ännu en gång somnade jag.
- Ska vi gå då? Jag öppnade ögonen långsamt.
- Va? gäspade jag stort.
- Ja vi skulle väl ner till stranden, sen är det nog dags för dig att gå upp, du har sovit i tre timmar.
- Ojdå då är det väl dags. Gå och hämta badlakanen så kommer jag. Tim gjorde som jag sa och jag tog på mig badbyxorna. Vita med en blå surfare på. Eftersom stranden låg så nära så tog det bara tio minuter att gå dit. Det hade blivit såpass varmt för ett dopp i sjön. Tim slängde handduken på bänken som stod vid ett träd och gick raka vägen till vattnet. Jag satte mig en stund i gräset på handduken. I hopp om att han skulle vilja berätta vad han menade med att han inte ville att Linn skulle gilla honom. Mina hopp var nog förgäves. När man talade om trollen, jag hörde Linns röst bakom mig.
- Hej! ropade hon glatt. Jag vinkade åt henne. Tim kom upp ur vattnet, hans blick fastnade på Linn och den var skarp, jag blev nästan rädd. Nina var med henne. Hon satte sig bredvid mig medan Linn gick ner till Tim i vattnet.
- Du, sa Nina. Tim har verkat konstigare än vanligt det senaste. Vad är det med honom egentligen?
- Jag vet inte… Vet du, igår sa han till mig att han inte ville att Linn skulle gilla honom. Och jag vill veta varför, han vägrar säga något.
- Okej? Det låter konstigt.
- Mm, mumlade jag.
- Ne, ska vi bada kanske? sa Nina och ställde sig upp. Jag log.
- Ja visst, det var ju därför vi kom hit. Vi sprang ikapp ner till vattnet. Det var ganska skönt. Inte för kallt och inte för varmt. Vi skvätte vatten på varann och hade allmänt kul.
- När kommer din pappa hem då? Han var väl i USA nu?
- Han kommer imorgon faktiskt. Vår pappa hade åkt till USA för att jobba, han hade vart borta i en månad nu. ”Cash in” som han sa innan han for iväg. Jag slängde en blick på Tim som gått upp på land och satt sig på bänken tillsammans med Linn. Han verkade undvika henne. Varför förstod jag inte. Allt var så konstigt det senaste, jag ville få svar.
***
Jag tänkte på det Tim skrev i sin bok. Livet hade visst en mening. Att leva, att finnas. Meningen med livet var att följa naturens cirkel. Födas, leva, bli gammal och dö. Och framför allt att vara lycklig. Leva ett hälsosamt liv, glömma allt det gamla, gå vidare. Hitta nya vägar och skapa nya möjligheter. Ha vänner som finns för en, och finnas för dom också. Att älta gamla saker är inte bra för ens mående, överflödiga tårar av saker som hänt flera år innan. Som man inte behövde gråta över nu. Man har rätt till att vara ledsen, men att fortfarande bäras av en sorg dag ut och dag in skulle leda till att man till slut inte orkar mer. Livet är en gåva man måste ta vara på, man ska leva livet tills det är dags att lämna det. Tills en kropp säger att det är dags att släppa taget och ta Guds hand åt låta honom visa vägen till det nya livet i det blå. Om man inte vårdar det man har kanske man till slut förlorar det.
Tims sätt att tänk var ganska.. Tråkigt. Han hade sagt till mig att livet bara var skit, och att det inte fanns något att leva för. Inte nu längre, när mamma inte fanns. Men det fanns det visst. Han var bara.. speciell. Han hade sitt sätt att tänka på saker. Innan mamma försvann så sa han att livet var perfekt. Att inget kunde komma i vägen för lyckan. Jag önskade att han fortfarande kunde säga så, men det var bara för mig att drömma vidare. Någon gån skulle allt bli bra. Hoppades jag.
- Dagdrömmer du? Jag märkte inte att Tim kommit in i rummet där jag låg i sängen.
- Mm, nje, jo, fast nej jag sover. mumlade jag. Han såg på mig med en rynkad panna.
- Okej okej. Sover med öppna ögon då eller?
- Exakt. sa jag.
- Jag går ut en sväng, hälsa pappa om han kommer hem innan mig.
- Okej, vart ska du då?
- Ingenstans… ska bara gå en sväng.
- Hm.. okej. Tim gick ut från mitt rum, kort därefter hörde jag ytterdörren stängas igen. Jag låg där i sängen för mig själv. Tänkte på livet, och allt annat som hörde till. Att leva i svåra tider var inte enkelt. Fast det var inte så svåra tider egentligen, det var bara Tim som gjorde allt så svårt. Jag älskade min bror över allt annat på jorden, han var min andra halva. Men allt hade blivit så konstigt mellan oss. Jag ville att allt skulle bli som förr. Olycklitvis skulle dom gamla tiderna inte komma tillbaka. Om mamma vart där med oss, hade allt vart som i himlen. Vi hade vart lyckliga. Vår lyckliga lilla familj skulle aldrig mer exsistera, men det var bara att leva vidare.
- Hallå? Det var pappas röst. För att visa en lite ynka saknad så gick jag ner och mötte honom i hallen. Iklädd kostym gav han mig en kram och frågade hur jag mådde.
- Jodå. Jag mår bra. Fast där ljög jag lite grann. Jag ville inte oroa honom i onödan.
- Så bra, var är Tim? sa han medan han tog av sig skorna och ställde resväskorna i köket.
- Han skulle ut, jag skulle hälsa från honom förresten.
- Okej, har du någon aning om vart han skulle då? Jag skakade på huvudet.
- Kaffe? frågade jag.
- Ja tack. Pappa var en person som kunde dricka kaffe sent på kvällen, klockan hade hunnit bli nio redan. Vi pratade en del om hur det gått medans han varit borta, och om Tims födelsedag. En timme senare gick han och la sig. Jag stannade uppe för att vänta på Tim, men han syntes inte till. Inte på flera timmar. Klockan tickade. Jag kände irritationen stiga med storm.
- Kommer du inte hem snart så får du utegångsförbud för resten av sommaren, muttrade jag för mig själv. Trots att han var nitton så var jag mån om honom. Inte skulle få hända min kära bror. Klockan fortsatte att ticka. Den blev tre, fyra, sen fem. Till slut kom han. Jag rusade ut i hallen.
- Vart fan har du varit? röt jag.
- Ute..
- Nehe det menar du inte?! Jag har suttit uppe hela natten och väntat på dig! Något kunde ha hänt!
- Men och? Jag är nitton, herregud. Och du är inte min farsa. sa han argt.
- Nej, men jag är din bror! Får man inte bry sig om sina syskon eller?
- Men shit! sa han och knuffade undan mig och sprang upp på sitt rum. Typiskt. Nu skulle han vara arg på mig för resten av våra liv, kändes det som i alla fall. Kort därefter gick jag efter, jag skulle precis knacka på hans dörr innan jag hörde snyftningar. Han grät. För att inte störa honom så gick jag därifrån, in till mig. Jag ville veta varför han var ledsen, men när han var arg samtidigt var det ingen ide att fråga honom. Efter att ha försökt många gånger innan så visste jag det vid detta laget.
***
En vecka gick. Och jag såg inte så mycket av Tim den veckan. Vi var mest på varsina kanter. Han verkade undvika mig, det gillade inte jag. Han kunde åtminstone ringa och berätta vad han gjorde, men inte ett samtal fick jag. Mitt hjärta sa åt mig att låta honom vara, medans hjärnan sa att jag borde leta upp honom. Och jag valde att följa mitt hjärta.
Lördag. För en gångs skull var han hemma en dag. Vi satt i vardagsrummet, medan pappa gjorde pappersarbete på sitt kontor. Där satt vi med varsina öl.
- Hur tror du mamma har det? frågade han. Han lät irriterad, men samtidigt rädd.
- Bra tror jag, eller jag vet det snarare. Jag tror hon flera gånger viskat i ditt öra att leva vidare, att glömma det som hände.
- Varför tror du det?
- Jag tror inte, jag vet. Han var tyst ett tag.
- Hon borde viska det i ditt öra istället. Inte i mitt. Nu blev jag sådär fundersam och orolig igen.
- Vad menar du med det?
- Det är bara så. Ibland kunde jag inte riktigt förstå mig på Tim. Hans sätt och vara, var nästan läskigt. Jag visste inte för fem öre vad han tänkte. Han var som ett spöke. Eller en person som fått skador för resten av sitt liv. Och inte riktigt kunde uttrycka sig.
- Du måste leva vidare, sa han plötsligt.
- Jag försöker? Men det är inte så lätt när du alltid är så deprimerad, jag kan inte vara glad om inte du är det. sa jag förtvivlat, i hopp om att han skulle tänka till lite. Men det enda han gjorde var att resa sig upp, lägga sin hand på min axel och säga:
- Det kommer bli lätt för dig snart, jag lovar. Sen sa han inget mer, utan gick upp på sitt rum, och jag hörde att han låste sin dörr. Jag satt kvar i min tystnad. Visste inte vad jag skulle göra. Kärleken till min bror var stor, att man kunde älska sitt syskon så mycket, visste jag inte. Jag gjorde ett löfte inom mig: ”Om du försvinner från mig, kommer jag aldrig vara glad igen”
***
Jag var ute på min morgon promenad, solen sken starkt redan åtta på morgonen. Att vädra tankarna var det bästa man kunde göra en morgon som denna. Jag antog att Tim fortfarande låg och sov när jag var på väg hem. Det gjorde han alltid, morgon pigg var han inte alls. Fåglarna kvittrade och himlen var på väg att bli klarblå. Allt kändes bra, goda tankar fanns i mitt huvud. Men när jag såg polisbilen utanför vårt hus, försvann alla goda tankar. Jag sprang in i huset. Pappa satt med polismännen i köket, han bet på sin knoge. Satt alldeles tyst. På bordet fanns ett brev. Långsamt tog jag upp det och läste.
”Kära Joakim, när du läser detta, så har jag lämnat dig och pappa. Jag stod inte ut mer, sorgen jag bar på var för stark. Om du bara visste hur mitt hjärta dunkade allt för hår varje dag, jag har gråtit flera nätter i sträck, utan någon vila. Saknaden av mamma blev för stor. Det kommer bli lätt för dig att fortsätta leva, jag är inte i vägen längre. Och Linn slapp förlora en pojkvän, bara en vän. Kan du göra mig en tjänst? Hitta en tjej som du kan gifta dig med, skaffa flera barn och lev ett lyckligt liv. Jag kände att jag inte kunde göra det. Tyvärr. Du är starkare än mig, det vet du. Du vet inte hur det är att leva med en klump i halsen varje dag som jag inte kunde få bort. Var snäll och ta hand om pappa, och dig själv framför allt. Jag älskar dig, många kramar, Tim”
Jag slängde brevet på golvet och sprang ut, mot skogen, sprang allt vad jag kunde. Det kändes som om hjärtat skulle gå i tusen bitar. Tårarna strömmade ner på mina kinder. Hur kunde han? Hur kunde han lämna mig ensam kvar? Jag fattade ingenting. Jag fortsatte springa. Ända tills jag kom fram till stället jag och Tim brukade sitta på. Föll ner på knä och grät, grät tills ögonen svullnade och tills det inte fanns några tårar kvar. Så det var det han menade med allt han sa. Hans planer var att möta mamma i det blå. Jag skrek, skrek så att kråkorna som satt i träden flög iväg med ilfart. Nu förstod jag, jag förstod allt nu. Att mitt hjärta inte sa det tidigare, så hade detta inte behövt hända. Allt gråtande fick mig att bli utmattad, jag lutade mig mot ett träd och blundade. Inombords fanns det tårar kvar. Jag somnade där jag satt, rösterna från poliserna och pappa klingade i huvudet när jag vaknade till.
- Joakim? sa pappa. Jag vände mitt huvud långsamt åt hans håll. Reste mig upp och började gå mot deras håll. Förbi dom. Långsamt kom dom efter. Flera gånger svalde jag, för att hålla gråten inom mig. Med långsamma steg tittade jag upp mot himlen. ”Oroa dig inte Tim, jag ska leva, leva för dig och mamma”

***

Av: Ramona

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (4 röster)
Vid regnbågens ände, 4.0 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.