Två huvuden borde vara bättre än ett

”Lisa.” morrade jag lågt och tittade under lugg på den slanka flickan som bekymmerslöst stod och sminkade sig i badrumsspegeln. Flickan som på pricken såg ut som jag. Flickan som så ofta misstogs för mig.
Lisa placerade en ljusbrun hårslinga bakom örat och fortsatte med makeupen, låtsades inte om mig. Det var som vanligt. När hon inte gillade det hon hörde var det lättast att ignorera det. Inte för att jag sagt något än, men vi visste ju båda två vilka ord som snart skulle lämna min mun.
”Gör inte det här.” fortsatte jag med samma låga tonfall. ”Du tänker inte klart, du… du tänker inte alls.”
Hon stirrade in i spegeln och gav mig sedan ett kallt ögonkast.
”Du får det att låta som om det här enbart är min idé.” sa hon kyligt.
Jag rös ofrivilligt till och rynkade på näsan. Hennes ord gjorde ont, sved inuti mig. Vetskapen om att hon talade sanning var nästan outhärdlig, och ändå hade hon… vi… inte satt planen i verket än. Hur skulle det då inte kännas efteråt?
Hennes röda läppar formades i ett belåtet leende, nöjd över att ha fått tyst på mig.
Hon var söt, det var jag tvungen att medge. Hennes slanka bleka kropp blev, om möjligt, nyansen vitare i den nattsvarta, korta sidenklänningen. Håret föll mjukt över hennes bara rygg och det skickligt applicerade sminket framhävde de vackra ansiktsdragen. Om jag inte känt henne skulle jag gapskrattat om någon sagt att hon bara var sexton. Arton som minst, men absolut inte sexton.
Det var skrämmande att se hur flickan med den skrattande, bubblande personligheten kunde förvandlas till något så här vuxet och mörkt.
Min ovilja och motvillighet verkade sprida sig som giftig gas i rummet, så det var inte konstigt att Lisa snart avbröt sig igen. Hon himlade med sina mörkblå ögon och spände blicken i mig.
”Sluta nu, Amanda. Det är ingen idé att du strävar emot. Det kommer ske, vare sig du vill det eller inte.”
Ett kvävt ljud trängde upp ur min strupe, ett tyst gnyende. Fysiskt kände jag ingen smärta, men psykiskt växte den sig bara större och större för varje ögonblick som passerade.
”Lägg av.” fräste Lisa hotfullt. ”Bara sluta! Sluta kämpa emot, du vet att det är oundvikligt. Det är det enda rätta! Någon form av rättvisa måste skipas, det vet jag att du också vill.”
Jag blundade och tog ett djupt andetag. Jag orkade inte se på henne. För naturligtvis hade hon rätt igen. Jag ville också ha rättvisa. Hämnas på honom. Det jävla svinet som tagit min mamma ifrån mig. Vår mamma.
Lisa verkade se vilka banor mina tankar gick i, för hon slutade med övertalningsproceduren och la uppmärksamheten på sitt eget ansikte igen.
”Jag vet att du tycker det är fel sätt att göra det på” mumlade hon, ”men det måste göras. Det finns inget annat sätt. Fängelse räcker inte på långa vägar, han måste bort.”
Bort.
Det ensamma ordet ekade i mitt huvud, och på något plan insåg jag att hon hade rätt. Bort. För alltid. Ja, det var bäst så.

Hela rummet verkade dra efter andan när vi klev över tröskeln. Alla ögonpar – bruna och blå liksom grå och gröna – vände sig mot oss för en sekund, sedan fortsatte det vanliga sorlet som om ingenting hade hänt. Ingen vågade väl dröja kvar med blicken för länge, antar jag.
Att alla såg på oss kanske är att förvränga sanningen en smula; De såg på henne. Lisa. Inte mig. Helt naturligt, antar jag. Jag var obetydlig när jag stod där med Lisa, bara ett blekt och tråkigt bihang, även om vi såg lika dana ut. Antagligen för att jag saknade den där utstrålningen och självsäkerheten som Lisa alltid haft.
Damer i vackra långklänningar, herrar i stiliga kostymer och höga hattar, som alla smälte in i den överklassomgivning som vi nu befann oss mitt i. Inte undra på att folk reagerade när någon med en sådan klänning plötsligt dök upp. Och Lisa älskade uppmärksamheten, så klart.
Ljudet av stilettklackar mot marmorgolv ekade lätt i rummet medan vi började röra oss. Helst hade jag bara velat vända om och springa därifrån, men jag kunde inte. Hon skulle aldrig förlåta mig. Allt jag nu kunde göra var att följa henne som en hund, oförmögen att slita blicken från golvet.

Jonas Hermanssons dag hade varit allt annat än hektisk. För första gången på mycket länge hade tiden riktigt segat sig framåt, utan så mycket som ett telefonsamtal, och han hatade det. Hatade att bara sitta där vid skrivbordet sysslolös. Han var – och hade alltid varit – i ständigt behov av underhåll, och därför i tidigt stadium sökt sig till polisyrket. Alltid fanns det något att ta i tu med, om så bara några ungar som snattade vid köpcentret. Men denna dag – inget.
Med ett klick stängde han av TV:n (som fungerat som tidsfördriv större delen av dagen), drog handen genom det gråsprängda håret och suckade. Den gröna blicken snuddade vid armbandsuret, vilket framkallade ännu en suck.
”Fan.” muttrade han buttert.
”Inget blir bättre för att du svär.” konstaterade Vera, utan att lyfta ögonen från kvällstidningen. Kollegan var minst lika uttråkad som Jonas, hon lyckades bara dölja det betydligt bättre.
Jonas mumlade något ohörbart och lutade sig tillbaka i skrivbordsstolen. Risken att han skulle missa något om han slöt ögonen för nån minut var inte särskilt stor.
Tanken hann knappt passera innan en bekant ljudsignal ljöd genom rummet. Vera tittade upp från tidningen, lagom för att bevittna hur kollegan praktiskt taget kastade sig över telefonen.
”Kriminalinspektör Jonas Hermansson!” Orden mer eller mindre flög ut ur munnen på honom. Hans min påminde om ett barns förväntansfulla ansikte en julaftonsmorgon och Vera skakade roat på huvudet.
Samtalet pågick i drygt en minut, utan större uttryck från Jonas sida. Bara några åtskilda hummande och medhållande nickar, medan han antecknade febrilt. Ett hastigt ”Hej då”, Jonas förde långsamt luren från örat och placerade den i telefonjacket igen. Händerna tog stöd på skrivbordets mörka träyta och han rörde inte en muskel. Ryggen var vänd mot henne, vilket gjorde det omöjligt för Vera att tyda hans ansiktsuttryck.
Väggklockans tickande var det enda som hördes i rummet och Vera räknade tyst sekunderna. Tio sekunder. En halvminut. Fyrtiofem sekunder. Hon gjorde en ansatts att öppna munnen, i samma ögonblick som Jonas sakta vände sig om. Ett brett leende prydde den nyss så buttra kriminalinspektörens fårade ansikte.
”Nu du Vera, nu händer det grejer!” konstaterade han upprymt med lysande ögon. Det ryckte i hennes mungipa men hon avstod från att le.
”Tell me.”
Utan förvarning krafsade Jonas upp nyckelknippan från skrivbordet och med två stora kliv var han ute i polishusets korridor. Vera blev inte direkt förvånad av den plötsliga handlingen; efter snart sju år i tjänst med Jonas kände hon till de små lustiga infall han med jämna mellanrum fick.
Hon småsprang efter honom och föll snabbt in i hans raska takt.
”Hällquist.” sa Jonas kort medan de styrde stegen mot hissen.
Vera höjde lätt ett ögonbryn.
”Hällquist…” upprepade hon fundersamt. ”Doktorn? Han som blev så hyllad för sin cancerforskning?”
”Just han.” bekräftade Jonas. ”Fredrik Hällquist.”
Hissdörrarna gled upp, de klev in och började i maklig takt åka ned mot garaget.
”Denna Hällquist håller i en välgörenhetstillställning nere på Statsteatern i kväll.” Han tog en paus och tänkte efter. ”Bidragen går till Bröstcancerfonden, om jag inte mins fel.”
”Jo, jag läste om det i tidningen.” inflikade Vera.
”Fredrik ska ha sett en flicka hoppa ut genom ett fönster.” fortsatte han, som om hon ingenting sagt. Ännu en tystnad följde medan han funderade på sanningshalten i sina egna ord. ”Eller ja, enligt Hällquist ”föll” hon, men jag tolkar det som att hon avsiktligt hoppade. Vi hann inte diskutera detaljer, det blir att reda ut saker och ting när vi kommer dit.”
Vera rynkade lätt på näsan och slängde en blick på Jonas.
”Eller blev hon knuffad.”

Så fort den stora, praktfulla vita byggnaden kom inom synhåll kunde man fastslå att något hänt. Folk överallt, inte bara teaterns gäster. Jonas hade aldrig förstått hur såna här nyheter kunde sprida sig så snabbt.
Människor i dyra klädnader stod samlade i en ring, utan någon form av ytterplagg som kunde skydda dem från decemberkvällens kyla. En grupp uniformerade poliser motade bort nyfikna journalister med blixtrande kameror, medan de spärrade av området med blå-vitrandig tejp.
Polisbrickor visades upp åt höger och vänster när Jonas och Vera trängde sig förbi den värsta folkmassan. De bad tillställningens gäster att skingra sig och fann att rättsläkaren redan var på plats. Jonas hukade sig ner och påbörjade ett samtal med honom, men Vera stod kvar. Ansiktet var sammanbitet när hon såg på den unga flickan. Det vänstra benet stack ut i en onaturlig vinkel, annars såg det ut som om hon sov. Hon verkade inte passa in bland de andra gästerna, med den snäva klänningen som satt klistrad på hennes bleka kropp.
”Jonas? Jonas Hermansson?”
En rund man i frack kom vaggande mot dem. Kort, svart hår omringade den glänsande flinten och han flackade nervöst med blicken. Vera kom genast att tänka på en pingvin.
Jonas reste sig upp och skakade mannens hand.
”Fredrik Hällquist, förstår jag.” sa han, och mannen nickade kort. ”Ska vi ta och sätta oss ner?”
De lämnade Vera kvar vid kroppen och satte sig vid en grupp utemöbler i sten. Kylan trängde nästan genast in genom byxornas jeanstyg, men Jonas ansikte förblev oberört.
”Så,” började han sin berömda första mening, ”berätta vad som hände.”
Fredrik verkade fortfarande befinna sig i ett smärre chocktillstånd och Jonas förklarade lugnt att det inte var nån brådska. Han satt en stund med slutna ögon och mötte sedan inspektörens blick.
”Jag har ju en insamling till Bröstcancerfonden i kväll, som du kanske vet.” sa han med lätt skakig röst. ”Förutom mina närmaste kollegor står en hel del betydelsefulla människor på inbjudningslistan; politiker, forskare, till och med Borgmästaren och hans fru… de står där borta.” Han visade snabbt med handen åt ett par som hade tagit avstånd från de andra gästerna, och Jonas nickade lätt.
”Okej. En välbärgad grupp, alltså. Var flickan inbjuden?”
Hällquist ryckte till och blicken gled bort mot folksamlingen. Han fuktade läpparna varpå han svagt sa:
”Nej.”
”Vet du vem hon är? Vad hon heter?”
”Nej.”
Jonas rynkade förbryllat pannan Någon koppling till flickan måste finnas, antingen till någon av gästerna eller värden själv. Han beslöt sig för att släppa det så länge.
”När du ringde sa du att du sett en flicka falla från ett fönster.” fortsatte han med en viss skepsis i rösten och såg granskande på Fredrik. ”Du inser väl själv hur det låter?”
Fredrik slog ner blicken i bordet.
”Det var en olycka.” mumlade han tyst. ”Hon flög på mig, jag försökte knuffa bort henne och -” Han tappade talförmågan. Jonas såg tålmodigt på honom.
”Förklara för mig. Hjälp mig att förstå vad som hände.”
Den kraftiga mannen nickade långsamt, fortfarande med blicken i stenytan, och tog sedan till orda.
”Jag befann mig på tredje våningen, tillsammans med min sambo, Katarina. Det var fruktansvärt kvavt på bottenplanet, förstår du. Hon påstod att jag inte haft tid för henne på hela kvällen, något jag skulle få gottgöra i natt -”
Han avbröt sig och en lätt rodnad spred sig över de runda kinderna. Jonas nickade, log uppmuntrande mot honom och bad honom att fortsätta.
”Vad hände sedan?”
”Katarina försvann in på damernas och lämnade mig ensam. Jag var, som sagt, väldigt varm och var inte sen med att öppna ett fönster. När jag vände mig om stod hon bara där. Bara ett par meter ifrån mig. Hon log mot mig, men ögonen… hennes ögon…” Han ryste till. ”En grym blick, hänsynslös. Jag tittade bort mot toaletterna, men såg ingen Katarina.
Av nån anledning skrämde denna unga flicka mig, det är svårt att beskriva varför… hur som helst; hon började slänga ur sig massa anklagelser, sa att jag förstört deras liv. Det var en speciell fras som hon hela tiden upprepade…”
Jonas betraktade Fredrik när han kliade sig i huvudet och väntade tålmodigt på fortsättningen.
”´Du tog vår mamma ifrån oss.´” sa han till slut. ”Det var det hon sa, om och om igen. Och det var det som var så konstigt. Hon pratade om ´vår´ mamma, hur ´vi´ hade fått lida… och ibland var det som om hon ångrade allt hon sa. Hennes ögon blev rädda, hon backade ett par steg, började haspla ur sig ursäkter. Men sedan var hon som vanligt igen. Gick på med sina anklagelser, hur jag förstört deras liv och…”
Jonas tittade upp från sitt flitiga antecknande vid Hällquists plötsliga tystnad. Hans små ögon var uppspärrade i mild förvåning. Blicken var fäst på Jonas, utan att direkt se honom.
”Vad.” sa Jonas skarpt. ”Mins du vem hon är?”
Fredrik skakade sakta på huvudet.
”Nej. Men jag tror jag vet vem hennes mor är… ja, självklart. Den där bleka huden ser man inte varje dag… och den lilla spetsiga näsan… ja, så måste det vara.” Han pausade och återfick fattningen. ”Anna-Maria Smed. Jag behandlar henne mot en elakartad tumör i hjärnan. Hon är mycket svag och bor numera permanent på avdelningen.”
Han kikade åter igen bort mot folksamlingen runt kroppen.
”Det måste vara hennes dotter.” viskade han. ”Amanda. Amanda Smed. Ja, det måste vara hon.”
En tystnad la sig mellan de båda medan Jonas lät Hällquists ord sjunka in. Han mötte Veras blick ett tiotal meter bort, såg att hon formade läpparna i ord, men hörde inte vad hon sa. Med ett halvt öra uppfattade han Fredriks låga röst, det lät som han satt och pratade med sig själv.
”Två personer.” mumlade han. ”Det var som om det var två personer.”

Av: Eminaux

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (12 röster)
Två huvuden borde vara bättre än ett, 2.7 out of 5 based on 12 ratings

1 kommentar

  1. Filip Skriver:

    vad menas med ”Två huvuden borde vara bättre än ett” ?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.