Svarta Ögon

I skolan brukar jag beskrivas som tjejen med glimten i ögat, ett ständigt leende på läpparna och ett smittande skratt. Men hemma är det inte riktigt samma sak, där identifierar jag mig som tjejen med svarta ögon, ett streck till mun och en vakande blick över axeln. För i mitt hem är det mitt eget personliga helvete.

När jag går av bussen den här dagen så känner jag hur mina ben blir alldeles tunga, huvudet hänger och jag vill bara försvinna. Jag går med tunga steg mot det lilla, skabbiga huset där jag bor med min mamma och min pappa, samt min rottweiler Molly. Så fort jag kommer innanför dörren förvandlas jag till tjejen med de svarta ögonen, strecket till mun och den vakande blicken. Jag smäller igen dörren och går raka vägen till mitt sjaskiga rum. Utan en blick på mamma smäller jag igen även den dörren och slänger mig i sängen. Molly svansar fram till mig från sin plats under fönstret. Hon slickar mig på handen och tittar på mig med sina vackra ögon. Hon, min fina hund, är nog den som egentligen förstår bäst vilket helvete jag egentligen har. Jag rycker till när jag hör en hård knackning på min dörr. Utan att säga något sitter jag kvar och lockar Molly att komma närmre. Jag lägger hennes huvud i mitt knä och smeker henne varsamt över nosen. Det är mamma som kliver in i rummet och hon är inte nykter. Hennes ögon är glasartade, läppstiftet är utsmetat och håret står på ända. Hon stirrar på mig ett par sekunder innan hon säger något.
- Du får ta ur diskmaskinen denna gången, för pappa måste få sova ett tag till och jag är alldeles för trött för att göra någonting just nu, säger hon och försöker titta strängt på mig men slutar med det när hon vinglar till och måste ta stöd mot dörren. Jag möter hennes suddiga blick och sträcker på mig.
- Jag orkar inte heller, jag har precis varit i skolan, svarar jag och tittar vaksamt på mamma. Hon hajar till och tittar storögt på mig. Hon kliver ett steg närmre och stanken av sprit väller mot mig.
- Vad sa du? väser hon och stiger ännu ett steg närmre. Nu står hon knappt två meter ifrån mig.
- Att jag är trött för jag har varit i skolan, upprepar jag och stirrar stint in i hennes ögon, som vidgas en aning. Med tre snabba steg är hon framme vid mig och rycker tag i min arm. Molly morrar till och gör en ansats till attack.
- Vad i helvete är det du sitter och säger? skriker mamma och griper hårdare om min arm. Med min fria arm trycker jag tillbaka Molly bort till fönsret och försöker sedan dra mig loss från min mammas stenhårda grepp.
- Mamma, släpp mig! skriker jag tillbaka och känner hur tårarna börjar fylla mina ögon. Mammas ansikte är fyra centimeter från mitt och jag försöker värja mig mot stanken som snart får mig att spy.
- Du ska vara glad att du överhuvudtaget får bo här, hos mig och din pappa! Vi har tagit hand om dig, gett dig mat och och tak över huvudet, men du orkar inte ta disken ur diskmaskinen? Vad fan är det för fel på dig? gormar hon och drar upp mig från sängen, så att jag står framför henne. Jag har visst växt, jag är nästan ett halvt huvud längre än henne.
Jag ser hur hon börjar knyta handen och laddar ett slag. Innan hon hinner träffa mig står plötsligt pappa bakom henne och har tagit tag i hennes arm. Han håller den hårt och drar henne med sig, ut från mitt rum. Jag sätter mig ner i sängen och stirrar framför mig. Molly tassar fram till mig och lägger självmant sitt huvud i mitt knä och tittar upp i mina tårfyllda ögon. Med en suck ger jag henne en klapp och lägger mig sedan ner i sängen.

Utanför min dörr hör jag hur helvetet brakar lös igen, när mamma och pappa skriker åt varandra. En hård duns får mig att spritta till i hela kroppen och jag flyger upp ur sängen, samtidigt som Molly tar ett skutt mot dörren och skäller frenetiskt. Jag står stilla ett par sekunder, tills jag hör något splittras, en porslinstallrik eller en kopp. Jag blir plötsligt rasande. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Adrenalinet pumpar och jag knyter nävarna. Jag skakar i hela kroppen och försöker lugna ner mig, men när nästa tallrik går sönder så får jag nog. Jag rycker upp dörren och stormar ut i vardagsrummet. Där står min egen mamma och pappa och kastar porslin på varanda. Pappa blöder i pannan, och mamma har ett jack precis under läppen. Jag blir chockad, arg och ledsen på samma gång. Kan man verkligen göra så, mot sin livspartner? Vilket jävla helvete jag går igenom, varenda eviga dag. Måste jag det här? Måste jag verkligen stå ut med det? Det är inte många som hade gjort det. Jag går mot dörren, och tankarna snurrar i huvudet. Borde jag gå? Vill jag ens gå? Svaret är ju uppenbart, men jag vill bara inte erkänna det för mig själv. Plötsligt flyger någonting vitt förbi mig, bara ett par centimeter från mitt huvud. Det krossas mot väggen framför mig och vita skärvor flyger runt i hela hallen. En kopp, och inte bara det – det är mina föräldrars finaste porslinskopp, den min mormor alltid drack te ur på morgnarna den tiden hon levde, som min mamma utan vidare krossar mot en vägg. Jag stelnar till och vrider långsamt på kroppen. Pappa står som fastfrusen, medan mamma flämtar och följer mina rörelser. Jag fixerar mamma med blicken, och hon kan inte titta bort. Jag känner vågor av vrede som stiger i kroppen. Jag knyter nävarna så hårt att knogarna vitnar och det värker i handflatorna. Jag ser i ögonvrån hur pappa försiktigt backar ett steg.
- Stå still, ryter jag. Pappa hoppar till, men han står iallafall stilla. Mina ögon smalnar och jag kliver med långa steg fram till mamma, som skyggar. Jag ställer mig så att våra ansikten nästan snuddar vid varanda. Jag ryser till i hela kroppen innan jag gör det. Den här gången är det jag som laddar ett slag. Jag träffar mamma med knytnäven rakt över kinden och näsan, och läppen spricker. Hon vacklar bakåt och trillar ner i vårt glasbord framför TV:en. Jag tittar snabbt på pappa, som ser helt skräckslagen ut. Han skyndar fram till mamma, som har börjar resa på sig. Jag ger dem en sista blick, och sedan går jag. Jag tar på mig jackan och mina skor, samt slänger väskan med joggingbyxor och en tröja i över axeln. När jag ska öppna dörren så känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig förfärat om. Det är pappa. Han blänger på mig och hans grepp hådnar.
- Försvinn härifrån, skriker han, vi vill aldrig mer se dig! Jag sliter mig loss ur hans grepp och öppnar dörren. Molly springer fram till mig och ställer sig vid min sida.
- Tack, det behöver du inte säga två gånger, säger jag lugnt tillbaka utan att titta på honom och smäller igen dörren mitt framför näsan på honom. Jag och världens bästa vän, min Molly, går bort mot motorvägen och vi tittar aldrig mer tillbaka.

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (2 röster)
Svarta Ögon, 5.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.