Som en dröm

Kap. 1

Oväntad flytt

Jag tog ett djupt andetag i den kalla vinterluften samtidigt som jag fortsatte gå med mina varma och tjocka kängor. Det kalla och hårda gruset som nästan hade stelnat knastrade under fötterna när jag gick. Det lät lite annorlunda, fast på ett härligt sätt. Jag tittade upp mot den klarblå himlen och mot alla träd som svajade lugnt. Jag andades tungt och huttrade. Jag hittade alltid lugnet ute på landet. Nu var jag så nervös att jag nästan skulle spricka, så att gå ut en promenad i det kalla vädret fick mig att hålla mig lugn. Om tio minuter skulle jag vara tvungen att vända för att sedan gå mot stor-staden för att komma till min nya skola.

Det skulle bli spännande att börja i en ny skola men samtidigt skulle det bli jobbigt. Det visste jag. Det är alltid jobbigt att byta skola, och tro mig, det visste jag. Detta var min elfte skola som jag skulle börja i. Nu hoppades jag faktiskt att jag skulle ha möjlighet att stanna, ett tag i alla fall. Jag kanske inte alltid har visat att jag uppskattat det socialen och alla gör för mig och hur alla lärare jobbar för att hjälpa mig. Jag kanske inte visar att jag vill ha hjälp, men i verkligheten är jag bara rädd. Jag ska göra det bästa för att det här ska funka, det lovar jag.

Jag vände på klacken samtidigt som jag stoppade i hörlurarna i mobilen, musiken började spelas automatiskt. Jag nynnade med samtidigt som jag tänkte på allt möjligt som kunde hända i den nya skolan.

Klockan var fem i åtta när jag kom till skolan. Jag stod utanför och övervägde mina tankar om att springa iväg istället. Tillslut öppnade jag den stora dörren till centralhallen. Jag blev chockad. Det var hur tyst som helst, till och med en myra skulle man höra om den gick på det matta stengolvet. Det var över 100 elever i centralhallen och ingen lade märkte till mig. Alla verkade så tysta, så blyga och så ordentliga. Nästan alla elever satt vid olika formade bord och jobbade. De var insjunkna i sina egna djupa tankar och jag kände mig som osynlig. ’’Snälla, låt ingen se mig’’ ’’Upptäck mig inte’’. Hjärnan gick på högvarv och jag började nästan få ont i huvudet.

”Hej!” sa en ljus kvinnoröst, så högt att det nästan ekade.

”Vem… ”började jag lågt. Det var en lång medelålders kvinna. Kvinnan hade axellångt krulligt brunt hår, och gröna ögon. Hon hade orangea kläder på sig. Kvinnan verkade annorlunda fast på ett bra sätt. Men vem var det?

”Oroa dig inte för mig gulleplutt! Jag heter Sandy och jag är biträdande rektor här på skolan. Välkommen hit! Lisa hette du väl? Jag och din mamma har haft mycket god kontakt via mail och telefon, och jag ska verkligen göra vad som krävs för att du ska trivas här.” Kvinnan som visade sig heta Sandy pratade så fort att det knappt gick och höra vad hon sa.

’’Ehm, tack…” Svarade jag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Sandy tog sin hand på min rygg och föste mig mot en korridor som såg otroligt välskött och ny ut.

’’Kom så går vi in på mitt kontor så vi kan prata ostört.’’ Sade hon samtidigt som jag följde efter henne genom den ljusa korridoren.

Korridoren var ljus med röda detaljer. Det stod blommor på varje bord och det var vita lurviga mattor vid varje dörr. Det var lika knäpptyst här som det var i centralhallen. Golvet var vitt och gjord av plast, väggarna var också vita. Det enda som hade färg i den ljusa korridoren var dörrarna som var röda och tavlor som hängde på väggarna. Tavlorna var abstrakta, det såg ut som blodröd färg som någon bara hade skvätt på tavlorna. Jag gick långsamt för att smälta in den nya miljön. Jag hade aldrig varit i ett rum som var likt detta så det var verkligen en chock för mig. Det luktade sjukhus, vilket fick mig att undra om det här verkligen var en normal skola.

Vi fortsatte gå i korridoren och ju längre in jag och Sandy kom, desto fler personer öppnade dörrarna för att titta eller hälsa på mig. Det var som om jag hade kommit till en annan planet. Människorna verkade så chockade över att jag var i denna korridor. Dom tittade på mig som om jag var en utomjording med clownkläder. Jag undrade om jag verkligen hade kommit rätt.

Sandy stannade upp vid en låst dörr, dörren var stor beige med ett litet runt fönster i högst upp. Hon tog upp en nyckelknippa med massor nycklar på och valde en, sedan låste hon upp dörren.

Rummet var stort med vita väggar. Ena väggen, som låg mot havet, hade ett enda stort fönster. Det var som om väggen var gjord av glas. Rummet tog upp allt ljus, och det var som om man var ute i naturen. Rummet luktade lavendel, vilket fick en att känna sig som hemma. Det var hemtrevligt, men ändå stilrent. Det stod knappt några möbler i rummet förutom ett skrivbord, två stolar och en vit byrå. Rummet hade likadana tavlor som korridoren hade. De var vita i bakgrunden, vilket fick en att nästan tro att tavlan och väggen hörde ihop. Det var små röda abstrakta motiv på tavlorna. Man fick nog gissa sig fram om vad det skulle föreställa.

’’Förlåt för röran… sätt dig så är du snäll!’’ Sandy tog handen och borstade av dammet från den vita byrån som stod precis vid dörren. Hon gjorde sen en gest med handen mot den röda snurrstolen. Jag satt mig ner på stolen och tog ett djupt andetag.

’’Varför kan jag bara inte få gå till min lektion och hälsa på alla nya lärare?’’ frågade jag med oro i rösten. Sandy verkade ta det väldigt seriöst, och efter hon hade satt sig på den andra stolen, lutade hon sig fram.

’’Det här är ingen vanlig skola förstår du raring. Din mamma har väl pratat med dig om det?’’ Hon tittade på mig snett, och log. Hon såg sorgsen ut, som om hon tyckte synd om mig.

”Ehm, nehe… ”Jag hade ju sett att det inte var en vanlig skola. Den var ju så himla annorlunda.

’’Har inte din mamma pratat med dig?’’

Jag skakade på huvudet och tittade ner på mina fötter. Det var just sådana här tillfällen jag bara ville försvinna.

’’Det här är en högstadiet-skola för psykiskt/fysiskt sjuka ungdomar. Dock behöver man inte vara sjuk på något sätt, men det är också en skola för dem som behöver extra mycket hjälp, eller har mycket svårt för sig.

Och vad jag har hört genom din mamma, så är du tyvärr en av dem som faktiskt behöver hjälp. Det är ingenting att skämmas över, och vi är här för att hjälpa.’’

’’Jaha… ”Jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle säga. Tankarna gick på högvarv. Var jag så värdelös att jag var tvungen att gå i en specialskola för sjuka ungdomar? Det var som om en tung sten som hade varit påväg att försvinna, helt plötsligt, sjönk ner igen. Den skulle nog stanna där för evigt. Så kändes det just nu i alla fall.

”Ja, det kanske känns lite tråkigt nu, men jag lovar dig att allt kommer bli bra. Din mamma kommer hit snart med packning och möbler.’’ Sandy avslutade meningen med en suck och lutade sig bak mot stolsryggen.

Jorden stannade upp. ’’Vänta vad?!’’ sade jag med arg röst, jag reste mig nästan upp ur stolen.

’’Ja, hjärtat. Du kommer bo här. Du är redan inskriven’’

’’SÅ KAN NI INTE GÖRA! JAG BESTÄMMER VAR JAG SKA BO NÅGONSTANNS. JAG HAR REDAN ETT HEM, OCH DET ÄR VERKLIGEN INTE HÄR I NÅGON HIMLA ÄCKELSKOLA!’’

Kap 2.

Helvetet är ett hem

Det hade gått ett dygn nu sedan jag kom hit. Jag hade hunnit lugna ner mig själv. Jag låg i mitt rum, som nu inte hade några möbler förutom en säng. Jag måste erkänna att det var ett väldigt fint rum, det såg ungefär ut som Sandys kontor. Ena väggen som löpte ut mot havet hade ett stort fönster. Man såg inte ens väggen, så stort var fönstret. De vita väggarna var dekorerade med tavlor med olika färgskvättar på. Det var kallt i rummet och det luktade som på sjukhus. Jag fick gåshud av att vara här, på ett dåligt sätt.

Jag hade klarat av första natten i det här hemmet. Visst hade jag inte sovit ett knyst, men jag hade i alla fall klarat av den. Jag hade suttit i sängen hela natten med huvudet ut genom fönstret och lagt märke till allt som jag i vanliga fall inte skulle gjort. Jag hade tänkt på var jag var och hur allt kunde förändras så fort. Sedan hade jag fortsatt titta ut. Jag hade granskat havet som låg precis utanför och brusa, jag hade granskat skogen och alla dess träd. Jag hade granskat de två fladdermössen som hade flugit fram och tillbaka. Jag hade suttit hela natten och tänkt på livet. Jag hade känt ångesten komma krypandes mot mig. Det är hemmet, som egentligen skulle hjälpa, har inte hjälpt någonting. Jag känner mig 10 gånger värre än vad jag gjorde innan jag kom hit.

’’Lisa, det är din mamma. Får jag komma in?’’ Det var mamma, jag hörde hennes röst, och jag ville mer än allt annat kliva upp ur sängen och ge henne en stor kram. Min mamma var min trygg-zon och hon var den enda som kunde hjälpa mig när jag behövde det. Men sedan kom jag på att det var hon som hade satt mig i den här sörjan.

Mamma kom in ändå, även om jag inte hade gett henne tillåtelse. Jag satt mig upp ur sängen och drog handen genom håret. Med sin högra arm höll hon i en kartong på sidan av kroppen. Hon började säga något som lätt som en ursäkt, men jag stängde av öronen och kröp ner under täcket.

’’Älskling kan vi inte prata om det…’’

Jag ville inte svara. Jag vägrade. Just nu, var min egen mamma den kvinnan jag hatade mest av alla. Jag kände trycket bakom ögonen och visste att jag skulle börja gråta när som helst. Jag hade rätt, efter några sekunder rann det tårar längst mina kinder. Jag sa ingenting utan bara blundade hårt samtidigt som jag tryckte täcket mot mig.

’’Bra Lisa, är du så svag att du måste gråta när din mamma kommer in i rummet? Bra gjort. Shit vad värdelös du är.’’ Mina tankar spelade mig ett spratt. Jag visste inte vad jag skulle göra för att tänka på något annat.

Det hade alltid vart såhär. Jag hade alltid haft som en liten varelse som är min egen fiende i min hjärna, varje dag påminner den mig om hur äcklig och värdelös jag är. Och nu, kunde jag inte bli av med den.

Mamma satt sig ner på sängen, hon klappade min axel, och sedan gick hon. ’’Jag kommer tillbaks sen.’’ Hörde jag henne muttra tyst innan hon stängde dörren.

Jag fortsatte att gråta tills jag somnade.

Kap 3.

Hem

Det här var andra veckan på det här hemmet nu. Det hade gått bra. Oavsett om det enda jag gör är att sova och stirra ut genom fönstret. Sen går jag på massor möten också, men jag gråter och skriker mig igenom varje, så vi får inte så mycket gjort eller sagt på mötena. Jag skulle göra vad som helst för att komma hem och jag vet att dem vet att jag hatar det här stället. Varför måste jag stanna kvar?

Dörren öppnades och Sandy kom in med en bricka med te och mackor på.

’’Något måste du få i dig raring.’’ Hon ställde brickan på golvet bredvid sängen och tittade på mig med ett leende som faktiskt såg väldigt mystiskt och konstigt ut.

’’Vad…?’’ frågade jag henne.

Hon tittade på mig med en varm blick, samtidigt som hon sa:

’’Klä på dig och möt mig i korridoren om 5 minuter’’ sedan gick hon.

Jag satt fötterna på det kalla golvet och tvingade mig själv att resa mig upp. Jag tog en mjuk och vit filt som låg på sängen och hängde den runt mig. Jag var stel i hela kroppen. Jag visste inte om det var för att jag var orolig och rädd eller om jag frös. Kanske var det båda.

Jag lutade armarna mot mina knän och lade ansiktet i händerna. ’’Jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag orkar inte. Varför kan jag inte bara få komma hem.’’ Nu gick tankarna på högvarv igen och jag kände hur huvudvärken smög på mig sakta men säkert.

Tillslut reste jag mig upp och klädde på mig. Mina mjukisbyxor var varma och tröjan jag satt på mig var gjord av ull. Jag kände mig helt plötsligt mycket varmare och kunde lugna ner mig lite. Jag gick ut i korridoren och stängde dörren efter mig.

Ute i den ljusa och fridfulla korridoren stod det några män jag aldrig hade sett förut. Det var tre stycken vuxna människor som tystnade när jag kom ut och tittade på mig. Dem tre männen bar kostym och såg riktigt allvarliga ut.

Ena mannen gick med sakta steg fram till mig och tog min hand. Han förblev tyst, och nickade stelt.

’’Den här vägen fröken’’ sade han plötsligt och gjorde en gest med handen mot den högra dörren.

Jag gick in i rummet. Rummet var vitt och varmt. Det var en brasa mot ena väggen, och resten av rummet var fyllt med olika soffor och andra vita möbler.

’’Sätt dig’’.

Jag gjorde som han sa och satt armarna i kors.

’’Du ska få komma hem idag.’’

Jag släppte armarna som jag lutade mot mitt bröst och flög upp ur soffan med ett leende på läpparna.

’’Ta ut henne’’ sa en av männen, han nickade mot en röd liten dörr som låg på höger sida om rummet.

En av männen gick stelt in i rummet den andra mannen hade nickat åt, och ut kom han med min mamma. Hon hade silvertejp om munnen och röda ögon. Håret var tillrufsat och jag hörde hur hon hulkade.

’’MAMMA!!’’ skrek jag. Jag var så rädd och vågade inte göra något, eftersom jag visste att dessa män var mycket starkare än mig och kunde göra nästan vad som helst. Ena mannen som stod bredvid mig gick fram till mig. Han tog tag i mina armar och lade dem bakom min rygg. Han höll stenhårt kvar dem där, jag kunde inte göra något.

’’Ni ska få komma hem snart, men först ska vi berätta vad ni egentligen gör här och vad det här egentligen är för ställe. Om ni berättar för någon, vem som helst, kommer vi söka upp er och döda er långsamt och plågsamt. Och om ni försöker fly eller rymma kommer det bara bli ännu värre.’’ Han log ett snett hånfullt leende och kollade ner på jag där jag satt helt skakig i den vita soffan.

’’Är det uppfattat?’’ Frågade han och tog fram en svart pistol ur innerfickan på hans kostym.

Jag började skrika helt förskräckt. Jag såg hur min mamma stod och ryckte och försökte få fram något skrik hon också. Hon nickade och började gråta.

’’Ja det är uppfattat! sa jag. Men snälla, släpp min mamma. Låt henne gå. Jag kan göra vad som helt, men släpp henne!’ Jag hade ställt mig upp ur soffan och skrek.

’’Så lätt kommer ni inte undan. Stefan, sätt henne i soffan.” Han pekade på min mamma och den andra mannen drog henne fram till soffan och knuffade ner henne. Jag satt mig igen, närmare henne och grät

oroligt.

”Okej så här ligger det till… ”började ena mannen.

”Det här är ingen skola egentligen. Alla människor som ni har stött på förutom oss, jobbar för oss. Dom är kidnappade och gör allt som vi säger, annars hotar vi dem. Jag kan inte säga vad syftet är med det här, och vad jag, eller vi” sade han och rättade sig ”… vill komma med det här. Vi ville ha dig förstår du.’’ Han pekade på mig och sedan tittade han frustrerat ut genom det stora fönstret.

’’Men…?’’ frågade jag oroligt.

Jag kände mig faktiskt riktigt stark och modig. Jag hade aldrig trott att jag vågade stå upp för mig själv och min mamma för några farliga män med vapen. Jag var stolt över mig själv.

Nu började den andra mannen prata. Han gick runt långsamt i rummet och tittade på allting i rummet detaljerat.

’’Det visade sig att du var värdelös. Du skulle inte göra någon nytta.’’

Jag fnittrade nästan lite, fast jag var väldigt rädd också.

’’Vi tänkte döda dig först, men vi tycker det är synd. Vi kanske har nytta för dig senare i livet. Just nu ska ni i alla fall få komma hem, och kom ihåg, berättar ni för någon eller försöker fly så letar vi upp er och mördar er.’’

Jag och mamma kollade på varandra och ställde oss upp samtidigt. Ena mannen gick fram till min mamma och drog bort silvertejpen. Hon flämtade till och hoppade nästan på mig och kramade mig.

’’Jag älskar dig så himla mycket.’’ Sade hon och snyftade

’’UT NU!’’ sa de båda männen samtidigt. Dem tog tag i oss och drog ut oss ur rummet, dem stängde dörren efter sig.

Nu stod jag och mamma där, i den väldigt obehagliga korridoren helt förvirrade, rädda och ledsna.

Mamma tog min hand och började springa. Vi sprang så fort vi kunde genom korridoren, och som på vägen dit stannade varje person upp och tittade på oss. Vi fortsatte springa tills vi kom fram till entrén. Vi puttade båda på ytterdörren hårt och var sedan ute ur skolan.

’’Bilen är här, nu tar vi och åker hem!’’ sade mamma och pekade mot parkeringen.

Det var bara röda bilar där, alltså såg vi vår gula lilla bil väldigt fort. Mamma startade motorn och precis då…

Vaknade jag.

Jag satte mig upp ur sängen kallsvettig och tittade på klockan. Jag andades tungt och sedan tog jag en djup suck.

Det hade bara varit en dröm. Nu kunde jag somna om.

’’Vi dödar er om ni säger något’’ hörde jag det eka i väggarna.

Var det verkligen bara en dröm?

VN:F [1.9.11_1134]
2.7/5 (9 röster)
Som en dröm, 2.7 out of 5 based on 9 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.