Skönheten och odjuret

Jag försöker få drogerna ur kroppen. Jag försöker tänka klart, men det går inte. Jag är för full. Det ända jag kan tänka nu är ”ok, kör på! Skit i konsekvenserna”. Jag önskar att det vore så enkelt, men verkligheten kommer ikapp mig till slut ändå. Jag vill bli fri.
Jag vaknar av att solen lyser mig i ögonen. Jag vet inte vad klockan är men den är säkert långt fram på dagen. Jag ser mig omkring i hans välbekanta rum. Det ligger kläder slängda på golvet och tomma, trasiga flaskor från gårdagen ligger utspridda i hela rummet. Jag minns inte mycket av vad som hände igår men det lilla jag minns är illa nog. Jag hör hans djupa andetag. Han ligger med ryggen mot mig, tryckt intill väggen såklart. Närhet har ju aldrig varit hans grej. Jag reser mig upp, så försiktigt jag kan. Jag vill inte väcka honom. Allting snurrar runt mig. Jag tar försiktigt upp mina kläder från golvet och vinglar in i badrummet. Jag känner mig utnyttjad och sårad. Ångesten och huvudvärken pulserar inom mig. Jag ser mig i spegeln och möts av två trötta, röda ögon som slött tittar rakt fram. Jag känner mig som om jag vore 100 år, trots att jag bara är 18. På väggen hänger ett fotografi på honom. Det är några år gammalt. Jag tror han var ungefär i min ålder här. Jag ser in i hans stora mörka ögon, så vackra. Ögonen är inte mörka endast pga. hans naturliga ögonfärg. Det är hans inre färg som visar sig i ögonen. Jag har så mycket känslor och så många tankar som snurrar runt i huvudet. Jag tänker:
Jag är så trött på alla lögner, alla tårar, så trött på att vara din mamma. Jag är så trött på att längta efter någonting som aldrig kommer att hända. Jag är trött på att höra att du är så mycket bättre än alla andra och att jag inte är tillräckligt bra för dig. Jag vet att du inte kan göra mig lycklig, men nu kan jag inte ta tillbaka det jag har gjort.
Den jag är, är inte den jag vill vara. Jag vill inte bli som dig. Jag vill inte leva ett liv som är byggt på lögner. Jag vill inte svika mina vänner. Jag är arg igen, men den här gången vet jag att det är för sista gången. Jag är rädd för mig själv, rädd för dig, rädd för det som hände och livrädd för det som kan hända.
Jag är en rökare som försöker sluta. Det är farligt och jag älskar det. Jag måste lära mig att inte förlåta, även om det låter helt knäppt. Jag önskar att jag kunde kontrollera mina drömmar och göra så att du inte finns i dem längre. Jag älskar dig, men varför ska jag slösa bort min tid när jag vet att du inte känner samma sak för mig? Du har aldrig älskat mig. Det var bara lögner, precis som allt annat du sa till mig. Jag har aldrig sagt att kärlek skulle vara enkelt, men jag tror att det kan vara lättare än såhär. Men vad vet jag? Att försöka hitta mig själv i en oändligt stor värld fullproppad med människor verkar vara en omöjlighet.
Det bästa jag kan göra är nog att försvinna bort från allt ett tag. Du kanske förstår att jag flyr, men jag bryr mig inte, för jag går nu, och jag kanske inte kommer tillbaka.
Jag kände mig så bestämd. Nu hade jag bestämt mig. Det var nu jag skulle lämna honom, inte om ett tag, inte imorgon och jag skulle inte vänta och se om det blev bättre. Nej, jag hade väntat länge nog. Det var inte första gången jag försökte lämna honom, men han lyckades alltid få tillbaka mig på något sätt. Det är svårt att lämna någon man älskar. Det är som att slita ut sitt eget hjärta och se på när det ligger där på golvet och blöder och pumpar men ändå ska man klara av att gå därifrån. Det var nu det gällde. Jag öppnade dörren försiktigt och tassade ut. Jag gick igenom den långa hallen och in i sovrummet igen för att hämta mina tillhörigheter. Jag var livrädd att han skulle vakna. Jag plockade långsamt ihop mina saker, min klocka, min sminkväska och telefonen. Mitt örhänge var borta! Jag tittade överallt. Jag kröp runt på alla fyra men jag hittade det inte. Plötsligt såg jag någonting som glimmade till i sängen. Där, alldeles intill hans huvud låg det. Försiktigt sträckte jag fram handen för att ta det, samtidigt som jag kikade på hans ansikte för att försäkra mig om att han sov. Det gjorde han. Han såg ut som en ängel där han låg. Hans mjuka, vågiga hår såg ännu glansigare ut än vanligt. Hans stora händer vilade på hans muskulösa armar, som om han omfamnade sig själv. Jag ville röra vid honom en sista gång, eller kyssa honom hejdå. Bara jag fick vara nära en liten stund till. Han hade en speciell dragningskraft, som kändes starkare än gravitationen. Jag vet inte hur han lyckades men han hade gjort mig beroende av honom. Han var min drog. Plötsligt börjar han röra på sig. Jag hoppade till av skräck, fick tag i mitt örhänge och sprang ner för trappan till entredörren där mina skor stod. Mina fingrar darrade och jag fumlade med skosnörena. Då hörde jag ett argt vrålande från övervången. Jag slet åt mig min jacka och sprang så fort jag kunde ut genom dörren utan att ha knutit klart skosnörena. Kom tillbaka!! ropade en arg röst bakom mig. Jag sprang så fort jag kunde ner för trapporna i lägenhetshuset. Jag trampade på ena skosnöret och jag föll i trappan. Säkert två meter föll jag och landade på det hårda betonggolvet nedanför trappan. Hela kroppen värkte och jag hörde steg bakom mig. Jag reste mig och fortsatte springa, trots smärtan, och tårarna som rann nerför mina kinder. Äntligen var jag ute ur huset, och jag fortsatte springa. Jag hoppade på närmaste spårvagn som lyckligtvis hade kommit precis i rätt tid. Jag visste inte vart den skulle föra mig, men jag var nöjd, för det var bort från honom.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (14 röster)
Skönheten och odjuret , 3.3 out of 5 based on 14 ratings

1 kommentar

  1. Foooer Skriver:

    Fattar inte varför vill hon lämna honom när hon älskar honom och varför vill han att hon ska komma tillbaka?

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.