Perssons grop

Det hade regnat hela sommaren. Allting var surt och vått. Det var Söndag, en gråmulen dag. Vid tolvtiden på dagen kom nyinflyttade Persson ut på gården. Han hade spade och vattenslang med sig.
Han började gräva en grop i gräsmattan mellanbjörkarna mot skogsbrynet. Folk upptäckte honom så småningom och började titta ut genom balkonger och fönster. Vad gör karln egentligen, undrade man. Skall han begrava sin kanariefågel? Eller är det någon av duvorna som dött. Inte behöver han väl gräva en sådan stor grop för en stackars fågel. En hel människa får ju plats där. Hennes ögon var uppspärrade och hon viskade; gräver han en grav mitt på ljusa dagen. Är han inte riktigt klok?
Vad skall han med vattenslangen undrade en annan hyresgäst. Man enades om att Persson betedde sig konstigt och någon menade att man borde ringa polisen. Men ingen kom för sig att göra det. Man stod bara och glodde medan gropen blev allt djupare.
Efter en och halvtimme var gropen en halvmeter djup och så där fyra i kvadrat. Men Persson fortsatte att gräva medan svetten rann efter ryggen och nacken var röd av ansträngning.
Folk började tänka på söndagsmiddagen, men det var svårt att slita sig från vad som hände utanför fönstret. Man kunde missa något. ”Skalar du potatis Allrik?” undrade fru Andersson. ”Nä, det är din tur jag gjorde i går” svarade Allrik utan at ta blicken från gropen.
Persson grävde och husets övriga hyresgäster ordnade med vaktavlösning. ”Händer det något så är jag i köket”, lät det.
Till slut var Persson nöjd. Efter två och en halv timme var gropen en och en halv meter djup. Han så ytters belåten ut och log så man såg hans gnistrande vita tänder. Han gick ned i källaren och öppnade fönstret i tvättstugan, hivade in slangen som han skruvade fast i kranen. Sedan kom han ut igen. Drog ut slangändan och släppte den i gropen. Och så ner i källaren igen och släppte på vattnet.
”Va fan ska han bada?” undrade Granberg på 26:an. Till och med Kalle hade ställt ifrån sig sin racerbike förundrad, med stirrande ögon och öppen mun.
”Har han knäckt badkaret?”, undrade fru Jönsson. ”Han kan la duscha”, menade den nya tösen längs upp i tvåan på 26:an.
Gropen hade blivet halvfylld. Person gick in, men kom strax ut igen med sin fiskeutrustning och en rymlig kylväska.
”Men vad ända in i helvete, tyckte Karlsson, som var murare och fritisfiskare. ”Ring psyket!”, ropade han till sin dotter, medan han petade sig i näsan och kliade sig i örat, om vartannat.
Marita som studerade till socialarbetare, sökte fram och tillbaka i Cullbergs Kris och utveckling medan hon hela tiden kastade spända blickar mot den nygrävda dammen.
Persson gick ner i tvättstugan. Vattnet stängdes av. Gropen var i det närmaste fylld till kanten.
Han satte sig på en drickback mellan väskan med fiskeutrustning och kylväskan. Vad i Jesse namnskulle han med den till undrade grannarna. Han agnade och kastade ut metreven.
Ingen hade ännu kommit sig för att ringa efter hjälp från vare sig polis eller psyket. Andlös tystnad rådde i huset. Folk sneglade på varandra, skakade på huvudet och cirklade med pekfingret mot pannan.
Efter fem minuter bröts vattenytan med ett plask. En sprattlande fisk, gädda minst tio kilo.
Hakorna hängde långt ner på bröstet på åskådarna. Torstensson gned sina ögon för att kolla om han verkligen var riktigt vaken. Persson lade gäddan i kylväskan, tog ett haspelspö och hakade på ett drag. Han gjorde ett försiktigt kast. Han kunde ju inte komma så långt i den lilla dammen. Efter sju kastdrog han upp en torsk och inte långt efteråt en sandskädda.
Det var andlös tystnad på balkonger och i fönstren. Inget tal om att ringa någonstans.
Persson agnade sitt metspö igen. Strax därpå drogs en abborre upp, fet och grann.
Nu kom Karlsson ut på gården med sitt spö och nya haspelrulle, försedd med flöte och metkrok. Ögonblicket efter kom Magnusson ut från nummer 30 med skepparmössa och spö i näven.
Persson reste sig, samlade ihop sina grejer, nickade kort mot de andra. Karlsson tog till orda och sa ”Jasså du går nu?” Persson sa inget. Persson halade in slangen, gick ner i tvättstugan där han skymtades när han skruvade av sin slang.
Efter tjugo minuter, ännu inte ett napp. Det var fan så underligt tänkte Karlsson. Magnusson hade slutat berätta gamla fiskeminnen och kände sig mindre sakkunnig än tidigare. De satt med ryggarna mot huset och vände sig först när någon harklade sig bakom den. Där stod två polismän och en civilklädd man. Den senare var expert på psykiska abnormiteter.
Karlsson och Magnusson försökte förklara situationen så gott de kunde. Polisen ville ändå det skulle följa med till stationen för en pratstund. Poliserna talade lugnt och vänligt. Sitta och fiska i en nygrävd lergrop. Mycket får man vara med om i det här jobbet, tänkte en av dem.
Någon som ville vara anonym hade ringt. Tur att det är någon som bryr sig om sina grannar, tänkte den andre polisen, när han och kollegan ledde det två herrarna mellan sig. De bar fortfarande på sina spön. Fru Karlsson kom efter i vinterkappa fastän det var semestermånad. Hon frös, tittade i backen. En tår letade sig ner på kinden. Ingen av grannarna syntes till. Alla hade dragit sig tillbaka till sin söndagseftermiddag.

***

Av: Tore Hallén

VN:F [1.9.11_1134]
0.0/5 (0 röster)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.