Om jag vågade skulle jag vara med dig

Nedrans! Nu tappade jag nycklarna igen. Allt är hans fel. Jag är säker på det. Jag har ofta mycket otur. Är en glad tjej annars, men nu det senaste har allting bara fallit samman. Gamla mönster sedan jag var ung och omedveten börjar komma upp igen. När man var liten och inte vågade fråga chans.
Jag har egentligen det mesta en vanlig människa kan begära. Kan inte be om mycket mer egentligen, men ibland räcker det inte till för mig. Har en mamma som bryr sig om mig och en pappa som gör sitt bästa. Jag får sluta vara så bortskämd!
Iallafall gick han nyss förbi mig igen. Den där speciella killen. Bernhard heter han. Jag ser honom verkligen överallt, hela tiden. Hans, för mig underbara person går där och bara njuter av tillvaron. Han vet inte själv hur förbaskat fin han är. Jag är säker på att han inte är som alla andra killar heller. Han ser egendomlig ut. Han är något mellanting mellan perfekt och mycket bra. Skolans finaste kille i mina ögon.
Jag försöker diskret böja mig ner och med en liten gest lyckas jag få upp nycklarna från det smutsiga skolgolvet. Jag märker snabbt att jag är iaktagen av alla killar som sitter i andra änden av korridoren. Det är äldre killar. Långa och musikintresserade. En av killarna sitter med sin Fender och lirar gamla goda låtar ifrån 80-talet. Han heter Johannes, har jag lärt mig. Namn är ingenting jag har problem med. Killen brevid honom sitter med händerna på sina lår och trummar i takt till låten ”I Was Made For Loving You”, med gruppen Kiss. Jag är inte riktigt säker på vad han heter, men jag tror att han heter Theodor.
Jag tyckte att det nu var dags för mig att återgå till svensklektionen. Jag satte nycklarna i låset och vred om. Plockade ur datorn från skåpet, satte under armen och tog tag i svenskboken. Det är alltid väldigt jobbigt när jag väl har fått stängt skåpet. Jag får aldrig ur nyckeln helt så måste sätta foten mot skåpet, trycka till och sedan dra ur nyckeln.
Jag var säker på att alla killarna kollade på mig men när jag vände mig om satt de återigen och trummade på sina ben och spelade gitarr.

Petra skulle du kunna berätta för mig och dina kamrater vad ett verb är?
Petra mumlade något oförståerligt och svarade sedan – Nej jag kan inte.
Besviket vände hon sig om till bänken bakom och började viska något till Beatrice. Jag hörde knappt något men antar att det är något om Johannes som går i andra ring. Petra är galen i honom och har varit det sedan vi började gymnasiet.
Jag sitter och funderar på om jag vet vad ett verb är. Det är ju hur lätt som helst egentligen och jag har för mig att jag lärde mig sånt där redan i 5an, 6an. I bakhuvudet börjar ramsan ”Substantiv är namn på ting, till exempel boll och ring, Verb är sådant som du kan göra, läsa, prata, rita och röra” spelas upp. Jag räcker ståtligt upp handen i luften och ber läraren om att få svara.
Ja, Elisa? Säger hon.
Verb är sådant som du gör. Läsa, måla, sjunga etc. Säger jag.
Hon ler mot mig och ser nöjd ut över att det trots allt fanns någon normal unge i klassen. Hon tänker säkert: ”Sånt här ska ni redan kunna, satans ungar!”

Petra, jag och Beatrice är först ut ur klassrummet. Så är det oftast. Vi vill hinna se andra klassarna innan deras nästa lektion börjar. Vi pratar aldrig med dem. Men man vill ändå alltid vara där när dem går förbi skåpen och hämtar grejer. När vi springer upp för trappan till tredje våningen råkar jag av en händelse snubbla på ett utav trappstegen och faller handlöst i trappan med ansiktek före.
Jag öppnar ögonen och ser mig omkring. Här ligger jag nu, Elisa 16 år, mitt i trappan och skolans vaktmästare kommer fram och räcker mig sin hand. Jag får följa med in på hans kontor.
Jag känner mig yr och lite lätt vimmelkantig. Jag får sätta mig i soffan och han tvättar rent mitt stora blodiga sår på hakan som jag fick efter fallet i trappan. Jag känner mig liten igen.
Jag går ut från hans rum med ett stort plåster på hakan. Jättefint. Petra och Beatrice kommer fram till mig och frågar mig hur det gick och vad som hände. Jag skämdes när jag berättade men fick säga som det var till dem. Vi ville till 3:e våningen och denna gången tog vi hissen isätllet för att slippa problem. När vi kommer upp reser sig precis andra klassarna från stolarna de har ställt i en stor rund ring mitt i korridoren och går till höger, mot matsalen. På något sätt blir man alltid lättad när dem går, men samtidigt orolig för att man kanske inte får se dem något mer denna dagen. Det är sjuka tankar man kan ha. Men alla har vi samma, jag, Beatrice och Petra. Beatrice och jag har alltid roligt ihop. Vi har samma typ av humor och kan skratta åt varandras grovt dåliga skämt.
Beatrice är kär och därför blyg för en kille i andra ring och han verkar blyg för henne också faktist. Men skillnaden mellan mig och Beatrice är att hon och Patrik, som han heter, kommit en bra bit på väg. Dem har varandras nummer till och med. Det är mer än vad jag kommer lyckas med på ett långt tag.
Jag gör allt jag vågar. Jag har försökt få ögonkontakt flera gånger med Bernhard. Men han kollar alltid ner när jag går förbi. Hemsk känsla tycker jag. Att inte veta om man är jobbig eller om personen tittar ner för att den också är blyg. Jag har alltid haft svårt för att veta vad jag ska göra för att personen ska förstå att den är speciell i mina ögon. Jag vill vara säker på om vi känner samma innan jag drar några slutsatser.
Med ett snabbt klick låses toadörren upp och ut kommer Patrik. På noll tid förvandlas hans ansikte till en julgranskula, en tomat, en jordgubbe. Han ser verkligen ut att skämmas när han får syn på Beatrice. Jag är säker på att de skulle vara fina tillsammans om dem bara kunde våga ta ett andra steg. De säger knappt hej till varandra i skolan, men jag kan inget göra åt saken. Jag har egna problem som jag måste ta itu med. När jag är tillräckligt mogen då. Jag tänker på Bernhard väldigt ofta. Han verkar vara en riktigt underbar person. En utav mina klasskompisar känner en flicka i Bernhards klass. På så vis hade dem en gång börjat prata på bussen hem. Och efteråt sa hon till mig att han verkade vara en mycket känslosam och omtänksam vilket fick mig ännu mer intresserad.
En dag när jag var inne på facebook loggade han helt utan förvarning in på chatten. Jag hade inte en aning om att han hade accepterat min vänförfrågan jag skickat iväg 3,4 månader tidigare. Jag var övertygad om att jag hade blivit dissad, men det hade ja inte. Efter ungefär femton minuter bestämde jag mig för att skriva till honom så jag tog mod till mig och skrev. Vi pratade i en dryg timme om lite allt möjligt och undertiden jag hade skrivit till honom, darrade jag. Jag var så kär den kvällen så att jag knappt kunde fokusera på vad min kompis brevid mig pratade om.

Helgen var passerad och jag kom tillbaks till skolan. I en stor ring satt andra rings klassen som vanligt, och pratade och sjöng. Redan från början har jag fått en känsla av att dem pratar mycket om första års eleverna. Jag vet mycket väl att jag inte har den bästa självkänslan, men jag kan aldrig vara helt hundra ändå på vad dem faktist pratar om. Att det isåfall bara är en ren slump att dem börjar viska och kolla när jag går förbi dem med min klarröda jacka och mitt blonda hår. Man tror alltid att något är fel på en själv. Bernhard är oftast tyst när jag ser honom med sina klasskompisar. Vilket är konstigt med tanke på att alla så kallade ”Esteter” oftast sitter samlade och skrattar och disskuterar någon tråkig Musik och Gehörslära-läxa. Bernhard går oftast för sig själv eller sätter sig nere i cafét med folk från andra klasser. Enligt mig kan det både vara posetivt och negativt.
Jag går fram till mitt skåp, öppar det och slänger in jackan och den fullproppade väskan.
Just denna dagen var jag på ovanligt bra humör. Kan inte sätta fingret på varför, men allt hade gått galant i helgen. Jag hade pratat med Bernhard, träffat mina underbara kompisar, och äntligen gjort klart svensk-novellen som var försenad.
Jag slängde en hastig blick åt vänster för att titta om Petra kom gående från toaletten, men där fanns ingen Petra. Där stod istället han, Bernhard. Med sitt blonda hår och sina vackra ögon som nu såg ut att blänka som blåa safirer. Jag kände hur mitt hjärta började slå hårdare för varje centimeter han närmade sig mig. Jag utväcklade på något konstigt sätt astma ju närmre han kom. Precis när han var framför mig tittade jag upp på honom och log. Det dröjde inte länge förens han log tillbaks mot mig. Han log en lång stund och gick sedan ner till matsalen. Jag kände mig löjligt varm, pirrig och glad. Nu visste jag att det kanske fanns en möjlighet trots allt. Nu visste jag att det fanns tid till att hoppas och att tro. Jag kanske aldrig mer skulle behöva filosofera över hur jag har tänkt mig att folk ska börja gilla mig när jag inte visar mig och hur jag isåfall ska kunna visa mig för någon som inte ser mig. Nästa gång ska jag våga säga hej, och kanske något mer…

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (15 röster)
Om jag vågade skulle jag vara med dig, 3.7 out of 5 based on 15 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.