Ögonblicket jag aldrig glömmer

En kall känsla rasar igenom min kropp, ljudet av ”sirener” får mig att kvickna. jag öppnar ögonen och framför mig ser jag endast stjärnorna som lyser upp min omgivning. Jag ställer mig hastigt upp men faller tillbaka ner mot marken i samma sekund som jag vänder mig tillbaka för att se mig omkring, för där nere på marken ligger en ung flicka, sönderslagen,blodig och medvetslös. Brevid henne står hennes bästa vän på knäna med händerna vilade mot hennes gråtfyllda ögon. En ambulans stannar tvärt bara några meter ifrån oss, sjukpersonalen springer mot den medevetslösa flickan ihopp om liv.
Min bästa vän, skriker. Hon skriker med all sin kraft.
Jag ropar till henne, kramar henne. Men hon gör inget, ingen reaktion, inte nått. Jag skriker och frågar vad som har hänt, vem är flickan? Vad har du gjort? Men det är som att jag inte längre exsisterar.

Jag befinner mig i ett rum. Ett kallt, stelt rum med endast en långbord och stolar.
Dörren öppnas och in kommer min familj, mamma, pappa, mormor och även min storebror.
Deras kroppar ser veka ut, mörka ringar makerar tydligt deras ansikten. Efter min familj kommer en man och kvinna in. Dom sätter sig alla ner vid bordet och en stor tysnad lägger sig över rummet. Mannen och kvinnan börjar ställa frågor om hur det vill att begravningen ska ske. Tårar börjar sakta rinna ner för min mammas kinder, min storebror tar med sig min mamma ut medans resten av familjen tar sig an mannen och kvinnans frågor.

Vi var påväg hem till mig, det var mörkt ute, vi skrattade och bara fjantade runt som vanligt, när det helt plötsligt blir svart och det nästa som händer är att jag vaknar upp, liggandes på asfalten sönderslagen och medvetslös.
Jag vet inte vad som hände, helt plötsligt låg jag bara där.

Kyrkans svarta dörrar står öppnade, jag går in och sätter mig på en av bänkarna längst bak där det finns plats. Där framme står en vit kista med ett nytaget kort på mig ståendes ovanpå.
Längstfram sitter familjen och mina närmaste vänner. Jag har aldrig riktigt tänkt på döden, eller på hur min begravning skulle se ut, men jag måste säga det att jag trodde aldrig att så här många skulle komma bara för att sörja just mig.
Folk går och lägger rosa rosor på den vita kistan samtidigt som en av mina vänner sjunger I follow you into the dark i bakgrunden. Prästen talar en liten stund sedan ringer klockorna, den fina tystnaden bryts av min upprörda storebror som rusar ut ur kyrkan och slänger igen dörren bakom sig, jag springer efter honom och ropar. Han vänder sig om med hopp i sina gråtfyllda ögon, han var så säker att han kunde höra mig.
Det gör så ont i mig att se honom så här, det är mitt fel att han mår som han gör. Allt är mitt fel, snälla förlåt mig! Jag älskar dig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (14 röster)
Ögonblicket jag aldrig glömmer, 3.2 out of 5 based on 14 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.