Novell (namnlös)

Hans del.

Världen utifrån annorlunda perspektiv, människor speglar en bild utav vad dom önskas se. Han lyssnar till stans alla falska skratt, och ser deras bortkomna leenden. Så enkelt att måla upp en stark fasad om man är svag. ’’ Tillsammans med mig själv skapade jag en värld full utav mörker och tortyr. Plågar mig själv med tanken att aldrig få se hennes leende igen. ’’

Hon var min största mardröm, något utav det värsta jag upplevt. Men från botten i hjärtat så går det inte att leva utan henne. Men hon kommer aldrig kunna leva med mig. Som ett glashus blir jag den stenen som kastas in.

Såg hon inte all den tomheten hon lämnade mig med? Ett stort mörkt hål fyllt utav ångest och självhat. Varenda dag blev en kamp om vem som kunde hålla förståndet längst. Men allt förstånd var långt borta sen längesen, allt vi kunde göra var att greppa tag i alla pusselbitar och försöka bygga upp igen. Men redan då var det uppenbart att det allt var försent. Dagen efter packade hon ihop och tog första tåget hem. Så långt bort från mig som det bara går, det var det sista hon sa till chauffören. Med fast blick på marken svalde jag tårarna som fastnade någonstans vid min hals. Hon var på väg ut nu, jag hade förlorat mitt för alltid och svikit löftet om att aldrig låta henne gå.

Det var jag som skulle hålla om henne när allting var kasst, inte slänga bort henne som om hon vore en plast påse fylld av ingenting. Ångesten greppar in, och jag ser hur vårt pussel faller ner i alla bitarna igen. Från det första mötet till den andra Kvinnan. Det rasar ihop. Jag ser hennes leende från balkongen, samtidigt som jag ser hennes hat under kvällen hon kom hem och fann mig med Henne. Jag hade blivit min värsta fiende, jag hade inte bara svikit henne, jag hade svikit mig själv.

Hon måste ha känt sig som ett offer, på det sättet jag alltid berömde hennes bruna ögon. Sättet jag kysste hennes nacke och viskade i hennes öra. Hon blev allting som snurrade i mitt huvud, nykter som full. Hon var det enda som någonsin trängt sig in i mina onda tankar, dämpade dom som en drog. Och lugnade ner alla onda fantasier som vilade i mitt huvud. Hon drog bort dom, som om att hon satte ett lock över dom. Och dom var borta, så länge hon var där så snurrade dom inte runt i mitt huvud.

Efter åratal i mörker så började hon sakta men säkert dra mig tillbaka till verkligheten. Och det var innan jag gjorde mitt livs misstag. Hon älskade mig till månen och tillbaka igen, men jag svek henne. Jag förstörde henne och krossade henne inifrån. Hon älskade mig med hela sitt hjärta, och jag var med den andra Kvinnan. För när hon inte var hemma, när hon var långt bort så kom all min tomhet tillbaka. Alla onda tankar och mörka, ensamma nätter kom tillbaka. Jag behövde henne vid mig konstant, hon var min drog. Och den andra Kvinnan fyllde upp tomrummet som hon lämnade när hon inte var där. Jag älskade henne inte, men hon tog bort det som gjorde ont för en stund. Men hon gav mig ångest och mardrömmar efteråt. Efter hon kysst mig förväll och vinglade ut till sin bil så kom ångern. Jag hade varit med någon annan än henne, och jag hade tyckt om det.

Hennes del.

Alla känslor bara kom och gick, det var som en karusell utav allting som snurrade runt. Jag hade inte en blekaste aning om vem eller vad jag skulle vända mig till. Det enda jag kände var tomhet och smärtan som låg och trängde sig i mitt bröst. Det var så invecklat, det var så svårt. Världen rasade samman, och allting la sig ner och dog. Hela världen, hela jag. Allt.

Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig? Det är frågorna som vandrar runt i mitt huvud. Varför gjorde du så? Jag gav dig hela mig, alla delarna. Jag satt alla nätter med dig och kysste din panna när du grät. Jag höll om dig och skyddade dig mot den onda världen runt oss. Det var vi, och vi var starka ihop. Det var åtminstone det jag trodde, men det visade ju sig rätt så klart att det var helt fel. Jag var ingen alls, ingen viktig, jag var ingenting.

Det är som ett mysterium för mitt hjärta, för det slutade aldrig slå för dig. Det dunkar inte lika hårt nu som det gjorde förut, men det är en liten del utav mig som fortfarande tänker på dig. Men jag visste om att du var trubbel redan när du kom in i mitt liv, du var han som ingen aldrig riktigt hade lyckats lära känna. Du var en kom och gå kille, alla varande mig. Och sa saker som,
’’ Han vet inte vad kärlek är. ’’, ’’ Han kommer aldrig kunna älska någon, han kan ju inte ens älska sig själv. ’’, alla som kände mig sa det. Men jag lyssnade aldrig då, men jag inser att jag skulle ha gjort det nu.

Ibland undrar jag om jag bara var ett kort i ditt spel, om jag betydde något över huvudtaget. Du ringde aldrig först, du var ofta arg och ledsen. Oftast på dig själv, men det gick ibland över på mig. Men trots all den skiten, så stannade jag. Jag lämnade aldrig din sida, och lät mig själv ringa dig minst fyra gånger om dagen när jag pluggade. Jag besökte dig nästan varenda helg.

Jag är inte okej, kommer aldrig bli helt okej. Men jag har gjort beslutet att låta mig själv gå vidare, inse att det är över nu. Men jag hoppas att du aldrig glömmer bort mig. Och att varje gång du hör på Medina så kommer du ihåg hur vi skrattade i bilen på väg hem från stranden. Och kanske det viktigaste av allt, glöm aldrig bort att du har varit älskad. För vad folk än säger, vad dom än tror. Så älskade jag dig helhjärtat. Och jag vet om att du älskade mig minst lika mycket tillbaka. För det vi delade var inte på låtsas, det kan inte ha varit på låtsas. För magin mellan oss är otrolig, den är sagolik. Och även om jag kunde gå tillbaka i tiden, så hade jag inte ändrat någonting.

Du var med Henne, och hur många gånger du än kommer säga förlåt. Så kommer jag aldrig kunna se dig in i ögonen igen, för jag ser inte längre dig. Jag ser bara Hon, Hennes avskyvärda leende när hon vinglade ut från rummet. Därför tog jag mina grejer, slängde dom i en väska och rusade ut genom dörren. Jag hann se att du föll ner på knäna, jag såg hur du bröt ihop. Men denna gången var det inte bara du som hade ont, det var jag. Det gjorde ont i hela mig. Och det är just därför jag aldrig kan gå tillbaka till det vi var, till allt vi hade. Det var klart, du och jag var från och med den stunden ett avslutat kapitel. Jag har slutat svara när du ringer, jag brukar kasta ifrån mig telefonen, för jag kan inte falla tillbaka. Jag kan inte vara hon som väntar på något som aldrig kommer att ske. Men jag önskar dig väll, och hoppas att den andra Kvinnan var värt det här. Att hon var värd slutet av något så vackert som oss.

Nu har jag packat ner våran minnen, lagt dom i en liten låda som jag kan förvara i minnet. Jag la ner varenda stund vi delade, dålig som bra. Jag gjorde lådan så liten som det gick, jag låste den och puttade ifrån mig den. Jag ska aldrig glömma dig, för du var en viktig del utav mig. Men det är dags för dig att bli en främling igen, så jag kan gå vidare i mitt liv.

***

Av: Ynnej.b

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (2 röster)
Novell (namnlös), 3.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.