Novell (namnlös)

Will tittade på den konkava bucklan i sin hjälm. Gevärskulan som hade träffat hade gått rakt in i hjälmen och gjort en stor buckla med ett håll i mitten där kulan hade fastnat.Ett fel i maskineriet som gjort hjälmen hade gjort hjälmen lite tjockare på stället där kulan hade slagit sig in .Slumpen hade räddat honom.
Han låg där på sin madrass i den kylliga bunkern.Bredvid honom låg tio brittiska soldater från hans förband,många av dem var vakna men ingen sade något.Det var den 18 november 1918 och de hade för en och en halv timme sedan sprunngit mot döden.Alla hade nog haft det i sin tanke när de utan att blinka hoppade över kanten på skyttegraven och sprang mot de tyska kullsprutorna.Bara på dettta anfallet förlorade de 23 man varav 15 blev ihjälskjutna och de andra skadades svårt.
Den natten bombarderades de utan stopp av det tyska artilleriet.Tillslut tystnade kanonerna och genast började febril aktivitet i de brittiska skyttevärnen.Will tittade på sitt fickur och konstaderade att klockan nyss slagit 8 på morgonen den 19 november.Ungefär samtidigt stormade en av förbandetsofficerer in i bunkern.
-Mannar gör er redo för strid skrek han.
Alla reste sig genast upp och började snabbt att ta på sig sin utrustning och förbereda sig.De gick sedan under tystnad genom de oändliga gångarna som tillslut bärde fram till själva skyttegraven.
Precis när de kom fram brött helvetet lös.Skrikande tyska soldaterna som kom springande över inngemansland och maskingevärseld .För många av dem blev detta deras sista syn :maskingevärsposteringen med ”skyddet” av träplankor och runt omkrig på marken taggtråd.Anfallet var kort och var över efter bara 20 minuter.Kvar i inngemansland låg skadade och döda i en enda röra.Rop efter folk som inte kunnde höra,gråt,jämmer och skrik ekade över hela platsen.Och plötsligt började artilleriet att bomba inngemansland och den tyska sidan,snart var det dags att hoppa över.
20 minuter passerade.Då kom officeren som innan hade beordat dem ut. -Bombandet kommer att sluta om 5 minuter var bereda att ta er över. Tiden tickade långsamt framåt.Han stod med ena foten på ett trappsteg och den andra på den hårt packade jorden.Och plötsligt dog bombandet ut och officeren lyfte sin visselpipa till munnen och blåste.
Den första soldaten sprang,den andra sprang och sedan var det Will. Snabbt sprang han uppför trappstegen och med sitt gevär i handen sprang han sedan över inngemansland.Han tittade sig omkring och bredvid honom sprang massor av soldater beväpnade bara med sitt mod och ett enkelt gevär.Och plötsligt var det som de sprang in i en vägg.En vägg av maskingevärseld.Will kastade sig snabbt till marken men framför sig såg han hur soldat efter soldat av dem som hade kommit för långt fram eller inte hunnit kasta sig till marken föll till marken.
Och så blev där plötsligt ett avbrott i maskigevärselden.Och han tog chansen.Han reste sig upp och sprang.Han sprang som han aldrig hade sprungit förut och kulorna ven förbi honom.Han kastade sig sedan i skydd i ett granathåll.Där låg han och andades i några sekunder innan han gjorde samma sak återigen.Han sprang genom kulsvärmar som alla försökte att ta livet från honom . Han sprang och sprang .Bredvid honom försökte soldater som legat på marken att resa sig upp och bjuda motstånd mot fienden men många av dem blev träffade.Men bara en tanke svärmade i huvudet när han sprang där:om han inte gjorde motstånd mot fienden fanns det en risk att männsklighetens frihet skulle hotas.Men maskingevärselden blev för tung och han kastade sig i skydd i en granathåll där ett halvsprängt träd stod. Där i skydd av trädet låg han och andades och slängde en blick ned på sin uniform.Han hade flera hål i sin byxor efter kulor.Men han slog bort tanken om hur nära döden han varit och gjorde sig sedan redo för att springa han tog satsa och tog ett språng.En smärta så förfärlig som den han då upplevde går inte att beskriva när en kula träffade honom rakt i vänster lunga snabbt följd av ett skott i magen.Han föll tillbaks och landade med huvudet vilande mot trädet.Han satt där medans striden fortled och när den sakta dog ut levde han fortfarande.Hans sista syn var den sjukvårdare som långsammt kom kryppande för att rädda honom men just som hoppet tändes inom honom försvann han långsammt ur medvetande innan han tillslut tog ett sista rosslande andetag och andaders sedan inte mer.
Den dagen klockan 11.00 slutade de sista striderna i det första världskriget .

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
Novell (namnlös), 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.