När bussen stannar

Noah gör mig sällskap till bussen. Han säger till mig att jag Aldrig Aldrig Aldrig ska behöva gå till bussen ensam och det får mig att känna mig trygg. Hundra procent trygg. Vi går på den belysta gatan i det becksvarta mörkret och värmen den finner vi i varandras händer. Jag puttar till honom för att se om det verkligen är sant. Genast får jag en knuff tillbaka. Vi brister ut i skratt och nu ser vi att vi är framme. Framme vid stationen. Vi ställer oss utanför dörrarna till en upplyst buss vars busschaufför inspekterar oss från topp till tå. Hon ser en tonårsförälskelse rakt framför sina ögon och jag tror hon ler inombords. För kanske har hon varit där själv. Det blir tyst. Så tyst att man skulle kunna släppa en nål på marken och höra den landa. Noah och jag bara står där och riktigt drunknar i varandras ögon. Hans ögon glittrar mer än min nya ögonskugga och jag hoppas att han kan tyda mitt leende för just nu säger det mer än tusen ord. Och jag tar tag i hans nacke för hur skulle jag kunna förmå att motstå. I samma sekund böjer han sig ner för att kyssa mig. Inte tvekar jag en sekund, jag låter honom göra det. Det var vår första kyss. Utanför en buss, mitt framför ögonen på en chaufför, i en nersläckt liten stad som numera skulle tillhöra oss. Jag inser att jag för första gången i mitt liv att är kär. Kär, på riktigt.
Det är vår och vi ligger bredvid varandra på en träbrygga vid Mälaren och tar in solen som för första gången på sex månader ger ifrån sig värme. Noah kramar om mig och ber mig att blunda för han ser hur solen bländar mig. Jag gör som han säger och gosar in mig ännu mer i hans famn. Han doftar exklusiv herrparfym med en hint av unken rök och konstigt nog gillar jag det. Jag känner Noahs andetag gå upp och ner och jag trivs så bra där, i hans famn. Efter någon timma i vårsolen blir jag tvungen att dra mig hemåt. För inte kan jag stänga ute omvärlden bara för att jag är kär. Så vi reser oss upp och går i land på den gungande bryggan. Noah går fram till sin blå gamla 70-tals cykel som står lutad mot en ek och erbjuder mig skjuts. Han sätter sig på cykeln och jag hoppar upp på pakethållaren. Händerna placerar jag runt hans midja och där får de stanna. Ingen av oss bär hjälm trots att jag vet att min kära mor skulle bli fullständigt galen om hon såg mig utan. Sedan åker vi genom staden där vi har bott sedan barnsben. Upp och ner för kullar på en bilväg där bilar åker förbi i 50 km/h. Noah stannar plötsligt upp, högst upp på backen med milsvid utsikt frågar han mig om jag litar på honom. Självklart att jag gör, svarar jag. Då kör vi då, säger han. Noah släpper på bromsarna och åker ner för backen som leder in till ett småhuskvarter. Jag håller om honom extra hårt. För om jag släpper taget, vad skulle hända med mig då? Vi åker i full fart och stannar utanför huset där jag bor. Jag är i chocktillstånd men han kramar om mig, tar tag i mina axlar samtidigt som han säger att man måste våga åka upp och ner inte bara för backar utan också i livet. Med de orden säger vi hejdå till varandra och jag går in till mig medan han cyklar vidare.
Sommarlovet är äntligen här och som jag har längtat! Slutbetygen är satta och nu väntar en tvåmånaders ledighet. Efter att ha tagit farväl av en del lärare, lärare som man hade nära hjärtat, men även lärare som man önskar kunnat gå i pension någon gång där på höstterminen, lämnar jag min högstadieskola för gott. Runt hörnet bakom skolan ser jag Noah, han står lutad mot en tegelfasad och korsar sina ben på sitt karaktäristiska sätt. Han har håret uppsatt i en knut och bär sin rutiga skjorta, den som jag är så förtjust i. Jag springer fram till honom så full av lycka så att jag nästan flyger. För det är knappt jag fattar själv hur fri jag är just nu. Jag hoppar upp i hans famn. Han försöker lugna ner mig men det är knappt det går. Plötsligt avbryter han mig. Vad nu? tänker jag. I samma veva släpper han bomben. Han förklarar att han ska till Singapore för att besöka hans pappa över sommarlovet. Han ber om förlåtelse för att han inte har berättat det tidigare trots att han har vetat om det ett bra tag. Redan i morgon bitti går planet från Arlanda. Min lycka som nyss var på topp störtlandade i hans famn. Här har man planerat in en hel sommar tillsammans med sena kvällar ute och häng på stränder men nu blir inget av. Jag blir ledsen och arg, och säger också det till honom. Men han säger att han ska gottgöra mig och efter en hel del kärleksförklaringar från hans sida leder det till ett hejdå. Med tårar i ögonen springer jag till min tjejkompis som står några meter bort och väntar. När jag kramar om henne hör jag hur hon suckar, hon förstår inte. Hon tycker jag överreagerar. Jag vet att hon inte känt känslan jag känner.
Två månader senare, en telefonräkning på 1500 kronor och en saknad i kroppen som gör så ont att man inte kan koncentrera sig på annat. Men när jag trots allt fick träffa honom igen spelade det ingen roll om räkningen var hög på min kära Nokiamobil eller att man hade mått dåligt ett tag för nu äntligen var han tillbaka. Noah möter upp mig utanför mitt hus, han kommer direkt från flygplatsen och det syns på honom att han befinner sig i en helt annan tidszon. Men ändå orkar han med trötta ben springa emot mig. Han kramar mig och kramen leder till en kyss. Jag tror jag aldrig har sett honom så glad och det är skönt att se, för hur skulle det vara att se motsatsen. Kvällen ägnar vi åt att prata, och inte en ända gång förblir det tyst. Och när han säger hejdå till mig hör jag orden som är meningen med livet, ”Jag älskar dig”, säger han. Att höra de orden när man är sexton år är mycket att ta in, men att han redan älskar mig är mer än vad jag kan begära.
Vi sitter hemma hos mig vid matbordet över en kopp kaffe. Vanligtvis är kaffe något jag inte dricker men nu är det bara att stå ut. Utanför fönstret dinglar de få löven som hänger kvar i rött, orange och gult, de andra befinner sig på marken. Kylan är här för att stanna ännu en gång men i år välkomnar jag den med öppna armar. Noah halv hänger över matbordet samtidigt som han pratar i telefon. ”Men vi måste fixa tills ikväll, jag kan ju inte gå utan fattar du väll!” Säger Noah i telefonen. Han låter frustrerad när han pratar, jag har aldrig hört honom med den tonen förut. Jag sitter mest där och försöker lista ut vad som behöver fixas och vad han inte kan gå utan. Är jag inblandad i det som verkar vara ett problem? Efter att han lagt på luren ser jag att något inte är som vanligt. Hans blick är tom, inte lika glittrande som förut och han ser sliten ut, som om han totalt hade struntat i sig själv på senaste. Vad är det som jag har missat? Jag frågar honom. Och han säger att jag ändå aldrig kommer förstå så han ber mig att släppa det. Så jag släpper det totalt för jag litar på honom.
Det har aldrig varit mörkare än vad det är nu, jag pratar självfallet inte om vädret utan hur saker är mellan mig och Noah. Han har varken hört av sig eller velat träffa mig på ett bra tag nu. Och jag går igenom sömnlösa nätter med gråten upp till halsen för jag börjar inse att saker har sitt slut och att slutet kanske är nära för Noah och mig. Näsdukarna är slut och min kudde är täckt av svarta mascarafläckar. Jag har lagt skolan på hyllan, varit otrevlig mot mina nära och kära och tappat mig själv någonstans där längst vägen. Jag har frivilligt åkt hem till Noah flera gånger. Väl där finner jag ett nersläckt hus och en skällande hund. Igen Noah som jag hoppats, så jag beger mig hem. Man skulle kunna kalla mig desperat men jag vill inte förlora någon som inte ska förloras.
Efter en hel del besök utan framgång lyckas jag tillslut. Noahs mamma, som är så lik honom, öppnar dörren och säger att han är på sitt rum. Jag går in och knackar försiktigt på dörren som tillhör honom. Väl inne i rummet på tio kvadrat, fylld med planscher på dyra bilar och en obäddad säng sitter en nedstämd och blek Noah. Jag förstod då vad som väntade. Det skulle bli ett ”göra-slut-snack”. Ett sådant snack som jag egentligen inte var redo för. Ändå sätter jag mig ner på hans säng och låtsas vara just det, redo. Jag tittar på honom men besvikna ögon och väntar på att han ska öppna sin mun och säga något. Det känns som att vi är fast i den längsta uppförsbacken någonsin och Noah, han har slutat trampa för länge sen. Men han sätter igång med sin förklaring. Han berättar om hur det inte funkar längre och att han måste fokusera på sig själv, han menar därför att det inte finns någon mening med att höra av sig. ”Det här blir bäst för dig”, säger han. Jag förstår ingenting och jag kan se på honom att det är något mer han vill säga men inte kan. Det gör mig ledsen. Litar han inte på mig? Han som tidigare har talat om hur livet har upp och nerförsbackar. Någonstans där brister alla mina försvar och jag gråter som jag aldrig har gråtit förut. Då kramar han om mig, men den här gången vill jag faktiskt inte krama honom tillbaka. Han tar tag i mina axlar, precis som han brukade göra och säger, ”Förlåt för att jag inte är den du tror jag är, men verkligheten kommer ikapp och verkligheten är droger. Och din verklighet ska inte se ut så.”
Vänta. Vänta. Vänta. Vad hade jag missat? Noah, killen som jag hade blivit hejdlöst förälskad i är beroende av vad? Svaret är droger och det är inget bra svar. Han väljer sig själv före mig men någonstans är jag tacksam för det. Nu ber han mig att gå för mig vill han inte ha där längre. Så jag reser mig upp och kollar in i hans ögon för sista gången samtidigt som jag säger mina sista ord, jag älskar dig inte. Sen slänger jag igen hans dörr. Går med bestämda steg ut i hallen och drar på mig skorna men vinterjackan den tar jag i handen. Jag hör hur hans mamma säger hejdå till mig men jag säger inte hejdå till henne. Nu är jag redan ute och jag ignorerar att vädret är för kallt för alla mina känslor är från och med nyss avstängda. Denna gång följer den där Noah inte med mig till bussen. Och från och med nu inser jag att jag AlltidAlltidAlltid ska få sällskap till bussen med någon som går att lita på och vill mig väl.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (8 röster)
När bussen stannar, 3.9 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.