Napalmhjärta

Napalm, eller naftenisk palmitisk syra, är en blandning av natriumaluminat, AlNaO2 och bensin som tillsammans bildar en extremt lättantändlig vätska som brinner länge och starkt.

På den vänstra sidan av en människas torso sitter hjärtat. Dess huvudsakliga uppgift är att pumpa runt och fylla på syre i blodet. Hjärtat är essentiellt för en människas överlevnad. Syrefattigt blod kommer in i höger förmak och leds ner till höger kammare. Härifrån pumpas det syrefattiga blodet vidare till lungorna. Efter gasutbytet i lungorna, strömmar blodet tillbaka till hjärtat, in till vänster förmak och till den stora vänstra kammaren. Detta kallas det lilla blodomloppet. Härifrån pumpas det nu syrerika blodet till huvudpulsådern, aortan, där blodet sedan pumpas ut till resten av kroppen.

Men i min kropp går det inte riktigt till så. Någonstans så transformeras mitt blod till napalm. Jag andas in en doft som följer med luften ner i mina lungor. Där tas doften sedan upp tillsammans med syret i blodet och följer med till hjärtat.
Mitt hjärta.
Mitt hjärta som tjänar min kropp, som är essentiellt för min överlevnad.
Men när doften når centrumet för min existens så händer det något med den. Den har blivit ett med blodet. Fast det är mer än så, den har tagit över blodet och styr nu vad som händer med det. Och doften
din doft
måste ha innehållit natriumaluminat som sedan har blandats med alla bensinångor som finns i staden, för när hjärtat sedan obevekligen pumpar ut blodet, är det inte längre blod, utan napalm.
Hela min kropp fylls av det. Mina armar, mina ben, min hjärna, mitt könsorgan, allt. Hela jag är fylld med napalm. I mina vener och artärer strömmar en extremt lättantändlig vätska. Hela jag är en napalmbomb som bara väntar på att explodera. Och det är då det händer. Självklart är det då det händer, den sataniska lagen om alltings jävlighet, den som säger att om någonting kan gå fel så kommer det också göra det, styr även det här.
En enda gnista. En enda liten jävla gnista
en blick en fjäderlätt beröring ett leende fyllt av eld
sedan brinner jag. Hela jag är ett flammande inferno. Mina organ står i lågor. Ingen har kunnat se vad som är på väg att hända, för napalm brinner inte som vanlig eld. Det utbryter panik på direkten. Min kropp försöker förgäves att rädda det som går; vettiga tankar, ansvar, vänner, oro. Men elden slog till alldeles för fort för att något ska kunna undkomma det. Allt brinner upp. Kvar finns bara du. Du är elden och du finns i röken som kväver allting annat i min kropp.

Utanpå syns ingenting. En svag krusning på ytan kanske, men det kalla yttre säger ingenting om det kaos som pågår inuti.
nu dör jag, Gud, jag dör
Men jag dör inte. Och det gör inte heller elden. Inte än på länge. Napalm brinner länge.
Alltför länge.

När det sedan är över, efter att oräkneliga liter vatten från mina vänner har sköljts genom mig så ligger elden bara och pyr. Hela mitt inre är ett kalt fält fyllt med aska. Det ryker fortfarande och på vissa ställen kan man fortfarande se glöden. Och det är sant att
askan är den bästa jorden, och även fast du inte tror det, du kommer födas och dö och födas igen
men inte den här askan.
För aska från napalm är inte som vanlig aska. Det här är ingen naturlig skogsbrand som kommer att främja växtligheten i framtiden. Mitt inre är nu ett öde land
Vad kan slå rot, och vilka grenar växer
ur grus och bråte?
Här kommer inget att växa igen.

***

Av: Ignatius J Reilly

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (6 röster)
Napalmhjärta, 4.0 out of 5 based on 6 ratings

1 kommentar

  1. Toegil Skriver:

    En bild av inneboende vanmakt. Bra att den inte var längre jag hade inte kunnat läsa met

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.