Min mammas dotter

Spegeln föll ur min hand. Var det meningen att jag skulle få sju års olycka nu? Skrock, men kan inte komma längre ner än botten. Jag böjde mig ner för att plocka upp bitarna, jag visste att jag skulle skära mig men jag hade inte energi att stoppa mig själv. Anna hade sagt att när jag fick ’‘såna’’ tankar skulle jag istället tänka på allt positivt som fanns och hur negativt det skulle bli om jag skadade mig själv. Men jag behövde bli glad, jag behövde lämna ångesten och bli lycklig.

Efter så många år visste jag att det behövdes ett stort snitt för att få blodet att rinna. Ju mer blod som rann ju mer smärta försvann, brukade jag säga. Smärtan som kom av att skära mig överskuggade den andra smärtan. Att se blodet lämna kroppen var som terapi för själen och det kändes renande på något sätt, som om allt ont lämnade kroppen och det som stannade kvar var motsatsen. Därför ville jag att så mycket som möjligt skulle försvinna. Så mycket som möjligt av henne. Jag var ju trots allt hennes avkomma och jag hade en del av henne i mig som jag ville skulle försvinna.

Folk påpekade ofta att jag var lik henne, fysiskt och psykiskt. Många tycker inte att utseendet och identitet hör ihop men varje ansikte är en sammansättning av ansiktsdrag som visar var du kommer ifrån och vem du kommer ifrån. Alltså var vi lika på alla sätt, vi var av samma skrot och korn helt enkelt och våran essens var likadan. Vilket var sorgligt, eftersom essensen är det väsentliga med varje person. Varje människas identitet. En sammanfattning på allt som är du.

Anna brukade prata om att identitet var som ett pussel, varje del av pusslet plockade vi på oss under livet och när detta pussel blir helt så kan vi förhoppningsvis se det framför oss och förstå vad som är var och ens ’‘jag’’. Alla har ett ’‘jag’’, något som gör dem till det dem är, något som bara de kan tillföra.

Jag ville gärna tro att jag hade en egen del som hon inte hade med att göra, jag ville verkligen tro att jag inte var som henne att jag var jag och hon var hon. Men allt jag gjorde pekade tillbaka på henne och allt jag var härstammade från henne. Till och med misstagen hon gjorde. De misstag som jag klandrade henne för, de gjorde jag också.

Att vara som henne innebar att vara någon som inte kunde älska det man håller kärt. Att kunna lämna de man älskar mest, dem man säger att man har närmast. Men det kanske inte var så ändå, hon kanske inte älskade oss så mycket som hon låtsades om. Det var kanske därför det var så enkelt att gå vidare, att bara lämna oss och låtsas som inget hade hänt. Jag kommer ihåg att hon sa att vi kunde åka och hälsa på henne, till och med bo där ett tag. Som om inget hade hänt, som om vi var vuxna och det var naturligt att man lämnade varandra. Hon som hade pratat om att jag inte skulle växa upp för snabbt, hon som sa att det sårade henne när jag pratade om mina planer att flytta någon gång i framtiden. Att jag bara var ett barn och att som barn ska man inte frigöra sig från sina föräldrar för tidigt, annars kunde man inte bli hel. Annars föll inte alla pusselbitar på plats.

Anna sa att barn blir inte som sina föräldrar. Hon sa att alla hade sin egen identitet och att den biologiska faktorn inte betyder något. Men jag och hon hade samma eld som brann i oss. En eld som inte värmde. En eld som istället hettade upp själen tills den slut smälte. Vilket den redan hade gjort med henne, det var därför hon var som hon var och så jag skulle bli.

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (8 röster)
Min mammas dotter, 3.1 out of 5 based on 8 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.