Med ett fruset hjärta

- Hallå? ropade jag ut i den tysta skogen

- Olivia, du kan komma nu och hitta mig!

Men Olivia svarade inte och hon kom inte heller.

Vart är hon?

Jag kollade på mitt armbands ur. Den var snart 20.30.

Det var för sent att vara ute då, mamma kommer bli galen om jag kom hem så här sent!

- Olivia det är inte kul, kom nu så går vi hem, SNÄLLA! ropade jag

Men Olivia svarade inte den här gången heller…

Jag gick ut ur mitt gömställe bakom en stor sten. Och kollade ut över den mörka skogen.

Plötsligt hördes ett skrik!

- Olivia! Är det du?

Ett till skrik!

Men den här gången kom Olivia innan jag hann ropa på henne.

Men det var inte den Olivia jag känner!

Den Olivia jag känner har små smilgropar och lika ljust hår som mig, många tror att vi är tvillingar.

Men den här Olivia som kommer mot mig hasar fram med ett sönder slaget ben. Hennes ansikte är vitt som ett papper och hon har mörka nästan svarta ringar under ögonen.

Vad har hänt med henne?

- Olivia, vi måste ta dig till ett sjukhus nu!

Men Olivia lyssnade inte på mig och började långsamt gå mot mig.

Jag börjar springa bort från skogen och bort från Olivia.

Jag vill egentligen inte lämna kvar henne men jag känner inte igen henne längre, och jag är rädd för henne nu, när hon ser så skräckinjagande ut.

Plötsligt dyker en stor rot upp på marken och jag snubblar med ansiktet före ner på den hårda marken.

Det sved som tusan i ansiktet men jag måste upp igen.

Jag kollade snabbt bakåt och nu var Olivia bara några meter ifrån mig.

- Olivia snälla låt mig vara! Jag vet att långt där inne i ditt nu ”frusna” hjärta vet du att vi är BFF! sa jag och tårarna började rinna.

Olivia stannade. Det såg ut som hon stod och tänkte men efter en stund skakade hon bara på huvudet och rusade med ännu snabbare fart mot mig.

Och då började jag också höja tempot. Nu spurtade jag den sista biten ut ur skogen.

Nu började jag äntligen se gatlyktorna. Bara en bit till, jag kollade bakåt igen och nu var Olivia så nära mig att jag kunde känna hennes andedräkt på min nacke. Jag rös.

Plötsligt fick jag en galen ide. Jag vet inte vad jag fått den från men den kan funka.

Jag svängde av vid stigens korsning ut mot motorvägen.

Jag kollade bakåt för tredje gången. Olivia var faktiskt lite längre bort nu! Min plan hade i alla fall lyckats lite. Men när jag kollade fram igen så tvärstannade jag. På stigen går en annan haltande varelse. Jag kan inte se vem det är och jag bryr mig inte om det, det ända jag tänker på är att fly.

Jag svänger åt en backe, den är brant men det är den ända utvägen. Jag pulsar upp för backen genom snår och orm buskar.

Men jag stannar igen. Framför mig går ännu en till haltande varelse, och nu började Olivia närma sig och bakom henne går säkert tjugo haltande varelser.

Vad ska JAG göra nu?

Jag kommer inte klara mig och jag ger praktiskt taget upp.

Varelserna kommer närmare och närmare, jag bara lägger mig ner på marken och väntar på att dö.

Och sen går det några minuter och jag känner ett slag i skallen. Jag blir yr och allt blir svart…

SLUT

***

Av: Runa Olsson Sennblad

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (7 röster)
Med ett fruset hjärta, 3.1 out of 5 based on 7 ratings

2 kommentarer

  1. Ticki Skriver:

    Zombies? :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Jonna jansson Skriver:

    Väldigt bra, ordvalen, ÄNNU bättre.
    Helt enkelt bra.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 2.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.