Komstad, Småland hösten 1611

Marit Brunk torkade svetten ur pannan med sin blusärm och lade ifrån sig det nötta klappträt med släkten Brunks bomärke på. Hon reste sig mödosamt från knästående och stod så en stund på tvättbryggan och blickade ut över sjön. Omedvetet knådade hon vänsterhandens iskalla knogar med höger handflata. Det var fortfarande tidig morgon och de höstliga dimslöjorna låg kvar därute svävande strax över den stilla vattenytan. Rosa och blåa molnstråk vid horisonten förebådade en klar och vacker dag. Den taggiga siluetten av granskogen på andra sidan vattnet fördubblades i silverspegeln och förmörkade den lilla sjön. Ingen vind blåste men nattkylan var fortfarande påtaglig. Vattnet var iskallt och flera gånger hade hon fått blåsa i händerna och värma dem under sitt liv.
Hon hade gått upp innan solnedgången medan en lågt hängande ostgul fullmåne hade spridit sitt nattliga ljus och det hade skimrat av frost på stela grästuvor när hon gick stigen över den gamla betesmarken ner till stranden. Hon tyckte att det var bäst att ha tvätten klar innan resten av dagens sysslor tog vid. Jon hade legat kvar i sängen när hon gick upp, men han hade grymtat något till svar när hon sade att hon skulle ner till sjön. Vid det här laget hade han säkert både sett till hästarna, getterna och hönsen och gjort upp eld i eldstaden. Han skulle ut i skogen för att ta hem timret han fällt dagen innan så fort frukosten var överstökad. Hon bestämde sig för att låta tvätten ligga kvar på klappbryggan så länge, det såg ut att bli en riktigt fin höstdag så hon kunde hänga den senare när Jon var i skogen och Jonas och Märta höll på med sina sysslor. Hon stod kvar, medveten om den totala stillheten och med tankarna slingrande sig bort från tvätt och frukostgröt. Hon var nu fastfrusen i bryggans uråldriga trävirke.
Vid trettiotre fyllda och efter två barnafödslar, Jonas som var elva och Hilda som var sex, var Marit Brunk fortfarande en slående attraktiv kvinna. I sin långa bruna vadderade särk och med en grå ylleväst ovanpå den blåvitrutiga blusen var hon nu en del av det gamla landskapet. Skogen och sjön levde i henne. Det långa rågblonda håret var flätat i en hästsvans som nådde ner till hennes midja, de rödkylda händerna greppade om varandra tryckta mot bröstlivet som i en innerlig bön. Hon var fullkomligt stilla, hennes reflektion i vattnet lik ett skogsrå som till sin förvåning ser sin tvillingsyster uppstigen ur den mörka tjärnens djup till människornas värld, till tvätt och morgonbestyr, till mjölkning, gröt och spåntved. Så sänkte Marit sina gröna ögon, mötte tvillingens svarta och allt omkring dem försvann. ’Inte nu.. inte nu snälla Gud’, hann hon tänka innan all tankeförmåga löstes upp. Hennes slappa kropp segnade ner på träbryggans nötta våta timmer och sedan låg hon på rygg, mitt på bryggan i dess längdriktning, med oseende ögon och armarna en bit ut från kroppen med de små handflatorna uppvända medan det ryckte sporadiskt i hennes händer och fötter. De tvättade och klappade kläderna låg vid hennes fötter som ett litet berg som hon fallit baklänges nerför. Hennes läppar särades långsamt, motvilligt, och tungan arbetade för att frambringa ljud.
- Lindorm..viskade hon innan hennes ansikte föll åt sidan och hon slöt ögonen och stillnade. Den putande magen med det nya livet höjdes och sänktes långsamt.

Jon Nilsson var en tålmodig man, men hans långa kliv över gamla betet var inte lugna, det var mer en marsch än en morgonpromenad. Han var vid fyrtio en inte längre helt ung man, men frisk och stark med en framträdande rak näsa, knotiga nävar, seg och härdad av arbetet med djuren och skogen. Hans mörkbruna hår var lite längre än vad som ansågs passande på kyrkbacken på söndagsförmiddagarna, och lockade sig över öronen och i nacken. De gråa, vanligtvis milda ögonen hade nu en lite mörkare nyans och ögonbrynen drogs ihop av den djupa rynkan vid näsroten. Han genade över ängen ner mot stranden, klev över två gärdsgårdar, svor till när ena stöveln nästan försvann ner i en dypöl. Det hade varit en blöt höst, denna morgon var den första soliga på länge. Han kisade mot den uppåtgående solen och kunde nu skymta klappbryggan mellan de gamla asparna nere vid sjökanten. Inget såg ut att röra sig men det var fortfarande för långt bort för att urskilja några detaljer. Han ökade på steglängden. Redan innan han såg hennes liggande silhuett på bryggan hade han börjat springa.

Märta som vaknat av att far kommit in från ladugården och ropat på henne och Jonas, hade stått vid köksfönstret med en slev i handen när hon såg far komma över gamla ängen. Hon skulle just lägga upp gröt i sin och Jonas skål, men släppte allt. Sleven föll långsamt och ljudlöst ner på bordet och skvätte iväg sitt innehåll. En grötklick hamnade på det nötta furubordet, en sökte sig långsamt ner längs framsidan på hennes klänningsveck.
Hon hade sett byltet som han bar på.
- Nej. Mor..
Hon vänder om utan ett ord mer och störtar ut genom den låga stugans ytterdörr.
Jonas som satt vid bordet, trött och frusen trots elden som sprakade i den öppna eldstaden, tittade upp.
- Märta, vart ska du?
Märta, sex år, ljus som sin mor, med gråa ögon som sin far, hör inte. Hon springer, springer över gårdsplanen, springer mot gärdsgården som avgränsar den första tegen.
- Mor!
Jon ser henne. Han är andfådd efter att ha sprungit med Marit i famnen över tre åkrar och en vattensjuk äng, sprungit upp, hela tiden upp, upp, från sjön och klappbryggan där han fann henne. Han ser skräcken i sin dotters ögon och eftersom han är en god far och älskar sina barn, stannar han, precis innan gärdsgården som Märta når i samma ögonblick. Han flämtar ett par gånger, drar in den kalla höstluften.
- Hon sover bara Märta, hon.. han flämtar. – Hon .. sover. Hans bröstkorg häver sig snabbt som flanken på ett jagat djur, men hans armar är stadiga, hans breda händer håller hustruns slappa kropp i ett stadigt grepp. Han ser på sin dotter, hennes röda kinder, de mörka ögonen som är som djupa brunnar.
- Du.. tungt andetag, – öppnar dörren för mig Märta. Jonas värmer vatten, du ger mig filtar. Kan du göra det Märta?
Utan ett ord vänder Märta om.
Jon har aldrig älskat henne mer än i det ögonblicket. Hans kloka, rådjurssnabba dotter, Marits dotter i sanning.

Jonas och Jon sitter i kammaren. Märta sitter på huk framför eldstaden i köket och matar elden med mer ved. På hällen står storkitteln med vatten som Jonas hämtat ur brunnen på gården.
- Far?
Jon ser inte åt Jonas, hans blick vilar på Marit, söker efter livstecken.
- Far. Jonas ser på faderns sammanbitna drag från sidan och känner en klump i sin hals. Han litar på sin far, han har aldrig i sitt elvaåriga liv tvekat att utföra en syssla som far gett honom, aldrig ifrågasatt hans ord. Han vet att han inte behöver det. Han vet djupt, djupt inne i sig att för fadern finns inget som betyder mer än Mor, han själv och Märta. Allt han gör, allt han beslutar och vill av dem, är det som ska leda dem rätt, ge dem ett bra liv. Han är elva, men han vet redan detta.
Orden når slutligen Jon och han vänder blicken mot Jonas. Hans gråa ögon är fyllda av något som Jonas aldrig sett, och det tar en stund innan han förstår vad det främmande är. Det tynger hans bröst och hejdar hans andning när han inser vad det är. Det är rädsla. Fadern måste ha varit rädd i sitt liv, det förstår Jonas också, han är i alla fall elva. Han vet att alla växer upp, blir andra människor. Alla barn är rädda någon gång, rädda för att de gått vilse, rädda för odjur, spöken, för Dansken. Men aldrig tidigare har fadern låtit honom se den rädsla som kanske funnits där. Han vet nu att den funnits där.
I det ögonblicket ändras hans eget liv, han vet det också, men det betyder ingenting just nu.
- Far. Är det bra med Mor? Är det bra med Lillasyster?
Ett ögonblick rynkades Jons ögonbryn och han såg förvirrad ut. Sedan skrattade han nästan. Inte riktigt, men nästan. Hans blick var ljusare när han såg på sin son.
- Det är bra, sa han. – Det är bra, sa han en gång till, med eftertryck. Hans vänstra hand gick till Jonas kind och smekte den försiktigt.
- Du är en bra pojke Jonas.
I vanliga fall skulle Jonas ha skakat generat på sig och sträckt på sig för att visa hur lång och stor han var, inte bara pojke längre. Men nu kändes faderns varma hand som det enda trygga i världen och när Jon tog bort den, saknade han de grova fingrarnas tryck mot sin kind.
- Med Lillasyster också?
Jon gav honom en blick igen.
- Jag vet att du säger så Jonas. Men hur vet du egentligen att det är en liten syster du ska få? För ett ögonblick var Jons blick, hans hela väsen, inte koncentrerad på hustrun. Han såg sin son. Jonas satt bredvid honom på storsängen som han och Marit delat i alla år i detta hus. Tolv år nu. Två barn, ett tredje på väg. Två krig mot Dansken. En vinter som varit så kall efter en dålig sommar och höst att det sett riktigt illa ut. Hade han inte haft en del gammalt fint virke att sälja, och hade inte Marit kunnat bidra med sina förmågor, så hade de kanske behövt ge upp sitt hem. Men de hade kämpat, tillsammans som alltid. Året efter hade de fått Jonas. Han såg sin son. Hans röst stockade sig lite igen och det gjorde honom nästan arg. ”Jag är inte gammal nog att bli en gråtande gammal man ännu ”, tänkte han.
- Så, hur vet du? Är det Mor?
- Nej. Jonas tvekade. – Nej det är Märta. Hon säger att det är en flicka. En flicka som ska heta Mitje.
Jons hand som ömt masserat Marits runda mage stannade upp.
- Vad sa du?
Jonas tittade ner och viskade:
- Mitje.
- Mitje. Jons röst var låg. Inte hotfull, inte arg, bara låg.
- Vad säger din syster mer Jonas?
Jonas hade önskat att denna stund inte skulle komma. Han visste att den kanske skulle det, men han hade ändå önskat. Han visste att han inte kunde dölja något. Ändå gjorde han ett försök. Han hatade sig själv i det ögonblicket, hatade sin feghet. Det var inte det far lärt honom.
- Kan inte Far fråga Märta – jag kanske säger fel, la han till som en eftertanke.
Jon lade sin tunga hand på Jonas axel och för ett kort ögonblick tyckte han att sonen verkade skygga undan för beröringen. Det gjorde honom rädd, nästan lika rädd som när han sett sin hustrus livlösa gestalt på tvättbryggans trä. Han stålsatte sig.
- Var inte rädd Jonas. Mor mår bra. Din.. lillasyster mår också bra. Jag frågar bara för att jag undrar. Du och Märta är det som är mig kärast, jag vill veta allt det jag kan få veta. Du berättar det du vill berätta – Mor och jag tänker inte hålla det mot er på något sätt, det vet du nog redan. Eller hur Jonas?
Jonas axlar som sjunkit undan, höjdes igen, hans röst var stadigare.
- Jag vet Far. Vi vet.
I köket satt Märta vid eldstaden. Ett vedträ dinglade från hennes vänstra hand, hennes blick var fäst vid lågornas dans.
- Så. Vad säger din syster mer Jonas?
- Mitje säger hon. Jonas hörde sina ord som ett eko ur en djup brunn, förvrängda av svart vatten, kryllande av ödlor och spindlar.
I köket la Märta ett vedträ till på elden. Den torra granen sprakade muntert i hettan.
- Mitje, dotter till Lindorm.

VN:F [1.9.11_1134]
2.6/5 (7 röster)
Komstad, Småland hösten 1611, 2.6 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.