Jenna och Nikki

Jenna rotar runt i sitt skåp efter svenskaböckerna med Helle pladdrande bredvid sig. Hon orkar inte lyssna när Helle maler på om festen i lördags som Jenna missade på grund av mammas sysslings födelsedag som mamma tvingade henne att gå på. Det var nog det mest tråkiga hon gjort sedan släktträffen förra året. Det enda som var roligt var att man fick tårta med chokladkakebotten. Dessutom missade hon festen hos Liv som alla pratar om.
Hon ser Nikki komma gående runt hörnet med Henriks arm över hennes axlar. Hon skrattar lite åt någonting han säger. Hon ser bra ut. Det blonda håret är borstat, hon har en svart urringad topp och ett par fläckfria vita jeans som sitter som slickade kring hennes ben. De stannar vid Jocke och Fredrik och pratar. Henrik ser inte lika bra ut. Ett par säckiga jeans och en skjorta. Han har visserligen ett ganska fint ansikte men kepsen som han tryckt ner över det blonda håret förstör en aning. Jenna tittar på Nikki igen. Hon förstår inte vad hon ser hos honom. Han är ju så barnslig och larvar sig hela tiden. Hon skulle kunna hitta någon mycket bättre, hon som är så söt.

***

Nikki svänger runt hörnet med Henriks arm kring sin axel.
”Festen hos Liv var ju helt galet kul. Så jävla kul när Liv spydde på Fredrik. Haha, fan vad han luktade skit efter det”, flinar Henrik.
Nikki skrattar lite. Livs fest blev faktiskt väldigt lyckad och hon hade jätteroligt. Det spelade ingen roll att hon kom hem vid halv fem, att hon tappade en hundralapp i tunnelbanan och att hennes mamma flippade ur för att hon luktade så mycket alkohol. För allt det där var värt att stå på dansgolvet med Henriks händer på hennes höfter och röra sig i takt med musiken. Hon älskar att känna sig helt fri för en kväll utan någon morsa som gnäller på alla saker man borde göra.
Nikki ser Jenna och Helle en bit bort i korridoren. Hon undrar varför inte Jenna var på festen när Helle var där. De brukar nästan alltid vara på samma fester.
”Men tja, hur är läget?”
Hon vänder sig om och får syn på Jocke och Fredrik som står lutade mot väggen.
”Jo, det är bra för fan”, svarar Henrik.
”Kul fest i lördags”, säger Nikki.
”Det var det verkligen”, säger Fredrik.
”Tycker du? Även fast Liv spydde på dig?” flinar Henrik.
Jocke och Henrik skrattar medan Fredrik himlar med ögonen.
”Är det någon mer fest i helgen då?” undrar Henrik.
”Nja, inte helt säkert. Daniel snackade om att hans föräldrar skulle bort men det var tydligen inte bestämt”, svarar Daniel.
”Daniel? Daniel Högkvist? Det skulle man inte tro”, säger Henrik och flinar.
Nikki tänker på Daniel, prästpojken. Mamma brukar ibland gå i kyrkan på söndagar. När hon kommer hem kan hon prata hur länge som helst om familjen Högkvist, speciellt om prästen, Daniels pappa, Hans. Hon verkar dyrka dem. Bara för att hon själv har ett problembarn och en man som stuckit.
”Vi ses på spanskan då”, säger Henrik och drar med Nikki vidare genom korridoren.
”Ska Daniel ha fest? Det kommer ju bli skittråkigt. Hans föräldrar dricker ju inte ens. Var får han sprit ifrån?” undrar Nikki.
”Någon köper väl ut åt honom. Jag vet väl inte. Det är ju inte vårt problem. Fy fan vilken dålig fest det kommer bli. Vi måste gå dit bara för att kunna skratta åt honom.”
Henrik skrattar för sig själv. Nikki tvingar också fram ett tillgjort skratt. Hon har ingen lust alls att gå på Daniels fest för att skratta åt honom. Dessutom skulle mamma bli helt galen om hon fick reda på att Nikki skulle på fest hos Högkvist.
De passerar Jenna och Helle framme vid skåpen och Nikki hälsar snabbt på dem. Jenna hälsar tillbaka och Helle kastar fram ett snabbt leende.

***

Jenna ser hur Nikki och Henrik går iväg från Jocke och Fredrik och kommer gående mot dem.
”Hej”, säger Nikki.
”Hej”, svarar Jenna och ser hur Helle ler snabbt mot Nikki.
Hon och Henrik går fram till sina skåp en bit bort. Henrik tar bort armen runt hennes axlar för att ta fram sina böcker. Nikki låser upp sitt skåp medan hon pratar med Henrik. Han stänger sitt eget och står tyst ett tag medan Nikki fortsätter att leta efter sina böcker. Han ställer sig sedan bakom henne och smeker hennes rygg och viskar något i hennes öra. Hon ler och stänger långsamt sitt skåp och vänder sig sedan om med svenskaböckerna i handen. Henrik trycker henne lätt mot skåpet och säger något mer tätt intill hennes ansikte och hon nickar innan han pressar sina läppar mot hennes.
Jenna tittar bort. Varför tittar hon på dem? Men några sekunder senare letar sig hennes blick tillbaka till samma ställe.
Nikki har en hand vid Henriks hals och den andra vid hans axel. Han har båda sina händer på hennes rumpa och båda två har ögonen slutna och munnen en aning öppen medan han kysser henne.
Jenna ler lite för sig själv och fingrar på sitt pennskrin. Just då öppnar Nikki ögonen och ser rakt in i Jennas. Hon ser inte arg ut, bara en aning road, men Jenna känner sig ändå generad över att hon tittade på dem så hon sänker genast sin blick.

***

”Fast hans fest kanske blir lyckad och då vill man ju inte missa den”, säger Henrik.
”Är du verkligen sugen på att gå på fest hos Daniel?” undrar Nikki skeptiskt och tar fram sin nyckel ur fickan för att låsa upp sitt skåp.
”Men om det blir tråkigt kan vi ju bara sticka, det skadar ju inte att kolla”
Nikki rotar runt i skåpet efter svenskaböckerna samtidigt som Henrik stänger sitt med sina böcker i handen.
”Kanske det, men det var ju inte ens helt säkert att han skulle ha fest. Vi kan väl snacka om det här när det är bestämt.”
Han står tyst ett tag och väntar på henne. I samma stund som hon får tag i sina böcker känner hon hur Henriks hand smeker hennes rygg.
”Du är så jävla het, vet du det?” mumlar han intill hennes öra.
Hon ler för sig själv och drar fram böckerna och stänger skåpet. Långsamt vänder hon sig om och ser in i hans ögon. Han trycker henne lätt mot skåpet.
”Morsan och farsan åker bort på onsdag, du kan väl sova hos mig då?”
Nikki nickar och Henrik ler och böjer sig sedan fram och pressar sina läppar mot hennes. Hon sluter ögonen och öppnar munnen en aning. Känner hans tunga i hennes mun, känner hur hans händer vandrar ner längs hennes rygg. Hon smeker hans hals och känner hur han pressar sin kropp emot hennes. Plötsligt känner hon sig iakttagen och slår upp ögonen. Jenna står en bit bort och tittar på dem. Konstigt nog känner sig Nikki inte irriterad. Det gjorde henne inte någonting att Jenna stod och tittade. Jennas kinder blir en aning röda när Nikki upptäcker henne och hon slår ner blicken. Nikki ser hur Helle tar tag i Jennas arm och drar henne med sig. Och så är Jenna försvunnen.
Helle drar ut sin stol och sätter sig ner.
”Det var sjukt synd att du missade Livs fest. Jag hade sjukt kul. Hade du roligt på den där födelsedagsgrejen då?”
Jenna fnyser.
”Ja visst, det är alltid lika roligt när en avlägsen släkting fyller 50.”
Helle ler medlidande.
”Vad ska vi göra i helgen då?” undrar hon och byter samtalsämne.
”Du kan väl komma hem till mig? Mamma har köpt ett par filmer som verkar ganska bra. Vi kan köpa godis och sådant och kolla på dem.”
”Okej, men vi får göra det på lördagen i så fall. Jag ska träffa Markus på fredag”, säger Helle och man ser hur hennes ögon tindrar när hon pratar om sin pojkvän.
Han går två klasser över dem. Jenna tycker att han verkar trevlig, och dessutom ser han bra ut. Lång, svarthårig och otroligt snygg.
”Jaså?” flinar Jenna. ”Vad ska ni göra då?”
”Jag vet inte riktigt. Vi skulle kanske fika efter skolan och sedan går vi nog hem till honom.”
Linda passerar bänken där de sitter.
”Hej älskling!”
Hon böjer sig ner och kramar om Helle.
”Hej Linda”, svarar Helle.
Linda vänder sig sedan om mot Jenna och ger henne en snabb kram. Jenna blir förvånad. Linda brukar oftast bara hälsa lite snabbt på henne, inte kramas. Hon är inte så värst förtjust i Linda. Hon är bara en blåst, blond bimbo med alldeles för mycket rosa läppglans. Helle och Linda har känt varandra sen dagis och Jenna kan inte göra någonting åt att de är vänner. Oftast brukar hon undvika Helle när hon är tillsammans med Linda.
”Festen i lördags var så himla kul! Synd att du inte var med”, säger Linda och kastar en snabb blick på Jenna.
Jenna nickar kort och Linda gäspar.
”Det är plågeri att starta lektioner tio över åtta på morgonen. Jag behöver min skönhetssömn”, säger hon och tittar surt på klockan över dörren.
Jenna är på väg att säga åt henne att hon kunde ju ha gått och lagt sig tidigt kvällen innan, men ångrar sig. Helle skulle bara bli sur på henne.
”Men vi ses senare då.”
Linda klapprar bort på sina klackar mot Julia som sitter en bit bort.
”Hej älskling!” utbrister hon och kramar om Julia.
Sekunden innan svenskaläraren Maj kommer in genom dörren kliver Nikki och Henrik in. De går och sätter sig längst bak i klassrummet vid en ledig bänk. Maj ser stressad ut när hon kommer in med kaffekoppen i ena handen och en pärm i den andra.
”God morgon”, hälsar hon.
Hälften av klassen svarar sömnigt tillbaka.
”Vi ska strax fortsätta med det vi höll på med i fredags men först tänkte jag bara berätta att ni ska lämna in en uppsats nästa vecka på onsdag. Ni ska välja en valfri dikt, skriva varför ni valt den här dikten och så vill jag också att ni ska skriva lite om personen som gjort den. Uppsatsen ska vara tre sidor.”
Hela klassen stönar.
”Och ni ska arbeta i par”, fortsätter Maj och rättar till sina glasögon som ligger på nästippen.
Hon lägger ner kaffekoppen på bordet och slår upp sin pärm.
”Nu ska vi se … Linus jobbar med Mårten. Helena jobbar med Henrik.”
Helle stönar tyst bredvid Jenna.
”Åh nej, jag vill inte jobba med Nikkis pojkvän. Han är ju skitjobbig!” viskar hon.
”Så jobbig är han väl inte?” viskar Jenna tillbaka, lättad över att det inte var hon som var tvungen att jobba med honom.
”Jo, har du inte sett hur han larvar sig hela tiden?”
Jenna känner hur något träffar hennes bakhuvud och vänder sig om. Det ligger en papperslapp på golvet.
”Oj då, sorry”, viskar Henrik och skrattar. ”Den skulle till Fredrik. Om du inte hade ett sådant stort huvud skulle den ha hamnat rätt.”
Jenna höjer ena ögonbrynet, tar upp lappen, petar Fredrik i ryggen och räcker honom lappen. Han vänder sig om och ser förvånat på henne. Tydligen tror han att hon skrivit lappen.
”Från Henrik”, förklarar hon.
Han böjer sig fram igen och vecklar upp lappen. Jenna böjer sig också lite fram för att kunna läsa vad det står.

Shit vilken lame uppgift. Dessutom ska jag jobba med en tråkig person :(

Jenna vänder sig om mot Helle för att se om hon har sett lappen men hon sitter oberörd och tuggar på suddet i änden av blyertspennan.
”Och Jenna jobbar med Nicole”, avslutar Maj.
Jenna känner Nikkis blick i nacken. Hon vill titta bak men gör det inte. Hon är rädd för att Nikki ska se besviken ut. Hon vill inte att Nikki ska tycka samma sak om henne som Henrik tyckte om Helle.

***

Nikki sitter längst bak i klassrummet med Henrik bredvid. Maj står framme vid tavlan och pratar om en uppsats. Nikki stönar inombords när hon hör att man ska arbeta i par. Hon jobbar mycket smidigare när hon är ensam. Det går mycket fortare och man får själv bestämma hur uppsatsen ska vara.
”Helena jobbar med Henrik”, säger Maj.
Henrik himlar med ögonen mot Nikki. Hon ser bort mot Helle och Jenna. Helle verkar inte heller överlycklig. Hon viskar något till Jenna. Henrik drar ut ett blad ur sin anteckningsbok och skriver något innan han formar papparet till en boll och kastar den mot Fredrik. Han missar och träffar istället Jenna i bakhuvudet. Hon vänder sig om och ser pappersbollen på marken.
”Oj då, sorry”, viskar Henrik och skrattar. ”Den skulle till Fredrik. Om du inte hade ett sådant stort huvud skulle den ha hamnat rätt.”
Nikki skäms över honom. Det var onödigt sagt. Fast i och för sig såg inte Jenna särskilt sårad ut. Jenna höjer på ögonbrynet. Sedan vänder hon sig om och petar Fredrik i ryggen. Han tar emot lappen och läser den.
”Och Jenna jobbar med Nicole”, hör Nikki Maj säga.
Nikki tittar bort mot Jenna men hon har ryggen mot henne. Hon känner inte Jenna, de har aldrig umgåtts, nu måste de göra en uppsats tillsammans utanför skolan. Fast hur lång tid kan det egentligen ta att skriva en uppsats? Nikki kan väl göra det mesta ensam och så behöver de kanske inte ens träffas utanför skolan för att skriva den tillsammans. Nikki vet inte vad Jenna är för person. Är hon en sådan som vill bestämma? I så fall kommer det inte alls att fungera eftersom Nikki också är en sådan person. Hon kan inte bestämma sig för om hon är besviken eller glad över att hon fick Jenna, men det är faktiskt långt kvar till onsdag. Det hinner ordna sig, på något sätt.

***

När lektionen tar slut drar Jenna med sig Helle ut ur klassrummet. Hon skyndar bort mot toaletterna med Helle bakom sig.
”Du fick Nikki. Jag vill också jobba med en tjej”, klagar Helle och ställer sig framför spegeln.
Jenna tycker att det ska bli kul. Hon hoppas bara att Nikki tycker samma sak. Helle tar upp en tub med läppglans ur fickan medan Jenna studerar sitt ansikte i spegeln. Brunt långt hår, blå ögon och fräknar. Hon har aldrig tyckt att hon ser särskilt bra ut.
”Hörde du att prästpojken ska ha fest?”
Någon sitter i ett av toalettbåsen och pratar.
”Va? Daniel Högkvist?” svarar någon i båset bredvid.
Helle stannar upp med läppglanstuben och lyssnar.
”Jag kan inte fatta att han ens tänker på att ha en fest. Vi måste ju gå dit och titta”, säger den första rösten.
Helle gör tummen upp till Jenna och ler med glittriga läppar.
Daniel Högkvist, det är ju Hans son. De bor i huset bredvid Jennas. Jenna kan inte förstå att han ska ha fest. Hans föräldrar som är så … ordentliga. Jenna har hört att de aldrig dricker, men det kanske bara är ett rykte. Daniel är i alla fall schysst. Han hälsar alltid på Jenna och brukar småprata med henne när de träffas på gatan. I skolan hälsar han alltid på henne. Jenna vet inte om hon vill gå på festen. Vi får väl se, tänker hon för sig själv.

Måndagen passerar och likaså tisdagen. När väckarklockan ringer på onsdagen är Nikki ännu tröttare än i måndags. Hon stönar och ska stänga av väckarklockan men råkar istället få ner den i golvet där den fortsätter ringa.
”Fuck!” fräser Nikki och är tvungen att kliva ur sängen för att nå den.
Hon borde inte ha varit uppe så sent igår. Hon var hos Henrik och spelade poker med Fredrik, Carolina och Jesper. Hon hade helt glömt bort tiden när hon såg att klockan nästan var två. Nikki låg inte i sängen förrän klockan var tjugo i tre. Hon har bara sovit i ungefär fyra och en halv timme.
Med ännu ett stön är hon uppe ur sängen och letar i garderoben efter något att ta på sig. Hon väljer ett par mörkblå jeans, tar på sig en svart bh och drar en svart tröja med snörning över huvudet. Hon drar åt snörningen och knyter en rosett framtill. Sedan kastar hon en blick i spegeln bredvid skrivbordet och konstaterar att det ser bra ut.

Mamma har kokat kaffe. Hon sitter med kaffekoppen och en tidning vid köksbordet. Hon är alltid uppe tidigt även fast hon måste åka till biblioteket först vid tolv där hon jobbar som bibliotekarie. Nikki förstår det inte. Om hon hade ledigt på morgonen skulle hon sova.
”God morgon.” mumlar mamma.
Nikki mumlar något ohörbart till svar och tar en kaffekopp ur hörnskåpet och fyller den med svart kaffe, dricker upp det direkt och fyller på igen. Hon undrar om hennes mamma egentligen ville ha henne. Hon verkar bara se Nikki som någonting irriterande som hon fått på halsen.
Nikki tar en banan ur skålen på bordet och skalar den långsamt. Hon har aldrig lust att äta något mer än en banan på morgonen. Hon tar med sig kaffekoppen och bananen in till badrummet där hon omsorgsfullt sminkar sig med eyeliner och mascara. Sedan äter hon upp resten av bananen och dricker det sista ur kaffekoppen innan hon borstar sina tänder.
Nikki säger hejdå till sin mamma innan hon tar nycklarna som ligger på bordet i hallen och går ut genom dörren. Ännu en ny tråkig dag har börjat, tänker Nikki när hon springer ner för trapporna utan att orka vänta på hissen. Hon undrar om hon ens hade klivit ur sängen om det inte var för att hon skulle träffa Henrik.

***

Jenna har redan satt sig i bussen när hon ser Nikki komma springande. Dörrarna är på väg att slå igen och tydligen är inte busschafföraren på humör för han bryr sig inte om att vänta utan stänger dörrarna. Bussen börjar långsamt röra på sig och Nikki är nu framme vid trottoaren. Jenna ser hur hennes mun rör sig men hon hör inte. Ändå kan hon ana vilka ord det är när hon ser hur Nikki räcker ut sitt långfinger mot chaffören. Nikki kommer komma för sent till matten. Jenna var orolig för att hon skulle missa bussen som gick tjugo över åtta och komma för sent själv. Matteläraren Erik blir alltid arg när man är sen till hans lektioner. En gång när Jenna var försenad till matten fick hon gå till biblioteket i skolan och inte vara med under hela dubbeltimmen för att hon skulle lära sig att ”komma i tid och acceptera konsekvenserna” som Erik kallade det. Jenna har aldrig tyckt om honom.

Helle står vid skåpen när Jenna kommer. Hon har redan matteboken och sitt pennskrin i famnen.
”Äntligen kommer du. Vad seg du var”, muttrar hon.
Jenna låser upp skåpet och tar fram matteboken.
”Jag ringde Henrik igår när jag kom hem”, säger Helle.
Jenna tittar förvånat på henne.
”Varför?” undrar hon.
”Men vad tror du? Jag undrade såklart om han ville komma hem till mig och strula och gå bakom ryggen på sin flickvän.”
Ett ögonblick tror Jenna att Helle är helt allvarlig och ser helt förfärad ut. Men sedan börjar Helle skratta.
”Haha, du borde ha sett din min”, skrattar hon och spärrar upp ögonen för att härma Jenna.
”Ha, ha”, muttrar Jenna.
”Jag pratade såklart om uppsatsen”, förklarar Helle.
Jenna tänker på Nikki och sin egen uppsats.
”Jaha, vad sa han då?”
”Han sa att vi kunde snacka om det senare”, förklarar Helle och himlar med ögonen. ”Men hallå! Vadå senare? Varför kan vi inte snacka om det nu?”
”Sa du det?” undrar Jenna.
”Typ … men då lade han på”, mumlar Helle.
Jenna skrattar och Helle slår till henne med matteboken.
”Jenna sluta! Jag började lite på uppsatsen för mig själv igår men jag är nervös över att den inte kommer bli klar i tid.”
”Jag har inte ens börjat på den så du kan vara lugn.”

Tio minuter innan lektionen börjar öser regnet ner utanför fönstret. Jenna och Helle sitter på sin vanliga plats vid fönstret och tittar ut i regnet.
”Hoppas det slutar innan vi går hem idag. Jag har inget paraply med mig”, säger Helle.
De småpratar lite tills Erik kommer in och sedan börjar lektionen. Han är den enda lärare som vill att man ska stå upp när man hälsar och man får sätta sig ner förrän han säger: ”Varsågod och sitt.”
Jenna och Helle fortsätter med uppgifterna från i tisdags och Jenna räknar utan att bry sig om att Helle beklagar sig över Henrik.
När tjugo minuter av lektionen har gått öppnas dörren och Jenna lämnar sitt räknehäfte med blicken och får syn på Nikki som kommer in. Hon är genomblöt med svart mascara under ögonen och den vänstra skon täckt av lera. Erik ser irriterad på henne.
”Jag hoppas att fröken Nicole har en mycket bra anledning till att hon är sen.”
Nikki mumlar någonting ohörbart och stryker bort en genomblöt blond hårslinga från ansiktet.
”Ursäkta, vad sa du?” frågar Erik.
”Har ditt gamla huvud svårt att fatta eller? Det var på grund av den äckliga fucking busschaffören”, svarar Nikki och ser rakt in i Eriks isblå ögon.
Det går ett sus genom klassen. Det är inte många som vågar säga något opassande till Erik. Jenna ser hur Henrik som sitter borta i hörnet ger Nikki en gillande blick.
Erik ser ut att kippa efter luft. Det är inte ofta som en elev är oartig mot honom. Men han tar sig samman och spänner blicken i Nikki.
”Nu går du ut med detsamma och funderar över hur man talar till en lärare”, säger han.
”Gubbjävel”, fräser Nikki men försvinner sedan snabbt ut genom dörren.
Erik blir högröd i ansiktet och står kvar en lång stund. Helle som sitter bredvid Jenna, gapar av förvåning.

***

Nikki svär högt och en tant som sitter på bänken vid busstationen med en äckligt ful lila hatt på huvudet, ser helt förskräckt ut. Nu kommer hon bli försenad till en av Eriks lektioner. Helvete också! Hon tittar snabbt på busstabellen och konstaterar ilsket att hon kommer behöva vänta i flera minuter på nästa buss. Hon sätter sig bredvid tanten med den fula hatten och svär ännu en gång. Tanten ger henne en ogillande blick och Nikki blänger tillbaka. Om hon hade haft matteboken skulle hon ha löst några tal, men boken ligger såklart i hennes skåp i skolan. Istället tar hon upp mobilen och skriver ett sms till Henrik och säger att hon kommer bli sen. Han svarar inom en minut.

Neeej! :( matten är ju skittråkig utan dig. Puss <3

Nikki ler för sig själv. Det ska bli kul att sova hos Henrik ikväll. Hon funderar över fysikprovet som de har på fredag. Det har hon inte pluggat ett dugg till men hon bestämmer sig för att Henrik är viktigare. Hans föräldrar skulle tydligen åka bort till Henriks moster i Karlstad och de skulle ta med hans lillebror så de kan ha hela huset för sig själva. Mamma blir inte svår att övertala. Hon skulle väl gå ut med en jobbarkompis ikväll? Hon kommer inte bry sig om var Nikki sover.

Nikki kliver precis av bussen när de första regndropparna faller. Först duggar det bara lite. Hon drar upp huvan på jackan och fortsätter mot skolan, men sedan hörs ett dovt mullrande bland molnen och plötsligt öser regnet ner. Nikki börjar småspringa vilket gör att huvan åker av i vinden och hennes hår förvandlas snabbt till en blöt flod. Hon fortsätter springa och snart ser hon skolan torna upp sig en bit framför henne. Hon glömmer att se sig för och trampar i en lerpöl med vänsterskon. Nikki känner hur kallt vatten sipprar in i skon och hon ryser. Kylan kryper som en insekt och lägger sig tillrätta överallt i kroppen. Hon springer så fort hon kan den sista biten och störtar in i skolan. Hon småspringer till sitt skåp, låser upp det och sliter ut matteboken och springer sedan vidare till Eriks lektion. När hon öppnar dörren känner hon hur elevernas ögon riktas mot henne. Hon får syn på Henrik som sitter på den vanliga platsen borta i hörnet och vill gå dit men stoppas av Eriks isblå blick.
”Jag hoppas att fröken Nicole har en mycket bra anledning till att hon är sen”, säger han.
Nikki mumlar något om busschaffören.
”Ursäkta, vad sa du?” frågar Erik.
”Har ditt gamla huvud svårt att fatta eller? Det var på grund av den äckliga fucking busschaffören.”
Nikki tittar rakt in i Eriks ögon och hon ser hur hans ilska växer, men hon tänker inte vika undan med blicken.
”Nu går du ut med detsamma och funderar över hur man talar till en lärare.”
Nikki blir ännu argare. Hon har missat bussen, sprungit i regnet för att hinna till hans lektion, hon har fått lera och iskallt vatten i skon och nu får hon inte ens vara med på lektionen.
”Gubbjävel!” fräser hon och slinker sedan så fort hon kan ut genom dörren.

Nikki går in på tjejernas toalett och lutar huvudet i händerna. Det var helt onödigt att hon sprang. Hon hade inte ens behövt skynda sig. Erik hade ändå inte släppt i henne till hans lektion.
Hon tittar upp och och ser sin spegelbild. Hon ser helt förfärlig ut. Mascaran rinner i en kanal ner för kinderna och håret ligger klistrat mot huvudet. Nikki blöter en pappersservett och smetar på lite tvål. Hon tvättar bort det värsta från ansiktet och slänger sedan pappret i papperskorgen. Sedan sätter hon sig ner på golvet och tar av sig skorna. Vänsterskon är full med vatten och lite lera men högerskon är bara blöt. Hon drar av sig strumporna och slänger dem i papperskorgen. Det är ingen ide att gå runt med äckliga strumpor hela dagen. Hon vänder upp och ner på vänsterskon och det rinner en kanal av mörkbrunt vatten ner i papperskorgen. Härligt, nu får hon gå barfota resten av dagen.

***

Efter lektionen ser Jenna hur Henrik försvinner bort till skåpen. Han låser upp det och tar fram en mörkblå tröja. Jenna anar att den är till Nikki. Nästa lektion börjar om fem minuter men istället för att gå mot fysiklektionen försvinner Henrik bort mot tjejernas toalett. Två tjejer som går en klass under Jenna ser ogillande hur Henrik öppnar dörren till toaletten och går in.
”Varför går Henrik in dit?” undrar Jenna och knuffar på Helle.
”Ingen aning”, svarar Helle och rycker på axlarna. ”Han kanske letar efter Nikki.”
Jenna tänker på sin extratröja som mamma tvingade henne att ta med. Den skulle nog passa Nikki bättre än Henriks.
Jenna och Helle går till fysiklektionen och sätter sig ner. Helle fortsätter prata om en film hon har sett men Jenna lyssnar inte. Hon undrar var Nikki är. När Roger, fysikläraren, börjar lektionen har varken hon eller Henrik dykt upp.

Både Henrik och Nikki sitter på golvet inne på tjejernas toalett och när Henrik föreslår att de ska gå och fika säger Nikki ja utan att bryr sig om att de kommer missa fysiklektionen. När hon går hand i hand med Henrik längs kanalen kommer hon på att det är sista lektionen som de ska repetera inför provet och hon är inte ens med på den. Ångestkänslorna kommer krypande men hon slår bort dem. Inte nu, tänker hon och kramar Henriks hand lite hårdare. Det har slutat regna, men marken är fuktig och det ligger små vattenpölar på vägen. Ett ungt par med barnvagn och en unge kommer mot dem. Ungen plaskar i vattenpölarna med ett par röda gummistövlar. En fågel flyger skrämd iväg när ungen försöker skvätta vatten på den och det unga paret pratar obekymrat vidare.
Henrik tar plötsligt handen ur Nikkis och tar upp ett paket Marlboro ur fickan.
”Ska du ha en cigg?”
”Nej tack, det är lugnt”, svarar Nikki.
”Klart du ska ha en cigg. Jag lovar att allt kommer kännas bättre”
”Det är lugnt. Jag vill inte ha någon”
Henrik tänder en cigarett och räcker den sedan till henne. Nikki känner irritationen komma krypande. Hon sa ju nej.
”Ta ett par bloss. Det kommer kännas bättre.”
Nikki vill egentligen inte, men just nu orkar hon inte bråka med honom. Ett par bloss kan ju inte skada. Hon tar emot den och ser honom tända en till. Vad kan en liten cigarett göra för skada?
När de kommer ut till korsningen går Henrik till höger och Nikki antar att han vill att de ska gå till caféet vid hamnen. Hon lutar huvudet mot Henriks axel och andas in den kalla novemberluften, tar ett par bloss och andas ut röken.
”Vi går väl på Daniels fest?” frågar Henrik, tar ett sista bloss, fimpar sin cigarett mot metallräcket vid fönstret och öppnar dörren till caféet.
”Är det säkert att han ska ha den nu eller?” undrar Nikki, kastar sig cigarett på marken och följer efter honom när han går till ett bort vid fönstret.
”Ja, Fredrik hade snackat med honom och det var tydligen bestämt.”
Nikki rycker på axlarna och tar av sin jacka.
”Jaa, det kan vi väl göra.”
”Du låter inte speciellt taggad”, flinar Henrik och smeker henne lätt över kinden.
Hon ler tillbaka.
”Det är bara det att jag tror att hans fest kommer bli rätt lam.”
”Kanske det, men det är roligt om vi är tillsammans hela tiden. Jag lovar att jag inte ska smita från dig. Vi kan dansa hela natten och ha skitkul!”
”Jag antar det”, mumlar Nikki och hänger jackan på ryggstödet.
”Vad vill du ha?” undrar Henrik.
När Henrik går till disken för att köpa en kopp te åt sig själv, en latte åt Nikki och en tårtbit som de kan dela på börjar Nikki fundera. Vill hon gå på festen? Skulle hon inte hellre vilja stanna hemma och titta på en film eller något? Festen kommer troligtvis inte ens vara kul. Ska hon göra det för Henriks skull?

***

Vid lunchen kommer Hedvig fram till Jenna och Helle. Jenna tar precis en klunk mjölk när Hedvig slår sig ner på stolen bredvid Helles.
”Hej”, säger Hedvig. ”Hur är läget?”
”Jo visst, det är väl bra. Du då?” svarar Jenna vänligt.
”Bara bra”, svarar Hedvig glatt.
”Vad bra då”, säger Helle och petar i sig en bit lasagne.
Både hon och Jenna undrar vad Hedvig vill dem. Hedvig är oftast tillsammans med Fredrik, Nikki, Henrik, Jocke och dem. Nikki och Hedvig är de enda av dem som är okej. De andra är lite överdrivna. Jocke ska alltid skoja om allt och Fredrik har ju ingen egen åsikt. Han håller med Jocke om allting. Hedvig är schysst, men för att hänga med henne måste man hänga med hennes kompisar också. Det är något som varken Helle eller Jenna föredrar.
”Jo, jag undrade bara om ni kommer på Daniels fest på lördag.”
Jenna behöver inte ens titta på Helle för att veta vad hon kommer svara.
”Klart vi gör!”
Hedvig tittar på Jenna som för att få bekräftelse och Jenna ler till svar.
”Bra”, säger Hedvig. ”Då ses vi!”

Det börjar snöa när Jenna svänger in på sin gata. Hon huttrar till och drar halsduken tätare runt sig. Skolväskans band skär in i hennes axel och hon ökar på stegen när hon skymtar sitt eget hus bakom träden.
”Jenna!” ropar någon bakom henne och hon vänder sig om.
Daniel kommer springande mot henne med rosor på kinderna och flåsande andetag.
”Hej Daniel”, säger hon och ler mot honom.
”Hej Jenna, hur är det?”
”Jo visst, det är väl okej. Förutom att jag har ett ton läxor och ett fysikprov i morgon”
”Segt”, säger han och ser medlidande på henne.
De fortsätter att gå sida vid sida.
”Jag hoppas att du kommer på min fest på lördag. Mamma och pappa ska bort. Jag är så himla taggad. Det ska bli helt galet kul!”
”Jadå, jag kommer”, svarar Jenna.
”Vad bra! Det var en sådan himla tur att de åkte bort. De är ju nästan alltid hemma så nu när de åker vill jag göra något kul. Helle kommer också eller?”
”Ja, både hon och jag”
Nu har de kommit fram till Daniels hus. De stannar vid hans grind. Sedan böjer han sig fram och lägger en hårslinga som smitit ur Jennas knut, på plats bakom hennes öra.
”Jag är verkligen glad att du kommer.”
Hans blåa ögon ser rakt in i Jennas.
”Mm… jag med”, mumlar hon tillbaka.
Sedan ler han mot henne en sista gång innan han vänder sig och går upp till sitt hus.

***

Dörren är låst. Nikki tar fram sina nycklar ur väskan och låser upp dörren.
”Hallå!” ropar hon men lägenheten är tom och hon får inget svar.
Mamma är väl kvar på biblioteket. Nikki slänger nycklarna på bordet i hallen och går in till sitt rum. Den svarta väskan hänger på garderobsdörren. Hon öppnar garderoben och tar fram sin sidenpyjamas som hon nästan aldrig använder. Den packar hon ner tillsammans med en röd topp som hon kan ha i skolan i morgon. Sedan går hon ut i badrummet för att hämta sin sminkväska och tandborsten. De packar hon också ner.
Ute i köket har mamma lämnat brödpåsen framme. Nikki brer smör på en ljus brödskiva och äter den i stora tuggor. Sedan letar hon fram en pappersbit och en penna för att skriva ett meddelande till sin mamma.

Sover hos Henrik. Vi ses i morgon kväll.
Kram Nik.

Nikki lägger lappen på köksbordet innan hon går ut i hallen igen. Hon ska precis låsa dörren när hon kommer ihåg fysikprovet i morgon. Hon suckar för sig själv, går tillbaka in i hallen och rotar fram fysikboken ur väskan på golvet. Vem vet, de kanske kommer plugga lite ikväll.

Hur många gånger har Nikki knackat på dörren som leder in till Henrik? Hur många gånger har hon inte sett Henrik stå i dörröppningen för att sedan ge henne en kram? Hur många gånger har hon klivit in i Henriks hus och känt den välbekanta ”Henrik-doften?” Miljontals gånger.
Hon behöver inte vänta länge efter att hon har knackat. Henrik öppnar snabbt dörren och släpper in henne.
”Hej sötnos! Jag har saknat dig”, säger han och ger henne en lång kram.
”Det har bara gått typ en halvtimme”, fnissar Nikki och kramar honom tillbaka.
”Och det var en halvtimme för mycket”
Hon borrar in sitt ansikte i hans axel och andas in hans välbekanta doft. Han använder aldrig någon sliskig killparfym. Han luktar alltid bara Henrik.
”Är du hungrig?” frågar han och löser sig ur hennes grepp.
Hon flyttar motvilligt sina händer från hans rygg.
”Nej, jag åt precis en smörgås”
”Okej, då kan vi ju vänta lite med middagen. Har du pluggat någon fysik förresten? Jag kom på idag att vi har prov i morgon och jag har inte pluggat ett skit”

De sitter i två och en halv timme vid Henriks köksbord med en kopp te, fysikboken och en massa kladdpapper med mystiska formler som Nikki inte alls förstår. Sedan tröttnar hon och rotar igenom Henriks köksskåp på jakt efter något gott. Det enda hon hittar är några torkade jordgubbar som är ganska goda. Men så fort de är slut blir hon genast sugen på riktig mat och börjar klaga på Henrik.
”Men kom igen! Det här var ju skittråkigt, vi lagar mat istället. Jag är hungrig. Vad ska vi äta?”
Henrik värmer fläskfilén från gårdagen och Nikki gör en sallad. Det blir faktiskt ganska gott. Nikki sitter på en stol vid köksbordet i skräddarställning är inne på sin andra portion. Henrik lyckades dessutom rota fram en flaska rödvin och Nikki njuter av stunden. Bara de två, inga irriterande vuxna, ingenting att stressa till, god mat, stearinljus och en flaska rödvin. Kan det bli bättre?
Efter middagen tar de med sig vinet och ett fat med vindruvor och sätter sig i soffan. Nikki kurar ihop sig i soffhörnet.
”Jag undrar”, säger Henrik och stoppar en vindruva i munnen. ”Vem av alla i vår klass, du får inte välja mig, skulle du helst vilja ligga med?”
Nikki skrattar och tar en klunk vin.
”Varför undrar du det?”
Henrik rycker på axlarna och ler lite. Nikki tänker efter, går igenom listan med alla killar i klassen i huvudet. Fredriks ansikte dyker upp framför henne. Han är ganska snygg. Daniel då? Han är ganska söt… men Henrik tycker att han är en tönt. Hon kan inte säga till honom att hon tycker Daniel är söt.
”Fredrik kanske?”
Nikki får det att låta som en fråga. Varför kan hon inte bara stå för sitt val? Henrik flinar.
”Fredrik? Tycker du att han är snygg?”
Nikki rycker på axlarna.
”Jaa, ,men du är snyggare”
Henrik skrattar och ger henne en snabb puss.
”Du då? Vem skulle du välja?” undrar Nikki.
Henrik funderar lite.
”Jenna är rätt så het”
Nikki ser Jenna framför sig. De blåa ögonen, det bruna håret och alla fräknar. Jo, visst är hon söt. Nikki borde inte vara förvånad över att Henrik tycker att hon ser bra ut. Jenna ser utan tvekan bäst ut av tjejerna i klassen. Men hon och Helle brukar alltid vara en bit utanför., liksom på avstånd.
”Men du vet ju att du är min favorittjej”
Henrik kryper en aning närmare på soffan och kysser henne lätt. Hon kysser honom tillbaka och sluter ögonen. Han sätter sig tillrätta bara några centimeter ifrån henne och ler lite. Nikki älskar det, hon älskar hans sätt att se på henne. Inte som de andra killarna i klassen. De ser på henne som att hon var något ätbart, men inte Henrik. Han har alltid den där kärleksfulla glimten som hon älskar.
”Vet du?” viskar Henrik.
”Vad?” mumlar Nikki och kysser hans hals.
”Jag kom precis på att vi är i ett tomt hus”
Nikki möter hans blick och skrattar. Hon förstår genast vad han menar men bestämmer sig för att spela oskyldig och oförstående.
”Ja, vad menar du med det?”
”Jag tror du vet”, viskar Henrik och drar handen genom hennes hår.
”Nej”
Nikki följer hans överarm med fingertopparna. Väntar på hans svar.
”Det är nog bäst att du förklarar vad du menar”, säger Nikki.
Henrik flinar.
”Värst vad du var trögfattad idag”
”Ja, förklara vad du menar”
Henrik himlar med ögonen och Nikki förstår att han förstår att hon bara spelar oförstående. Han är trött på att leka lekar.
”Jag kan visa dig”
Sedan kysser hans henne ännu en gång. Blodet rusar igenom Nikkis kropp när Henriks läppar pressas mot hennes. Sedan lutar han sig bakåt, sänker sin blick med någon decimeter och knyter långsamt upp snörningen i hennes blus.

På fredagseftermiddagen ringer Jennas telefon. Hon håller på att rensa sin garderob när signalerna skär genom rummet. Hon hoppar ner från pallen som står framför garderoben och letar igenom skolväskan efter mobilen.
”Hallå, det är Jenna”
”Jag är färdig!”
Helles röst är ivrig.
”Visst är jag duktig?”
”Färdig med vad?” undrar Jenna och går tillbaka till garderoben.
”Den där svenska-grejen.”
Jenna pressar telefonen mot örat för att få båda händerna fria och hänger sedan upp en blå sammetsklänning på en galge.
”Jaså den, fick du tag på Henrik?”
”Nej, jag gjorde den själv. Han får läsa igenom den sedan. Jag kan skicka ett sms till honom.”
Typiskt Helle.
”Hur långt har ni kommit?” undrar hon.
”Eh… vi har inte börjat än”
”Va? Men den ska ju vara klar på onsdag”
”Jag vet, men vi har faktiskt fyra dagar på oss. Och jag har inte haft tid än”, förklarar Jenna.
Det var ju inte riktigt sant. Jenna hade visst haft tid, men hon hade inte kommit på hur hon ska fråga Nikki.
”Skulle inte du träffa Markus idag?” undrar Jenna för att byta samtalsämne.
”Jo, men han har inte slutat än.”
Jenna slänger en illgul topp på golvet. Hur har hon någonsin kunnat köpa den här?
”Vet du vad du ska ha på dig i morgon?” undrar hon.
”Nej, men jag hittar något. Du då?”
”Jag vet inte, men jag hittar väl också något.”
”Jag måste lägga på nu. Jag har fått ett sms. Det är nog Markus. Vad ska du göra ikväll förresten?” undrar Helle.
”Jag vet inte. Jag kanske ser en film eller något.”
”Okej, hej då! Vi ses i morgon. Jag ringer dig.”
”Gör det. Ha det kul med Markus!”
”Tack, ha det kul med din film.”

När Jenna lagt på bestämmer hon sig för att testa sammetsklänningen. Troligtvis kommer den inte passa. Det var evigheter sedan hon använde den sist. Jenna var ganska säker på att mamma hade gett bort den och inte att den låg längst in i garderoben.
Hon tar av sin svarta tröja och de tajta jeansen, drar klänningen över huvudet och drar upp dragkedjan i sidan. Det går förvånansvärt lätt. Jenna vänder sig om mot spegeln bredvid dörren. Klänningen sitter perfekt. Den slickar sig kring hennes kropp och slutar precis ovanför knäna. Jenna snurrar runt några varv framför spegeln. Hon är förvånad över hur bra den sitter på hennes kropp, i och för sig var den lite för stor förra gången hon hade den. Nu vet hon i alla fall vad hon ska ha på sig i morgon.

***

På lördagen ligger Henrik på Nikkis säng och bläddrar i en av hennes tidningar.
”Tycker du att det här är intressant? Det står ju bara om massa smink och sådant”
”Jag tycker det är roligt men jag förväntar mig inte att du ska tycka det”, svarar Nikki med ett skratt.
Henriks mobil ger ifrån sig ett pipande ljud, ett sms. Han halar snabbt upp den ur fickan.
”Vem var det?” undrar Nikki.
”Helle, hon har gjort klart vår uppsats och vill att jag ska läsa igenom den.”
”Vilken uppsats?”
”Du vet den där svenska-saken vi ska vara klara med på onsdag?”
Nikki har inte ens tänkt på den. Hon och Jenna har inte ens börjat skriva. Allt som handlar om skolan brukar Nikki glömma ganska snabbt. Men det är lugnt, hon kan bara prata med Jenna och så kan de jobba med den någon dag efter skolan. De kommer hinna.
”Jaha, den hade jag helt glömt bort”, säger Nikki och öppnar garderobsdörren. ”Är du verkligen säker på att du vill gå ikväll?”
”Ja, det kommer bli skitkul!” säger Henrik och kliver upp från sängen för att lägga armarna runt Nikki.
”Men lova att du inte kommer lämna mig en enda sekund! Lova att vi är tillsammans hela kvällen annars kommer det vara jättetråkigt”
”Jag lovar”, säger Henrik och stryker undan hennes hår från ansiktet och ger henne en snabb kyss.
Hon ler lite mot honom och lägger huvudet på hans axel.
”Dessutom kommer det ju en massa andra från vår klass så det kan nog bli ganska kul i alla fall”, säger Henrik.
”Okej då, bara vi är tillsammans.”

***

”Det är helt sjukt kallt”, muttrar Helle och börjar gå ännu lite fortare.
Gatan är öde och det enda som hörs är hennes klackar som smattrar längs asfalten.
”Varför tog du inte mer kläder på dig?” undrar Jenna.
Själv tog hon sin vinterjacka med päls. Mamma sa att det skulle bli en kall kväll så det var bäst att hon tog vinterjackan. Mammor har alltid rätt. Det är inte direkt shortsväder.
”Jag visste väl inte att det skulle bli så extremt kallt”, fräser Helle tillbaka.
Det tar ungefär fem minuter att gå från Helles hus till Daniels. Redan i farstun kan de höra musiken. Jenna känner hur basen dunkar i bröstet på henne när hon kliver in genom dörren. Alla verkar vara här. Jenna känner igen nästan alla från klassen, och sedan dyker även ganska många ansikten upp som hon inte har någon aning om vem det är.
”Hej! Vad skoj att ni kom.”
Daniel kommer ut från köket med en röd plastmugg i handen.
”Klart att vi kom, vi skulle aldrig missa det”, säger Helle och kastar sin jacka på en hög med en massa andra jackor.
Sedan sparkar hon av sig skorna i ett hörn och går in i vardagsrummet. Jenna tar av sin jacka och hänger den på en redan överfull krok till höger om dörren. Hon lägger skorna längst in under skohyllan innan hon vänder sig om mot Daniel. Hon ler lite mot honom.
”Du är skitsnygg! Din klänning är jättefin”, säger Daniel och ser beundrande på hennes sammetsklänning.
Jenna undrar om någon kille någonsin har sagt åt henne att hon har snygga kläder på sig. Det är bara Daniel som gör något sådant.
”Tack!”
”Vill du ha något att dricka? Kom så kan jag hjälpa dig.”
Jenna följer efter honom in i köket. Där inne står bara fyra personer. Jocke och en annan kille från klassen står och diskuterar om någon tjej i nian ser bra eller dålig ut samtidigt som de dricker ur två röda plastmuggar. Vid diskbänken står Helles kompis Linda, även hon med en mugg i handen. Hennes smink är en aning utsmetat och hon skrattar hysteriskt åt någonting som en svarthårig kille mitt emot henne säger. På köksbordet står en massa olika flaskor uppradade och ett par läskflaskor. Några är redan tomma.
”Vad vill du ha?” undrar Daniel tjänstvilligt med en mugg i handen.
”Det spelar ingen roll, vad som helst går bra”, svarar Jenna och kastar en blick ut i vardagsrummet.
Hon tror att hon ser Nikki ute på dansgolvet men är inte säker.
”Okej”, säger Daniel och börjar blanda något med läsk och något ur en annan flaska.
Sedan räcker han henne muggen. Hon smakar prövande på drycken. Den är inte särskilt god och den bränner i halsen: Den luktar också starkt, ungefär likadant som aceton.
”Ja, jättegott”, säger hon istället till Daniel.
”Vad bra, ha så kul. Jag ska gå iväg till några kompisar. Vi ses kanske senare.”
Jenna går iväg ut till vardagsrummet där hon hittar Helle i en fåtölj. Borta vid soffan sitter Fredrik och Henrik och fingrar på en laptop. Bredvid Henrik sitter Nikki. Hon har en svart paljettopp på sig och sotade ögon. Den blonda håret hänger ner över hennes axlar. Hon böjer sig mot Fredrik och säger något till honom. Jenna hör att de pratar om en låt. Båda vill tydligen välja nästa låt och kan inte bestämma vem som ska få välja först. Tydligen vinner Fredrik för Nikki ser sur ut och lutar sig bakåt i soffan med armarna i kors över bröstet. Sedan viskar hon något i Henriks öra och drar i hans arm, men han puttar undan henne. Hon ser sårad ut när hon reser sig upp och går ut i köket.

***

Fredrik och Henke sitter och diskuterar något rockband. Nikki sitter bredvid och fingrar på paljetterna i toppen. Hon har urtråkigt.
”Kan inte jag få välja nästa låt?” undrar hon.
”Vänta lite Nik”, säger Henke och klickar på någon låt på Spotify.
Något med väldigt mycket bas börjar dunka i högtalarna. Nikki suckar
”Kan vi inte lyssna på den där låten som jag visade dig förra veckan?” undrar hon och lutar sig mot Henrik.
”Mm … snart”, mumlar han och fortsätter att diskuterar rockbandet med Fredrik.
Nikki böjer sig fram över datorn för att skriva in låten hon vill lyssna på. Hon har skrivit halvvägs när Henrik drar åt sig laptopen.
”Vänta lite, jag ska bara lyssna klart på det här.”
”Men den suger!”
”Jag ska välja nästa låt”, säger Fredrik.
Nikki ger honom ett argt ögonkast.
”Men jag har faktiskt suttit här längre än dig. Borde inte jag få välja nästa?”
”Varför? Vi kan väl låta Henrik välja?” föreslår Fredrik.
Nikki skrattar.
”Visst, gärna för mig. Han lär ju välja sin flickvän.”
”Det är faktiskt inte min dator. Jag har ingen rätt att välja vem som ska få bestämma vilken musik vi ska lyssna på.”
”Men i fall du kunde skulle du väl välja mig? Visst skulle du?” undrar Nikki och smeker Henkes arm.
”Jag vet väl inte”, säger Henke.
Nikki drar åt sig armen. Hon orkar inte diskutera med honom. Hon lutar sig bakåt i soffan med armarna i kors över bordet.
”Visst var den här låten bra? Det här är deras senaste album”, säger Henke och vänder sig mot Fredrik igen.
Nikki bestämmer sig för att byta taktik. Hon böjer sig fram mot Henke, drar lite i hans arm och viskar långsamt i hans öra.
”Vill du dansa?”
”Men snälla Nikki, kan du inte vänta lite?” säger Henke och puttar undan henne.
Det gör inte ont, hans grepp är inte hårt men Nikki blir ändå sårad. Hon vill inte stanna kvar i soffan tillsammans med honom och Fredrik. Så hon reser sig upp och går ut i köket för att ta något att dricka. Utan att orka blanda ut vodkan med något häller hon lite i en plastmugg och dricker.

***

Jenna har dansat i mer än två timmar nu, hon har druckit flera glas med något starkt och brännande i, hon har pratar med främlingar, slagit till en kille som försökt tafsa på henne och hon börjar känna sig lite snurrig. Helle snurrar runt på dansgolvet tillsammans med Linda och två killar som går i samma klass som Markus, två klasser över Jenna. Jenna står mitt emot Fredrik när hennes huvud börjar snurra.
”Ehm… är du okej?” undrar han.
”Ja, visst”, mumlar Jenna och tar tag i hans arm för att kunna stå på benen. ”Jag mår fint”
”Är du säker? Du ser lite blek ut.”
Jenna släpper hans arm. Musiken dunkar i hennes huvud och hon blir illamående. Hon tittar upp på honom, men snubblar till. Han får tag i hennes arm och leder henne bort mot soffan. Sedan går han iväg och lämnar Jenna mellan Jocke och någon annan kille som hon inte vet vem det är.
”Tja”, säger han ivrigt och tar tag i hennes axel. ”Hur är det snygging? Har du lust att ha lite skoj?”
Han flinar och Jocke skrattar högt och tar en klunk ur sin plastmugg. Jenna bryr sig inte ens om att svara. Hon reser sig på ostadiga ben och går så fort hon kan ut i köket. Ett par tjejer tittar ogillande på henne när hon snubblar in i bordet med sprit och välter en flaska. De säger något men hon lyssnar inte.
”Förlåt”, mumlar hon och fumlar med flaskan för att få upp den på sin plats igen.
Nikki sitter på en stol vid bordet och dricker ur en mugg. Jenna möter hennes blick en kort sekund innan det börjar snurra igen. Hon ser plötsligt en dörr bredvid kylskåpet. Det är säkert ingen därinne, vart dörren nu kan leda. Hon går dit och drar upp den. Den kalla nattluften slår emot henne, dörren leder tydligen ut till bakgården. Tack gode gud för frisk luft. Hon snubblar ut på trappan och stänger dörren. Det är kallt. Jenna borde ha tagit med sin jacka. Hon fryser redan.
”Vad håller du på med? Det är svinkallt här ute. Varför har du ingen jacka på dig?”
Jenna vänder på huvudet och får syn på Daniel som sitter lutad mot husväggen en bit bort.
”Det är okej, jag fryser ändå inte.”
”Det gör du väl visst det. Kom hit så kan du värma dig.”
Jenna reser sig och går långsamt fram till honom och sjunker ner på marken. Gräset är blött och hon känner hur klänningen blir fuktig i rumpan men hon orkar inte bry sig. Daniel tar bort sin ena arm ur jackan och sveper den kring Jenna.
”Varför sitter du härute?” undrar Jenna.
”Det blev lite mycket, jag orkade inte med allt folk”, svarar han och dricker någonting ur en flaska han har med sig.
Jenna mår illa bara av att se flaskan med den ljusa vätskan.
”Ska du ha?” undrar Daniel och räcker den mot henne.
”Nej tack!” säger hon snabbt.
”Det är vatten.”
”Jaha.”
Hon tar emot flaskan och skruvar långsamt av korken.
”Du då?” säger Daniel.
”Va?”
”Varför sitter du härute?”
Jenna dricker ett par klunkar innan hon svarar. Det känns genast bättre.
”Jag orkade inte heller. Blev lite snurrig.”
Hon ångrar sig genast. Hon vill inte att han inte ska tycka att hon är en tönt som inte klarar av att dricka, men han säger ingenting om det.
”Jaha, då är det bara vi två då”, säger han istället.
”Japp.”
Jenna kryper närmre honom för att få mer plats inuti jackan. Hon fryser och det enda sättet att få mer plats är att krypa närmare Daniel. Han missuppfattar hennes rörelse och ger henne en förvånad blick. Hon stelnar till, ångrar sitt drag. Hon vill inte att han ska tro att det betyder något.
”Jag menade inte…”, börjar hon.
Han sätter sitt pekfinger över hennes läppar för att tysta henne och lägger sedan försiktigt armen runt hennes axlar. Jenna spänner sin kropp men vågar inte flytta därifrån. Hon vill inte såra hans känslor. De sitter tysta en stund. Jenna slappnar av mer och mer. Så farligt var det faktiskt inte.
”Du, Jenna”, säger Daniel och tar bort sin arm.
Jenna blir lättad. Äntligen får hon lite utrymme.
”Ja?”
Han vrider på sig och sitter nu vänd mot henne. Hon väntar på att han ska fortsätta men han säger ingenting. Sekunderna passerar och Jenna börjar bli irriterad. Då plötsligt böjer han sig framåt.
”Vet du?”, viskar han.
Han är bara någon decimeter bort nu.
”Vad?”
Jennas andetag är tunga. Sedan böjer han sig fram ännu mer och hon känner hur hans läppar snuddar vid hennes med en fjäderlätt rörelse. Sedan böjer han sig bak och granskar hennes ansikte. Hans forskande blick glider över hennes ansikte. Hon har ingen aning om hur hon ser ut. Glad? Äcklad? Orolig?
Hon hör ett ljud. Det låter som att en dörr öppnar men hon är inte säker och hon vill inte vända sig om. Daniel böjer sig fram igen och kysser hennes kalla läppar. Han öppnar munnen en aning och hon känner hans tunga andetag mot sina läppar. Jenna känner hur blodet forsar upp till hennes huvud och hon känner hur hon rodnar. Hon öppnar prövande munnen och känner hans trevande tunga leta sig fram. Det känns konstigt, annorlunda och…fel.
”Jag kan inte”, mumlar hon.
”Va? Men jag trodde…”
Daniel ser förvånad ut när hon reser sig upp.
”Förlåt”, får Jenna ur sig innan hon reser sig för att gå in i värmen.

***

Rummet känns kvavt. Nikki försöker röra sig i takt med musiken men det går inte, inte utan Henrik. Hon känner sig vilse bland alla människor som snurrar runt tillsammans i mörkret. Basen dunkar i Nikkis huvud och det känns som syret håller på att ta slut. Det är för många människor. Hon kan inte rädda sig själv genom att försvinna bort till Henrik. Han verkar arg för något och Nikki vet inte vad det är. Hon måste bort, bort från dansgolvet och människorna. Hon räddar sig ut i köket där ljuset är starkt och hon ser tydligt människorna därinne. Ronja, Klara och Sofie står vid bordet med sprit och diskuterar någon alkohol. Nikki sjunker ner på stolen inne i hörnet och andas ut. Här inne finns det gott om syre och mycket färre människor.
”Tja Nikki. Har du skoj? Var har du Henrik någonstans?” frågar Sofie med ett flin. ”Ville han inte dansa med dig?”
Ronja hickar av skratt. Det var inte ens roligt.
”Varför bryr du dig?” muttrar Nikki och vänder blicken mot fönstret.
Men de lyssnar inte på henne. De häller mer dricka i deras muggar, dricker och skrattar åt något Sofie säger.
Plötsligt kommer Jenna med fumliga steg in i rummet. Hon stöter emot bordet och välter en flaska.
”Men hallå! Se dig för”, fräser Klara irriterat.
”Förlåt”, mumlar Jenna och ställer upp flaskan ingen.
Den håller på att välta igen men Jenna lyckas få den att stå upp. Hon ser förvirrad ut, blicken ofokuserad, och en aning trött. Hon tittar bort mot Nikki i någon sekund men går sedan iväg mot dörren bredvid kylskåpet, sliter upp den och går ut.
”Men stäng dörren för fan! Det är svinkallt”, skriker Sofie.
Dörren slår igen. Nikki tittar ut genom fönstret men ser inte Jenna. Vart gick hon? Mörkret ligger kompakt men Nikki kan skymta månen bakom molnen. Fullmåne. Stor, gul och skinande.
Nikki kastar en blick på klockan som hänger över dörren. Tjugo i ett. Hon sitter kvar och vet inte vad hon ska göra. Gå tillbaka in i vardagsrummet? Det vill hon inte. Hon orkar inte klaga på Henrik, men han lovade ju faktiskt att de skulle vara tillsammans hela kvällen. Vad är det med honom? Ska hon gå hem? Kanske det, hon ska bara stanna en liten stund till. Kanske prata lite med Jenna när hon kommer tillbaka in igen.
Nikki väntar, hon sitter på samma stol och väntar i lite mer än tio minuter, väntar på att Jenna ska komma in. Men Jenna kommer inte och Nikki börjar undra. Var är hon? Hon reser sig upp och tränger sig förbi Sofie, Klara och Ronja, går fram till dörren och trycker ner dörrhandtaget. Kylan slår emot henne och hon är nära på att stänga dörren. Varför gick Jenna ut i den här kylan? Varför stannade hon kvar här ute? Nikki vrider huvudet åt höger men ser bara träd och mörker. Hon vänder det åt vänster och får syn på någonting. Lampan som sitter på husväggen kastar ett milt sken över marken närmast huset. Två människor sitter lutade mot väggen. Jenna är mycket riktigt en av dem. Den andra är … Daniel. Han har sin jacka kring Jenna och de pratar tyst om något men Nikki kan inte höra vad de säger. Hon blir förvånad. Hon visste inte ens att de var vänner. Men tydligen var de lite mer än det för plötsligt kysser Daniel Jenna på munnen. Nikki känner sig äcklad. Hon vet inte varför. Det är inget fel på varken Daniel eller Jenna. Nikki förstår inte varför hon känner sig illamående och varför hon vill gå tillbaka in, varför hon vill gå hem. Hon förstår ingenting längre. Hon vill sova, försvinna. Hon vill aldrig mer tänka på Henrik, Jenna eller Daniel. Hon orkar inte mer. Hon måste bort, bort härifrån. Småspringande försvinner hon tillbaka in i köket och slår igen dörren efter sig.

Jenna slår upp ögonen. Ännu en måndag väntar på henne. Idag måste hon ta itu med den där svenska uppsatsen. Hon måste. Det är måndag och den ska lämnas in på onsdag. Det är inte farligt att prata med Nikki. Hon vågar göra det. Fast hon undrar varför inte Nikki har sagt något om det. Hon kan väl inte vara rädd för att prata med Jenna? Nej, Nikki är inte en sådan som är rädd för att prata med människor.
Jenna gäspar, vänder sig om i sängen och greppar sin mobil. Hon måste gå till bussen om 45 minuter. Men så kommer hon ihåg Daniel och panikkänslorna kramar om henne. Hon klarar inte av att träffa honom, inte än. Om hon skyndar sig hinner hon kanske med den tidigare bussen. Hon hoppar snabbt upp ur sängen och drar på sig de svarta jeansen som ligger framme och en vinröd t-shirt. Mamma och pappa hälsar glatt på henne när hon kommer ut i köket. Jenna hälsar snabbt tillbaka, brer en smörgås och sätter en ostskiva på. Hon lyckas sätta i sig hela smörgåsen i tre tuggor och sköljer sedan i sig ett glas mjölk.
”Oj, värst vad du har bråttom. Har du försovit dig?” undrar mamma och tittar upp från tidningen.
”Mm”, mumlar Jenna och skyndar sig ut i badrummet för att fixa sig.
På fem minuter har hon borstat tänderna, satt mascara på ögonfransarna och borstat igenom håret. Fem minuter senare är hon ute ur huset på väg till bussen. Hon småspringer sista biten och när hon svänger runt hörnet ser hon bussen sakta komma åkande, stanna vid hållplatsen och med ett pysande öppna dörrarna. Hon springer med andan i halsen och ryggsäcken hängande längs armvecken. Precis när dörrarna börjar stängas hoppar Jenna in. Skönt, nu är faran över. Än så länge i alla fall. Sedan måste hon ta itu med Nikki.

***

Nikki vandrar genom skolkorridorerna med spanskaböckerna i famnen. Hon har ingen aning om var Henrik är. Förvånansvärt nog bryr hon sig inte heller. Det spelar ingen roll var han är. Hon klarar sig utan honom. Varför har hon aldrig förstått det förut?
Dörren till klassrummet är öppen. Många sitter redan på stolarna och pratar. Fredrik och Liv sitter längst bak vid fönstret och pratar. Liv vinkar glatt när hon får syn på Nikki.
”Hej Nikki! Hur är det? Du ser trött ut. Kom och sätt dig.”
Nikki ska precis svara men hon höjer sin blick och får syn på Henrik. Han kommer mot henne med ett brett leende.
”Tja babe! Jag har saknat dig.”
Hans armar placeras över Nikkis kropp när han kramar henne och hon känner sig fångad. Instängd i hans armar står hon stilla och väntar på att han ska släppa taget om henne.
”Hur är det med dig? Är du sjuk?”
Henriks oroliga blick borrar igenom Nikki när han känner att hennes armar inte kramar honom tillbaka. Hon orkar inte med hans forskande ögon, hon orkar inte förklara sig för honom. Inte nu. Senare.
”Jag mår bra, men jag tänkte sitta med Liv och Fredrik idag om det är okej för dig.”
Han ser sårad ut men Nikki bryr sig inte. Hon känner Livs blick i ryggen. Hon vet att frågorna kommer regna över henne när Henrik gått iväg. Men hon bryr sig inte. Just nu vill hon hellre vara nära Liv än nära Henrik.
”Jaha, okej. Visst.”
Han går sakta tillbaka till sin plats och sätter sig. Platsen bredvid honom är tom. Nikki förstår inte själv vad hon håller på med. Vad håller hon på med?

När spanskan är slut går hon med Fredrik och Liv till matten. Livs frågor om Henrik har tystnat och nu diskuterar hon och Fredrik Daniels fest. Nikki säger någonting då och då för att de inte ska börja fråga henne en massa saker om hur hon mår och om allt är okej. Hon orkar inte med människors medlidande.
Inne i klassrummet får Nikki syn på Jenna. Hon står vid en bänk som Helle sitter på och pratar om någonting. Hon har på sig ett par svarta jeans och man ser tydligt konturerna av hennes smala ben. På överkroppen har hon en säckig vinröd t-shirt och Nikki ser hur de svarta bh-banden löper över hennes axlar. Det bruna håret böljar ner över hennes rygg ner till skulderbladen. Bilden av Jenna och Daniel på trappan dyker upp i Nikkis minne men hon slår bort den. Sedan kommer hon att tänka på svenskauppsatsen. Den som hon lovade sig själv att ta itu med.
”Ta en plats åt mig så kommer jag sedan”, säger Nikki till Liv och vänder sig sedan om och börjar gå mot Jenna.
Helle säger någonting och Jenna slår henne lätt på axeln.
”Det kommer jag visst!” säger hon och skrattar.
”Hej.”
Jenna vänder sig om när hon hör Nikkis röst.
”Hej.”
”Det verkar som att du inte behövde”, fnissar Helle och går därifrån för att sätta sig ner på en ledig plats.

***

”Vi måste vara klara på onsdag och vi har inte ens börjat”, klagar Jenna.
”Det ordnar sig. Det gick fort att skriva den där uppsatsen. Fast jag förstår inte varför du väntade till sista minuten.”
Helle hoppar upp på en bänk och sätter sig.
”Vad ska ni skriva om?”
”Ehh… jag vet inte riktig”, mumlar Jenna.
”Skojar du med mig Jenna? Vet du inte ens vad du ska skriva om?”
”Nej, men du sa ju själv att det ordnar sig. Jag funderar väl ut någonting.”
”Vad har Nikki för idéer då?” frågar Helle.
”Jaa, men alltså vi har inte riktigt …”
Helle höjer på ena ögonbrynet.
”Jag förstår inte vad du är rädd för. Är du rädd för att prata med henne? Är du rädd för att hon ska slå dig för att du pratar om en uppsats? Jag förstår verkligen inte.”
Jenna fingrar nervöst på en hårslinga. Någonstans i ögonvrån ser hon Nikki men vänder sig inte om.
”Nej, men jag vet inte. Jag ska prata med henne idag.”
”Du har skjutit upp det hur länge som helst. Du kommer inte våga idag heller.”
”Det kommer jag visst!” säger Jenna och skrattar.
Hon ger Helle ett retsamt slag på axeln.
”Hej.”
Jenna hör direkt att det är Nikki. Hennes klara röst hörs tydligt genom rummet med alla elever. Jenna skulle kunna urskilja hennes röst bland många andras. Den där klara, ljusa rösten. Man vet att det är Nikki.
”Hej”, svarar Jenna när hon vänt sig om.
”Det verkar som att du inte behövde”, fnissar Helle och går därifrån.
Jenna kastar en blick efter Helle och tittar sedan in i Nikkis ansikte. Hennes läppar är formade i ett svagt leende.
”Hur är det?” undrar Nikki.
”Det är väl bra”, mumlar Jenna.
Hon väntar en sekund för länge innan hon inser att hon borde ha frågat Nikki hur det var med henne.
”Du, jag tänkte på den här uppsatsen vi ska skriva. Har du gjort något på den?” undrar Nikki.
”Nej, inte direkt. Har du?”
”Nej, men jag tänkte att vi kan jobba tillsammans efter skolan i dag om du har tid.”
Jenna ser hennes mun röra sig. Hon ser den smala överläppen och förstår inte vad hon var rädd för. Vad trodde hon skulle hända egentligen?
”Ja, absolut. Det kan vi göra. Ska vi gå hem till dig eller?”
”Jag tror inte att någon är hemma hos mig så det blir bra. Då får vi arbeta ifred.”
”Toppen!”
Jenna ler och Nikki ler tillbaka. Hon älskar det där leendet. Hon älskar den där smala överläppen. Hon älskar de där klarblå ögonen. Hon älskar det men har ingen aning om varför.

***

Skönt, då var det fixat. Fast nu var det ju själva uppsatsen kvar. Nikki slår bort tanken på uppsatser för tillfället. Hon får syn på Henrik som sitter för sig själv längst fram i hörnet. Hon märker hans blick på henne. Han ler prövande men hon låtsas att hon inte ser det.
Spanskaläraren Joanna kommer precis in genom dörren när Nikki sjunker ner på stolen bredvid Liv. En kvart in på lektionen har hon inte haft en tanke på den grammatik som Joanna ivrigt pratar om framme vid tavlan. Hon tänker på Henrik. Hon vet inte vad som hänt. För några dagar var han samma gamla vanliga Henrik. Men någonting hände på den där festen. Det var som att hon stod på kanten av ett stup. Den där Henrik som hon var med på festen blev knuffen över kanten. Varför har hon blundat hela tiden? Varför har hon blundat för alla hans dåliga sidor? Nikki tänker på den där påtvingade ciggen, hur han absolut ville att hon skulle röka. Vad var grejen med det? Hon kastar en blick fram i klassrummet och ser hans nacke och det blonda håret som börjar bli lite för långt. Kepsen ligger bredvid honom på bänken. Hon förstår fortfarande inte riktigt vad som hänt med henne. Är det Henrik som förändrats eller är det Nikki?

Fysik är sista lektionen. Nikki kan inte vänta på att den ska sluta. Tänk att hon väntar så mycket på att få skriva den där svenskauppsatsen. Det känns konstigt. Hon brukar aldrig längta efter skolarbete. Men det är med Jenna hon ska jobba. De har aldrig umgåtts och Nikki har alltid tyckt att hon har verkat vara en intressant person. Nu har hon chansen att lära känna henne. Det ska bli roligt, att slippa tänka på Henrik för en gångs skull och att vara med Jenna.
Fem minuter innan de egentligen ska sluta säger fysikläraren att alla kan få gå. Nikki börjar ivrigt se sig om efter Jenna. Hon är redan på väg ut ur klassrummet. En massa elever börjar knuffa bakifrån och Nikki pressas framåt. Då tappar hon sitt anteckningsblock och Nikki svär högt. Det glider in under en bänk och hon börjar gå mot strömmen för att få tag i det.
”Men flytta på er, vafan!” muttrar hon.
Hon böjer sig ner på huk och får tag i det gula blocken. När hon reser sig upp igen går den sista eleven ut genom dörren. Hon ska precis gå ut själv när någon tar tag i hennes arm. Hon vänder sig om och ser rakt upp i Henriks ansikte.
”Vad vill du?” undrar hon.
”Varför är du sur?”
Hon ser på honom ett tag innan hon svarar och förstår att de måste prata på allvar. Men hon hinner inte nu. Det får bli senare. Hon vet inte ens vad hon ska säga men hon vet att något måste sägas.
”Det är inget”, svarar hon.
Det var kanske inte det mest smarta hon kunde säga men just nu vill hon bara gå hem med Jenna.
”Är det för det där på festen? Förlåt. Det var inte dig jag var sur på. Jag hade bråkat med morsan bara. Jag menade inte att vara dryg mot dig. Snälla Nikki. Jag vill inte bråka.”
Han ser ledsen ut och Nikki förstår i den sekunden att hon inte vill lämna honom. Problemet är bara att hon inte riktigt vet vad hon vill.
”Det är okej. Men jag behöver lite tid att tänka bara. Vi ska prata snart. Jag lovar.”
Han ser lite mer lättad ut. Sedan böjer han sig ner och ger henne en snabb puss på kinden. Nikki stelnar genast till. Hon mumlar något som liknar ”hej då” till honom och går sedan snabbt ut ur klassrummet. Nu ska hon hitta Jenna.

***

Jenna är redo att gå. Jackan är på och alla skolböcker ligger i väskan, men var är Nikki någonstans? Gick hon inte ut ur klassrummet som alla andra? Då ser hon henne komma mot skåpen med snabba steg.
”Förlåt att du fick vänta men jag var tvungen att…”
Jenna hör inte slutet av hennes mening. Det enda hon hör är några mumlande ord. Då ser hon Henrik komma ut från klassrummet. Han tittar åt deras håll. Jenna ser hans blick på Nikki, lite smått orolig. Hon vänder sig åt andra håller för att se på Nikki. Hon rafsar snabbt ihop sina böcker ur skåpet och puttar ner dem i den svarta skinnväskan. Hon verkar stressad men annars kan inte Jenna komma på något som verkar vara fel.
”Är du klar?” undrar Nikki, låser sitt skåp och drar ut nyckeln.
”Japp.”
Henrik går förbi dem på väg till sitt skåp.
”Vi ses”, säger han men ser bara på Nikki.
”Hej då”, svarar Jenna.
”Hej då”, mumlar Nikki och går ännu lite snabbare för att komma ut ur skolan.
När de är ute bestämmer sig Jenna för att fråga.
”Vad var det där om?”
Nikki ler oskyldigt.
”Vadå?”
Jenna granskar hennes ansikte. Hon verkar inte vilja prata om det så Jenna bryr sig inte om att fortsätta fråga.
”Det var inget.”

Busshållplatsen är nästan tom. Ett par elever som går i klassen under dem står och pratar med varandra. När bussen kommer åkande och de kliver in har varken Jenna eller Nikki sagt särskilt mycket. Jenna börjar bli orolig att det kommer bli en stel eftermiddag. Än så länge har det inte gått som hon hoppats.
”Var bor du någonstans?” undrar Nikki.
Bussen har precis åkt förbi Jennas hållplats och hon kan se sitt hus på avstånd.
”Där borta.”
Hon pekar och Nikki följer pekfingrets riktning med blicken.
”Jaha, då bor ju vi ganska nära varandra.”
Hon ler och Jennas blick fastnar ännu en gång på den där smala överläppen. Sedan tittar hon snabbt bort. Hon vill ju inte att Nikki ska märka att hon stirrar.

Ganska nära Konsum, inklämd mellan en dyster blå lägenhet och en blekgrön ligger den lilla grå lägenheten där Nikki bor. Ett par småungar leker i den lilla parken framför alla de trista hyreshusen. Vad deppigt att leva här, tänker Jenna för sig själv men säger ingenting.
”Jag vet att det inte är särskilt fint och så men jag har liksom bott här i nästan hela mitt liv så det är mitt hem. Jag vet att det ser ut som skit men ändå”, säger Nikki.
”Nej, men det är fint. Ni har ju nära till butiken också”, svarar Jenna och nickar bort mot Konsum.
Nikki flinar åt henne, genomskådar henne direkt. Jenna rodnar.
”Jag menar bara att det inte var så farligt”, mumlar Jenna ursäktande.
Nikki skrattar och trycker in koden. Dörren öppnas och de kliver in. De behöver inte vänta särskilt länge på hissen och när de klivit in trycker Nikki på fjärde våningen. Sedan ställer hon sig framför spegeln, fluffar upp sitt hår en aning och tar bort lite smink som fastnat i ögonvrån. Sedan öppnas dörrarna. En kvinnoröst hörs i hissen och meddelar att de är på våning fyra. Nikki tar fram en nyckelknippa och låser upp en dörr där det står ”Bergman.”

***

Lägenheten är tyst som vanligt. Hon är inte ens förvånad över att mamma inte är hemma.
”Jaa, här bor jag”, säger Nikki och slänger den svarta skinnväskan på golvet i hallen.
Hon sparkar snabbt av sig skorna och går in i köket.
”Är du hungrig?” frågar hon och vänder sig om mot Jenna.
”Inte särskilt.”
”Inte jag heller.”
Hon dricker ett glas vatten och häller upp ett åt Jenna som precis kommer in i köket.
”Här.”
Nikki räcker glaset till Jenna. Deras händer snuddar vid varandra. Nikki vet inte varför hon har lust att hålla kvar sin hand. Inbillar hon sig eller blir Jennas kinder en aning röda?
”Tack.”
”Visst.”
Nikki går fram till köksbordet. Hon ser lappen men behöver inte läsa den för att veta ungefär vad det står. Någonting i stil med: ”Kommer hem sent, finns mat i kylen”. Samma sak hela tiden. Nikki tar tag i lappen och läser sakta.

Jag är ute med en kompis. Kommer nog hem ganska sent. Vänta inte uppe. Det finns grillad kyckling i kylskåpet.

Kram Mamma

”Hon är inte hemma särskilt ofta va?”
Nikki hör Jennas försiktiga röst bakom sig.
”Va? Jo, det brukar inte ofta bli så här. Hon är ofta hemma”, försöker Nikki.
Hon ser på Jennas ögon. Hon är inte ute efter något saftigt skvaller. Hon bryr sig, det är inget annat.
”Eller nej”, säger Nikki sakta. ”Hon är aldrig hemma. Förutom på morgnarna. Hon skiter i mig, men vafan. Jag skiter väl i henne också. Alltid är hon borta någonstans. Hon vill säkert inte ha mig egentligen. Jag är bara någonting irriterande hon fått på halsen.”
Nikki vill inte ha medlidande. Hon vill inte ha någonting. Hon vill inte att Jenna ska titta på henne med en sådan där blick. En sådan där blick som säger: ”Stackars dig.” Och det gör hon inte. Jenna lägger bara sin hand lätt på Nikkis arm. Sedan dricker hon upp resten av vattnet.
”Så var ska vi sitta och plugga då? Har du en dator i ditt rum?”
Nikki blir lättad. Jenna frågade inte en enda fråga. Hon undrar om någon av hennes kompisar skulle göra samma sak. Antagligen inte.
”Ja, i mitt rum. Men jag visste ju inte att du skulle komma hit så mitt rum är ganska stökigt. Jag tar ut laptopen så sitter vi i köket.”
Nikki går in på sitt rum, stänger dörren och lutar sig mot den, andas ut. Det där kunde ha blivit pinsamt. Det ligger klädhögar överallt. Någonstans därunder ligger laptopen. Nikki får leta ett bra tag innan hon hittar den.
Jenna sitter vid köksbordet och bläddrar i en tidning när Nikki kommer ut.
”Har du några idéer om vad vi ska skriva om?” undrar hon.
”Inte direkt, men vi kan väl leta runt lite.”

Jenna sitter och tar anteckningar från en av mammas diktböcker. Nikki letar på internet efter något som verkar intressant. Hon vill inte ha någon deprimerande emodikt. Något glatt, kanske en kärleksdikt. Efter ett tag fångar en sida hennes intresse. De flesta dikter där är på engelska. Nikki antar att dikten inte behöver vara på svenska bara man skriver själva uppsatsen på svenska. Det finns en dikt som hon läser om och om igen. Det är en kärleksdikt om en man som är olyckligt kär i en kvinna. Till slut lyckas mannen fånga kvinnans intresse och dikten avslutas med hur han kysser henne. Den är kanske lite klyschig men Nikki gillar den. Hon fastnar för den sista meningen när han beskriver sina känslor. ”And in that moment, I swear we were infinite”. Det låter fint och Nikki läser meningen om och om igen.
”Jenna, lyssna på den här.”
Nikki läser högt hela dikten och försöker låta extra högtidlig när hon läser sista meningen.
”And in that moment, I swear we were infinite.”
Jennas ögon lyser.
”Den där var jättebra ju! Vi tar den. Det jag har hittat är inte värt att skriva om.”

***

När klockan är sex har de bara skrivit hälften av uppsatsen. Jenna är extremt uttråkad. De meningar hon läser fastnar inte i hjärnan. Den här meningen har hon läst fyra gånger nu utan att förstå innebörden.
”Det här är svintråkigt, Jenna!” muttrar Nikki borta vid datorn.
”Jag vet, jag har inte hittat något användbart på tjugo minuter.”
”Jag är hungrig. Vi lagar något gott.”
Nikki ser ivrig ut och Jenna skrattar.
”Okej, vad har ni för något då?”
”Vi bakar något. Jag vet! Vi bakar maränger. Det är skitgott.”
Det är inte särskilt svårt att laga marängsmet. Äggvitor, socker och några droppar citronsaft. Jenna råkar trycka lite för hårt på citronen så att citronsaften rinner och smeten blir alldeles för sur.
”Det gör inget. Vi sätter bara i lite mer socker”, säger Nikki.
På något sätt lyckas hon tappa sockerpaketet och plötsligt glänser hela smeten av ljusa sockerkristaller.
”Men usch!” skrattar Jenna.
”Vadå usch? Socker är gott ju. Smaka.”
Nikki sträcker ner pekfingret i smeten och vit maränggegga fastnar på hennes fingrar. Sedan räcker hon fingret mot Jenna.
”Vad gör du? Bort med dig!” fnissar Jenna och puttar till Nikkis hand och smeten hamnar istället på Jennas kind.
Nikki skrattar högt.
”Jaså, det tycker du är kul!”
Jenna doppar knytnäven i skålen och tar sedan upp den för att visa Nikki.
”Nej, du kommer inte göra något. Jag trodde du var en duktig flicka.”
Nikki ler retsamt i samma ögonblick som Jenna kastar sig framåt och smeter ner Nikkis ansikte med marängsmet.
”Nu jävlar”, morrar Nikki och Jenna skrattar förtjust.

Fem minuter senare är hela Nikkis ansikte täckt med vit gegga. Jenna kan bara ana hur hon själv ser ut. Hennes t-shirt behöver tvättas. Den är kladdig och hon känner hur håret klibbar fast med den.
”Du kan skölja ur ditt hår i badrummet så går jag och hämtar något du kan ta på dig”, säger Nikki leende och börjar torka upp smet från golvet med hjälp av hushållspapper.
Jenna försvinner ut i badrummet. Hon tar av sig t-shirten och lägger den på toalettstolen och sköljer sedan ur sitt hår i handfatet.
”Vilken handduk ska jag använda?” ropar hon åt Nikki.
”Det spelar ingen roll. Ta vilken du vill.”
Hon torkar sitt hår med en mörkblå handduk som hänger över badkaret. Sedan drar hon med fingrarna genom håret för att reda ut det.
”Här, sätt på dig den här.”
Nikki kommer in i rummet och Jenna vänder sig om i samma sekund som hon blir medveten om att hon står i bara bh och jeans.
”Men gud, förlåt”, mumlar Nikki.
Jenna känner hur hon blir röd i ansiktet. Till hennes stora förvåning får även Nikkis kinder en rödare färg.
”Jag borde lära mig att knacka.”
Nikki försvinner ut ur badrummet och Jenna greppar generad den svarta tröjan som Nikki slängt på toalettstolen.

När Jenna kliver ut ur badrummet hör hon hur en telefon ringer. Nikki sitter i soffan i vardagsrummet och tittar på displayen på sin mobiltelefon.
”Ska du inte svara?” undrar Jenna och sätter sig ner i soffan.
”Nej, det är bara Henrik. Jag kan ringa honom senare.”
Nikki gör en avvärjande gest med handen.
”Vad har hänt mellan er?” undrar Jenna försiktigt.
Nikki tittar upp på henne. Jenna ser hur ansiktsuttrycket förändras. Dilemmat av att inte säga någonting eller lätta sitt hjärta.
”Ingenting har hänt direkt”, börjar Nikki och signalerna tystnar.
”Men…?” fortsätter Jenna för att hjälpa till lite.
”Det känns bara som att jag först nu inser vem han är. Det känns som jag inte riktigt har förstått det förut. Alla de saker han säger, allt det han gör. Tänk om det bara är ett spel alltihop. Tänk om det enda han egentligen vill är att utnyttja mig.”
Jenna granskar noga Nikkis ansikte. Letar efter spår på besvikelse eller rädsla, men hon hittar inga.
”Jag tror inte det”, säger Jenna uppriktigt efter några sekunders tystnad. ”Jag har sett hur han tittar på dig. Alla ser hur han tittar på dig. Man tittar inte på någon sådär om det inte finns kärlek.”
Nikkis tittar plötsligt upp. Ögonen är stora, som att någonting precis gått upp för henne. Det är som att hon först nu inser vad som har pågått. Sedan händer något som Jenna inte ens vågat drömma om. Någonting som har känts så overkligt så att det inte ens existerat. Nikkis ansikte som förut var ett par decimeter från Jenna är nu precis intill Jennas. De där ögonen ser rakt in i hennes. Och sedan kysser hon henne helt lätt men försvinner sedan bort. Jenna sitter blixtstila med särade läppar och blicken fäst på Nikki.
”Förlåt”, mumlar Nikki. ”Jag menade inte att…”
Men Jenna har redan krupit fram över soffan och satt handen på Nikkis kind och gett henne en kyss. Nikki ser förvånad ut men hon hämtar sig snabbt och kysser tillbaka, särar på läpparna och drar händerna genom Jennas bruna hår som fortfarande är fuktigt. Jenna blir så medveten om allt. Det känns som hon ser allt från fågelperspektiv. Nikkis läppar mot Jennas och hennes händer vandrande upp längs Jennas rygg, de där svala fingrarna som sakta utforskar varje decimeter. Läppar mot läppar, bröst mot bröst.
Ännu en gång skär signalerna genom rummet. Allt stannar upp och det där magiska ögonblicket försvinner. Den här gången är det Jennas telefon. Nikki flyttar en bit bak och harklar sig. Jenna rättar till sin tröja och drar upp telefonen ur fickan.
”Hallå, det är Jenna.”
Nikki biter lite på nageln och ser nervöst på Jenna.
”Var är du någonstans. Vi är oroliga här hemma. Varför har du inte ringt?”
Mammas hysteriska röst kastar Jenna tillbaka till verkligheten och hon suckar.
”Förlåt, jag är hos en kompis bara. Jag glömde bort att ringa.”
”Men Jenna, tänk på det nästa gång. Du kan komma hem nu i alla fall. Maten är klar om tio minuter.”
Jenna klickar bort samtalet.
”Ja, det var mamma. Jag måste gå hem.”
Nikki nickar.
”Vi pratar mer i morgon”, säger hon och följer Jenna till dörren.
Precis när Jenna öppnar dörren tar Nikki tag i hennes arm.
”Är du tillsammans med Daniel?”
Jenna blir förvirrad. Men sedan kommer hon att tänka på den där kyssen och rodnar ofrivilligt. Hur visste Nikki om den?
”Nej”, mumlar hon.
Nikki ler och ger henne en snabb kyss innan hon går.

När Jenna kommit ut ur lägenheten, ut till verkligheten, lutar hon sig mot väggen och andas djupt. Hon kan inte förstå vad som precis hände. Hon kan inte förstå att Nikki var den som tog steget. Men hon är lycklig, även fast hon inte har någon aning om vad som kommer att hända.

Vad var det som hände egentligen? Nikki sätter sig ner i soffan igen och lutar huvudet i händerna. Det hon minns innan kyssen var Jennas blick. De där blåa ärliga ögonen. Man tittar inte på någon sådär om det inte finns kärlek. Orden ekar i Nikkis huvud. Henrik. Är det nu hon måste välja? Mellan Henrik och Jenna. Älskar han henne? Älskar hon honom? Älskar hon Jenna? Nej, det gör hon inte. Med det är någonting med Jenna som hon älskar, den där känslan av att hon alltid förstår. Det är definitivt någonting mellan dem. Och så är det allt det där med Henrik. Han verkar tydligen tycka om henne och hon känner sig verkligen som sig själv när hon är med honom. Nikki har ingen aning om vad hon ska göra.

Jenna sitter inte på samma buss som Nikki nästa morgon. Det var kanske inte särskilt konstigt eftersom Nikki gick hemifrån tjugo minuter tidigare för att hon kände sig rastlös. Nikki har ingen aning om vad hon ska säga när de träffas i skolan. Allt kommer bara låta tillgjort. Hon behöver någon att prata med. Hon behöver någons råd, men någon som inte dömer. Hon svär för sig själv att hon lät Henrik gå före alla vänner när de blev tillsammans.
Liv är den första Nikki får syn på när hon går in i skolbyggnaden. Nikki tvivlar på att Liv kommer döma. Hon vet att Liv själv kysst ett antal tjejer. Frågan är bara om hon någonsin haft känslor för någon.
”Liv!”
Nikki griper tag i hennes arm och drar med henne in på toaletterna. Först ser hon efter så att alla toalettbås är tomma och sedan vänder hon sig om mot Liv igen.
”Om jag berättar någonting för dig, kan du svära på att du inte berättar för någon då?”
Liv nickar ivrigt.
”Det är klart. Vi är ju vänner.”
Nikki tar ett djupt andetag och börjar sedan prata. Först berättar hon allt med Henrik, hur hon plötsligt började tvivla på honom men också hur bra hon trivdes med honom innan den där festen. Sedan kommer historien med Jenna. Det blir lite svårare. Hon väljer noggrant sina ord och berättar och kyssen om hur det kanske är något mellan dem och hur hon inte vet vem hon ska välja.
”Älskar han verkligen mig?” frågar Nikki för att vara helt säkert.
Liv nickar och Nikki tänker på de där orden igen. Man tittar inte på någon sådär om det inte finns kärlek.
”Gillar du Jenna?”
Liv ser road ut.
”Men lägg av, hon är skitschysst ju!”
Liv rycker på axlarna.
”Jag antar att hon ser rätt bra ut.”
Nikki tänker på den där kyssen. Hur hennes händer vandrade längs den där lena ryggen, det där långa bruna håret.
”Vet du att båda de vill vara med dig då? För om bara en vill det så är ju valet inte särskilt svårt”, förklarar Liv.
Nikki skäms. Hon tog för givet att Jenna vill vara med henne. Henrik är hon dock rätt så säker på. Han som verkar så ivrig på att få prata med henne. Och det där som Jenna sa, det där med kärlek.
”Jag tror det”, mumlar Nikki och lovar sig själv att ta reda på det senare.
”Lyssna Nikki. Jag kan inte hjälpa dig med att välja. Det måste du själv bestämma. Tänk noggrant efter vad du känner för både Henrik och Jenna”, förklarar Liv allvarligt.
”Men jag vet ju inte”, piper Nikki olyckligt.
Liv ger henne ett medlidande leende.
”Men shit!” utropar Liv. ”Vi har ju börjat.”
Hon drar med sig sin väska och Nikki och de springer tillsammans till biologin. När de sliter upp klassrumsdörren vänds alla ögon mot dem. Biologiläraren Chris ser strängt på dem.
”Och varför är ni sena då?” undrar han irriterat.
”Vi var bara på toaletten”, förklarar Liv.
Nikki får syn på Jenna som sitter borta vid fönstret bredvid Helle. Hon har det bruna håret uppsatt i en fläta och hon ler lite åt Nikki. Nikki ler tillbaka.
”Tillsammans?” säger Chris.
”Du vet att en tjej kan behöva lite hjälp då och då”, flinar Liv och blinkar åt någon i klassen.
Skrattet sprids i salen och Chris suckar.
”Ja, ja. Sätt er ner men försök hålla koll på klockan i fortsättningen.”
”Självklart magistern”, skojar Liv och sätter sig ner vid en ledig plats.
Nikki sätter sig bredvid. Medan lektionen går sneglar hon på Jenna som sitter och småpratar med Helle. Hon måste prata med henne.
När lektionen är slut ser hon Jenna gå ut genom dörren. Hon reser sig för att få tag i henne. Nikki springer ikapp Jenna, får tag i hennes arm och går iväg med henne in till ett hörn.
”Hej”, säger Jenna och ler lite förvånat mot Nikki när hon blir tryckt mot väggen.
”Hej, jag kom på att jag borde ha frågat dig en sak.”
Nikki står så nära att hon kan känna Jennas andedräkt, den doftar svagt av mint.
”Vadå?” frågar Jenna och Nikki känner hur deras händer snuddar vid varandra.
”Det kommer kanske låta lite konstigt, men vill du ens vara tillsammans med mig? Jag frågade ju inte ens dig vad du vill. Du kanske inte alls vill vara med mig men jag tänkte bara…”
Jenna sätter ett finger över hennes läppar.
”Sluta, du vet att jag vill det. Jag vill inget hellre.”
Nikki ler och fingrar på en av Jennas hårslingor som inte sitter fast i flätan.
”Bra, men jag måste tänka lite först. Förlåt, men jag vet inte riktigt vad jag vill än.”
Jenna ser sårad ut. Hennes ögon blir stora och det gör ont i Nikki, det är hon som skapade det där sårade i Jennas blick.
”Ja, absolut. Ta den tid du vill ha”, mumlar Jenna.
Nikki står kvar och vet inte riktigt vad hon ska göra nu. Ett par pinsamma sekunder passerar med då ropar plötsligt någon hennes namn.
”Nikki!”
Nikki tittar bort mot skåpet för att se vem som ropar.
”Har ni hört?” säger någon med ivrig stämma.
”Kom”, säger Nikki och hon och Jenna går bort mot skåpen för att se vad som händer.
Helle, Linda, Hedvig, Liv, Fredrik och Jocke står borta vid Lindas skåp och lyssnar på något som Linda säger.
”Är det sant?” flinar Jocke när Nikki kommer gående med Jenna i hälarna.
”Vad?” undrar Nikki.
En liten orolig klump börjar plötsligt ta form i hennes mage. Hon anar vad det här handlar om.
”Vi hörde att du och Jenna var tillsammans. Gud vad gulligt”, säger Linda och flinar elakt mot Nikki.
Nikki ser bort mot Liv, men hon ser ner i marken och vägrar möta hennes blick. Jävla tjallare! Ilskan kommer krypande. Sedan kommer hon att tänka på Jenna och vänder sig om. Hon ser förvirrad ut, men väntar på att Nikki ska säga något. Nikki står still. Tiden står still. Alla väntar på Nikki.
”Är det sant eller?” undrar Fredrik.

***

”Är det sant eller?”
Jenna ser på Fredrik. Hur kan han känna till den där kyssen? Hon ser hur Nikki kastar en desperat blick mot henne, men hon står tyst. Vad kan hon göra för att göra saken bättre?
Plötsligt bryts tystnaden av Nikkis skratt.
”Men vad fan tror ni? Klart vi inte är. Jag skulle aldrig vara tillsammans med henne.”
Blodet fryser i Jennas ådror. Hon har aldrig någonsin känt sig så utsatt i hela sitt liv. Hur kunde hon? De var ju faktiskt inte tillsammans, det kan hon erkänna. Men att hon sa att hon aldrig skulle vara tillsammans med Jenna, det kan hon inte mena. Hur kunde hon säga så där? Jenna trodde hon var bättre än så, men tydligen är Nikki precis som alla andra. De kysste faktiskt varandra. Hon minns det precis, rodnar vid bara tanken. Men nu står hon och säger att något sådant skulle aldrig igen upprepas. Jenna känner hur tårarna pressar bakom ögonlocken. Men hon tänker inte gråta. Inte framför alla.
Ilsket pressar hon sig förbi ett par sjundeklassare. Hon vill bort härifrån nu. Hon bryr sig inte om att jackan hänger i skåpet. Väskan har hon ju med sig. Jackan kan hon ta i morgon, men nu måste hon gå. Hon vill inte stanna kvar i den här lögnen längre. När hon är ute på skolgården kommer Nikki springande bakom henne.
”Jenna, vänta!”
Men Jenna väntar inte. Hon ökar sina steg och springer nästan.
”Men vänta då!” skriker Nikki och får fast hennes arm.
”Släpp mig”, fräser Jenna och drar åt sig armen.
Nikki ställer sig framför henne och blockerar vägen.
”Jag var tvungen att säga sådär. Annars skulle de ju tro att…”
”Och vad hade hänt då? Vad var det värsta som kunde ha hänt Nikki, va? Du är så jävla rädd vad folk ska tycka om dig!”
Nikki står tyst med munnen öppen en aning. Hon har gåshud, hon står i bara ett linne och jeans.
”Du ville aldrig ha mig eller hur? Det var aldrig mig du tänkte välja”, säger Jenna och känner ilsket hur en tår droppar ner på hennes kind. ”Jag trodde faktiskt du var annorlunda, men du är precis likadan som alla andra.”
Jenna vänder sig om och springer iväg mot bussen med tårarna droppande längs kinderna. Hur kan det göra så ont? De känner knappt varandra och ändå känns det i hela kroppen. Men först nu kan Jenna inse att hon tyckte om Nikki långt innan hon själv var medveten om det.

***

”Jävla as!” vrålar Nikki och pressar Liv mot väggen. ”Hur fan kunde du? Jag litade ju på dig.”
”Du har många dåliga egenskaper Nikki men jag visste inte att du var en ljugare också”, flinar Liv och försöker slingra sig ur Nikkis grepp.
Nikki ser på Livs pudrade ansikte, läpparna kladdiga av lappgläns, det plattade blonda håret och det där flinet.
”Jävla bitch”, muttrar Nikki och tar ett stadigt tag i Livs arm.
Liv försöker pressa naglarna ner i handen på Nikki men Nikki är snabbare. Hon pressar bort Livs hand med sin egen vänsterhand.
”Tycker du det är roligt nu? Tycker du det är kul att förstöra för andra? Du är så jävla vidrig”, fräser Nikki.
”Men sluta!”
Det är Henriks röst.
”Vad i helvete håller du på med, Nikki?”
Hans starka armar rycker lätt bort Nikkis grepp. Liv kilar fort iväg.
”Vad var det där?”
”Det har inte du med att göra”, fräser Nikki och börjar gå därifrån.
”Men lägg av nu! Tycker du inte att du är skyldig mig en förklaring. Du bara drar iväg från mig hela tiden. Säg vad som är fel.”
Nikki vill gå därifrån, men hon vet att han har rätt.
”Jag är inte skyldig dig någonting”, säger hon ändå.
”Kan vi inte snacka ikväll? Kom hem till mig, alla är borta på middag så vi är ensamma.”
Nikki minns vad det där betydde förut. Vi är ensamma. Det betydde alltid att de kunde spendera natten tillsammans. Nu vet hon inte om det är det Henrik hoppas på eller om han faktiskt bara vill prata.
”Bara för att prata?” frågar Nikki för säkerhets skull.
Han ler lite och nickar.
”Jag lovar”
Hans löften betyder inte någonting för henne längre, men hon går med på det ändå. Vad är det värsta som kan hända? Hon har nått botten. Nu kan det bara bli bättre.

Klockan sex står Nikki ute i hallen. Sminkad, fräsch och klar att gå. Mammas vanliga lapp låg på bordet. Kommer hem sent och bla, bla, bla. Hon orkar inte bry sig. Mamma är hennes minsta problem just nu. Hon måste fundera ut vad hon ska säga till Henrik.
Hela bussresan sitter hon och funderar. Hon har inte kommit på någonting när hon vandrar upp för backen till hans hus. Han får sköta snacket och så får hon se vad som händer.
Men när hon kliver in i hans hus, ser hans glada ansikte och känner den där Henrik-doften är det som att hon plötsligt förstår. Det är över mellan dem. Det här kapitlet i hennes liv är slut nu. Det är inte Henrik som regerar i Nikki-landet längre. Det är slut, och hon vet att det är det hon måste berätta för honom.
”Hej! Jag är så jävla glad att du kom. Jag var lite osäker faktiskt”, säger Henrik.
Hon lägger slarvigt sin jacka över stolen som ligger i hallen.
”Vill du ha någonting?”
Han går före henne in köket och fram till kylskåpet.
”Vi har lite kall pizza som morsan har lagat, juice, yoghurt, cola. Du får ta vad du vill”, säger han ivrigt.
”Nej tack, det är bra.”
Hennes tonfall låter konstigt, så vuxet och stelt. Han stänger långsamt kylskåpsdörren och vänder sig mot henne. Hon lutar sig mot diskbänken med armarna i kors. De känns som främlingar. Den där konstiga avgrunden mellan dem har aldrig någonsin varit så här stor.
”Du har inte gjort något fel”, börjar Nikki trevande.
Henrik ser tyst på henne och väntar att hon ska fortsätta.
”Det är bara det att på den där festen gick det liksom upp för mig. Vi passar inte ihop. Vi är inte gjorda för varandra, Henrik. Det bara är så.”
”Nej, du har fel.”
Han kommer gående mot henne över köksgolvet.
”Vi är gjorda för varandra.”
Han lägger handen på Nikkis höft och ser rakt in i hennes ögon. Hon känner sig inträngd, han står för nära.
”Det är inte sant. Du vet det lika bra som jag.”
Hon försöker putta bort hans kropp men hans händer sluter sig som handklovar kring hennes handleder.
”Du vet att du älskar mig, Nikki. Du har alltid gjort det.”
Han närmar sig henne för att sedan sakta kyssa hennes läppar.
”Nej, det gör jag inte.”
Hon försöker lirka bort hans händer och pressa undan huvudet. Men han tvingar upp det igen. Ännu en gång pressar han sina läppar mot hennes. Hon känner paniken komma rusande. Hon är fast. Hon har inte en enda chans mot Henrik. Hon vet hur stark han är. Hon är försvarslös och han kan göra precis vad som helst med henne.
”Släpp mig Henrik!”
Hon klöser ilsket efter honom men han verkar inte ens märka det.
”Jag vet att du känner det någonstans i dig. Du vet att du älskar mig.”
Hon känner hur hans hand trevar sig innanför hennes tröja och vandrar upp längs hennes rygg. Hon skriker. Han trycker henne hårdare mot bänken och hon lutar sig bakåt för att mosa hans hand mellan hennes rygg och bänken. Först då kommer Nikki på att hennes händer är inte hennes enda vapen. Hon samlar all kraft hon har och knäar honom sedan hårt i skrevet. Han kvider till och greppet kring hennes handled blir lösare. Det är tillräckligt för att få henne att slingra sig ur hans grepp och inom ett par sekunder är hon framme vid ytterdörren. Ilsket rättar hon till sin tröja och vänder sig bort mot honom. Han står och kippar efter luft vid bänken och håller händerna i skrevet.
”Du är sjuk i huvudet”, säger Nikki kallt och plockar upp sin väska från golvet.
Henrik ser upp och möter hennes blick. Hans ögon ser livrädda ut. Det är som att han först nu inser vad han höll på med.
”Och jag älskar inte dig längre. Jag är kär i någon annan.”

***

Händelselösa dagar passerar. Jenna äter, går till skolan, undviker Nikki, hänger med Helle, gör sina läxor och går och lägger sig. Samma sak om och om igen. Det enda som händer är att hon ser Daniel på Konsum och springer och gömmer sig bakom en back med läsk. Efter att han gått ut ur affären stannar hon kvar i tio minuter för säkerhets skull.
En dag i skolan passerar hon Henrik när hon är på väg till matsalen. Han ser smått plågad ut och medan Helle pladdrar på undrar Jenna tyst för sig själv om någonting har hänt mellan honom och Nikki. Helle har förstått att någonting är fel. När Jenna för fjärde gången vill gå en omväg när hon får syn på Nikki försöker Helle lirka fram vad som är fel. Men Jenna förblir tyst. Allt är så skört ännu. Hon är inte redo att berätta. Men dagarna vandrar vidare, och Jenna vandrar vidare med den där kyssen i sitt minne.

***

När Nikki låst upp dörren till lägenheten, klivit in, stått en stund i hallen och funderat på vad som hänt, kommer tårarna. Allt känns bara hopplöst. Allt med Henrik är slut och Jenna vill inte ha henne. Hur skulle Jenna kunna förlåta henne? Nikki skulle inte ha gjort det om Jenna hade gjort samma sak. Men dagarna vandrar vidare och Nikki vandrar vidare med den där kyssen i sitt minne.

Att bara gå runt och deppa är meninglöst. Vad kan bli bättre av det? Nikki sitter vid köksbordet och stirrar ut genom fönstret på de första snöflingorna som sakta dalar mot marken. Hon ser på ungarna i parken som skriker av glädje över snön. De där ungarnas största problem är säkert att de inte kommer få sin favoritmat till middag. Varför kan inte det också vara Nikkis största problem? Henrik har inte ens försökt prata med henne under dagarna som gått. Han skäms. Nikki vet det utan att ens behöva se på honom. Borde hon prata med honom? Nej, hon vill inte. De där blåmärkena på hennes handleder stoppar henne. Hon vet vad han har gjort. Eller vad han försökte göra. Hon tänker inte förlåta honom, hon vet inte ens om han vill bli förlåten. Han kanske bara går runt och straffar sig själv. Han förtjänar det.
Under de här livlösa dagarna har Nikki bestämt sig. Hon måste prata med Jenna. Nu har hon i alla fall inget att förlora längre. Nu kan allt bara bli bättre. Hon tänker på förra gången hon tänkte så och vill skratta åt sig själv. Men nu kan det väl inte bli sämre? Hon måste försöka.

Jenna sitter ett par rader framför Nikki på spanskan. Hon har lagt det bruna håret framför axeln och Nikki stirrar som hypnotiserad på hennes nacke. Åhh, vad hon vill röra vid den där bleka, lena nacken. Hon vill ha henne. Men vill Jenna ha Nikki?
”Glöm inte läxan till i morgon”, avslutar Joanna framme vid whiteboarden.
Spanskaläxan är det sista Nikki tänker på. Hon låtsas tappa pennan i marken för att Jenna ska hinna gå ut ur klassrummet. När Nikki samlat ihop sina saker går hon snabbt efter Jenna.
Hon och Helle går iväg mot skåpen när Nikki sprungit ifatt dem.
”Hej”, säger hon och fyra ögon vänds mot henne.

***

När spanskan är slut går Jenna och Helle mot skåpen för att lämna böckerna.
”Vad fick ni för betyg på svenskauppsatsen?” undrar Helle.
”Vi fick inte godkänt eftersom vi inte lämnade in någonting”, mumlar Jenna.
Hon känner Helles stirrande blick på sig..
”Vad hände?”
Jenna suckar och funderar på att berätta hela historien för Helle.
”Vi började skriva den och kom ganska långt men sedan…”
”Hej.”
Den där rösten känner Jenna igen. Hon vet direkt att det är Nikki. Det är ingen tvekan om saken, men hon orkar inte. Hon vill inte se de där bedjande ögonen som törstar efter förlåtelse.
En massa elever vandrar förbi. Vissa skrattar högt och pratar ivrigt. Jenna avundas dem. Hon vill så gärna vara problemfri. Hon vill vara glad, glömma alla problem och gömma alla meningslösa känslor någonstans där de aldrig kan hittas igen.
”Vad vill du?”
Hon låter kyligare än vad hon väntat sig och blir nästan själv förvånad.
”Bara prata”, försöker Nikki försiktigt.
”Jag … ehm. Jag måste…”, stammar Helle, kastar en snabb blick på Jenna och drar sig sedan diskret bort mot skåpen.
”Snälla, vi kan väl prata?” säger Nikki med ledsna ögon.
Hon ser precis ut som Jenna föreställt sig. Ögonen fulla av ånger, bedjande. Det enda Nikki vill är att ställa allt till rätta. Jenna vet hur lätt hon skulle kunna fixa det. Ett par ord och sedan skulle allt vara bra. Jag förlåter dig. Sedan skulle allt vara glömt. Men Jenna kan inte få de där orden att passera hennes läppar. Kan hon ens lita på Nikki? Hon svek Jenna en gång. Vem vet när hon kommer göra det nästa gång.
”Jag känner inte för småprat”, säger Jenna kallt och sveper dramatiskt förbi Nikki.
Hon är nöjd med sig själv. Visst har hon gjort det rätta? Det var väl så här hon borde göra? Nikki förtjänar inte hennes förlåtelse. Varför är hon då inte glad? Var det hon gjorde så farligt då? En liten irriterande röst i hennes bakhuvud maler på. Samma mening fortsätter gnaga i hennes huvud. Var det hon gjorde så farligt då?

Meningslösa dagar passerar, händelselösa och fulla av meningslös skit. Till sist tröttnar Helle. Hon blir gnällig och sur, försöker få Jenna att berätta avd som är fel och blir arg när Jenna inte vill. Sedan börjar hon spendera allt mer tid med sin pojkvän Markus och Jenna bryr sig inte ens. Hon blir själv förvånad över det. Helle brukade vara en av de personer som betydde mest för henne. Nu bryr hon sig knappt varje gång Helle pratar om att hon ska träffa Markus. Jenna kan inte låta bli att undra varför allt hon gör blir fel.

Det är lördag eftermiddag. Jenna ligger på sin säng med hörlurar i öronen och läser en bok som ska vara utläst på måndag. Hon kan inte riktigt koncentrera sig på det hon läser utan sjunger istället med i låttexten.
”Your eyes, your eyes. I can see in your eyes, your eyes”, sjunger Jenna och skakar på huvudet i takt med basen.
Sedan hör hon något plingande ljud som inte alls passar ihop med musiken. Vad är det för något? Hon fortsätter lyssna en stund till men ljudet fortsätter. Till slut tar hon ut ena hörluren ur örat och lyssnar intensivt. Då är det tyst. Jenna sitter helt stilla i ett par sekunder och ska precis sätta hörsnäckan i örat när det låter igen. Det är dörrklockan.
”Mamma!” skriker Jenna högt. ”Kan du öppna?”
Ingen svarar.
”Mamma!” skriker hon igen, lite högre.
Jenna suckar och reser sig upp ur sängen när hon inte får något svar. Vart någonstans åkte mamma? Åkte hon med pappa för att handla? Ilsket går hon med snabba steg ut i hallen och rycker i dörrhandtaget. Det är låst.
”Men åhh”, muttrar Jenna för sig själv och skruvar med låset ett bra tag innan hon får upp det.
Sedan slår hon upp dörren och jorden slutar snurra för en sekund. Allt är stilla. Det är Nikki som står ute på trappan.

***

Nej, nu får det vara nog! Nikki har suttit på pallen i hallen i en timme och funderat på om hon ska gå till Jenna eller inte. Hon har till och med letat upp Jennas adress i skolkatalogen. Tydligen bor hon i huset bredvid Daniels. Hon är fortfarande lite osäker om hon gör rätt när hon greppar skinnjackan som hänger på kroken, slår igen dörren och springer ner för trapporna. Men att vara på väg någonstans är i alla fall bättre än att sitta och grubbla hemma i en ensam lägenhet. Dessutom står Nikki inte ut längre. Hon kan inte bara sitta och göra ingenting när Jenna glider allt längre bort. Hon vill hellre se tillbaka på sitt liv och tycka hon var galen än att se tillbaka och tycka att hon var dum i huvudet för att hon inte gjorde det hon helst av allt ville.
Bussen är försenad och när Nikki väntat i tio minuter börjar hon springa mot Jennas hus istället för att vänta på en buss som kanske inte kommer. Då trampar hon såklart fel och eftersom hon var klantig och valde conversen istället för vinterkängorna blir skon såklart full med snö. Hon svär så det osar men springer vidare när snöblandat regn börjar falla från himlen. Härligt! Kan det bli bättre?

På huset bredvid Daniels står det nummer 16 med guldbokstäver. Det stämmer. Det är Jennas hus. Tveksamt öppnar Nikki grinden och går upp på grusgången. Vad gör hon om någon av Jennas föräldrar öppnar dörren? Bilen står inte på uppfarten så Nikki börjar undra om någon är hemma. De kanske är borta någonstans. Men Nikki fortsätter gå med blicken fastklistrad på den där bruna trädörren. Där innanför lever Jenna. Där äter, sover, skrattar och pratar hon. Där finns allt som har med Jenna att göra och det är dit hon är på väg.
Trappstegen är få. Ändå känns det som en evighet att gå uppför dem. När Nikki kommit upp står hon bara och stirrar på ringklockan. Alla möjliga känslor sköljer över henne. Det känns som att hon i slowmotion ser sitt pekfinger glida fram och trycka på den där vita knappen till vänster om dörren. Sedan väntar hon i ett par sekunder och trycker sedan ännu en gång, sedan en till och en till. Ingenting händer och Nikki står stilla utan att veta vad hon ska göra nu. Ska hon gå? Vad onödigt att hon kom hit i så fall. Nikki ringer på en sista gång och ska precis gå när hon hör en röst.
”Mamma! Kan du öppna?” skriker någon.
Det är definitivt Jenna. Nikki vill springa iväg. Hon vill inte att Jennas mamma ska komma och öppna. Vad ska hon göra?
”Mamma!” skriker Jenna igen.
Nikki står som fastklistrad i marken. Hon vill springa och gömma sig innan någon ser henne stå därute på trappan. En vilsen, osäker tonåring som inte är helt säker på vad hon vill.
Någon rycker i dörrhandtaget och Nikki ser som hypnotiserad hur dörrhandtaget åker upp och ner. Upp och ner, ner och upp. Sedan blir handtaget stilla och någon verkar kämpa med låset. Sedan flyger dörren upp och Nikki stirrar rakt in i Jennas ansikte. De där isblå ögonen är uppspärrade av förvåning. Munnen är en aning öppen och hon är mörk under ögonen som att hon inte har sovit. Hon har på sig ett svart linne med smala band och ett par gråa mjukisbyxor. Håret är samlad i en brun fläta som hänger fram över axeln. Ett par hårstrån har smitit ut från flätan och glidit fram över ansiktet.
”Vet du en sak? Jag har alltid tyckt att jag varit en ganska normal person. Men med dig är jag inte normal. Jag är speciell. Jag vet att vi inte känner varandra särskilt bra men jag tänkte att vi kanske skulle kunna ändra på det. För jag vill det. Om du … vill”, avslutar Nikki tyst.
Jenna står tyst, med förvånade ögon och fortfarande med en hand på dörrhandtaget.
”Jag är ledsen för det jag gjorde. Jag är ledsen för allt. Det är jag verkligen”, säger Nikki uppriktigt. ”Det känns bara som att alla skriker åt mig och att allt jag gör blir fel. Och jag klarar inte av sådant. Jag vet att jag inte har gjort så smarta saker men människor gör faktiskt fel och man måste acceptera det.”
Jenna säger fortfarande ingenting och Nikki blir osäkert.
”Typ … i alla fall”, mumlar Nikki tyst och ser ner i marken.
Hela situationen känns så absurd. Hon förstår inte riktigt själv vad som händer. Varför gör inte Jenna någonting? Varför känns allt så fel?
”Men vafan. Skit i det!”
Nikki flyr. Hon flyr ner för trapporna och hon hatar sig själv. Hon hatar att hon är så svag, hon hatar att hon ger upp så lätt och hon hatar de jävla tårarna som rinner ur ögonen. Varför fortsätter hon inte kämpa för personen hon vill ha? Är inte Jenna värd det?
Nikki har hunnit en bra bit från Jennas hus när hon hör stegen och de flåsande andetagen.
”Nikki! Vänta.”
Allt känns förvridet. Ögonblicket är precis likadant som den där dagen på skolgården när Nikki sprang efter Jenna utan att veta vad hon skulle göra eller säga. Men den här gången är det ombytta roller. Även fast det den här gången är Jenna som jagar Nikki känns det ändå precis som förra gången.
”Varför?” skriker Nikki och vänder sig ilsket om. ”Du vill ändå inte ha mig!”
Jenna har hunnit ifatt. Hon har på sig alldeles för stora gröna gummistövlar som klafsar när hon går.
”Är du säker på det?” mumlar hon åt Nikki.
”Va? Vad menar du?” undrar Nikki förvirrat.
Jenna rodnar och ser ner i marken.
”Förlåt för att jag reagerade så konstigt. Men jag är rädd. Det är liksom så att jag aldrig har… jag menar jag har inte…”
Någonting i snön är tydligen väldigt intressant och Jenna skrapar med den enorma gummistöveln i marken.
”Vadå? Varit med en tjej?” undrar Nikki för att hjälpa till.
”Jag har inte varit med någon. Och allt skulle bli så annorlunda om du och jag…”
Nikki ler lite och vågar röra vid Jennas hand samtidigt som hon torkar bort tårarna ur ansiktet med den andra.
”Det spelar ingen roll. Det enda jag vill är att vara med dig. Jag vill inte ha någon annan. Jag lovar. Du är den jag vill ha. Det var alltid du. Någonstans kände jag att det var du jag vill ha. De andra förstörde bara lite på vägen till dig.”
Jenna skrattar till.
”Ja, det gjorde de verkligen.”
Nikki ler glatt och tar Jennas hand och trycker den lätt.
”Jag vill ha dig också”, säger Jenna och ser rakt in i Nikkis ögon.
Och i den sekunden är Nikki helt säker. Det var ingen annan än Jenna hon ville ha. Henrik var bara någon som kom i vägen. Okej, han kanske var lite mer än så men det spelar ingen roll längre.
”Får jag snälla kyssa dig nu?” flinar Nikki och fingrar på Jennas arm.
Jenna skrattar igen.
”Jaa, snälla gör det!”
Nikki ler igen och går ett steg närmare, räcker fram handen och smeker sakta Jennas kind. Hon känner hennes andedräkt och de varma andetagen mot sin kind. Jennas ögonlock sluts sakta och Nikki böjer sig fram och rör med sina läppar över Jennas. Och det känns helt rätt. Det är som att alla bitar faller på plats. Allt är inte längre en enda röra.
Nikki öppnar munnen och känner Jennas varma andetag. Hon vill skrika av glädje men nöjer sig för stunden med en kyss. Det känns precis som hon föreställt sig, så lätt, så perfekt. And in that moment, I swear we were infinite.

***

Av: Emilia

VN:F [1.9.11_1134]
4.1/5 (52 röster)
Jenna och Nikki, 4.1 out of 5 based on 52 ratings

6 kommentarer

  1. Zack Skriver:

    awsome!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Lollo Skriver:

    WOW villken bra novell! Det är allvarligt det bästa jag läst i hela mitt liv!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Emma Skriver:

    Fantastisk :O Bra slut! Man kunde inte lista ut att det skulle bli så ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  4. Bella Skriver:

    Riktigt bra ju! Snälla skriv en fortsättning eller en liknande! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  5. jarran Skriver:

    Skit bra!!!!!! Vill oxå kunna skriva så !!!:)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  6. Mooa Skriver:

    Herregud! Grymt bra novell! Spänningen fanns, tonårsproblemen var där oxå… Sånt där vanligt. Det enda som var lite konstigt innan man förstod var att du bytte från Jennas vinkel till Nikkis. Men när man hade läst nästan halva förstod man att du bytte så man såg det ur Nikkis perspektiv och inte ur Jennas. Tummen upp till diin novell, Emilia. :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.