Isblicken på stranden

Han som nu står ensam kvar på stranden, han som för ett år sen lekte med sina barn i sanden, ensam och mer död än levande, torkar sina tårar som ännu inte fallit. Tystnaden runtom doldes av bruset från vinden, hans tankar om livet är inte som de var förr.
”När solen gick ner i horisonten, var det meningen att jag skulle glömma det som varit, men hur ska jag glömma de två liv som var mitt liv? Jag skulle se dem växa, jag ville se dem med sina första tjejer och jag ville få leva i deras sällskap som en far, men min Gud ville visst annat.”
Sorgset föll hans blick bort från horisonten och han viskade tyst.
”Ni föddes på en tisdag, och ni dog även på en.”
Mannen satte sig ner och som med is i blicken såg han ut över havet det hav som tillsynes såg ut att vara oändligt långt borta….
Blott ett andetag senare var mörkret på väg att försvinna, och nattens fukt låg i sanden. En tidig höstmorgon skulle precis ta sin början och en ny dag skulle gry.
”Jag förstår inte, fan hur de kan finnas kvar! Det är över ett år sen för helvete! Jag måste glömma, men det går inte.”
Mannen ramlade omkull, men fortfarande syntes inga tårar från honom.
”Jag luktar på era kläder varje dag och det enda jag önskar är att ni ska komma in genom dörren och bråka som förut:
”Hej pappa! Sluta, aj! Släpp mina skor”.
”Dofterna försvinner inte heller. Hur mycket jag än tvättar, så sitter minnet i kläderna kvar tillsammans med den här jävla doften! Ensam står jag kvar här nu och jag väntar på er, men det verkar som om ni inte kommer tillbaka? Snälla, jag saknar er…”
Suckande böjde han huvudet framåt och isen i hans ögon såg nu ut att smälta och hans tårar var nu lösa.
De tyngsta tårarna en människa kan bära på, är nog tårarna för sina döda barn.

***

Av: E.L

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Isblicken på stranden, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.