I tystnadens boning

Överallt ligger tystnaden tung, den trycker ner alla de som fortfarande orkar stå. Fast de flesta ligger ner nu, vilandes under jord, i kistor. En missriktad gärning, varför skulle de vilja vara instängda i evigheten? Tänk att istället få sväva med vinden. Så vill jag ha det när det väl är min tur. Jag vill brinna och sen sväva. Jag tror inte på att där är någon Gud som lurar bland molnen, en Gud som tar emot min själ. Därför så kan min kropp bli till aska för jag behöver den inte.
Jag andas in, drar in luften genom näsborrarna, sträcker ut tungan och smakar på dess kyla. Lukten av sorg fyller min kropp, tar den plats där jag en gång förvarade mitt hopp. Fast det är slut nu, hoppet har sen länge sprungit iväg, det är bara löftet till dig och kärleken till de ännu levande som håller mig uppe. Fast under huden, under skelettet så lever jag inte. Där längst inne, där lyckan och minnena borde ströva omkring, där är det tomt, ett svart kallt hål.
Din sten är mörk av regnet, fråntagen sitt ljus. Det är så det bör vara, för regnet är egentligen tårar som faller, är det inte mer än rätt att den sten som håller dig nere är täckt av sorg? Jag ser den stå, stor, tung och ful blockerar den din väg upp till friheten. Men det är allt vi har kvar av dig, jag och vår far. Vi behöver dig, men jag förstår, tro mig jag förstår varför du gick. Jag hade inte stannat så länge som du gjorde, hade inte orkat, hade inte klarat av att bära din börda.
Steg fyller tystnaden, de skrämmer mig. Det är fånigt, jag är säker här, i ditt sällskap kan inget skada mig. Det vet jag, för det har du sagt, det har du berättat för mig, med sjungande stämma så viskade du det i mitt öra. Jag minns den natten, stjärnklar och ljummen, då trodde jag att vi var för alltid. Evigt unga skulle vi vara, evigt lyckliga, evigt oskyldiga. Men nu ser jag att det var dumt av mig, dumt att tro på evigheten.
För evigt varar bara tystnaden, det är bara den som aldrig kommer att lämna sitt liv. Allt som är; du, jag, tjädern och lejonet är bara besökare i tystnadens stora boning. Den lånar oss ett rum, låter oss skapa, leva, sjunga, trumma, gå och drömma. Sen tröttnar den på vårt ljud, den kör ut oss, fyller oss med bitar av sig själv, enda tills det att vi är så uppfyllda av tystnad, att vi aldrig mer skapar ett ljud. Du är en del av tystnaden nu, du välkomnade den.
Jag saknar dig, det vill jag att du ska veta. Jag gråter i takt med att himmelens sorg skapar pölar lika stora som sjöar. Om man vill le, om man vill skratta, då kan man säga att jag bidrar till havsnivåns stigning. Men jag vill inte skämta, jag vill inte skratta, jag vill inte heller le, för jag saknar dig. Men jag gör det ändå, för jag vet att du hade velat att jag var lycklig, jag vet att du vill att jag ska le. Så jag ler, jag pressar mina mungipor uppåt, för din skull syster, för din skull.
Där vi brukade dansa, där på ängen, minns du den? Där bygger de hus nu, på marken där vi brukade plocka blåsippor fastän man inte får. Minns du hur vi brukade låtsas att vi var älvor, älvor vackra som i sagorna? Minns du? Det gör jag, jag minns. Minnena gör ont, de gör hålen i min kropp större, de gör brunnar där det innan bara var pölar. Men jag vill inte glömma dem, för de är du och jag älskar dig, jag älskar dig mer än vad du någonsin kommer att förstå.
Jag är rädd för framtiden, far vår är svag, mor hon vilar bredvid dig. När jag blir ensam, hur ska jag då orka stå? Men jag vet att jag måste, jag måste för dig. Du bad mig stå, du bad mig leva. Jag vet att det var det du menade, jag vet det, även om tystnaden tog dina sista ord. Jag har alltid trott dig, och jag tror dig nu, jag tror på din sista blick, den som sa att jag är stark nog.
Snälla, snälla du. Kan jag inte få komma till dig när livet mitt tar slut? Kan jag inte få sova med dig då, i evigheten. Jag vet att jag sa att jag vill vara fri, men är jag med dig så är jag fri. Är jag med dig så behöver jag inte flyga, för jag kan inte sväva utan mina vingar och du är mina vingar. Om jag får sova hos dig, drömma mina sista drömmar med dig, så kan vi flyga tillsammans, vi kan sväva i drömmen, aldrig åtskilda, evigt fria.
Jag älskar dig, jag kommer till dig, jag lovar, jag lovar, jag lovar. Aldrig ska jag glömma dig, för du är, var och kommer alltid att vara mitt allt.

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
I tystnadens boning, 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.