Frankensteins små monster

– Är du säker på att det är rätt adress?
– Ja! Sluta tjata.
90 kilometer i timmen svänger Volvo 740 :n tvärt in på den ödsliga grusvägen, stenskotten blästrar det redan rostskadade underredet.
– Du ser väl gropen?
– Det är väl klart som fan jag ser gropen!
Bilen studsar ner samt upp, de gamla fjädrarna under bilen har gjort en bragd, men hela avgasröret med den rostiga upphängningen rasar med en duns ner i backen. Bilen som redan innan lät illa tack vare vindens vinande genom diverse rosthål låter nu som en döende traktor.
– Helvete!
Bromspedalen trycks ner i botten och en tio meter lång bromssträcka uppenbarar sig i backspegeln.
– Vad ska du göra nu då?
– Vad tror du? Jag ska hämta det jävla avgasröret!
– Men kan vi inte ta det på tillbaka vägen? Vi är ju redan sena.
– Och vems fel är det då? Grymtar mannen i förarsätet innan han slänger upp dörren.
Bilen puttrar på tomgång, i baklyktornas röda sken syns den rasande äkta mannen lufsa mot den sargade bildelen som ligger på vägen som ett skadeskjutet djur, kvar sitter frun med putande underläpp och korslagda armar. Utanför bilen gör hennes man en underlig upptäckt, för fyra meter in i skogen, knappt synligt i lyktskenet står det en staty helt gjord av gamla avgasrör.
– Vafan är det här för ställe? Han drar sina fingrar genom det oansade skägget, sedan böjer han sig ner och plockar upp det rykande avgasröret. Bakom honom lyser små gula ögon mellan trädstammarna i skogen.
Bakluckan öppnas, DUNS! Bilen svajar till då metallkroppen slängs i skuffen, stötdämparna sjunger på sista versen, luckan smälls igen.
– Så nu fortsätter vi, den bastanta kroppen sjunker ner i det mjuka sätet och händerna, stora som kålblad greppar åter ratten med den rosa rattmuffen.
I en kilometer kör de utan att prata med varandra, de skulle vilja uttrycka sitt missnöje till den andra men svordomarna skulle aldrig kunna överrösta det öronbedövande motorljudet.
De stannar framför ett ruckel till hus, det är mörkt och höstvindarna viner på andra sidan glasrutan.
– Är du säker på att det här är rätt adress? Det råttfärgade håret ligger slickat mot ansiktet och de små vattniga ögonen tittar på honom, Jacob, mannen, maken, bilföraren i sätet bredvid.
– Öh, ja, Jacob låter tveksam men knackar sedan självsäkert på den nyinstallerade GPS:en, som knastrar till och lägger av.
– Förbannat jävla lågprisskit! Vrålar han innan han sliter av displayen och slänger den i baksätet.
– Du kunde ju bara ha slagit av den, de beska orden spottas ut från den lilla plutmunnen, hans fru Lisa, en gång smärt som en gasell nu rund som ett litet svin. Hon blänger på honom, armarna är korsade som vanligt.
Det blir en hätsk ordföljd det gifta paret emellan, först handlar grälet enbart om deras gemensamma dag för att sedan övergå till oförrätter långt tillbaka och diverse påpekande om ovanor den andre har som de hatar. Ljudnivån inuti kupén är i lika hög som om bilens tändning skulle ha varit påslagen, och mycket snart immar bilrutorna igen då orden frustas ut i avsky och vemod. Framför bilen öppnas ytterdörren på det gamla rucklet, en figur med mörka kläder hasar sig fram över marken, de gamla träskorna har slitna sulor och lädret är sprucket.
– Du är mig för fan en jävla kärring!
– Och du är en riktig surkuk!
– Det där var ett slag under bältet, för om jag är en surkuk då är du en jäkla sladderf…
Mannen blir avbruten av ett knackande på biltaket.
– Vem är det, viskar Lisa ängsligt.
– Hur ska jag veta det, viskar Jacob tillbaka.
Knackningarna blir högre som om någon håller i en käpp som med jämn rytm slår mot plåten.
– Du får kanske ta och veva ner rutan, säger hon så lågt att det nästan bara låter som ett sus i vinden.
Jacob blänger på henne men börjar försiktigt veva ner, Lisa trycker ner låsknappen på sin sida.
Ett rynkigt ansikte kikar in i bilen, ögonbrynen är vildvuxna och spretar ut från pannan likt två håriga larver, näsan är knölig som en potatis och munnen ett stort flin utan tänder. En träkäpp står lutad mot plåtkarossen.
– Äf deh phi phom fa hi åf föfa feven? Spottar den gamla gubben fram så att en salivsträng dinglar på hakspetsen. De gröna ögonen ligger djupt i ansiktet och är omgärdade utav ett spindelnät av rynkor.
Det gifta paret i Volvon tittar oförstående på främlingen.
– Äf deh phi phom fa hi åf föfa feven? Upprepar den uråldrige gubben intill bilen.
När första chocken lagt sig utbrister det gifta paret i kör på varandra,
– Va?
Gubben bredvid Volvon, tittar förvånat tillbaka, sen ner på sin mörka täckjacka, han trevar över bröstet och brister sedan ut i gapskratt, tårarna sprutar och kroppen skakar häftigt.
– Du ska kanske slå på tändningen igen, Lisa pekar på bilnyckeln, Jacob ger henne ett stort harmoniskt leende, tydligen påverkad av det runda goa jultomteskrattet utifrån.
Den gamla främlingen lutar sig mot bildörren för att hämta andan, sedan stoppar han in fingrarna vid halskragen och drar i ett snöre, upp åker ett par löständer. Med en blixtsnabb rörelse trycker han in lösgaddarna i munnen och säger sedan,
– Är det ni som ska hit och köpa teven?
– Ja, svarar Jacob artigt och nickar.
– Följ med upp till huset, gubben börjar släpa sig mot det upplysta rucklet.
– Vad var det jag sa, adressen stämde, han flinar triumferat till Lisa i passagerarsätet innan han öppnar bildörren.

Den frostglittrande gräsmattan gör sig inte väl med de omönstrade sulorna och Jacob halkar och tar med sig Lisa i fallet, ut från den öppna ytterdörren kommer en stor best, innan de hunnit reagera är den stora 90 kg klumpen över dem. Den fuktiga hundnosen sniffar ivrigt på gästerna och slemmet bubblar från mungiporna. Besökarna däremot ligger som paralyserade.
– Einar in i huset igen, ropar den lilla vithåriga gubben och St. Berhardshunden lufsar iväg.
– Gick det bra? De buskiga ögonbrynen är en hårsmån från deras ansikten.
– Mmmm, de nickar men är fortfarande i chock.
Gubben ler,
– Bara så ni vet så är det Frank ni ska oroa er för.
– Vem är Frank, undrar de medan de borstar av sig de isiga grässtråna från kläderna.
– Den lilla hunden, säger gubben, han är bitsk som fan, bet en granne i pungen en gång, olyckshändelse givetvis, han hade röd badshorts på sig och Frank fullkomligt hatar rött. Men å andra sidan är det kanske inte så underligt att hundfan är lite tokig, Frank är kortversionen av Frankenstein.
Lisa drar i Jacobs jackärm medan hon pekar på sin illröda kjol.
– Är du säker på att det är röd färg Frankenstein, öh… Frank inte tycker om? Undrar Jacob för sin frus räkning.
Gubben vänder sig om och nickar,
– Så det ska inte vara någon fara för er, han ler åt den rundlagda kvinnan och tillägger,
– Ni klär verkligen i grönt.
Den rynkiga främlingen försvinner in genom dörröppningen.
– Jacob den där gubben är färgblind, hon drar honom återigen i jackärmen för att visa att hon vill gå.
– Lisa, älskling, är du rädd för att Frank ska pierca musen på dig? Det skäggiga ansiktet flinar stort, innan han tar ett kliv över tröskeln.
Hon står kvar fast besluten att inte ta ett steg till men ångrar sig då hon hör gubben inifrån huset som säger,
– Frank verkar ha smitit ut.

Hallen är full av metallskrot prydligt upplagt på olika sorters hatthyllor och klädhängaren är överröst med startkablar och bogserlinor. När de går förbi dörren till köket ser de hur en gammal motorhuv från en Volvo Amazon används som matbord och hopsvetsade navkapslar blivit kökspallar tillsammans med tre bilsäten. Vardagsrummets inredning går i samma stil, en soffa från en Chevrolet pickup står i mitten av rummet i vilken Einar sover gott. Förvaringsskåp av gamla skuffar trängs längst väggarna och gamla bildäck sitter på träpanelen omgjorda till hyllor.
– Du måste verkligen älska bilar? Det skäggiga ansiktet tittar på den gamla gubben som står och klappar Einar på huvudet.
Det lilla originalet skakar på huvudet,
– Tvärt om, jag hatar bilar, men när de bli stående så måste jag ju hitta på någonting med dom, han hasar sig vidare in till sovrummet.
– Ja här är den då, teven som är ute på annons, han tänder lampan och en 55-tums platteve lyses upp.
– Och den här vill du ha 500 för? Jacob drar sin hand genom det yviga skägget, han har gjort ett jättekap, tacka gud för Blocket.
– Hur gammal är den? Lisa kliar sig i hårbotten samtidigt som Einar vaknat till och sniffar henne i skrevet.
– 1-år, gubben slår på teven, bildkvalitén är glasklar,
– Knappt använd, det finns så mycket annat jag måste lägga ner min tid på, gubben suckar och kisar ut genom fönstret väl medveten om vad som finns där ute i det becksvarta mörkret.
Jacob skakar av iver då han räcker över femhundringen, gubben tackar och trycker ner sedeln i snickarbyxorna innan han hjälper till att haka av teven. På väg ut ur huset börjar även Lisa känna sig nöjd med resan även om hon stundtals håller på att tappa greppet om fyndet då Jacob älgar på längst fram. Väl vid bilen slänger hennes äkta hälft upp gamla trasmattor på taket sen gör de ett gemensamt lyft för att få dit teven, sen på med en tjock militärfilt och spännband som går genom kupén och upp till taket. När de står där och arbetar pratar de om vilket teveprogram de ska se först, Lisa vill se på ett matlagningsprogram i vilket de utlovat tre nya recept på kladdkaka, Jacob vill se på vildsinta polisjakter och uniformerade män som ropar ”Freeze”.
Inne i huset letar gubben efter Frank.

– Så då åker vi hem älskling, Jacob ler ömt mot Lisa som ler kärvänligt tillbaka.
Bilen luktar lite unket, som en våt trasa med doft av lera och ammoniak.
Jacob som hunnit bli lite kall om händerna tappar bilnyckel på golvet, han böjer sig fram och börjar treva med händerna då det svaga ljusskenet från kupélampan inte är till någon hjälp.
– Den kanske hamnade på din sida, säger han och kisar upp på Lisa med huvudet under rattstången.
Lisa böjar sig med mycket möda framåt, den stora bilringen på magen gör proceduren långsam. Plötsligt hörs ett morrande från baksätet. De rätar snabbt på sig och tittar skräckslaget in i backspegeln, där på baksätet sitter en liten spets av okänd härkomst med rest ragg, öronen står rakt ut från huvudet.
– Frank! Utbrister båda två.
Men trots att Frank fortsätter morra drar de en suck av lättnad, för vad kan Frank väga, 15kg?
– Ska inte du gå tillbaka in till din husse igen? Säger Jacob och tindrar med ögonen.
Den lilla spetsen slutar morra och vrider upp öronen och tittar på honom med bruna hundögon.
– Ja, Frank gå till husse, säger Lisa som vänder sig om så att det frasar i kjoltyget.
Frank lokaliserar ljudet… Sen ser han rött!
Lisa flyr gallskrikande från bilen med Frank sittandes i höger skinka, Jacob joggar efter men stannar intill monumentet med avgasrör,
– Lisa, vänta, flåsar han, ovan att röra sig utan bil.
Han flämtar och skrattar om vartannat när han tänker på sin fru som ylandes springer omkring med en hund i röven.
– Måste… tillbaka… till… bilen…
Jacob tar ett djupt andetag och vänder sig om för att gå tillbaka till den övergivna Volvon men känner hur byxorna har hasat ner av den plötsliga springturen. Han tar ett stadigt grepp om byxlinningen när han oväntat hör tassande steg bakom sig, han kikar över axel och ser i dunklet tre valparna titta tillbaka, alla med pappa Franks utseende. För ett ögonblick får han panik och kollar hastigt färgen på sina kalsonger, när de visar sig vara gröna pustar han ut, för har valparna ärvt sin fars utseende har de kanske ärvt hans avsky för rött.
– Titta grönt, säger han skrattandes medan han drar ner byxorna och visar kalsongerna.
Valparna gnyr ängsligt innan de morrandes siktar in sig på pungen.
– Era färgblinda jävlar, ylar Jacob innan han svimmar, de små valptänderna har kastrerat honom.

När en förbipasserande bilist hittar Jacob i diket följande morgon, upprepar han maniskt,
– Det var Frankensteins små monster, där han sitter i baksätet inlindad i en filt.
En timme senare plockas Lisa upp av en patrullerande polisbil i förorten, Frank är sedan länge försvunnen, traumat har resulterat i en minneslucka, varken bil eller teven tycks existera i Lisas medvetande. När Volvo 740: n stått i ett dygn utan att dess ägare kommit tillbaka tar gubben hjälp utav sin granne för att bära in teven och hänga den på plats. Sen bogserar de bilen till baksidan av gården, där ett tjugotal bilmodeller redan är stående.
– Jaha Alfred, vad ska du göra med den här då? Undrar grannen med ljus flickröst, medan han daskar till motorhuven.
– Tja, hör dem inte av sig igen får jag väl göra en hundkoja till Frank, den gamla gubben blickar ner på spetsen som sitter vid hans fötter,
– Nu när han skaffat familj och allt, de fyra valparna tittar storögt på honom.
Grannen ryser av synen samtidigt som han får fantomsmärtor i skrevet.
– Vad ska du döpa dem till?
– Tja, Frankensteins monster kanske.
– Ja, det borde passa de små liven, mumlar grannen och börja linka hem till sig.
Alfred börjar cirkla runt bilen för att inspektera vraket. Han öppnar bagageluckan och blir ståendes ett tag samtidigt som han kliar sig i pannan.
– Det här var då en underlig bilmodell som har avgassystemet i skuffen.

Följande dag kommer nedstående annons in på Blocket.

”Unik bil säljes,
200:- Vid snabb affär”

Mejla Alfred Hitchcock

Slut

VN:F [1.9.11_1134]
3.0/5 (1 röst)
Frankensteins små monster, 3.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.