Flykten till friheten

En regnig skymning.
Jag sprang så fort som mina ben kunde bära mig, staketet på båda sidor var högre än jag. Jag hade inte en chans att hoppa eller klättra över det, dom skulle komma ikapp mig på bara några sekunder. Jag visste att om dom skulle få tag i mig, skulle dom döda mig.
Regnet piskade mig i ansiktet men det brydde jag mig inte om, allt jag kunde tänka på var de få orden som kanske kunde rädda mitt liv: Sluta inte springa!
Jag vet inte hur länge jag sprang men medan jag sprang så märkte jag att det redan hade blivit natt. Jag skulle gissa på att klockan var mot tolv på natten, det var svårt att se men jag litade på mina fötter att jag inte skulle ramla.
Jag hörde hur dom kom närmare och närmare bakom mig, hur deras blodhundar skällde och gnällde efter att få slita mig i stycken. Medan jag sprang så la jag märke till ett hål i staketet som ledde ut i skogen, jag visste att det var min enda chans att få leva. Jag spände alla muskler i benen och tog ett starkt språng åt sidan. När jag var en halv meter från hålet slängde jag mig ner på knäna och började krypa.
”Det kändes precis som när jag var ung, då jag kröp genom alla hemliga tunnlar på lekplatsen som låg bredvid huset som jag och min mamma bodde i. Jag hade inga syskon och min pappa dog i cancer när jag var 3 år. Efter det flyttade mamma och jag, det huset vi bodde i väckte så många minnen av min döda far. Mamma klarade inte av det. Det rev upp allt för många sår i hennes hjärta. När vi hade bott i det nya huset ungefär 10 år blev min älskade mor mördad av samma man som tog in mig som ett nytt husdjur. Det har jag varit nu i 8 år, till i dag när jag äntligen lyckades rymma och jag ska inte tillbaka, ALDRIG.”
När jag till slut nådde hålet så tog jag tag i skogsrötterna på andra sidan och försökte dra mig igenom hålet med hjälp av armkraft. Men när halva min kropp var igenom hålet så var det någonting som fick mig att skrika, och det var inte ett vanligt skrik det var ett öronbedövande skrik av ren och skär smärta. Jag kände hur det ilade i ett av benen, jag vred huvudet snabbt bak för att kolla varför det gjorde så ont.
Då såg jag var det var. En av hundarna hade kommit ikapp mig, jag såg hur hans sylvassa tänder borrade sig in i min ömma vad och illrött blod sprutade ut ur både hundens käkar och mitt sönderslitna ben. Jag skrek, slog och till och med sparkade med mitt fria ben mot hunden men den rörde inte en muskel.

Hunden morrade åt mig och slängde med huvet i luften, men han släppte inte mitt ben för det. Jag kollade upp ovanför bestens nacke och såg att männen närmade sig för varje steg dom tog, och snart var dom andra hundarna framme vid mig, precis som den här hunden som höll mitt ben i sin blodiga käft. Jag insåg att jag var tvungen att ta ett snabbt beslut, om vad mitt nästa drag skulle bli. Skulle jag leva eller skulle jag tillbaka till helvetet, jag agerade utan att tänka jag slet och försökte dra åt mig benet. Jag hörde ett ljud ett ganska bekant ljud, det lät som om tyg slets mitt itu med våld och då förstod jag vad det var. Det var min vad, det var mitt blodröda skin som slets av från själva köttet på mitt ben, jag skrek medan jag slet och drog allt vad jag hade för att komma loss, smärtan var outhärdlig men jag visste att det var ett pris jag behövde betala för att leva.
Till slut kom jag loss, jag slängde mig nu genom hålet i staketet över på andra sidan och jag kände varm vätska rinna ner mot hälen som en rinnande kran. Jag började halta iväg och såg mig snabb tillbaka en gång över axen och det enda jag såg var alla hundar som hade hunnit fram till staketet före männen. Jag såg också just den hunden som vars tänder hade borrat sig in i mitt kött. Blod droppade från hans morrande käftar och på sidan av hans mun var det något som dinglade vilt när hunden skällde, och jag vet precis vad det var, mitt skinn som han slitit av från min vad. Medan jag började halvspringa så hörde jag röster bakom mig röster som sa.
- Jälvar hon kom undan, vad ska vi göra nu? Och en annan som sa.
-Låt henne spring, hon överlever ändå inte natten! Sedan försvann allt ljus för mig.
Jag sjönk djupare och djupare in i mörkret jag kände ingen smärta längre jag blev bara tröttare och tröttare mörkret började bli kallare, det kändes som om jag var i ett hav med kära som drog mig bara djupare ner mot botten och jag viste vad som fanns där, döden. Jag vill leva, jag vill se ljuset en gång till, jag vill kunna uppleva saker som jag aldrig fick chansen till att göra förut.
När jag låg där och sjönk i havet av kära så hörde jag plötsligt något, en röst, en ängel? den sa ord till mig som jag inte kunde uppfatta men efter en stund blev rösten tydligare och jag hörde nu vad ängeln sa till mig.
- Hallå ge inte upp, dö inte! Sa nu rösten till mig jag ville göra som den sa men jag var för svag jag orkade inte, men då när jag var redo att ge upp hörde jag dom orden som nu hjälpte mig upp till ytan igen.
- LÄMNA MIG INTE!! Skrek ängeln nu, och nu såg jag det ljuset, det som jag alltid velat se.
Så vackert, jag ville ha det, jag ville så gärna ha det, de kom nu mot mig så varmt och hem kärt. Jag sträckte ut armarna för att välkomman det. Ljuset tog mig tillbaka till verkligheten.
Jag spärrade upp ögonen allt för fort, allt blev suddigt, jag försökte resa mig upp men jag fick sån yrsel i huvet så jag ramla bara bakåt igen, men innan jag slog i de hårda och kalla golvet med mitt bakhuvet så var det något som stoppade fallet för mig.
- Hallå mår du bra, ingen fara du är säker nu, jag lovar!! Var det någon som sa, det lät som min ängel som hade hjälp mig tillbaka till ljuset, jag öppnade ögonen och märkte att det inte var någon ängel utan en man.
Jag flög upp ur hans famn som han hade fångat mig med.
Mannen som satt där tittade förvånat på mig med uppspärrade ögon, jag försökte ställa mig upp för att springa där ifrån men jag ramla bara omkull igen. Det var då jag märkte att de stora köttsår på min vad var inlindat med bandage, det sved fortfarande lite, jag rörde försiktigt på bandaget med mina fingertoppar.
- Om du håller på att pilla på det kommer det aldrig läka! Sa mannen, han satt och iakttog varenda rörelse jag tog. Det såg ut som om han var beredd att fånga mig om jag skulle ramla igen, det gjorde mig faktiskt irriterad.
- Vem är du? Frågade jag mannen, min röst var hes och ostabil, jag hade inte använt min röst på väldigt länge.
- Jag är den som räddade dig, jag såg dig ligga där ute i skogen så jag tog dig med mig och hjälpte dig tillbaka till verkligheten, välkommen tillbaka föresten!
- Varför hjälpte du mig? Jag har inget att ge dig, så förvänta dig ingenting! Sa jag surt till mannen.
- Var inte arg jag vill inte ha något. Sa mannen och log samtidigt.
- Bra, för du skulle inte få något iallafall! Fräste jag åt honom.
- Okej, okej förlåt. Kanske vi kan börjar om från början, jag kan börja. Hej trevligt att träffas, mitt är Daniel! Han såg snäll ut och han var ganska söt, han hade mörk brunt hår och gröna ögon, han var väldigt muskulös och han hade breda axlar, han såg ut att vara ungefär i 20 årsåldern som jag.
- Okej Daniel om du är snäll så kanske jag kan lita på dig, men du måste lova att inte göra något mot mig, lovar du?
- Jag lovar att inte göra nåt, jag är så snäll så, vi kan vara vänner!
- Okej jag har svårt att tro dig men jag måste väl försöka.
- Ja det måste du nog, okej du vet mitt namn men jag vet inte ditt, vad ska jag kalla dig? Frågade han med en väldigt fin och len röst, jag viste inte vad jag skulle svara, sanningen är den att jag hade faktiskt glömt mitt riktiga namn. Det var väl lika bra att berätta sanningen för honom, jag hatar att ljuga.
- Jo sanningen är den att jag vet inte vad jag heter, jag har glömt!
- VA! Hur kan man glömma vad man heter? Jag blev lite irriterad när han sa det så där, men han hade ju rätt. Jag vände ansiktet neråt så att han inte såg det. Då hörde jag att han drog efter andan, jag tror att han förstod på något viss att det var känsligt för mig.
- Du! gråt inte nu, det är faktiskt ganska lätt att glömma saker! inklusive sitt namn! När jag hörde vad han sa så insåg jag då att jag grät, jag kunde inte sluta. Jag bara grät och grät, men då kände jag hans hand som kom upp till min kind. Han la sin hand på min kind och lyfte upp mitt ansikte så jag var tvungen att se honom i ögonen, jag kände hur de hettade till när jag såg in i dom gröna vackra ögonen. Jag rodnade faktiskt, för första gången bara för att titta in i någons ögon.
- Vi hittar bara på ett nytt namn till dig, vad säger du? Medan han sa det så log han mot mig, jag kunde inte säga något jag var förlamad i hela kroppen men efter en stund så fick jag kontrollen tillbaka och stammade fram.
- J, ja! Var det enda jag fick fram, jag skämdes så. Då log han sitt stora vackra leende igen och jag rondnade bara ännu mer, jag kollade ner snabbt så han inte skulle se det.
- Okej… vad vill du hetta? Fråga han, men jag ryckte bara på axlarna och fortsatte kolla ner.
- Välj du! vad tycker du, att jag ska heta? Frågade jag utan att tänka mig för.
- Ska jag välja? Fråga han förvånat och jag nickade bara på huvudet till svars.
- Okej få se.. hum, ett namn till dig, få se…, det måste vara ett namn som passar in på dig, du är vacker som en blomma, dina läppar är röda som dina kinder, blont hår och blåa söta ögon, hum… Jag reagera snabbt på vad han sa, jag spärrade upp ögonen och snabbt vände upp ansiktet så vi såg varandra rakt i ögonen. Vi båda satt tysta och kolla på varandra en lång stund och efter en stund började det kännas som om han kom närmare, och det var precis det han gjorde också.
Han lade försiktigt sina händer på mina kinder och började att dra mitt ansikte mot sitt, han tvekade lite, men sen så drog han mig bara närmare och närmare.
Jag kolla på honom med förvånande ögon medan han försiktigt drog mitt ansikte närmare sitt, när våra munnar bara var några centimeter från varandra så slutar han dra mig närmare, istället lade han sin kind mot min och snuddar försiktigt med sina läppar vid mitt öra och viskade.
- Ditt namn blir Rose! Sedan satt han sig rak i ryggen igen och tog bort sina händer från mitt ansikte, jag satt fortfarande kvar på samma sätt som för några sekunder sen, men med hakan ner vid knäna.
- Vadå gillar du det inte? Fråga han när han uppfatta mitt ansiktsuttryck, jag ryckte snabbt till och kasta mig bakåt och var helt illröd i ansiktet. Sedan var jag tvungen att tänka snabbt för att hitta ett svar till den frågan han nyss ställt.
- Jo, jo det är jätte bra, jag bara…
Jag stannade upp halvvägs i meningen.
- Du bara vadå?
Jag rodnade när jag sa det men sen önskade jag att jag aldrig hade sagt det.
- Jag trodde att du skulle kyssa mig! Han spärrade upp ögonen men fick snabbt kontroll på sitt ansikte igen, han harklade sig och sa.
- Men jag lovade ju att inte göra nåt, det löftet tänker jag inte bryta, om inte…
- Om inte vad? Fråga jag snabbt utan att tänka.
- Om inte du ville att jag ska kyssa dig.. eller? Jag rodna och reagerade på hans ord snabbt som ögat.
- Förlåt, förlåt det var en dum fråga jag ska nog hålla tys… han hann inte prata klart sin mening för jag avbröt honom genom att sätta min hand över hans mun. Jag kollade honom i ögonen och han kollade in i mina.
Jag tänkte just säga något men jag hann inte, jag såg direkt vad han tänkte på, han tog bort min hand från sin mun och kysste försiktigt på min handflata, han kysste den en gång till. Sedan hände något som jag inte riktigt var bered på.
Efter han hade kysst min hand två gånger så flätade han sedan samman våra händer, med sin fria hand smekte han lätt min kind. Sedan gled hans hand bak till min nacke och tryckte mitt ansikte sakta mot sitt, han böjde sig fram och tryckte sina vackra läppar mot mina.
Han kysser mig! Var det enda jag kunde höra i mina tankar.
Jag kände hans varma och friska andedräkt i min mun och jag kände hur han drog mig närmare sig, efter en stund så släppte han mig och lade båda sina armar runt om min midja. Han borrade ner sitt ansikte i mitt rufsiga hår, nästan som han gömde sig för mig. Efter en stund vände han ansiktet mot min hals och kysste den. Hans läppar gick sakta upp till mitt öra, jag ryste till när hans varma andedräkt nåde mitt öra och han viska tre ord som fick mitt hjärta att slå dubbel slag.
- Jag älskar dig.
Jag grät när han sa det, jag ville så gärna tro honom men jag kunde inte, vi har ju nyss träffats och jag hade väldigt svårt att tro honom för alla män är de samma. Kalla, lögnare. När jag hörde mina egna tankar så rök jag till, jag knuffa bort Daniel från mig och sedan resta jag mig upp och sprang min väg, bakom mig hörde jag Daniel ropa efter mig.
- Rose nej vänta, ROSE! Jag kund inte se honom i ögonen nu, jag var för rädd.
Jag hade ingen aning om hur långt jag sprang, men tillslut orkade jag inte mer. Jag stannade upp och kände hur benen skakade, sedan föll jag ner på knä och försökte få ner luft i lungorna. Jag kröp mot det närmaste trädet jag kunde se och satt mig med ryggen mot det. Jag funderade på allt som hade hänt.
Men det mesta jag tänkte på var när Daniel kysste mig och hur gärna jag ville vara hos honom nu, sen så slöt jag ögonen och lät mörkret ta mig där ifrån.
Allting var mörkt. Jag såg ingenting och jag kände ingen värme eller nån doft, det enda jag kunde känna var smärta, jag kunde gråta och jag kunde vara ledsen, vilket jag var. Jag grät, mitt hjärta grät, hela min kropp grät i längtan av värme. Men då helt plötsligt så kom det, värmen som jag ville ha och jag såg mitt ljus igen, jag vaknade av en hastig rörelse.
När jag hade öppnat ögonen helt och fått en bild av trädtoppar, så märkte jag att jag inte längre satt vid trädet. Jag var i Daniels famn. Han hade burit mig tillbaka till platsen vi först möttes, allt jag såg var han underbara hals. Men sedan lyfte jag på huvet och såg på han ansikte men han kollade inte på mig. ”Han är arg på mig” var det första jag kom och tänka på men sedan tittade han ner på mig och såg mig djupt i ögonen och sa.
- Jag var så orolig att det hade hänt något med dig, det är så skönt att se att du mår bra min älskade Rose! När han sa dom orden fick jag tårar i ögonen, jag tryckte mitt ansikte mot hans varma bröstkorg och han lät mig gråta tills jag inte kunde gråta mer, det gjorde tydligen ingenting för honom att jag blötte och hans tröja, han bara höll om mig med sin varma famn.
När vi kom tillbaka till platsen där allt startade så släppte han ner mig och satt sig ner, han klappa med handen på marken bredvid sig för att jag skulle sätta mig. Det gjorde jag. Efter en lång prata stund vi hade om våra känslor för varandra, bestämde jag mig för att berätta sanningen om mitt liv för honom, så han kunde förstår mig bättre. När jag hade berättat allt om mitt liv så lutade han sig mot mig.
- Jag vet att du kanske inte tror mig, men fast vi bara har känt varandra i två dagar, älskar jag dig verkligen, och det har jag inga planer på att ändra på.
Sedan fortsatte vi där vår första kyss hade sluta.
När jag vakna från min underbara sömn var det morgon, solen höll på att stiga upp bakom träden men Daniel syntest inte till. När jag skulle resa mig upp så märkte jag att jag hade en filt över mig som jag inte hade igår kväll. Daniel måste ha lagt den över mig innan han gav sig i väg, men frågan är vart. Jag tog av mig filten och reste mig upp för att kolla om Daniel syntes till, men som jag fruktade så var han inte där.
- Daniel? Ropade jag, men inget svar.
Jag började bli lite rädd, jag ville inte vara ensam längre, jag började springa mot skogen och jag ropade han namn. När jag inte fick något svar på mina rop började jag småspringa in i skogen, jag sprang runt i hela skogen i längtan efter honom men jag kunde inte hitta Daniel någonstans.
Jag hade börja springa och märkte inte roten som var framför mina fötter, jag slog i roten och skrek till jag ramla ner på marken och låg nu på mage. Jag kände hur det började rinna om kinderna, jag låg på magen nere på marken och grät, men då plötsligt hördes det ett ljud. Det lät precis som en kvist bröts av bakom mig, alla minnen från min flykt började spelas up i mitt huvud och paniken kom snabbt tillbaka. Jag gömde huvet mellan armarna och skrek allt va jag orka.
- HJÄLP MIG!!
- Rose? Rose? Då hörde jag det, det var Daniel, han hade inte lämnat mig. Sedan såg jag honom, han kom ut ur en skogsstigen han kollade på mig, han så panikslagen ut.
- Rose! Åh min älskade Rose mår du bra? vad har hänt? När jag såg honom var det som att se ljuset för första gången, jag ställde mig upp på benen igen och kastade mig i hans famn. Han fångade mig kraftigt och kramade mig hårt.
- Åh Daniel! Jag trodde att du hade lämnat mig, jag är så glad att se dig igen! Lämna mig aldrig själv igen lova! Snyftade jag fram.
- Förlåt, jag gick för att hämta frukost till oss men jag borde väl ha väckt dig innan, förlåt mig, lugn jag lämnar dig aldrig min älskade Rose! Sedan kysste han mig igen på samma sätt som i går kväll.
När vi kom tillbaka till lägret som vi hade byggt upp lagade han frukost som han sa, han hade fångat några fiskar som vi åt. Nä vi var klara med frukosten bestämde vi oss för att vi inte kunde stanna, vi viste att dom skulle hitta oss så småningom. Vi tog med oss några saker som vi kanske skulle behöva, sedan tog Daniel min hand och så gav vi oss iväg på vårat alldeles egna äventyr.

VN:F [1.9.11_1134]
3.4/5 (11 röster)
Flykten till friheten, 3.4 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.