Flickan i skogen

Har ni tänkt på att nästan alla böcker har en bra början? Någon spännande eller romantisk eller kanske läskig. Då vet man direkt vilken sorts bok det är. Därför ska jag inte skriva vad boken handlar om. För att det här är baserad på en verklig historia. Det är jag som är huvudpersonen. Man måste inte tro på den, och ett tips är att inte göra det. Men du väljer själv…
Jag hade bråkat med mamma igen. De var om läxorna. Jag struntade alltid i dem. Jag hade aldrig tagit mig tid att göra en läxa. Aldrig. Jag fick alltid ett Ig men om jag hade tur fick jag ett G. Hon sa att om jag fortsatte ha ett sånt här betyg skulle jag få jobba som städare i en gammal källare tills jag ruttna och dog. Självklart hade jag blivit sur på henne och skrikit åt henne. Jag skrek att jag hatade henne och det kunde lika gärna vara hon som skulle ruttna och dö. Sen rusade jag ut ur huset med dörren öppen. Mamma hade inte följt efter mig och det var jag, just då glad för. Jag småsprang ner till gatan mot busshållplatsen. Jag hade lite småpengar och ett halvt använt busskort. Jag räknade mynten. 24 kronor. Jag gav en suck av lättnad. Jag kollade klockan på min mobil. Det gick knappt att se vad det stod. Jag var tvungen att titta länge på mobilen innan jag såg vad tiden var. Den visade 17.47. Bussen skulle komma om 3 minuter. 3 minuter till sen ska jag komma bort från den här pisstaden. Vet hur det är när hela livet har varit som en mardröm. Att vakna på morgonen, veta att man egentligen inte vill vakna. Att möta allas blickar i korridoren i 8:onde klass i skolan, att gå där och se alla som sitter och stirrar på en? Vet ni hur det känns? I alla fall så är det i min klass. Det ska bli skönt att komma bort från staden ett tag. Eller jag gillar egentligen skolan. Det är hemma som är problemet. Det är bara jag och mamma i släkten. Visst, kan man tycka att hon ska ha mycket tid med mig då? Men så är det inte. Hon brukar ofta säga till mig: ”Tanja, Gå och städa ditt rum för fan. Och själv ser du ut som om du ska på begravning, Jag orkar inte inte ta hand om dig hela tiden! ” Jag tycker alltid att hon låter som en typisk ungdomsbok. Ni vet när alla i boken håller något överdrivet tal! Hon försöker vara så himla dramatisk. Men det är inte hon som får ha en så jävla patetisk och dum morsa.
Jag kollade på mobilen igen. Nu skulle äntligen bussen komma. Jag tog fram busskortet ur den lilla gråa plånboken. Bussen stannade och jag gick på. Det satt en massa folk i bussen. Gamla som små. Jag kollade runt. Jag lyckades hitta en plats bredvid en tjej med mörkbruna ögon. Hon såg ut att vara några år äldre en mig. Hennes naglar var målade blodröda och hennes starka färg på läpparna fick henne att se mer äldre ut en var hon var. Jag gillade hennes stil. Jag hade alltid gillar folk med lite hårdrockig stil. Jag ville säga något till henne men hann inte, hon hann före. ”Slut kolla!” röt hon argt. Jag tittade genast bort och svalde hårt.”förlåt” svarade jag tyst. Flickan kollade på mig surt men sedan log hon. ”Det gör inget. Förlåt att jag blev arg.” Hon fortsatte att le. Jag log tillbaka. Det verkade som om min resa mot ett nytt liv började bra. ”Förlåt att jag kollade…Alltså, jag gillar din stil. Har aldrig fått ha det för mamma”Sa jag tyst. Hon slutade att le men sa lika glatt ” Synd… Du skulle passa i den stilen.” Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag brukade inte bli kompis med så många. Visst i skolan, men jag hade nästan aldrig blivit kompis med andra, utanför skolan. När jag inte svarade så sa hon snabbt.” Jag heter Amanda. Vad heter du?” Hon drog med fingrarna i sitt svarta, korta hår. ” Jag heter Tanja men du kan kalla mig för Taán.” Jag var stolt över att någon som jag inte kände skulle kalla mig Taán.” Taán? Varför just Taán?” frågade Amanda mig snällt. ” Kom på ett bättre namn till Tanja om kan” Jag hånlog lite åt vad jag nyss hade sagt. ”… Anja….” sa hon. Hon skrattade till lite. Jag skrattade också. ” Anja är fint, men för vanligt,” sa jag tyst. ”Det tycker inte jag” nästan skrek Amanda glatt. Sen satt vi sådär hela bussresan tillsammans. Enda till Amanda skulle gå av 1 timmar senare. För då gick vi av och gjorde samma sak där med.
Vi pratade om mitt liv, hennes liv och så där. Det visade sig att hon var arg på sin pappa. Och också var på väg bort från våra familjer Jag tyckte om hennes energi att bäretta saker. Själv var jag mest tyst och lyssnade på vad hon hade att säga. ” Vi kan sova över hos min kompis. Hon bor där borta:” Amanda pekade på ett orange tegelhus men en massa fyrkantiga fönster. Jag nickade men jag var fortfarande osäker. ” Är hennes föräldrar hemma? Jag menar… det vore ju dumt då.” Amanda skrattade till och sa ” Det är lugnt, jag ringde henne tidigare idag. Hennes föräldrar är på någon kryssning. De kommer inte hem förens på Lördag.”. Hon fortsatte att skratta och jag med. Sedan gick vi i det orangefärgade huset.
Hon tittade upp på mig med sina gröna ögon, hon var mycket kortare än mig. Men betydligt mycket äldre. Hennes långa, blonda hår hängde fint över axlarna. Hon log mot mig och Jag försökte le mot henne men det vart mer som en grimas. Hon hade runda fina örhängen och röda läppar. Amanda gick mot henne och sa till mig. ” Det här är Johanna och hon är lite äldre en mig och dig men det gör nog inget.” Hon rufsade till Johannas blonda hår . Sedan gick Amanda fram till mig och sa till Johanna ” Det är är Tanja. Hon är lite yngre en mig Och har också rymt hemifrån.” När hon sa rymt hemifrån blev jag lite arg. Jag hade ju tänkt att komma tillbaka. Efter det gick Johanna fram till mig och nästan skrek ” Hej, Tanja. Eller går det bra men Anja?” Hennes blick var som en liten hundvalp. Jag kollade på Amanda som nickade överlägset om att kalla mig Anja. Sedan vände jag blicken mot Johanna och sa ”Taán…Tack” Jag ångrade att jag sa tack men Johanna verkade inte bry sig. ” okej, Taán… vad ska vi göra ikväll.” Hennes fråga förvånade mig. Man brukade inte fråga en sån fråga om man inte kände varandra. Men jag sa vänligt” Vet inte… Det är du som bor här”. Amanda kom genast och störde vårt samtal och sa” Men! Vi kan ju kolla på film.” Hon uttalade ´´men´´ som om hon var grinig att hon egentligen ville gå och sova. Jag ryckte på axlarna.” Det spelar ingen roll. Jag vill bara bort från…” Jag väntade med att säga det en stund. ”… morsan” Både Johanna och Amanda småskrattade. Sedan gick vi till tv rummet. Det var större en vårat eget matrum. Massor av filmer stod på rad. Flera hyllor fulla. Vissa var till och med oöppnade. Det var som att kliva in i ett stort bibliotek med bara filmer. Amanda och Johanna gick raka vägen till filmerna medan jag kollade runt. Tv:en var en stor platt tv och soffan var enorm. Jag hörde hur Amanda och Johanna fnissade vid filmerna. De pratade om vilken film vi skulle titta på. Då hörde jag ringklockan till dörren. Johanna kollade lustigt på Amanda och sedan på mig. Det betydde: ”Har ni bjudit hit någon?” Sedan gick hon iväg mot dörren. Vi hörde hur den öppnades och sedan hörde vi en främmande tjejs röst, Kanske i 17-19 års åldern. Jag hörde hur Johanna bad nej och suckade Sedan hörde jag hon säga: Vänta här. När hon kom tillbaka hade hon blanka ögon. Hon kollade på Amanda och nickade. Amanda reste sig långsamt upp men sa ingenting. Sedan kollade Johanna på mig och sa nästan livlöst. ” Det är någon som vill träffa dig ute vid dörren.” Sedan sa hon inget mer utan kramade istället om Amanda. Jag gick med långsamma steg till hallen. Jag hörde Amanda viska ´´nej´´ gång på gång. Jag fortsatte att gå mot hallen. Den bruna dörren stod på glänt. Skulle jag våga öppna den? Reaktionen på Amanda visade att jag inte borde. Men jag ville ju inte visa att jag är feg. Tänk om de skojade och så skulle jag tro att de var på riktigt. De hade nog allt mått bra då. Jag föreställde mig Johanna och Amanda ligga dubbelvikta på soffan i tv:rummet. De skulle skratta ihjäl sig ännu mer om jag inte öppnade den där förbaskade dörren. Jag tog tag i dörrens handtag. Jag tog ett djupt andetag och öppnade försiktigt dörren. En obekant lukt spred sig i hallen och en mörk skepnad visade sig. Tjejen framför mig var lång. Längre en mig. Hennes ögon bildade en form av skräck och oro och hennes rufsiga lång svarta hår var uppsatt i en slarvig hästsvans. Hon hade ett fint rosa läppstift som fick henne att se ännu mer främmande en förr. Hon hade högra handen bakom ryggen. Hon hade en svart handske på ena handen men på den högra visste jag självklart inte. Jag kollade in i hennes bruna ögon. Hon såg bestämd ut och hennes blick var lika fast på mig som min var på hennes. Jag svalde försiktigt. Jag hade aldrig sett henne förr. Kanske det var ett missförstånd. Jag svalde igen och sa tyst: ”Du… jag känner inte dig. Jag har aldrig sett dig förr…” Jag visste att orden jag sa var lite väl absurda men jag ångrade det inte. Hon fortsatte att kolla på mig. Hon rörde inte en enda min. Nu kom jag inte på vad jag skulle säga. Jag menar, vad säger man till en person man aldrig har träffat. Jag hörde hur hur Amanda skrek om och om igen men Johanna tystade henne. Flickan framför mig gjorde äntligen en rörelse. Hon sträckte fram ena handen och vifta åt mig att komma. Jag tog ett steg närmre henne. Hon fortsatte. Hon höll fortfarande den andra handen bakom ryggen. Jag gick ett steg till. Hennes långa naglar såg ut att praktiskt taket sväva när hon rörde på handen. Mina steg blev mindre och mindre ju närmre jag kom. Tillslut stod jag kanske en halv meter ifrån henne. Hon kollade fortfarande på mig men sa inte ett ljud. Jag hörde inte längre Johanna och Amanda bara mina och flickans andetag. Då tog hon snabbt fram högra handen och höjde den. I den höll hon en silvrig vass kniv. Jag hann inte reagera innan hon snabbt högg den i min axel. Smärtan från hugget var outhärdligt och det kändes som om en stråle av eld virades runt min nacke. Jag försökte att få luft men min kropp reagerade knappt. Jag började att se suddigt och flickan gjorde ingenting för att hjälpa mig. Med de sista krafterna bet jag henne i armen och sparkade henne flera gånger innan hon tryckte ner mig på golvet och jag kände hur luften försvann för mig. Hon fortsatte att trycka ner mig tills jag absolut inte hade någon luft kvar. Hon tittade på mig länge och sedan stack hon. Hon lämnade mig ensam för att dö. Jag såg bara en suddig bild när Amanda kommer gråtandes ut från hallen och försöker få mig i liv.

Jag såg när Amanda och Johanna bar bort min kropp i skogen. De lade mig försiktigt ner på marken. Som om jag vore av porslin. Jag såg att jag inte hade kniven kvar i axeln längre. Jag hade den i min högra hand. Jag höll den hårt. Nästan som om jag var rädd för någonting. Jag tittade mot Johanna och Amanda igen .Jag försökte vinka åt dem men de såg mig inte. Jag gick fram till dem och min kropp. Ingen av dem fick syn på mig. Jag skrek och hoppade upp och ner, men de såg mig inte. Min kropp låg fint där nere på marken. Ögonen var inte stängda men de hade bytt mina kläder. Jag hade ett svart litet linne på mig och till det, ett par jeans. De hade sminkat mig med Johannas röda läppstift och Amandas svarta ögonskugga. Jag tyckte att jag var väldigt fin i det svarta linnet. Det såg faktiskt ut som om jag hade gått på fest och sedan tagit livet av mig. Men det var säkert det som var meningen. Jag fortsatte att ropa. När jag kom på att det var meningslöst så började jag stampa i marken, efter det så kramade jag om Amanda hårt. Sedan gick jag där ifrån. Mina steg var snabba men sekunderna kändes som minuter. Jag vände mig om och såg att Amanda Och Johanna gick sakta en bit ifrån min kropp, Johanna tog upp mobilen ur fickan. Hon slog in ett kort nummer och höll mobilen vid örat. Efter det hörde jag henne säga. ” Har jag kommit till polisen?”…

Jag såg när de begravde min kropp. Jag satt uppe på kyrktaket. Där såg jag alla mina vänner, min pojkvän, mamma och några till. Min mamma grät så tårarna rann. Och mina vänner kramade om varandra. Johanna och Amanda var självklart inte där. Jag undrade varför hon, den där tjejen hade dödat mig. Det fanns ju ingen anledning att göra det…eller? Jag satt där och kollade på när min kropp och kista som försvann under marken. Jag ville skrika stopp, men visste att ingen skulle höra. Solen sken i fullaste grad. Inte som på alla filmer när det regnar när någon dör. Jag tittade ner på allt folk som stod upp. Det plågade mig att se alla jag kände så ledsna. Jag fanns ju här. Mitt i bland dem! Alla bar svart. Svarta klänningar, svarta byxor, svarta sjalar, svarta smycken. Själv bar jag de kläderna som jag hade dött i, utslitna byxor, ett turkost linne, ett pärlhalsband. Sminket var likadant och mina långa naglar var målade chockrosa. Det konstigaste med att vara död var att man kunde ta på saker. Jag kunde känna min hud och andras. Jag kunde känna möbler och trä. Ja, allt möjligt. Jag kunde direkt inte gå igenom väggar eller något sånt som på alla spökhistorier. Min hudfärg var kvar, de flesta tror ju att man blir genomskinlig när man dör. Jag kollade ner mot mamma igen. Hon grät fortfarande. Jag drog snabbt blicken åt sidan, hoppade ner och sprang därifrån med gråten i halsen.
Det började att mörkna .Jag gick bort mot skogen. Skogen där Johanna och Amanda låtsades att ha hittat mig. Jag gick bort mot platsen där de hade lagt ner mig. De var fortfarande avspärrat och en massa poliser som stod där. Jag hade fortfarande inte vant mig med att ingen såg mig. Det kändes som om de gjorde så med flit. Jag tittade på en långhårig, blond polis. Hennes ögon var ljusblåa och hennes mun var så röd som den bara kunde bli. Hennes mascara hade smetats ut runt ögonen efter att ha jobbat i flera nätter. Hon stod och pratade med en annan polis. De hon sa fick mig att vingla till. Det kändes som en stor chock, och det var det. Hennes ord formade en mening som ingen annan hade sagt. ” Jag tror att hon blev mördad.” Hennes ord ekade i mitt huvud igen. Ja! ville jag skrika till henne. Du har rätt! Om de bara kunde höra mig tänkte jag för mig själv. Den andra polisen bara skrattade lite lågt. ” Varför hade hon kniven i handen då?! Det var ju bara hennes fingeravtryck på den.” När den andra polisen sa det så försvann mitt hopp. Självklart hade Johanna och Amanda också haft handskar på sig när de flyttade kniven. Det fanns bara mina på den. ”typiskt” muttrade jag för mig själv och började springa djupare in i skogen.

Solen var på väg ner men jag kände mig inte alls trött. Kanske det var för att man inte blir trött när man är död. Jag fortsatte att gå längre in i den tysta, mörka skogen. Solens alla strålar hade försvunnit under markens jord. Himlen var ljusröd, nästan lite rosa. Jag tittade upp mot den. Inga moln syntes och en klar, lysande stjärna fanns där mitt på himlen.När jag såg upp mot himlen så kom jag på en sak: det var någonting som kändes konstig, min mage kändes tom på något vis, som hunger ungefär. Var jag hungrig?Jag tittade ner igen och brydde mig inte om det. Jag hade ingen aning om var jag var någonstans men det brydde jag mig inte om. Eller visserligen visste jag vägen tillbaka men jag visste inte vart jag kom om jag fortsatte att gå. Jag kunde känna allt, gräset, barren, gruset, allt. Eftersom jag hade tagit av mig skorna hemma hos Johanna så var jag barfota och det var inte så smart. Om jag ska vara död i all evighet så kommer det nog göra ont gå i skogen, eller så kommer jag bli van. Solen gick ner tillslut och himlen blev överfull av små lysande prickar. Jag fortsatte att spring. Skogen vart tätare och gräset högre. Jag kände gräsets fukt mot fötterna, och jag kände vinden mot mitt ansikte. Den var len, kändes nästan som silke. Jag började sakta ner och börja gå istället. Nu hade jag ingen aning om var jag var någonstans och jag vet inte vilket håll jag hade kommit ifrån. Men det gjorde inget. Här är jag fri och här vill jag vara. Jag fortsatte att gå. Kanske i flera timmar, enda tills jag kom till en lada. Jag såg knappt vilken färg den hade i månskenet. Kanske Röd eller brun. Jag gick närmre den. Den stod på en åker. Mitt på en stor åker. Jag tittade mig omkring. Jag såg inget hus, Bara ladan. Jag gick närmre och närmre. Kanske jag kunde bo där. Jag fryser ju lika mycket som alla andra levande gör och det skulle kännas konstigt att bo i något hus där någon annan bor i. Jag öppnade den stora, svarta dörren till ladan. En doft av någonting unket spreds sig ut från ladan och fick mig att vilja spy. Jag drog snabbt handen för munnen och näsan. Stanken spred sig ännu mer så det hjälpte knappt att hålla för munnen. Jag tittade mig bakåt. Månen lyste fortfarande lika klart. Med handen för munnen gick jag in i ladan. Jag försökte att hålla andan. Jag hade under de senaste dagarna märkt att jag inte kan hålla andan så länge, fast jag var död. Det funkar liksom inte. Det var helt mörkt i ladan. Man såg ingenting, men en liten springa i ladan fick månskenet att lysa in. Det var det enda man såg. Månskenet i ett litet hörn. Jag gick vidare enda tills jag råka snubbla på någonting. Det kändes mjukt men också kallt och hårt. Kan det vara mjukt och hårt på samma gång? Jag landade med händerna före på det stickiga golvet. Jag hamnade i någonting blött. Jag gissade vatten men det kändes lite annorlunda. Nu hade jag ju inte kvar handen för munnen och jag kände stanken tränga sig in genom mina näsborrar. Lukten fick mig att nästan kvävas. Jag fick direkt kväljningar. Jag skyndade mig att sätta handen för munnen och näsan igen men så fort jag lade handen på näsan spred sig en lukt av järn och jord. Jag var tvungen att släpa mig fram till springan med månskenet. Men direkt när jag kom dit såg jag mina händer. De var täckta av blod! Inte mitt blod utan någon annans blod. Jag ville inte sätta handen för munnen nu. Men jag stod inte ut med lukten! Så fort jag kunde sprang jag ut från ladan och la mig på det fuktiga gräset. Där låg jag helt orörlig fram till solen gick upp.

Jag satte mig försiktigt upp. Mina händer var fortfarande täckta av blod. Men det var inte det värsta! När jag kollade ner på mina ben såg jag att hela jag var täckt av blod! Benen, fötterna, magen, armarna! Det såg ut som om jag hade badat mig i ett badkar med blod. Jag ställde mig snabbt upp. Och började skrika. Jag skrek för full hals. Jag visste att ingen kunde höra mig men jag skrek ändå! Sedan började jag springa runt och skrika på ängen. Jag visste inte varför men jag började vifta med armarna också. Samtidigt som jag skrek tänkte jag för mig själv: ”Tanja, Du är galen! Vet du det? Galen! Det är vad du är!” Sen fortsatte jag hoppa runt på ängen. Om någon hade sett mig hade de nog trott att jag var mer en galen, typ desperat. Jag fick snabbt tillbaka mitt samvete när jag hörde ett nästan ljudlös morrande. Jag tittade upp mot ladan. Ljudet kom därifrån. Jag gick med långsamma steg till ladan. Efter vad som hade hänt i natt visste jag att jag skulle spy av den starka lukten. Med fortfarande långsamma steg gick jag till ladan. Dörren var på glänt men man såg inte in. Skulle jag våga öppna den? Ett till morrande hördes igen inne från ladan. Jag tog ett djupt andetag och räknade långsamt till tre. ”Ett…två…”jag sa den sista siffran högt. ”tre!” Jag ryckte upp dörren och sprang in i ladan. Jag stannade när jag hade kommit halvvägs in i ladan. Det jag såg fick mig att vilja skrika igen men min hals vägrade ge ifrån sig ett enda ljud! Jag stod och kollade på det jag såg, länge. Jag kände inte av lukten längre fast den var där. Min hjärna hade kopplat bort allt. Jag tittade bara på det hemska jag såg. Framför mig stod det en förvuxen varg och åt på en människas kropp!
Den förvuxna vargen kanske var lika stor som en bil, med tänder som hade färgats röda av kroppens blod. Jag försökte att röra mig men mina ben var som fastklistrade. Jag försökte att andas, fast det inte behövdes. Men det gick inte! Sedan hörde jag ett ljud som fick både mig och vargen att rycka till. Och bara efter någon sekund hade vargen sprungit förbi mig och iväg mot världens djupa skogar.

***

Del 2?

Snälla ge mig feedback. Jag behöver verkligen det! Tack i förhand!

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (1 röst)
Flickan i skogen, 2.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.