Familjefadern

Kommer någon att läsa det här? Eller är jag verkligen ensam kvar?

Utbrottet skedde 21 december 2012.
Jag vet inte anledningen till Utbrottet, eller hur kvickt det skedde, enbart att det skedde 21 december 2012. Jag tror att själva smittan började tidigare. I flera veckor hade folk betett sig underligt. De var långsammare än förr. De pratade annorlunda än förr. Jag tror att det var början.
Jag hade anat oråd länge – en gnagande känsla i mitt bakhuvud. Men som alla andra låtsades jag inte om det. Vi är vana vid att ignorera våra instinkter – ett resultat utav hundratals år av teknologiskt beroende. Och när smittan kröp över oss fanns det få som tänkte på det.
Det fanns några, förstås. Jag snubblade över ett antal hemsidor som försökte varna oss för den stundande katastrofen. Men jag avfärdade dem precis som alla andra. Trodde att det var dravel från folk som tappat sina sinnen.
Men efter ett tag kunde jag inte låta bli att undra. Något måste ju ha fått mig att dras till sidorna trots allt. Kunde det här vara naturligt? Människor som gick som i trans, pratade i korta meningar och inte kunde slita sina blickar från starka färger?
Jag önskar idag att jag hade lagt större fokus på min omgivning.
Den 21 december 2012 vaknade jag som vanligt utav väckarklockan, en god stund före solens uppgång. Jag anade ingen oråd när jag drog på mig mina arbetskläder och vandrade nerför trappan för att starta de dagliga rutinerna. Jag släppte ut hästarna, mockade, bytte hö och fyllde på nytt foder.
Jag återvände till huset för att ta en kopp kaffe. Jag hade fortfarande en spade i min hand. Varför vet jag inte. Jag brukade vanligtvis lämna den i stallet, men den här gången tog jag med den in i huset.
Och tur var det, för där stod hon.
Helena, min hustru sedan sjutton år, stod i hallen och väntande på mig. Hon var fortfarande iklädd sin vinterpyjamas, hennes hår var fortfarande oborstat och vid första anblicken såg hon enbart ut som den morgontrötta människan hon alltid varit.
Men sedan såg jag hennes ögon.
Sedan första gången jag träffade henne har jag aldrig kunnat slita blicken från hennes klara, gröna ögon. De hade varit en källa av tröst för mig i över sjutton år. Men ögonen som blickade tillbaka var inte gröna – de var röda.
Känslan av skräck som slog mig går inte att beskriva. Jag fick en lust att springa till henne, lägga handen på hennes panna och fråga henne vad som var fel. Hade hon fått någon ny typ av sjukdom som jag inte kände till? Jag hade aldrig hört talas om en åkomma som färgade folks ögon röda.
Men jag hejdade mig just i tid för att låta min blick ta in resten av figuren framför mig. Det var inte bara hennes ögon, det var även hennes hud. Den var blekare än vanligt, sjukligt blek. Likblek.
Hon öppnade munnen, men inga ord kom ut, bara ett raspigt väsande. Jag backade med slående hjärta. Jag kände mig som en fegis som inte genast sprang till min hustrus hjälp, men något var allvarligt fel.
Hon tog ett långsamt steg mot mig, fortfarande med väsande mun. Hon snubblade lätt över tröskeln, men fortsatte att gå mot mig. Hennes armar var sträckta mot mig och hennes händer öppnades och stängdes som om de försökte gripa tag i mig där hon gick flera steg bort.
Jag ropade hennes namn, försökte få en skymt av kvinnan jag älskade i kroppen som nu vandrade mot mig, men jag visste att det var förgäves. Hon var inte kvar – även en blind människa skulle känna igen stanken av död när den var så nära inpå.
Med gråten i halsen höjde jag spaden för att stöta bort henne, hindra henne i sin framfart. Hon grep efter spaden och det krävdes all min styrka för att slita tillbaka den ur hennes grepp.
Mitt andra slag var riktat mot hennes ben. Hennes väsande blev högre när hon föll till golvet med sönderslagen knäskål. Jag hade bara tänkt fälla henne till marken så jag kunde binda henne och försöka få tag på hjälp, men när jag nu blickade ner i hennes röda ögon och likbleka hud visste jag att det var för sent. Hon fanns inte kvar och ingen hjälp i världen skulle föra henne tillbaka.
Med tårarna rinnande höjde jag spaden och måttade ännu ett slag, denna gång mot pannan. Hon slutade väsa.
I timmar satt jag vid hennes kropp och höll om henne. Det fanns saker jag borde ha gjort. Jag borde ha rest mig upp för att se till vår dotter, jag borde ha ringt mina bekanta för att se om de upplevt samma sak. Jag borde ha slagit på TVn för att se nyheterna. Alla dessa tankar gick igenom mitt huvud, men de fick aldrig fäste. Allt var som en dimma.
Någon tid senare hörde jag ytterligare fotsteg, följt av samma väsande. Innan jag visste ordet av det hade jag gripit tag i spaden och rest mig upp. På väg nerför trappan kom vad som en gång varit min dotter.
Hon hade alltid varit lik sin mor, men idag var det på fel sätt. Hennes hy var lika vit som döden och hennes ögon lyste röda.
Gråten återvände vid synen av henne. Jag visste direkt att jag inte skulle klara av att gå igenom vad jag nyss gått igenom med Helena. Linda var den enda jag hade kvar, oavsett form. Död eller levande, hon var allt jag hade.
Hon var mindre än sin mor – hon hade inte armar breda av ett liv av gårdssysslor. Jag lyckades trycka ner henne till marken med skaften av min spade. Jag lyckades vända henne på mage medan jag band hennes händer och fötter. Jag klarade inte av hennes väsande, så jag satte munkavel på henne.
Jag lyckades släpa henne till vardagsrummet, där jag lämnade henne och låste dörren. Hon är fortfarande kvar där.

Jag vet inte hur lång tid som gått sedan jag senast såg en levande människa. Det känns som år, men jag tror att det mer handlar om månader. Jag har ju fortfarande mat kvar i alla fall. Dessa varelser, jag vägrar att kalla dem zombies, överlever tydligen länge utan föda. Om nu ”överlever” är rätt ord. Under månaderna som gått har Linda fortfarande inte upphört med sitt väsande. Jag har inte vågat öppna dörren och se efter henne, men jag hör henne konstant.
Jag har för längesedan gett upp hoppet om att få henne tillbaka. Liksom jag gett upp hoppet om att få min värld tillbaka. Det är som det är och allt man kan göra är att fortsätta leva.

”Han slog mig till marken och band mina händer och fötter. När jag inte slutade skrika band han för min mun.”
Karl hade varit psykoterapeut i över tjugo år, men han hade aldrig skådat ett fall som detta. Han hade läst om liknande, och förundrats, men han hade aldrig själv skådat ett. I tre dagar hade han hållit sin dotter fastbunden i sitt vardagsrum medan hans döda fru ruttnade i hallen. Själv hade han spenderat sina dagar med att utförligt beskriva sin uppdiktade zombieapokalyps i sin dagbok. Detaljer om hur man mest effektivt eliminerade en ”smittad” eller hur man rationerade maten på bästa sätt – han undlät inget i sina anteckningar.
Mannen, en hästbonde sedan barnsben, hade aldrig uppvisat några varningssignaler förr. Han hade varit artig, han hade varit rolig. Han hade med all tydlighet älskat sin fru och sitt barn och arbetat hårt för att ge dem ett gott liv.
Hans böcker i bokhyllan och dvd:er hade visat på fascination för zombiegenren, men det var ingen varningssignal i sig. Men vid något tillfälle hade något bara slagit om och han hade tappat all kontakt med verkligheten, stängt in sig i en mental bunker och förlorat allt han var.
Hade det inte varit för grannars oro hade flickan som nu satt framför Karl med största sannolikhet inte levt nu. Hon skulle aldrig bli samma människa hon en gång var.
Det hade varit illa nog att få fallet beskrivet utav poliserna som anlänt på scenen, men att själv läsa dagboken… Det här fallet skulle man prata om i årtionden. Böcker skulle skrivas, mycket möjligt filmatiseras.
Om han spelade sina kort rätt kunde Karl bli en mycket rik man.

VN:F [1.9.11_1134]
3.7/5 (20 röster)
Familjefadern, 3.7 out of 5 based on 20 ratings

1 kommentar

  1. Jonas Skriver:

    En lysande novell! Undergångsstämningen byggdes skickligt upp i början för att sedan övergå i det brutala våld som krävs av en god zombieberättelse. Läsarna fick också en bra inblick i den kanske enda överlevarens ensamhet och resignation. Twisten i slutet var mycket överraskande och riktigt kuslig. En människa som inte kan skilja mellan fantasi och verklighet är farligare än vilket fiktivt monster som helst.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.