Evigt din. Evigt min. Evigt vår

Kära Finn, New York, 4 september 1942
Det är med tårfyllda ögon jag skriver detta brev. Hur mår du? Jag önskar i djupet av mitt hjärta att du har det bra. Att du är lycklig, även om allt vi hade inte slutade lyckligt. Förlåt för att jag lämnade dig, förlåt för att jag inte hade modet att stanna kvar. Jag tänker på dig varje dag. Tänker du någonsin på mig? Det slår jag vad om att du gör. För du är väl inte arg på mig? I och för sig kan jag inte klandra dig från att vara det. Förlåt för att jag inte var stark nog från att säga ifrån och strunta i vad mamma och pappa sa. Innerst inne bryr jag mig inte om klass. Det spelar ingen roll att du är fattig och inte kan försörja mig. För jag älskar dig och utan dig är jag förlorad. Men nu är det för sent, det är mitt fel att allt är som det är. Jag tar på mig skulden. Det är ingen fara. Min önskan är inte att du förlåter mig, min önskan är att du ska släppa taget om mig och gå vidare. Du kommer att hitta någon som förtjänar dig. Men jag vet att ingen kommer att kunna älska dig lika mycket som jag. Jag har aldrig älskat någon annan som jag älskar dig. Jag vet inte om du tror mina ord men jag skulle aldrig ljuga för dig Finn. Aldrig. Aldrig någonsin. Jag har redan sårat dig en gång och jag lovar att aldrig göra om det igen.
Minns du kvällen vi möttes? 22 juni 1942 i Madison, Alabama. När Dorothy bad mig att följa med på bio med henne och Albert som hon var vansinnigt förälskad i. Jag minns hur vi satt på varsin sida av de två. Våra blickar möttes och till en början tyckte jag inte alls att du var speciellt intressant. Du var bara Alberts vän som ofrivilligt blivit tvingad (precis som jag) med på bio för att Albert var för feg för att gå själv. Andra gången våra blickar möttes slog det mig. Du hade de vackraste ögonen jag någonsin skådat. Smaragdgröna. De glittrade av biodukens ljus och då och då syntes den gula fläcken du har i det vänstra ögat bredvid pupillen. En stark ström for genom hela kroppen och jag var rädd, rädd för att du skulle se det på mig. Att jag bara av en sekund, blev kär. Kär i dig.
Efter bion när jag och Dorothy åkte hem frågade hon mig vad jag tyckte om dig i bilen och jag svarade: Jo, han verkade trevlig. När jag i själva verket ville skrika av lycka och säga precis som jag kände. Jag vet inte varför jag aldrig sa något. Jag vet inte vad som hindrade mig från att säga det. Det mesta berodde nog på att jag var rädd för att du inte skulle känna samma sak. Vad kände du egentligen? Hur kom det sig att vi aldrig pratade om den där kvällen? Du tyckte kanske att jag var en bortskämd snorunge som inte gjorde något annat än att läsa franska och studera hela dagarna? Dagen därpå vid cafeét när du och Albert sprang på oss efter ert arbete och du tog min hand, såg mig djupt in i ögonen och sa: Hej. Du log med dina vita tänder och dina ögon tindrade. Mina ben skakade och jag fick handsvett. Vad var det som gjorde att du gick fram till mig när du kvällen innan inte alls verkade intresserad? Eller var du det utan att visa det?
På kvällen, den 23 juni 1942 frågade Dorothy om jag ville följa med ut och dansa. Hon sa att du skulle vara där. Jag ville inte verka överdrivet exalterad så jag suckade djupt och sa: Okej, visst. Fast jag skrek inuti av lycka. Minns du att jag bar en tajt grön klänning? Nu antar jag att du kan gissa varför jag blev röd i ansiktet när du sa att den matchade dina ögon. När du bjöd upp mig pirrade det i magen likt tusen fjärilar på en sommaräng. De spelade I’m in the mood for love. Mitt hjärta stannade för en sekund. Jag hade aldrig känt något liknande. Dansgolvet var snart tomt och det vara bara vi kvar när den sista låten spelades. Green Eyes. Jag kunde inte sluta le. Minns du när vi satte oss på scenkanten? Du frågade mig om jag var lycklig. Jag svarade ja och du frågade aldrig varför. Jag var lycklig för att fått träffa dig, dansa med dig och spendera de där timmarna med dig den 23 juni. Tack för att du följde mig hem den kvällen. Kyssen på brokvisten till mitt hus. Efter den kvällen insåg jag att älskade dig och att jag aldrig skulle lämna dig. Men det gjorde jag och jag är innerligt ledsen för det. Förlåt min älskade. Förlåt älskade Finn. Förlåt för den smärta jag orsakat dig. Jag trodde att jag gjorde det rätta men ibland inser man saker när det är för sent.

Evigt din.
Evigt min.
Evigt vår.
Alice

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (4 röster)
Evigt din. Evigt min. Evigt vår, 4.0 out of 5 based on 4 ratings

2 kommentarer

  1. Ticki Skriver:

    Bra skrivet! Jag älskar när det är skrivet sådär, som i ett brev. Ännu en gång, bra skrivet. Eller kanske underbart skrivet! :D

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. jarran Skriver:

    Sorligt, men kärleken, var underbar! Väldigt gripande.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.