En plats av blod och tårar

Denna dag, var då allting skulle förändras. Jag och min familj bor i Berlin, i Tyskland. Mitt namn är Annie, och jag har två syskon, Oskar och Lucy. Jag är den äldsta av oss och Lucy är yngst. Vi bor tillsammans med våra föräldrar i ett stort rött hus, som vi ärvt efter farmor och farfar. Möblerna i huset var annorlunda, de var inte som hemma hos mina andra vänner. De luktade även speciellt, kanske berodde det på att huset var så gammalt, den väckte starka känslor inom mig som fick mig att tänka mina farföräldrar.

En kväll kom Lucy in till mitt rum och bad mig kamma hennes hår. Jag var nästan avundsjuk på hennes vackra hår, det var lång och lockigt, färgen ändrades beroende på från vilken vinkel man såg på henne. Olika nyanser av orange färg, hennes hår glänste mest på morgonen när vi brukade gå till skolan tillsammans. Den kvällen stod jag och kammade hennes hår i flera timmar, mamma brukade alltid komma och påminna oss om att vi måste lägga oss för att skolan börjar tidigt nästa dag, men den här gången kom hon inte. Jag skulle gå till toaletten, så jag smög ner, jag ville ju trots allt inte att mamma och pappa skulle höra mig.
De viskade någonting, skulle vi åka bort? Vart skulle vi? Skulle de låta oss gå själva?

Glömt det! Jag var så trött så att jag knappt förstod vad de pratade om, jag trodde allt jag hade hört bara var något jag inbillade mig, jag bestämde mig därför för att gå tillbaka till rummet. När jag väl var tillbaka hade Lucy redan somnat. Det var också dags att jag skulle lägga mig.

Tidigt nästa morgon väckte mamma oss, jag såg tre packade väskor stå bredvid ytterdörren. Direkt kom jag att tänka på vad jag hade hört igår kväll.

- Ska vi resa bort?
- Nej, Annie. Vi ska inte resa bort, ni ska.

Hon sa det med en låg och sorgsen röst.
Jag svarade helt förvirrat:

- Ska ni inte följa med? Ska ni låta oss åka själva? Varför?
- Nej, Annie! Du och dina syskon ska åka med grannen Lisa, till Tjeckoslovakien. Hon kommer därifrån. Jag är helt övertygad om att ni kommer att trivas där!

- Nej! Jag vill inte åka härifrån, innan du säger varför? Svarade jag argt.

- Hon började skrika, för att vi är judar Annie! Vi är judar! Det är inte säkert för oss här, detta kanske är sista chansen och vi måste åtminstone skicka er från det här landet, vi kommer och hämtar er sedan. Det här kommer ta slut snart. Var inte rädd, inget kommer att hända. Inga fler frågor nu! Det är så här det kommer att vara.

- Skynda er, det här är den sista chansen ut! Ni får inte missa tåget. Lisa väntar ute, tillade hon.

Jag antar att det mamma hade sagt var rätt, jag skulle inte vara rädd. Men känslan av rädsla grep hårt tag om mig, det var som den aldrig ville släppa. Skulle vi verkligen åka någonstans utan våra föräldrar? Lucy och Oskar förstod inte så mycket, de var ju trots allt bara 8 och 6 år gamla.
Jag drog dem med mig till andra våningen och hjälpte dem att bära ner resväskorna.

Där stod vi, på perrongen, kramade våra föräldrar hårt, utan att veta på grund av vilken anledning vi separeras. Jag kanske förstod vad allting handlade om relativt bra, men det gjorde inte mina syskon. Det kändes som om det var sista gången jag kände min mammas närhet, och hennes varma kramar.

Genom tåg fönstren såg jag mina föräldrar som stod där helt ensamma på den smutsiga perrongen, dem såg så små ut. Jag höll om Lucy som inte kunde sluta gråta och Lisa vår granne höll om Oskar. Mamma och pappa var inte längre inom synhåll. På tåget satt alla och roade sig med olika saker, till slut frågade Oskar om vi var framme snart.
Lisa svarade:
- Ja, vi är framme om en liten stund ja.

Vi ställde många frågor om varför, vi var tvungna att åka så plötsligt och varför detta var den sista chansen. Lisa förklarade allting väldigt noggrant för oss, hon sa att detta var den sista öppna vägen mot Tjeckoslovakien som inte Tyska soldater hade ockuperat än, det kunde ske när som helst. Vi var inte riktigt medvetna om vad det var för fel på oss, judar.

Det var lugnt och Lisa sov, jag tittade ut och såg en skylt där det stod att vi var i Polen, det var så lugnt på tåget, så tyst och Lisa tvingade oss att vara så tysta så möjligt och vi fick inte ens resa oss upp. Plötslig hörde man dörren slå in i väggen, det var så högt ljud att Lisa väcktes. Jag såg på henne. Hon greps av panik. Det var några soldater. Han skrek hastigt, titta på alla tre barnen. Vad heter ni? Redan innan hade Lisa sagt att vi inte skulle säga våra riktiga namn. Lucy svarade hastigt av rädsla.

- Jag heter Lucy Nathorff.
Soldaten gick fram till Lisa, man hörde en pisk. Är du också en av dem?
Hon satt tyst.
- Hör du mig! Har du samma efternamn?
- Nej.

Lisa var inte jude, sa pappa. Hon ville bara hjälpa oss, hon hade en familj i Tjeckoslovakien som kunde ta väl hand om oss. Den mörkhåriga och långa soldaten, skrek ytterligare än gång. Grip barnen! För de till Auschwitz, de är judar! Låt kvinnan gå sin väg. Han tog ett hårt tag om min arm och slet mig iväg så länge de andra tog mina syskon. Jag försökte slita loss, men hans hand var så muskulös och höll ett fast grepp om min arm. Lisa skrek efter oss, hon visste att det inte var någonting hon kunde göra. Det visste jag också.

Vi befann oss, bland många människor, alla var klädda likadant. Det såg ut som alla var tvungna att ha en uniform. Vi väntade spänt på vad som skulle hända här näst, samtidigt som vi såg omkring oss och letade efter en utväg. Medan jag höll Lucy tätt intill mig, pussade jag först Oskar och sedan henne. Oskar höll mig hårt i handen, för att han inte skulle kunna avlägsna från oss.

Det hade blivit mörk, de hade inte tid, dem lade bara in oss i samma barack, den här gången fick Oskar sova med oss alla kvinnor. Det var så sent, vi visste inte vart vi var, men det var tur att vi alla var tillsammans. Det var natt, och dags att sova. Vi sov på det kalla golvet, tätt ihop, tryckta mot varandra, bland människor som vi knappt kände. Vart var det vi var? Alla låg hoppressade som plankor, det fanns knappt yta för att vända sig om, inget täckte, även om det var hur kallt som helst. Höga hostningar hördes hela natten. Jag hade inte sovit någonting.

Nästa dag, tidigt på morgonen, blev vi väckta. Vi var tvungna att ställa oss upp på ett led. Jag tror att vi stod rakt på en led i flera timmar och fick inte röra på oss. Ingen fick varken röra sig eller säga något. Alltid var vi tvungna att stå så tätt intill varandra som möjligt. Min mage kurrade av hunger och jag kände Lucys hand glida in i min. Hon var rädd, hon skakade.
En kvinna stod framför oss, jo det var hon som väckte oss tidigt på morgonen. Det stod några soldater också och en annan person, som såg sträng och ledande ut. Han skrek; ”Raka av håret på den där lilla killen nu direkt och för han över till den andra baracken”. Soldaterna kom genast och tog tag i Oscar han höll fast vid mig och ville inte släppa taget, han skrek och protesterade. Jag försökte lugna ner honom, men det gick inte. Allting blev suddigt, jag såg den överledande soldaten göra ett tecken och snabbt som blixten hörde man ett högt ljud. Jag såg min lillebror falla, ner, ända ner på marken. Kanske är det då alla förstår, Lucy höll fast sitt hårda grepp om min hand. Jag föll ner på marken, och den här gången hade jag aldrig tänkt komma upp. För evigt ville jag stanna där i närheten av min bror. Jag blev svag och mina knän började skaka, jag tog tag i huvudet och ilskan slet mig i stycken, tårarna rann, det var en plats av blod och tårar. Livet är svårt, vi lever i ständig fara, men om vi förgås, om vi dör, dör vi som människor.

VN:F [1.9.11_1134]
1.0/5 (1 röst)
En plats av blod och tårar , 1.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.