Drömmeri

Ett
Mörkret har fallit än en gång. Familjens dånande ljud har dragit sig tillbaka, och medlemmarna sover likt koalor, orubbade. Den sorgsna, men ändå rätt så underbara musiken ekar i hörlurarna. Behzad Mehrnoosh, vilken hjälte. I det mörka rummet framför den påslagna datorn sitter en filur. Tangenterna trycks ned gång på gång innan ekot avtar, och en vacker dam dyker upp framför den unge mannen.
Ögonen spärras upp och ansiktet skiner, kvinnan börjar tala med sin publik och gestalten mimar med henne, drar munnen i sidleds, upp och ned, gång på gång. Han har sett detta förr. Den fagra, vackra kvinnan med en kropp likt ett päron tar av sig plagg efter plagg, och detsamma gör pojken. Väl naken sitter han där, och kroppen går i automatik. Den är van vid akten. Handen glider ned från håret till läppen, ett finger bits och dras sakta ned till skrevet, och det påbörjas igen. Än en gång sitter han här.
Stående torkar han upp efter sin röra. Toalettpappret skrapar bort den tidigare vita säden från golvet och polerar den, vilket får det slitna trägolvet att blänka. En hand åker genom det sträva, svarta håret medan den andra kliar på det högra bröstet. Benen drar honom mot den vägg som blottar honom likt en målning av Monet som ses av miljontals människor varje år. Öronen är fortfarande omsvepta av de stora hörlurarna.
När han har nått fram till de stora fönstrena sätts Drömmeri av Behzad Mehrnoosh på och läpparna dras isär. Det leende som övas in varje dag slukar honom. Det leende som har lurat hans vänner och familj, som har fått honom att framstå som en normal människa, sätts på likt en mask på en elegant bal. Stående naken klappar han till sig på rumpan lite lätt, och stänger ögonen vid samma ögonblick som ljudet ekar mellan de fyra väggarna. Hans egna lilla drömvärld slukar figuren och ger honom en magisk upplevelse. En drömvärld som accepterar honom för den han är, öppnar sig för honom.
* * * *
Solen skiner och fåglarna kvittrar, talar med varandra, sjunger en sång, och lokaliserar sina vänner i sommarvärmen. De ignoranta djuren för ett sådant liv som får den unge mannen att bli vansinnig. Snabbt ställer han sig upp och går mot fönstret, nästan springandes, och drämmer igen den. Han täcker sin bara kropp med klädesplagg som de ovannämnda djuren icke har, och gör sig redo för att ta farväl av det liv som han har varit lojal mot under sina arton år. Tiden är kommen.
Den militärgröna arméväskan dras fram från under sängen och garderobsdörren flyger upp. Mor knackar på den vita dörren och stiger in med höger fot innan den vänstra, innan han hinner svara.
- Är det dags att ge sig av? frågar modern och sätter sig ned på sängen
- Jag hade tänkt det, svarar sonen och slänger in ett par svarta byxor i den stora arméväskan
- Jag kommer sakna dig, vet du det? slänger hon ut sig med gråten i halsen
- Ja, jag vet det. Jag kommer sakna dig också, mami, jag kommer sakna dig också…
Hon lägger sig ned på sängen med huvudet på den hårda kudden och stirrar upp på väggen. Lungorna fylls ut med syre och andningen blir mer hektisk för varje sekund. Fötterna sätts hastigt ned på golvet och dras snabbt mot TV-bordet. Händerna förs ned likt en zombie man får skåda på film och sträcker sig ned mot fotografiet av en ung pojke. Vad kan han vara, fem år kanske? Den vita skjortan är knäppt ända upp till nacken och knapparna döljs av en marinblå slips med varje barns favoritfigur; Nalle Puh. Nalle Puh och hans jävla honung. Den där björnen slukade honungen likt en nybliven kokain narkoman. Men tillbaka till det relevanta.
Moderns tårar faller sakta ned för kinderna och täcker porträttet av pojken medan sonen går fram och tillbaka från garderoben till arméväskan; från arméväskan till byrån; och från byrån till den förbannade datorn.
- Mamma, det där hjälper inte. Du vet vad som gäller… ger pojken ifrån sig efter de tysta minutrarna
- Jo jag vet min son, svarade modern med en stark brytning. Jag vet att jag kommer förlora dig. Jag vet min son. Jag vet att jag aldrig kommer få se dig igen. Jag vet det, och det gör så ont. Det gör så ont. Jag vill dö min son. Ta med mig. Låt mig träffa Allah eller Lucifer. Låt mig gå bortom väggen med dig. Upp till himlen. Ned till helvetet. Jag lovar dig att jag vet.
Modern faller ihop och tar stöd av väggen. Sittandes på den lurviga, håriga, beiga mattan som införskaffades när de flyttade in tar hon tag i den och håller in tårarna. Sonen ger inte ifrån sig några känslor. En lätt suck, och sedan beter han sig som om han inte känner av modern, som om det är en meningslös bananfluga på väggen. Humörsvängningarna sedan innan blodproven har försvunnit, nu känner han inte av någonting. Han lever i sin egna lilla värld, i sin drömvärld. Den drar in honom likt ett oändligt svart hål som slukar sin omgivning.
Modern ställer sig upp och lämnar rummet medan pojken slänger ned kläderna i väskan. I den stora militärväskan har han fått plats med följande föremål:
- Två par helsvarta t-shirts och två par helgråa t-shirts. En svart t-shirt med en uggla på, och en grå t-shirt med en Stormtrooper på. Ett par svarta Cheap Monday byxor, och ett par gråa H&M byxor. Haruki Murakamis bok The Hard-boiled Wonderland and the End of the World, och en cd-skiva med soundtracket från Into the Wild skriven av Eddie Vedder. Och justja, även en tandborste, Nivea deodorant och Ralph Lauren no.2 parfym.
Han fäster väskan på axeln och plockar ihop sin laptop, sätter ned den sakta men säkert i den fina, diskret bruna portföljen, och strosar mot ytterdörren. Bröderna har sedan en tid tillbaka redan tagit sina farväl, och lillasystern av blotta 6 år slår nästan omkull honom innan han hinner ställa ned väskan. Även far och mor kommer och ser på när han tar på sig sina gröna, slitna Vans skor och den militärgröna Duffer jackan han fick av sin storebror.
Jackan har ett förflutet, eller ja, det är de han och brodern skulle vilja tro. Den är fläckig och smutsig, sliten och ihålig, tunn och magnifik. Den har allt som bröderna vill att folk ska tycka om dem.
En stor gruppkram, en bamsepuss till sin rödhåriga lillasyster, som fortfarande inte vet vart han ska, och en kyss på både föräldrarnas pannor. Modern börjar gråta ännu en gång, och den känslokalle sonen lämnar lägenheten. Ett stort vakum finns i lägenheten, i föräldrarnas hjärtan, och snart i systerns när hon väl förstår att brodern är på väg till sin dödssäng.
Två
Sittandes på den röda damtrallan, som hans ex flickvän glömt hos honom för ett tag sedan, rullar han ned för den stora backen som leder till Västerås stads centrum. Arméväskan sitter i korgen och han använder sin vänstra hand för att se till så att den inte ramlar av. Portföljen håller han i med samma hand som styr cykeln ned för backen. Vinden blåser genom det långa, tjocka hår som hans fader hade under 70-talet medan lungorna fylls med friskt, näringsrikt syre. Väl nere för backen rullar cykeln av sig självt en bra bit innan han trampar snabbare och snabbare på pedalerna mot centralen. Bussarna åker hejvilt på innerstans gator, människor shoppar loss i den fina, överhypade, mediokra gallerian Kvarteret Igor, och duvorna släpper sin avföring på bilarna utanför Stadshuset. Allt detta överröstas dock av de små öronsnäckor som låter Behzad Mehrnooshs röst och instrument sippra in i filurens medvetande.
Väl framme vid centralen hoppar han av cykeln, låser den, gömmer låset i korgen med ett brev, och sedan skickar han iväg ett SMS till exflickvännen. Arméväskan sätts på axlarna och spänns åt runt midjan, portföljen tas i höger hand och han ger sig av mot centralens sensordörrar.
Väl inne i den varma, svettstinkande byggnaden går han mot biljettcentret när han stannar upp och iakttar sig själv i en spegel. Varför finns det en spegel på en sådan plats? Vem skulle ha behovet att ordna till sig själv på centralen? Eller ja, det kanske var hans hjärna som spelade honom ett spratt. Men tillbaka till det relevanta; han rätar ut ärmarna på den grön-blå-rutiga skjortan som hans mor alltid har hatat, och de svarta uppkavlade byxorna sitter fortfarande högt upp med hjälp av det bruna skärpet. Två händer förs genom det sträva, lockiga håret. ’Pappa hade sånt här hår på 70-talet’ mumlar han för sig själv, ler brett, och ger sig iväg mot kassan.
Kvinnan i kassan ser lite äldre ut än honom. Hennes långa, lockiga, blonda hår täcker hennes axlar och en del av ryggen, och den vita skjortan med SJ märket sitter åt rätt så häftigt på hennes överkropp och framhäver brösten. Hon var lite större än de kvinnor han vanligtvis dras till, inte överviktig men lite knubbig. Inte knubbig på ett dåligt sätt heller, för kurvorna var så magnifika. De isblåa ögonen sken i solljuset som trängdes igenom takfönstret, vilket fick henne att se ut som en ängel.
- God morgon på dig, eerh, Annika, sa han medan han tittade på namnbrickan på bröstet och sedan in i hennes vackra ögon och log
- Eller rättare sagt god eftermiddag, svarade hon och log tillbaka med hypnotiserande ögonen. Vad kan jag göra för dig i dag?
- Jag har bokat en biljett till Umeå under namnet Medlo, tror jag i alla fall, gav han ut fortarande stirrandes in i hennes ögon med ett brett leende
- Japp, en Medlo, 18, till Umeå finns med här. Är du säker på att du är arton då? Ser lite äldre ut, sa hon och fnissade för sig själv och gav en liten blink till pojkspolingen
- Hahah, jag tar det som en komplimang, svarade han med sitt stora, skinande leende och blinkade tillbaka mot den lätt knubbiga damen med den päronformade kroppen
Efter den lätta flörten tar han emot sin tågbiljett, kysser henne romantiskt på handen, och tar farväl av den fagra damen.
Väl ute i värmen igen drar han loss den översta knappen på skjortan och tar fram ciggpacket ur skjortfickan. Han river loss den fräscha plasten och tänder en cigarett och låter den hänga på läppen. I ena handen håller Medlo i tågbiljetten och stirrar på klockan innan han än en gång riktar blicken mot biljetten. Han vänder på den och ser någonting skrivet i bläck, det lyder: du är en söt filur, kom till min kur, hör av dig, Annika – och ett nummer med en blinkande gubbe med cirkulärt huvud. ’En flört’, tänker han. Ja, en flört kan det vara, men den unge charmören är inte van vid sådant. Cigaretten sätts mellan läpparna igen och han drar ett djupt bloss genom munnen och för sedan ned röken till de lungor som nu är överfyllda med tjära. Han andas ut röken, fimpar cigaretten på marken, och går mot det nyanlända tåget. Umeå nästa.
Tre
Väl på tåget lägger han arméväskan på bagageutrymmet och slår sig ned vid ett bord. Fyra platser var det, tre platser som återstår. ’Hoppas ingen kommer och sätter sig här…’ tänker han och drar upp portföljen på bordet, skriver in nummerkombinationen, och sätter datorn framför sig för att sedan, än en gång, knappa in lösenordet.
Som bakgrundsbild finns den destination som tåget är riktad mot. Kulturstaden Umeå där sveriges indieband växer, där undergroundförfattarna träffas och diskuterar den bok eller författare de anser vara tidernas bästa, och där den fula, otåliga, äckliga norrlandsdialekten talas.
Handen glider till höger & vänster och upp & ned på den släta musplattan, vilket får pekaren att hoppa hejvilt. Efter två minuter av nonsens öppnas Word och fingrarna trycker ned tangenterna som om de var kontrollerade, trollbundna till att skriva.
2013-06-20, tåget till Umeå
Hej kära dagbok, du är den enda som förstår mig. Jag har alltid vetat att du är mitt enda hopp till att överleva den här idiotiska, transparenta dimension de kallar för jordens samhälle. Ingen förstår mig, dagbok. Ingen vill veta av mig. De som kallar sig för mina vänner skulle kunna vända kinden mot andra hållet, vända ryggen mot mig, stoppa all sorts kontakt med mig, den ynkliga, patetiska nollan.
Efter lite över 18 år med mina föräldrar så har jag alltid förstått att jag inte räcker till. Detta kommer sätta mig fri. Äntligen är jag fri. Pappa har aldrig varit nöjd med mina framgångar, aldrig har han varit stolt över mig, aldrig har han kramat om mig och sagt ’min son, jag är stolt över dig’, aldrig har det hänt. Det jag får höra, det jag får veta av, det jag har fått stå ut med i över 18 år, ända sedan barnsben, i princip redan innan jag började gå, har bestått av följande meningar dagbok: ’min son kan du aldrig göra nånting rätt? Du vet ingenting, du kan ingenting, du gör oss aldrig nöjda, kan du inte vara mer lik dina äldre bröder?, kan du inte göra oss nöjda nån gång, plugga mer, städa ditt rum, tvätta dig oftare, raka ditt skägg, klippa ditt hår’. Jag behöver nog inte fortsätta längre, du vet precis vad jag har gått igenom. Du har varit den enda person jag kan luta mig mot, även om du är en dator.
Han fortsätter i samma stil i över tre sidor. Han beskriver pressen från omvärlden, från samhället som vill forma människorna till deras ideala person. Den mall som man måste följa för att passa in i sociala grupper. De umgängeskretsar som inte accepterar personer som inte är ”normala”, men vad betyder egentligen ordet ”normal”? Enligt hans mening är ordet normal det man använder för att beskriva en person som inte skiljer sig från mängden. Han eller hon, eller hen som man säger i dagens ”jämställda” samhälle, studerar mycket och får högsta betyg. Personen, eller ja HEN, är trevlig mot allt och alla, ler hela tiden, har en fritidsaktivitet såsom dans eller fotboll, är medlem på Facebook och delar med sig av allt som hen går igenom. Hen. Ordet hen är nog början på Sveriges fall. Ett ord som, istället för att göra det jämställt, skiljer på män och kvinnor indirekt.
Efter att ha skrivit av sig och tagit ut sin ilska på de föräldrar som har fårtt honom att förakta dem, och det samhälle som har förstört hans inre, tar han fram boken. The Hard-boiled Wonderland and the End of the World av Haruki Murakami, den bok som har tillgivit honom sömnlösa nätter, som inspirerar hans livs verk, den roman som ska skrivas och sedan dyrkas av omvärlden.
Fyra
Avstigning för Umeå centralstation ropar den gamla konduktören som i början av tågfärden hade gått förbi den unge mannen och frågat efter hans biljett. Ett trevligt, subtilt nickande med ett stort leende tillgavs konduktören, och han tog emot exakt samma min. ’Exakt samma min,’ tänkte han. Den min som han har tränat in sen barnsben för att dölja hans inre. Hård på utsidan, och mjuk på insidan. Men i dett fall är han glad på utsidan, och dödslängtande på insidan.
Han tar på sig den stora militärgröna väskan och knäpper den runt midjan, portföljen hålls med ett lätt grepp med höger hand, och öronsnäckorna sätts in igen. Denna gång var det de hemska, hypnotiserande, ljuvliga rytmerna av Sleep Party People som härjade i hans inre.
Umeå, äntligen var han framme. Han gick förhastat ut ur tåget och gick mot taxiskylten. ’Taxi. Pappa’ tänkte han och gick mot den man som liknade hans fader. Lång med en liten men ändå rätt så stor rund mage. Skäggväxten består av ett rispigt, hårt stubb. Det korta svarta håret blänkte av gelé och var draget bakåt, från pannbenet mot nacken. Han skakar hans hand, ler med sitt automatiska leende, dock visar han mindre tänder denna gång, ger sin väska till chauffören, och sätter sig i passagerarsätet.
- Vart ska du denna varma sommarkväll, främling? frågade chauffören med en snäll röst
- Umeåparken 55, svarade han
Det svar han gav var dock inte det han tänkte. Innerst inne var tankegångarna förmodligen likt detta: ’jag vill dit änglarna flyger, dit de flyger för att förräda den man som sägs ha skapat denna planet. Planeten jorden med sina mallar, sina ideala människor, sitt fina medborgarskap. Girighet. Girighet, manipulation, hat. Det finns ingen bra människa på denna planet, inte ens jag. Änglar. Lucifer. Helvetet. Djävulen. Värme. Dantes Inferno. Melankoli’ det fortsätter i denna stil fram tills de når destinationen.
Han betalar glatt chauffören, tar glatt emot sin väska, sätter glatt på sig hörlurarna, och när de känsloväckande rytmerna ekar i hans inre igen stängs allting av. Leendet kastadas bort likt den cigarett som fimpas på marken, likt det tuggummi som täcker Västerås gator, och de stenar som kastas i Mälarens gröna, smutsiga vatten under somrarna. Med portföljen i handen går han upp mot lägenhetens svarta port och trycker in den knappkod han hade memorerat den dagen han fick lägenheten. 0148, 0148, 0148. Det fick honom att stanna uppe en hel natt. En hel natt där han låg i sin säng med ett riktigt, äkta leende på läpparna. Den natt han fick reda på destinationens för hans sista resa någonsin, där han kommer njuta av livet för första gången någonsin.
Fem

Han går upp för de rätt så fräscha trapporna till den fjärde våningen och för in nyckeln i låset smidigt och lent, som om han penetrerar en vacker dam av klass. En vacker dam. Det får honom att tänka på flickan från tågstationen. Innan han vred på nyckeln för att låsa upp dörren stod han där och tänkte på överkroppens kurvor, den knubbiga karaktären, de magnifika brösten, och de hypnotiserade ögonen. Han blundande och försökte leka med sin fantasi: hur kan underkroppen ha sett ut? Kan den ha varit lika knubbig som överkroppen? ’Oh helvete vilka kurvor hon måste ha haft. Kan tänka mig att höfterna var breda och avtog sedan långsamt men säkert när de närmade sig benen’ tänkte han medan blodet strömmade ned till skrevet. Penisen som han även kallar för Mårten svullnade upp och pressades nästan till döds. Ja, till döds, i de tajta svarta byxorna. Handen svängde i nästan 360 grader och dörren öppnades. Han drog ut nyckeln, förde in sin vänstra hand och smekte väggen för att försöka tända lampan.
Lyset skiner i den kolsvarta lägenheten likt sommarens första kokheta dag. Lägenheten är liten, men perfekt för honom. Den består av ett vardagsrum som han även tänkte använda som sovrum, ett rum som skaagera som hans heliga plats för projektet. Det slitna trägolvet i vardagsrummet kommer vara täckt av papper med noveller, dikter, rim, haikudikter, och annat smått och gott. Toaletten är lokaliserad vid ytterdörren, och köket likaså. Köket är inte så knasigt som han en gång trott. Lådorna är fortfarande i gott skick, spisen var en av de äldre modellerna, och kylskåpet fungerar som den skulle, det fanns dock inte så mycket plats för att äta, men måltiderna kommer ändå ätas vid datorn i vardagsrummet. Han känner nu att man inte behöver mycket för att vara lycklig. Ge en ung man som honom en egen lägenhet i en stad långt bort från hemstaden, rinnande vatten, internet, och en toalett, så kan ingenting hindra personen för att söka sina drömmar.
Lägenheten var målad vit. Helt vit. Det fanns ingen annan färg i lägenheten, inte ens inne på toaletten. Färgen blänkte starkt i den himmelska belysningen, och den enda väg ut för belysningen var genom fönstrena. Han har precis tagit av sig ytterkläderna och hinner knappt sätta en fot i vardagsrummet innan mobilen vibrerar likt ljud från ett närliggande vägarbete. ”Hej. Är du framme? Vi saknar dig. Ät dina piller!” stod det. Avsändaren var mamma, eller mami som han kallar henne. ’Saknar dig? Vilket skitsnack…’ tänkte han och en ilska tog över honom likt orkanen Sandy som slog ut nästan all ström i USA. Som vred och vände sig över landet, från väst till öst, från nord till syd, röjde hem och tog med sig människor över till andra sidan likt Hades lojala förman Charon som förde människor över floden Styx till dödens rike. Mobilens öde var bestämt, men sen kom han att tänka på den frihet han har. De 612 kilometer som skiljer honom från hans föräldrar. Att han kan stänga av mobilen och inte bli störd av dem igen, för det är snart slut.
Allting har snart nått sitt slutskede. Mobilen stängs av och portföljen läggs försiktigt ned på kaffebordet, och hans bakdel placeras väldigt subtilt på den soffa som lämnades av de förra ägarna. Portföljen vek ut sig och datorn togs fram, öppnades, blottade sig själv, och sattes på automatiskt. Sedan han fått klartecken att flytta in i lägenheten i april hade han beställt stadens bästa interentabonnemang för att få tillgång till den oändliga information som finns ute i cyberrymden. Än en gång dubbelklickades Word loggan och tankarna strömmande in i datorn likt den översvämning som orkanen Sandy lämnade efter sig.
2013-06-20, lägenheten
Äntligen framme. Det känns som att allting faller på plats. Jag kan äntligen leva som jag vill, men inte länge till. Mor hörde av sig. Fan alltså. Mobilen ska stängas av, telefonen skall inte kopplas in, och pillrena ska inte ätas. Jävla piller. Slutet är nära. Snart åker jag med Charon över floden Styx, snart dras min själ ut av Lucifer och dras ned med honom till underjorden, kroppen kommer tas hand om jordens riktiga skapare, vem det än kan vara. Ensamhet. Isolering. Drömmeri. Makt. Böcker. Haruki Murakami. Japan. Allting kommer att falla på plats snart. Resan har varit lång, och i natt kommer mina drömmar hemsökas av de människor som vill säga sina farväl. De farväl de inte delade med sig innan resan. Blodprovet. Pillrena. Döden. Oändlighet. Böcker. Godnatt dagbok, du är min sanna vän.
Datorn vek ihop sig igen och gick automatiskt över till viloläge. Processorfläkten slutade snurra och han stödde sig mot kaffebordet för att kunna resa sig upp. Svettet började rinna nedför pannan och ansiktet blänkte i lampljuset. Den svarta t-shirten åkte av och det svarta brösthåret blottade sig, och snart därefter åkte de tajta Cheap Monday byxorna av och kort därefter även strumporna. Sommarvärmen i Umeå var inte nådig. Han hade hört att staden skulle vara kallare än normalt, att den skulle vara kyligare än förbannade Västerås, att kroppens kylningsförmåga inte skulle överstimuleras.
Han gick sakta mot toaletten och lät en stark stråle urin flöda in i vattnet, för att sedan blandas och försvinna ned för rengöring. Han stod där väldigt länge, och sedan förde han in härliga Mårten in i sina svarta kalsonger och vände sig om för att tvätta händerna och kasta vatten på ansiktet. Kylan tog över och munnen bredde ut sig över ansiktet. Han iakttog sig själv i spegeln och funderade. Han funderade på allt mellan himmel och jord, men det mest intressanta var nog tankarna om glädje. ’Glad. Glädje. Vilka jävla ord,’ sa han sakta och tyst, och kom sedan på att han var ensam. Han var äntligen ensam.
Tankegångarna fortsatte medan han gick mot soffan och vecklade ut den till en säng. En fin, svart bäddsoffa var det enda han behövde. Han la sig och blundade… ’glädje är någonting som omvärlden har kommit på för att försöka normalisera allting men det går inte att normalisera allting vad betyder egentligen ordet glad vem fan är glad egentligen jag är inte glad eller är jag det nu när jag äntligen är ensam men om jag är glad nu så är det otroligt tråkigt för snart är allting slut snart kommer jag inte vara glad längre för jag kommer träffa Lucifer och hans käre vänner men ordet glad existerar inte för ingen är egentligen glad man är bara tillfredsställd för stunden man känner bara glädje för en dag och sen känns det inte bra längre…’ det fortsatte i denna riktning tills han somnade. Han slukades av drömvärlden och togs emot av ett parallellt universum där han kunde få vara vem han ville. En kung, en man av ära, en person som gör sin fader stolt, sin mor glad, sina syskon avundsjuka, och omvärlden häpnadsfulla.

VN:F [1.9.11_1134]
2.5/5 (2 röster)
Drömmeri, 2.5 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.