Av jord är du kommen

Det har sagts att fåglarna slutade spela när tyskarna kom till Oswiecim, och en del hävdar till och med till denna dag att de nekar det flacka landskapet sin sång. Inget kan vara längre ifrån sanningen, ty fåglarna sjöng den där ljumma vårmorgonen på det stora krigets fjärde år. De kallade så pass att Hedwig stannade upp i sina bestyr efter det att hon öppnat sovrumsfönstret för vädring. Hon lyssnade närmast andaktigt på dem en längre stund och drog flera gånger in den mustiga doften från de daggvåta fälten genom näsa och mun. Solen värmde mot hennes ansikte och hon skulle under lång tid av sitt liv alltid relatera till den här tiden, i det prydliga lilla huset i vad som då kallades Övre Schlesien, som ett paradis. Här födde hon tre av sina fem barn, ett för varje år. Hon älskade den här jorden, den svarta myllan med den starka bördigheten, vilket hennes prunkande trädgård där ute var ett bevis på. Så, snart är det dags för den skicklige trädgårdsmästaren Dubiel, eller Nr. 6059 som det står skrivet på honom, att komma hit och hjälpa henne.
Tio år tidigare hade hon hemma i Tyskland engagerat sig i den ideologiskt mycket danande Artamanrörelsen, hon hade tillhört det friska och ståndaktiga folket som i kör mässat: ”Tillbaka till jorden, tillbaka till rötterna, till ursprunget”. Där hade hon träffat sin make, Rudolf, en principfast, mycket moralisk man, med stor integritet, som vanligtvis alltid var så upptagen med sitt arbete, men som ändå, idag denna vackra morgon till ära, struntat i vinterns långa officersrock inför hans tredje morgonritt det året. Hon anade att han hade för avsikt att avsluta ritten i direkt anslutning till sitt kontor på Auschwitz Einz, det ursprungliga lägret, eller Stamlager som karlarna kallade det.
Hedwig log och strök händerna över lakanen som hängde över fönsterbläcket. Hon kunde för sitt inre se sin man hålla in hästen på förgården, han gjorde sig så bra på hästryggen. En uppsträckt SS-Schytze håller i tyglarna i det att kommendanten svingade sig över sadeln och landar på kullerstenen med smällande sporrar.
En SS-soldat, märk väl, inte en fånge, han var noga med detta.

Det var passligt, ansåg kommendanten, att ta hästen till jobbet och han undrade som vanligt varför han inte gjorde det oftare, det här var ju ändå i grunden ett gammalt kavalleriregemente som de huserade i, om än ett polskt sådant, och något skulle han väl ändå kunna unna sig, såsom tiderna nu var?
Han lämnade över hästen till soldaten och betraktade en stund det vackra djurets magnifikt vickande bakdel när det leddes bort till stallet. Så slog han sig över stövelskaftet med ridspöet och äntrade trappan upp till sitt kontor i två steg. Vid sina fyrtiotvå år var Rudolf Höss fortfarande en spänstig karl med framtiden för sig, varför när han öppnade den glasade expeditionsdörren insåg orsaken till att han inte följde sitt hjärtas mening visavi hästen, det skulle se allt för överklassmässigt ut, för mycket Wehrmacht, och det skulle inte ta sig väl ut i den nationalsocialistiska värld han så gärna önskade inrätta sig i.
Expeditionen var redo för honom, befolkad så här dags av en handfull underofficerare och meniga, samtliga i stram givakt vid sina arbetsplatser tills dess att Höss mumlande tog av sig skärmmössan och kommenderade ”lediga” på väg in på sitt tjänsterum. Det var smått och enkelt, som i ett kloster, knappt alls några riktigt bekväma möbler och de spaljerade fönstren skallrade något när han smällde med stövlarna i linoleumet på golvet. Fåtöljerna och sofforna fanns på mässen, en plats han som princip enbart besökte vid ceremoniella händelser.
Asketism, hade han sagt till någon, är en dygd i vårt viktiga värv.
Han var varm efter den stundtals häftiga ritten och stängde dörren till kontoret. Han knäppte upp bältet med pistolhölstret och lade dem på skrivbordet, därefter tog han av sig vapenrocken. Inför ritten hade han tagit på sig en av de äldre rockarna, en med stärkkrage, för hållningens och utseendets skull, men det dög inte i arbetet. Även den rundkragade underskjortan åkte av och under ett kort ögonblick stod han mitt på golvet i bar överkropp och med hängslena utmed låren, medan han skakade ut en av de rena uniformsskjortor hans hustru höll honom med i garderoben på jobbet. Han hade just knutit den svarta slipsen och dragit åt den när det knackade på dörren.
– Kom in, sa han frånvarande och fattade den nya vapenrocken, den som bars med öppen hals, och skakade den en gång.
Lipke kom in och ställde sig i enskild ställning, Ernst Lipke, SS-Scharführer och en av hans trognaste sekreterare. Han var en normalbyggd, något skelögd ung man, men ändå med en skärpa under den svarta skalpen. Han såg sig själv som ung i Lipke, frånsett skelögdheten givetvis, det hade han anförtrott sin hustru en gång, Lipke må vara ett kronvrak, men ett ovärderligt sådant i så fall.
– Herr Obersturmbannführer, ert första ärende för dagen väntar, sa Lipke.
– Det är Oppermann, undrade Höss.
– Stämmer, Herr Obersturmbannführer.
Höss iakttog Lipke med en menande blick medan han knäppte vapenrocken. Lipke log en smula, som för att visa att han förstod var skåpet stod.
– Nå, då så, Ernst, släpp in honom, sa Höss och fattade tag i bältet med pistolhölstret.
Walther Oppermann, SS-Unterscharführer, var en kort och satt man med en spretig Hitler-frisyr ovanför ett klotrunt ansikte. Hans ögon var små, de satt brett isär och de stirrade rakt in i väggen bakom kommendanten när han meddelade sin beordrade närvaro så att det rungade mellan de buktande tapeterna. Höss hade hängt sitt hölster över ryggen på sin tjänstestol och bjöd Oppermann att sätta sig med en handrörelse. Själv placerade han armbågarna på skrivbordsytan när han försökte ge en av hans tusental undersåtar en neutral, eller rent av vänlig blick.
– Gick utmarschen bra i morse, frågade Höss retoriskt.
Det var uppenbart att den lille lägervakten inte var på humör för lekar, för han vickade på näsan och snörpte på munnen.
– Som alltid, Herr Obersturmbannführer.
– Ni vet varför ni är här, Oppermann.
Höss avskydde det här. Han hade alltid förespråkat lägerkommendanters nödvändiga delegering av strikt operativa ärenden till de olika lägercheferna, men nu hade Erich Muhsfeldt, den keruben, chef för arbetslägret Monowitz, eller Auschwitz III, skickat denne Oppermann till honom, för en skitsaks skull.
– Jag har läst Sturmbannführer Muhsfeldts rapport om era rutiner vid uppställningarna på mornarna.
Höss tystnade, lät underofficeren reflektera över det han sagt, men när Oppermann enbart flackade med ögonen fortsatte han oförtrutet.
– Ni har tagit för vana att med pistolen i hand självmant söka igenom uppställningen på ert avsnitt varje morgon. Ni fördröjer processen och ni gör era män oroliga. Kan ni förklara för mig vad ni önskar åstadkomma med detta beteende.
Oppermann bar sin uniform med öppen hals utan någon synlig beklädnad därunder, för värmens skull och helt enligt reglementet visserligen, men ändå något som Höss avskydde. Nu vände underofficeren sitt runda huvud åt vänster och kastade en ilsken blick ut genom fönstret. Hans ansikte färgades långsamt rött.
– Det är väl inget återkommande mandomsprov, Oppermann, fortsatte Höss oförtrytligt. Ni kan tala fritt.
Oppermann spände blicken i sin kommendant, uppenbarligen var han en handlingens man.
– De är lata, Herr Obersturmbannführer.
– Vilka då, fångarna, era män?
– Mina män, i förstone. Ni kan inte ana vilket patrask jag har att göra med, flera av de nya har sökt sig hit för att slippa fronttjänst, för att inte tala om kronvraken från Waffen SS. Det hjälper föga att vi påpekar för dem att den riktiga fronten går här, i vårt läger. De är antingen desillusionerade eller inte tillräckligt ideologiskt skolade, Herr Obersturmbannführer.
Aha, tänkte Höss och sänkte blicken till sina händer på det gröna skrivbordsunderlägget. Han kände instinktivt det dåliga samvetet sköljde över honom.
– Jag vill statuera exempel, fortsatte Oppermann. Låt vara att jag framstår som en vettvilling, en ensam man mot tretusen fångar. Men vi har att gallra ut de mest odugliga varje morgon och de flesta låter fångarna sköta detta själva genom det ”naturliga urvalet”, vilket går snabbt, det skall jag erkänna. Men, fångarnas urval ser endast på ytan ut som en positiv utveckling, men det är en kuliss och egentligen ineffektivt. Fångarna gallrar ut vilka som helst för att fylla kvoten, även fullt arbetsföra. Det anser jag vara vedervärdigt, för produktionsmålen, menar jag.
– Så ni gallrar själv då, sköt Höss in.
– Så gott som, Herr Obersturmbannführer.
– Men ni skjuter också en hel del fångar, Oppermann.
Underofficeren ruskar uppbragt på huvudet.
– Capos, enbart capos, de måste veta hut och det fungerar mycket bra på resten av fångarna som avskräckande medel. Det finns alltid nya capos att anskaffa, Herr Obersturmbannführer.
Höss drog in luft i näsan och rynkade den.
– Vad Sturmbannführer Muhsfeldt pekar på, sa han. Det är Buna-Werkes klagomål på ständigt mer försvagad arbetskraft, och ibland försenad arbetskraft.
Oppermanns ansikte blev åter rött, ilskan var tydlig i de små ögonen och läpparna blev smala när han öppnade munnen.
– Försvagning rår inte vi över, Herr Obersturmbannführer. Gällande sen ankomst däremot; jag är övertygad om att mina arbetslag har presterat mer än de andra i slutet av dagen, i vilket fall som helst.
Höss nickade, det var inte mycket han kunde säga. Han visste att underofficeren hade rätt och tanken kom över honom att han kanske sänts hit för att uppmärksammas för befordran? Men av Muhsfeldt? Knappast, såvida inte Oppermann var en favorit, måhända gödd av gemensam svarthandel?
– Det är bra, Scharführer. Ni kan återgå.
Oppermann reste sig snabbt upp, klämde fast båtmössan på huvudet och gick upp i enskild ställning.
– Fortsätt ert goda arbete, Oppermann, avslutade Höss och viftade undan honom med ena handen.
Underofficeren lämnade hans kontor, dörren stängdes och det blev tyst igen. Solen sken in genom fönstren och dammet lekte tafatt i det skarpa ljuset. På andra sidan glaset, över den stenlagda gården gick en grupp fångar ledda av en capo, på väg någonstans. Männen haltade och släpade sig fram, med armarna utspärrade i vinkel från kroppen, för balansens skull. Höss tänkte att det var träskorna, utan strumpor, som skapade smärtor i deras fötter, och inte undernäring som fick dem att vackla. Capon bar riktiga skor och marscherade som en soldat.
På väggen, mittemot fönstren, vid sidan av porträttet av führern, hängde en stor karta föreställande vad som tidigare varit hela södra Polen. Ett stort antal knappnålar med runda huvuden i olika färger markerade specifika platser på kartan. Höss var mycket medveten om att förutom huvudlägren här i Auschwitz, så försörjdes systemet av hela fyrtiofem satellitläger, strategiskt placerade för IG Farbens och andra företags behov av arbetskraft, i vad som Berlin betraktade som ett av de allra viktigaste industriella tillväxtområdena i Europa, helt enligt den ekonomiska fyraårsplanen.
Som alltid tänkte han på sin roll i detta sammanhang och det gjorde honom betryckt, och han var tvungen att resa sig upp och börja vanka av och an över golvet, tända en cigarett och förbanna alltings djävlighet.
Han, Rudolf Höss, var kronan i verket för SS-WVHA, den ekonomiska och administrativa avdelningen inom SS, där den verkliga makten i Tyskland florerade. Höss kommenderade den största operationen av dem alla, i en skala mycket få människor förstod. Han kunde därför inte förstå med vilket slarv och rent utav tanklöshet som allt sköttes. Män som Oswald Pohl och Adolf Eichmann, vad förstod de om operativt arbete? De fortsatte bara att ösa direktiv och policys över honom att ta hand om, snabbt och diskret. Man till och med sände portföljer till honom från en tid till en annan, för inspiration kanske. Som Karl Neumann till exempel, direktören för Görings förbannade fyraårsplan, eller rent av Walter Funk, ekonomiministern, eller Emil Puhl, riksbankschefen.
– Emil Puhl, fnyste Höss högt för sig själv och tänkte på den gröna färgen i byråkratens ansikte och tårarna i hans ögon efter rundvandringen.
Fördömda idioter!
Dessutom var de före detta kapitalister, hela baletten, veka demokrater ta mig fan.
Höss var SS-Obersturmbannführer, motsvarande överstelöjtnant inom armén, i befäl över en organisation långt större än hans rang och status förordade. Han var också SS-Totenkopfverbände, en underavdelning av Allgemeine-SS, och ansvariga för koncentrationslägren. Detta borde innebära att han stod på den absoluta toppen, för det var så de sa, Reichführer Heinrich Himmler, och en gång även den avlidne Reinhardt Heydrich. De sa att ”Dödskallarna” var som riddarna kring det nationalsocialistiska runda bordet. De umbäranden de uthärdade och den kampanda som de representerade när de skapade detta sionisternas helvete på jorden borde innebära att man strödde guldpengar och medaljer framför deras fötter.
Ännu en grupp fångar i randiga kläder släpade sig över gården, en större samling den här gången och på väg åt det motsatta hållet. Höss knöt näven och vände sig bort från fönstret i avsmak. Just nu hade han mer än 160 000 av dem här i Auschwitz I, II och III.
Det knackade på kontorsdörren och Scharführer Lipke kom in igen.
– Herr Obersturmbannführer, Hauptsturmführer Gerhike kör just nu in genom grindarna, han tycks ha Kramer med sig.
Höss grimaserade sitt ogillande och Lipke såg ut att visa sin sympati med honom.
– Gott, svarade han. Ge mig ett par minuter bara.
– Uppfattat, svarade Lipke och stängde dörren resolut efter sig på väg ut igen.
Höss satte sig långsamt till rätta bakom sitt skrivbord, han kunde tydligt höra uppståndelsen där ute, hur stolar drogs ut, när Lipkes torra kommenderingar ljöd, kängor som slog i givakt. Han kunde också ana nervositeten genom dörren, den som hans närmaste stab alltid visade inför Gerhike, tillförordnad chef för Auschwitz II, mera känd som Birkenau. Ordinarie chef, Sturmbannführer Fritz, var sjukskriven hemma i Hamburg, antagligen supandes och horandes, som vanligt. Det var inte klokt vad herrarna från Birkenau tog sig friheter, deras begär på att särbehandlas i positiv mening var ohämmad och särdeles irriterande. De tycktes aldrig inse att deras verksamhet ytterst fungerade på grund av deras kommendant och inte tvärt om.
Auschwitz-Birkenau, det allra senaste tillskottet i Höss: s arkipelag, uppfört året innan som svar på, officiellt, Hermann Görings upprop om ”Den slutliga lösningen”. Birkenau var ingalunda det största av hans läger, det var givetvis Monowitz, men det stod helt i fokus och det var dit tågen gick. Birkenau var förintelselägret, en benämning Höss inte hade något problem med. Han hade mottagit nyheten med jämnmod, van att aldrig protestera, inte ens när vanvettet började gå på torra land. Han hade haft svårt att sola sig i den glans som sken på honom från Berlin när han anförtroddes den svåra uppgiften, han var allt för medveten om det logistiska helvetet. Vad än idioterna från ugnstillverkarna hade sagt, det skulle bara inte gå. De körde hela tiden fast vid ungefär 1 200 kroppar per dag, med enstaka toppar på närmare 2 000.
Och Obergruppenführer Müller, som varit med vid Wannsee, han hade viskat till honom att Heydrich och Eichmann hade lovat uppåt 60 000 per dag. Höss fnös åt detta, sextiotusen döda kanske, men absolut inte förintade.
Knackningen som följde var snarare ett dunkande, låset skallrade i sitt fäste och dörren öppnades med en gång. Herrarna från Birkenau klev på, unga och hungriga, med uppknäppta vinterrockar, skärmmössorna tillbakaskjutna i nacken och lera över kängor och långt upp på byxbenen. De två Hauptsturmführerna, Johan Gerhike och Josef Kramer, hade sällskap med en ung officer, en Untersturmführer, som Höss inte sett tidigare.
Den unge officeren gick omedelbart upp i enskild ställning.
– Zweig, röt Kramer. Tillåt mig presentera vår kommendant, Obersturmbannführer Rudolf Höss.
Med detta sjönk Kramer ner på närmaste stol invid väggen.
– Det är en ära, Herr Obersturmbannführer, ropade Zweig och sköt fram armen i en perfekt partihälsning.
Höss reste sig inte och nöjde sig med en till hälften höjd arm.
– Vi har redan välkomnat unge Zweig, på vårt sätt, fortsatte Kramer. Vi har varit ute och rekognoserat.
Höss såg avvaktande på Gerhike, vars bleka, tunna ansikte knappt visade några känslor alls. Det var viktigt, ansåg Höss, att den här slaktaren förstod att hans kommendant nog fattade vad som var i görningen.
– Välkommen Zweig, sa han med låg röst utan att flytta blicken från Gerhike. Sitt ner, vet jag.
– Vi har inspekterat fält nummer åtta, sa Kramer och fick fram en plunta ur vinterrocken.
Höss avböjde alkoholen med en häftig handrörelse, Gerhike tog emot en snabb klunk och grinade en smula åt smaken. Zweig tog girigt emot pluntan och nu såg Höss att den unge mannen var uppjagad, han sög i sig spriten som vore det modersmjölk och han hostade flera gånger när Kramer tog tillbaka sin dyrgrip.
Vad fan har de gjort ute på Fält åtta, tänkte Höss och glodde förmanande på Kramer.
– Det var Kaminsky som gjorde oss uppmärksamma på problemet, sa Gerhike med sin hesa röst.
– Skogvaktaren, insköt Höss.
Kaminsky var en gammal polsk skogvaktare här ute, som alltid deltog som ledare för drevkarlarna i de jakter som lägrets officerare satte upp för sig själva eller för gäster ute i markerna. En gång i tiden hade han tjänat den polska adeln med samma sysslor.
– Ja, fortsatte Gerhike. Han berättade för oss att det vi kallar Fält åtta håller på att explodera.
Höss ansikte stelnade och huvudet såg ut att sjunka ner mellan axlarna på honom.
Fritz, din odugliga, värdelösa …
– Uppenbarligen har allt svällt upp, likvätskorna formligen kokar, fortsatte Gerhike. Vi var där nu. Kroppar börjar dyka upp överallt, vi såg ett par som poppat upp och rullat ner i ett angränsande dike, och stanken, ja …
Alla såg på den bleke Zweig vars blick vandrade oroligt mellan dem. Kramer log mot honom och klappade vänskapligt ynglingens knä.
– Välkommen till Auschwitz-Birkenau, Untersturmführer, nu skall du få se var den verkliga fronten går.
Zweig försökte le, men det liknade mest en skräckmask.
– Så, påminn mig, Gerhike, sa Höss torrt. Hur många ligger där nu?
– Uppåt en sju tusen, svarade Gerhike.
Zweig tappade hakan och stirrade oförstående på sin nye chefs allvarliga profil.
– Din föregångare var en idiot, Gerhike, fortsatte Höss. Har vi tur super han ihjäl sig i Hamburg och vi slipper honom.
Gerhike log skevt, men Höss anade att han egentligen bara var röksugen.
Det inträffade representerade ett riktigt problem. Det hade gått ut en generalorder i höstas, eller egentligen en Führerorder, men de kallades aldrig så i dessa sammanhang. Den statuerade klart och tydligt att kroppar inte längre fick begravas obehandlade, till och med att redan begravda skulle tas upp och brännas. Berlin kallade det rationalitet, vetenskapen en bekämpning av stelkrampsrisken i markerna. Höss såg det som en charad, och han kunde redan se och känna stanken av de gigantiska rökmassorna som fyllde horisonten.
– Om två dagar kommer resten av ungrarna, påpekade Kramer.
– Jag vet det, svarade Höss irriterat.
– Hur länge håller det på med, pep unge Zweig, som uppenbarligen lärt sig något redan.
– Fyra till sex veckor, två á tre tågset per dygn, drygt tvåtusen i varje, svarade Gerhike som ett rinnande vatten.
– Sex veckor?
– Aldrig mer än sex veckor, svarade Gerhike.
Zweig såg frågande på Kramer, som var mer lättillgänglig.
– Det är bara så, min vän, aldrig mer än sex veckor.
Men vilka veckor, tänkte Höss bekymrat.
– Jag tror inte att Hartjensteins köper det här, sa han och åsyftade SS-Obersturmbannführer Friedrich Hartjensteins, chefen för Auschwitz vaktregemente. Inte med anländande kontingenter och en extern operation som denna samtidigt.
– Nej, Waffen SS har börjat återkalla de sina igen till fronten, även de till hälften läkta, påpekade Kramer. Vi har väl aldrig varit så korta om folk som nu.
Höss sög tankfullt på underläppen och smackade när han öppnade munnen igen.
– Vi kanske kan snabba på det hela om vi använder de där ungerska, nya judarna till uppstädningen. De är i bättre fysisk form än de existerande fångarna.
– Absolut, Herr Obersturmbannführer, sa Kramer. Vi plockar ut de elakaste djävla capos vi kan hitta, kanske även befordrar några rövslickare från ugnarna. Fort och lustigt.
Kramer knäppte med fingrarna och Höss nickade.
– Jag ringer Mühle i Krakow, sa Höss. Han får fixa ett kompani hjälppolis, de kan ha manöver här likväl som därborta.
– Ja, vad fan, mumlade Gerhike. Hur många gånger har inte vi tömt hans förbannade ghetto åt honom?
– ”Vi kommer snart att skita kolera här borta”, härmade Kramer guvernör Mühle med handen som telefon mot örat.
Höss log faktiskt åt skämtet, han kände sig bättre till mods nu när han åter funnit på råd inför ännu en katastrof. Det enda riktigt stora problemet som var kvar, var tändvätska fanns att tillgå och ordentligt med detta dessutom. Men även det skulle komma att lösa sig, han hade sina kontakter.
– Så var det befälet, sa han och lutade sig tillbaka i den knarriga kontorsstolen.
– Untersturmführer Zweig kommer jag osökt att tänka på, sa Kramer och log brett.
Zweig såg med fasa på honom. Kramers ansikte suddade omedelbart undan sitt roade uttryck.
– Det är så det går till här, min vän, sa han skarpt och Zweig såg nästan gråtfärdig ut.
– Men han behöver någon med sig, någon som vet hur vi gör det här, sa Gerhike.
– Någon bra, sa Kramer med tvivel i rösten. Var hittar vi en sådan karl?
Höss satte sig upp i sin stol.
– Jag kan rekommendera Scharführer Oppermann på Monowitz, sa han. Han var här nyss och gav mig intrycket av att vara en bra karl.
Och så kan vi snuva Musfehldt på honom, tänkte han förnöjt.
– Vi kan befordra honom också, kompletterade han.
– Nå, då så, sa Kramer och slog sig på knäna innan han reste sig. Då vad det avklarat.
Alla utom Höss reste sig upp.
– Jag skriver ut orderna efter det att jag talat med Krakow, sa Höss.
– Jawohl, Herr Obersturmbannführer, sa Kramer och slog leende ihop klackarna på kängorna.
Även de övriga två gjorde partihälsningen och Höss besvarade den på samma sätt som förra gången, som ett stopptecken i trafiken. När de tre officerarna öppnade dörren för att gå ut, harklade sig Höss och såg efter dem.
– Zweig, sa han med myndig röst.
De vände sig unisont om i dörrhålet, så de såg ut som hopträngda sardiner.
– Oroa er inte för att känna äckel, Untersturmführer. Vi är alla människor här, goda människor, civiliserade människor. Det vore märkligt om vi inte kände äckel och vånda inför det fruktansvärda vi är satta att utföra. Jag, det tyska folket och ytterst Führern själv tackar dig för att du gör denna yttersta uppoffring för den slutliga segern. Glöm aldrig det, Zweig.
Zweig sträckte på sig och log tacksamt, Kramer dunkade honom i ryggen och de försvann ut och stängde dörren efter sig. Där ute i kontoret vrålade Kramer: ”Arbeit Macht Frei.”
Rudolf Höss reste sig långsamt och skakade samtidigt bedrövat på sitt huvud. Solen stod på sin högsta nivå, skuggorna från popplarna utanför hans fönster hade blivit mindre och en husfluga studsade mot glaset. Han lät den vara, men slogs plötsligt av tanken; hur i helvete kunde han ha planerat detta olycksaliga möte alldeles innan lunch?
Han lät även Lipke vara, kommenderade enbart stabsbilen till hans hus vid klockan tretton och femton, det var en enorm hög med pappersexercis att gå igenom under eftermiddagen.
Och inga fler besök, absolut inga fler besök.
– Zu befehl, Herr Obersturmbannführer.

Hedwig Höss kunde nästan se ekon av förmiddagens arbete studsa innanför sin makes ögon när han i skjortärmarna satte sig tillrätta vid matbordet. Barnen tog sin vanliga tupplur och han hade tittat till dem innan han lät blicken falla över all maten. Det var enkel husmanskost, precis så som de alltid ville ha det tillsammans. Ibland kunde dock Rudolf sitta och bara peta i maten, men idag stack han ner servetten innanför skjortkragen och såg lustfullt på korven och rotmoset. Hedwig hade låtit det franska fönstret ut mot trädgården stå öppet och den ljumma brisen, solens strålar genom gardinernas tyll och fåglarnas sång hjälpte nog till med hans aptit.
– Vi borde åka iväg till helgen, sa hon. Nu när våren kommit, menar jag.
Han såg upp på henne med vad som såg ut som ett lättat leende.
– Roligt att du sa det, svarade han. Du borde resa redan imorgon till dina föräldrar, tillsammans med barnen, så kommer jag efter på fredag.
Han var väl medveten om att detta var vad hon egentligen ville.
– Men måste du verkligen stanna kvar här, sa hon klagande. Kan du inte ta ledigt, du är ju ändå kommendant.
– Nej, just därför, min vän. Vi får en ny sändning i övermorgon och jag måste övervaka åtminstone de första dagarna, annars vet man aldrig vad som kan hända. Jag kommer på fredag, jag tar bilen, så kan vi åka gemensamt tillbaka.
Hon log en smula, glad att hon fått som hon ville, att han var sp omtänksam. Samtidigt förstod hon att hennes man, som vanligt, ruvade på någonting, något han inte ville tala om, och hon var övertygad om att det var något han skonade henne och barnen ifrån.
– Hur många fångar rymmer vi egentligen, frågade hon istället.
Han lyfte förvånat på ögonbrynen med en korv spetsad på gaffeln, hon frågade aldrig så dumt annars. Hon gav honom en trulig, men uppriktig blick.
– Krig tar sin tid, älskling, sa han och bet av korven med en menande min.
Hon skrattade med honom och de kunde därefter fortsätta nonsenspratet över lunchen.

Fotnot: Hedwig Höss skall ha varit huvudsakligen ovetandes om förhållandena omkring sig under större delen av hennes tid som kommendanthustru. Nästan samtliga de gåvor hon fick av sin make under den här tiden, mestadels smycken och prydnadssaker, var stöldgods från ”Kanada”, sorteringsavdelningen för fångarnas privata egendomar i Auschwitz. I sin själbiografiska redogörelse, ”Kommendant i Auschwitz”, beskriver Rudolf Höss hur hans hustru mot slutet av kriget råkar höra en kollega till honom tala om förhållandena i lägret under en fest. Hedwig konfronterar sin man om sanningshalten i hans påståenden, och sin vana trogen svarar Höss sanningsenligt. Hon skall då ha vägrat dela säng med honom under en längre tid. Det är genom henne som den brittiska underrättelsetjänsten får reda på Höss gömställe efter kriget. Han hängs av polska myndigheter i Auschwitz den 16 april 1947.

***

Av: Torbjörn Kvist

VN:F [1.9.11_1134]
5.0/5 (1 röst)
Av jord är du kommen, 5.0 out of 5 based on 1 rating

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.