Älskade lillebror

Hjärtat bultade. Allt blev plötsligt helt tyst. Det enda som hördes var mina tunga hjärtslag. Det kändes som en hammare som slog hårt i bröstet. Inga tankar kom farandes i huvudet. Inte en enda. Eller så var det för många att hantera. Jag minns inte.

Det hela började med en kylig sommarkväll för tre år sedan. Jag minns de få bilar som sakta susade förbi och syrsorna som sjöng i gräset. Gatlamporna lyste svagt den ljusa kvällen. Det var nästan ingen ute. Bara en svart katt som trippade tvärs över vägen. Jag hade hört att när en katt springer över vägen betyder det otur om man inte spottar över högra axeln tre gånger, eller var det vänstra? Hur som helst så trodde jag inte på skrock. Det var löjligt för mig som var nonchalant åt det mesta. Efter alla nycklar jag lagt på bordet, hur många A-brunnar jag stått på så hade inget speciellt hänt.

Mina då femton år hade varit helt normala. Jag spelade innebandy tre gånger i veckan med andra underbara tjejer och jag älskade att rita och skriva serier. Skolan skötte jag ganska bra om jag ska vara ärlig, bara några missade läxor och glömda gympakläder då och då. Jag var en helt normal femtonårig tjej som var lika intresserad av kläder, smink och killar som alla andra var. Jag hade några kompisar som jag gillade att umgås med efter skolan. Som sagt så var jag helt normal.

En högljudd, gul bil svischade förbi på vägen.

- Gul bil! skrek Johan och slog mig hårt på armen.

Jag skrattade till och slog tillbaka. Johan, min lillebror var ett år yngre än mig. Vi stod varandra nära. Även om det bara skilde ett år mellan oss så var han fortfarande min lillebror och jag beskyddade honom. När våra föräldrar skildes så flyttade jag, Johan och mamma in i en liten lägenhet och pappa stack. Mamma jobbade hela tiden så jag och Johan fick för det mesta klara oss själva.

Jag älskade nog allt med min lillebror. Hans stora, bruna ögon, hans mörkbruna hår som alltid var rufsigt och hans underbara skratt som ringde i öronen. Han var alltid förstående och man hade alltid kul i hans närhet. Han hade en speciell lukt som kändes trygg. Vi sov alltid i samma säng. Vi gick alltid till skolan tillsammans. Vi var som tvillingar.

Den sommarkvällen förändrades allt. Jag och Johan var på väg hem från en av våra gemensamma kompisar. Jag hade lovat mamma att komma hem med Johan innan elva på kvällen. Jag förstod att hon var rädd om sin yngsta son och litade på mig.

Johan och jag gick som vanligt runt och skojade. Ibland ledde det till att vi låtsasbråkade, slog varandra lätt på armen och knuffades lite. Det var kul. Johan knuffade till mig så jag snubblade och ramlade på asfalten.

- Vad gör du? Var försiktig, Johan! Sa jag och borstade av smuts från mina jeans.

- Sorry, Tintin, skrattade han och lade armen runt mina axlar. Det var inte meningen att det skulle göra ont.

Jag log och tog tag i hans vilande hand som låg på min axel.

Johan hade alltid kallat mig Tintin. Det var för svårt för honom att säga Tina av någon anledning när han var liten.

På något sätt hade vi gått så att vi gick nu mitt på vägen. Vägen svängde ordentligt en bit fram. Johan bad mig att stanna. Han visade mig några sms han fått från någon. Jag minns inte vem det var ifrån eller vad det stod. Jag minns bara att det var kul och att vi skrattade. Vi stod där länge, framför krönet. Det hann bli mörkare ute. Jag kastade blicken på Johans ansikte. Hans ögon blev plötsligt ljusa. Det såg ut som att någon lyste på hans ansikte med en ficklampa.

- AKTA DIG TINTIN! Skrek han och innan jag hann vända mig om för att se vad som hände blev jag hårt knuffad av vägen. När Johan knuffade mig kände jag hans hjärta slå hårt mot min bröstkorg.

Jag hamnade i diket. Jag hörde ett kort skrik och en hård duns. Sen blev allt tyst. Jag låg med händerna över huvudet. Jag vet inte hur länge jag låg där. Jag vågade inte kolla upp.

- Johan? Viskade jag, men det kändes som att jag skrek.

Inget svar. Hjärtat bultade hårt. Jag vred blicken framåt. Där låg Johans gröna keps i en vattenpöl.

- Johan! Väste jag tyst med gråten i halsen. Svara då, Johan!

Adrenalinet började plötsligt pumpa och jag kände att något var på tok fel. Jag ställde mig upp och gick någon meter ut på vägen. Där låg Johan. Han låg alldeles stilla och var alldeles blodig. Bakom honom såg jag svarta märken efter en bil. Jag kände hur mitt hjärta sjönk. Tårarna brände bakom ögonlocken. Johan blundade och låg med munnen öppen. Jag sprang fram till honom. Det var bara fem meter men det kändes som flera hundra tusentals mil. Jag kastade mig på knä bredvid honom och drog handen genom hans mjuka hår. Han andades inte.

- Kom igen brorsan, vakna, mamma kommer bli ledsen! Sa jag och klappade honom på kinderna. Du klarar det, vakna nu, Johan!

Han låg lika stilla som förut. Jag tog hans hand i min och kramade den hårt medan tårarna trillade ner för mina kinder. Han kramade inte tillbaka. Hoppet om att han skulle svara mig försvann när han slog upp ögonen. De var tomma. Inget liv syntes. Min värld rasade.

Den kvällen förlorade jag min lillebror. Jag skulle aldrig mer få höra hans skratt, känna hans lukt, känna hans hjärta slå. Min lillebror. Min älskade lillebror.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (23 röster)
Älskade lillebror, 3.6 out of 5 based on 23 ratings

3 kommentarer

  1. Ticki Skriver:

    Höll på att börja gråta… Så hemsk. Så bra.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)
  2. Jonna jansson Skriver:

    Sorlig, får tårar i ögonen. Bra slut. Jättebra! ;)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Sofia Skriver:

    Höll pp att börja gråta! Så sorglig och bra!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.