Ta steget igen

Prolog
Året var 1952. En kall januarikväll satt 55-åriga Jelena Mamedova i sitt hem i Moskva och såg ut på snöflingorna som föll ner. Hon visste att hennes make Moritz borde ha varit hemma för länge sedan. Hon hade försökt ringa till honom åtskilliga gånger,men inte fått något svar. Hon tänkte att han säkert jobbade övertid,det var inget att oroa sig för. Hon hörde några knackningar på dörren. Det kunde ha varit Moritz. Medan hon gick till farstun för att öppna,undrade hon varför han inte öppnade dörren själv,han borde ju ha nycklar. Men utanför stod inte Moritz. Istället stod där en uniformerad polisman som såg riktigt beklagande ut.
-Har det hänt något?undrade Jelena och visade in honom.
-Tyvärr måste jag meddela att det har hänt något,svarade polismannen och suckade. Er make Moritz Mamedov har dött i en trafikolycka.
Resten av det som polisen sa gick förbi. Jelena hörde hans röst svagt,men urskiljde inga ord. Från den dagen skulle allt förändras för henne – än en gång.
En månad senare
Vanja,Jelenas snart 16-åriga barnbarn,vandrade hem från skolan. Det kändes fortfarande ovant att tänka att hennes farfar var död.Begravningen hade skett föregående lördag.Denna dag skulle Vanja gå hem till sin farmor för att hålla henne sällskap i ensamheten. Jelena stod på gården och inväntade Vanja. De gick in och satte sig i vardagsrummet. De pratade om allt möjligt och hade förvånansvärt roligt tillsammans. Men så plötsligt frågade Vanja:
-Ska du till Paris i år igen?Det är ju snart du borde åka. Jag menar,tänker du fara utan farfar?
-Jag måste,Vanja,svarade Jelena och såg ledsen ut. Det är ingen orsak att jag måste åka ensam.
-Men det behöver du inte,farmor,invände Vanja. Jag kan ju komma med!Jag har ju faktiskt vinterlov snart. Så behöver du inte åka ensam.
Jelena funderade en stund.
-Ja,varför inte?sa hon sedan. Du måste fråga dina föräldrar först,men för mig är det okej att du följer med.
När Vanja kom hem den dagen frågade hon sina föräldrar om hon fick följa med sin farmor till Frankrike. Båda tyckte att det var en bra idé och så var det bestämt.

Lite över en vecka senare började Vanjas vinterlov. Den dagen åkte hon och Jelena till Paris,såsom Jelena i alla år gjort tillsammans med Moritz. De skulle tillbringa några dagar där och sedan åka hem igen. Det var bara en sak som Jelena kom dit för varje år. Vanja hade alltid undrat vad den ena saken var. Nu skulle hon äntligen få veta. Framme i Paris hände inget konstigt. De packade upp sina saker i hotellrummet och sedan föreslog Jelena att de skulle äta lite. Om Vanja ville kunde de gå ut på stan och gå lite sedan. Vanja var uppriktigt förvånad. Vad var detta?Var detta var hennes farmor varje år gjorde i Paris?
”Jag väntar”,tänkte hon. ”Kanske farmor gör detta något senare”.
Där hade Vanja rätt. Följande dag tog Jelena upp ämnet vid frukosten.
-Jag måste sköta en sak idag,började hon. Du kan stanna i hotellet eller komma med,helt hur du vill.
-Jag kommer med,sa Vanja utan att tveka. När ska vi gå?
-Genast när vi är färdiga,svarade Jelena.
En halvtimme senare var de färdiga att gå. Vanja gick ett stycke bakom Jelena,som om hon var rädd för något. Jelena hade tagit med sig ett stearinljus och tändstickor. På vägen valde de blommor från en blomsterbutik.Vanja ville ha röda rosor,eftersom hon tyckte mest om sådana. Men hon visste inte till vilket ändamål de skulle användas. Efter det gick de till Montmartrekyrkogården. Då började Vanja undra vad de gjorde där. Hade Jelena döda släktingar i Paris?Vanja frågade inte utan följde efter Jelena,som gick mellan en massa gravar innan hon stannade vid en fint utsmyckad sten. Vanja höll lite avstånd från gravstenen,men ändå var hon tillräckligt nära för att kunna se alla viktiga detaljer. Gravstenen var gammal men välskött.Det gällde också resten av graven. På gravstenen satt en vit änglaskulptur och tittade ner på marken som pryddes av färska blommor. Texten på gravstenen var ingraverad i guldbokstäver på den släta ytan:
Adolf G. Adler N:12.1.1893 Munich ,Allemagne M:14.2.1918 Smolensk ,Russie Dans la mémoire éternelle avec nous,vous resterez. Repose en paix.
Vanja såg på Jelena när hon knäböjde vid graven,placerade ljuset vid blommorna och tände det. Sedan placerade hon rosbuketten vid de andra blommorna och satt tyst en stund innan hon viskade något,varav Vanja bara hörde:
-…och jag glömmer dig aldrig.
Hon kastade en blick på änglaskulpturen,nickade och reste sig.
-Ska vi gå då?frågade Vanja försiktigt.
Hon hade berörts av sin farmors vördnadsfulla handling,men hon var också full av frågor. Det var en soldatgrav,en tysk soldats grav. Vem hade han varit?Hur kände hennes farmor honom?Och,den största frågan:hur kom det sig att han hade samma namn som Vanjas pappa hade?Hon skulle gärna ha frågat Jelena genast,men vågade inte. Tänk om Jelena blev ledsen om hon frågade!Det var uppenbart hur viktig han var för henne. Det skulle bara vara elakt och känslolöst att fråga. Hon måste vänta på ett bättre tillfälle.
På kvällen följande dag åkte de hem igen. Vanjas tankar var fyllda av graven på Montmartrekyrkogården. Hon kunde inte sluta tänka på den. När hon kom in därhemma verkade huset först vara tomt. Men sedan hörde hon sin mamma Nadja nynna ”Korobejniki”,Vanjas favoritsång från barndomen. Nadja brukade sjunga den för henne när hon var liten. Vanan satt väl i. Hon hittade Nadja i vardagsrummet. Hon satt i fåtöljen vid fönstret och reparerade ett hål i sin sjal.
-Hej mamma,var är pappa?frågade hon.
Nadja tittade upp och svarade:
-Han jobbar.
Utan att säga något mer,rusade Vanja iväg uppför trapporna till övervåningen.
Hon öppnade dörren så fort att den smällde i väggen. Hennes pappa Adolf,som just skulle anteckna något,ryckte till vid ljudet.
-Hej Vanja,sa han och höjde ett ögonbryn. Du hade då skyndsamt. Hur var det i Frankrike?
-Förlåt pappa,jag skulle inte smälla dörren sådär,ursäktade sig Vanja. Jag kom faktiskt hit för att prata om det. Har du tid?
-Förstås har jag det,svarade Adolf och drog fram en stol åt Vanja. Låt komma!
Vanja satte sig tveksamt och funderade hur hon skulle uttrycka sig.
”Bättre att säga det rakt ut”,tänkte hon.
-Visste du att farmor besöker en tysk soldatgrav varje år när hon är i Paris?började hon. Han hette samma som du!
-Ta det från början,sa Adolf och log. Hur såg den ut och vad stod det på den?
-Den var vit,på den satt en änglaskulptur och bokstäverna var i guld,beskrev Vanja.
Sedan dikterade hon texten på gravstenen från sitt minne. När hon hade avslutat log Adolf stort och klappade henne på axeln.
-Bra gjort,Vanja,sa han. Du har hittat min namnes grav. Gratulerar.
-Förstås gjorde jag det,sa Vanja otåligt. Jag gick ju med farmor!Men berätta nu,vet du vem han var?Hur kunde farmor känna honom?Såvitt jag vet var inte tyskar och ryssar bästa vänner i kriget…
-Nej,det har du rätt i,svarade Adolf. Jag vet ungefär vem han var,men du borde nog fråga farmor. Hon kan säkert berätta för dig bättre än jag.
-Så du tänker inte berätta något alls?frågade Vanja.
-Nej,det är bättre att du pratar med farmor,svarade Adolf.
-Jaha,då så,då var det inget annat,sa Vanja och reste sig. Då kan du fortsätta jobba.
Adolf sa inget mer. Han såg förvånat efter sin dotter när hon gick ut och stängde dörren utan att vända sig om. När hennes steg i trappan tystnade fortsatte han med det han höll på med.

Följande morgon fann Nadja sin dotter sittande vid bordet i sitt rum. Hon såg så koncentrerad ut att hon inte ville avbryta men då hade Vanja redan märkt sin mammas näevaro och vänt sig om. Nadja kände sig skyldig att säga något så hon sa:
-Vad gör du?
Typisk fråga,något bättre hade hon inte kommit på.
-Läxor,svarade Vanja kort.
-Behöver du hjälp?frågade Nadja.
-Jag klarar mig,svarade Vanja.
Nadja tyckte att det var bäst att låta dottern vara ifred. Det var en tydlig antydan till det.
-Okej,jag är ute på gården om du behöver mig,sa hon och gick.
Sanningen var att Vanja inte alls gjorde läxor. Hon funderade på vilka personer i hennes bekantskapskrets kunde veta om soldatgraven i Paris. Någon måste ju veta vad Jelena hade gjort vid tiden för första världskriget. Eller var kanske tysken och hon bekanta med varandra redan före kriget?Det kunde Vanja ha trott,om det inte hade varit så att hennes farföräldrar gifte sig samma år som kriget började,och hade känt varandra redan tidigare. Men var kom tysken in i bilden då? Det var uteslutet att tysken och Jelena hade varit bekanta före kriget. Då hade ju hennes farföräldrar redan träffats! Hon önskade att hennes pappa kunde ha berättat. Hon vågade inte fråga sin farmor. Det verkade inte vara ett ämne att ta upp hursomhelst.
”Jag ska börja forska i det här riktigt ordentligt”,tänkte Vanja. ”Jag har ju alltid tid efter skolan”.
Hennes motivation var så stark att hon beslöt att ta itu med det genast. Hon tog på sig sina ytterkläder och gick ut. Hon ropade till sin mamma att hon skulle gå på en promenad. Egentligen hade hon en destination:folkbiblioteket för internationell litteratur vid Taganskaja. Där skulle hon säkert kunna hitta något intressant.Väl framme hängde hon av sig ytterkläderna vid några knaggar vid ingången. En person som kommer in i biblioteket för första gången,må bli hänförd av mängden böcker,men det imponerade inte Vanja,som besökt biblioteket otaliga gånger förr.
Hon gick direkt till facklitteratursavdelningen och sökte därifrån hyllan med krigsfakta. Hon hittade snabbt 1900-talskrigen. Hon läste böckernas titlar,men hittade inget intressant förrän hon såg en tjock röd bok med titeln ”Det stora kriget 1914 -1918”. Hon drog ut den och satte sig vid ett bord för att läsa. Boken inleddes med ett fem sidor långt förord som mest handlade om projektet med boken. Sedan kom det allmänt om kriget och någonstans i mitten kom det mer detaljerat om krigets skeden i de deltagande länderna. Det var intressant,speciellt när Vanja tänkte att hennes farfar upplevt allt som soldat,och hennes farmor hade säkert då varit hemma och läst allt från tidningar. Men bara vid den tanken kom frågan upp igen:i vilket skede kom tysken med?Jelena kunde ha varit hemma då,men det var inte så sannolikt att tysken funnit henne i Moskva. Vad skulle en tysk soldat ha gjort där?Förutsatt att han inte hade permission,förstås.Hon sökte vidare i boken,tills hon kom till ett kapitel om krigets soldater. Men där fanns,till hennes besvikelse,inget om någon enskild soldat. Allt som stod där var en sammanfattning om deras öden. Hon suckade och lade tillbaka boken i hyllan på sin plats. Vem kunde veta vad hennes farmor gjort på den tiden?Någon måste väl Jelena ha berättat det för?Kanske någon vän eller bekanting?Hongick nerför de breda trapporna och kom plötsligt på en möjlighet: Natasja! Natasja och Jelena hade länge varit bästa vänner,borde inte Natasja då veta något?Hon gick hem med ett leende på läpparna och tänkte att följande dag skulle hon definitivt prata med Nikolai och Natasja.

På förmiddagen satt Jelenas väninna Natasja i köket och skrev en inköpslista när någon ringde på dörrklockan.
-Öppnar du,Nikolai?ropade hon till sin make.
Hon hörde när Nikolai öppnade dörren och sekunden därpå stod Vanja i köket.
-Hej Vanja,hälsade Natasja. Hur står det till?
-Jag funderar över en sak,började Vanja. Får jag prata med dig en stund?`
-Förstås,svarade Natasja. Det vet du ju att du får,närsomhelst. Vad gäller det?
-Har du någonsin känt en viss Adolf G Adler?frågade Vanja direkt.
Natasja funderade en stund och svarade sedan nekande.
-Varför undrar du det?frågade hon.
-Jag undrade bara…svarade Vanja besviket,men kom sedan på ett annat sätt. Hur var det annars under kriget?Vad gjorde du?
-Inget speciellt,kom svaret snabbt från Natasja. Väntade på att Nikolai skulle komma hem.
-Träffade du någonsin farmor?fortsatte Vanja sin utfrågning.
Vid det laget hade Nikolai kommit in i köket. Natasja kastade en snabb blick på honom och svarade sedan:
-Hon var hemma helt vanligt 7 månader i början,började Natasja berätta. Men sedan försvann hon…Vart vet jag inte,det sa hon inte någonsin till mig. Det var alltså i mars 1915. Nästa gång såg jag henne 1916,då i Smolensk.
-Berättade hon var hon hade varit?frågade Vanja.
-Ja,i Frankrike,men hon berättade aldrig vad hon hade gjort där,och inte ville jag ju tvinga fram det heller,svarade Natasja.
Vanja nickade förstående. Sedan vände hon sig till Nikolai och frågade:
-Vad gjorde du under kriget?
-Njaa…satt i en skyttegrav någonstans i en gudsförgäten plats och sköt folk,sa Nikolai. Det var väl huvudsakligen allt.
-Och du träffade heller aldrig min farmor under kriget?frågade Vanja.
-Ja,jaktiskt en gång,medgav Nikolai. I Smolensk,1916. Men sedan bar det av till skyttegravarna igen,så…
Vanja bestämde sig för att byta taktik igen.
-Kände du någonsin en viss Adolf G Adler?frågade hon.
-Nej,det låter alltför tyskt,svarade Nikolai. Vi ryssar var inte riktigt vänner med tyskarna under kriget. Det var faktiskt de som ville ha krig med oss.
Men knappt hade han sagt det förrän han mindes något.Ett äkta vänligt leende,ett lugnt tonfall och några vänliga ord var de enda bevisen på att också fienderna var människor med känslor.Allt det hade han sett.Han hade kanske inte känt Adlers Adolf så bra,men han hade träffat honom. Hur hade han ens för en liten stund kunnat förneka det?
Minnet hade tappat betydelse efter kriget,men nu,34 år senare,kom det tillbaka lika tydligt som det hade varit i hans ungdom.
Det var den 14 februari 1918. Snön låg tät och isande kall utanför krigslägrets väggar i Smolensk,Ryssland. Soldaterna hade blivit kallade dit tillfälligt från slagfältet. Nikolai satt vid en brasa tillsammans med sina vänner och värmde sig. Många av dem hade förts till sjukvårdssidan av lägret för att vårdas. Plötsligt kom en kvinna fram till dem och sa:
-Nikolai Novokov?
Nikolai nickade och sa:
-Ja,jag är här. Vad är det?
-En viss Adolf Adler har bett att få tala med er,svarade kvinnan.
Hon beskrev noggrant för honom vart han skulle gå och sedan gick hon iväg. Trots att Nikolai var smått misstänksamt inställd,reste han sig,när en av hans kamrater frågade:
-Tänker du verkligen gå?Den tysken kan ha ordnat en fälla åt dig!Har du tänkt på det?
-Jag går iallafall,svarade Nikolai.
Medan han gick hade han tid att både tveka och ändra åsikt många gånger. Det kunde faktiskt vara en fälla. Men den misstanken slogs bort genast när han såg Adolf. Han låg stilla i sängen,iklädd sin blodiga uniform. Sjukvårdarna hade lagt på ett förband,som verkade vara i behov att bytas så småningom. Blicken Adolf gav Nikolai avslöjade tydligt att han måste ha väldigt ont. Nikolai stannade en bit ifrån. Han måste nog erkänna för sig själv att han var lite osäker,för att inte säga rädd.
-Vad har det hänt?frågade han försiktigt.
-Det gick lite snett för mig,svarade Adolf. Ett par kulor. De fick ut dem,men mer än det finns inte att göra.
Nikolai såg medlidsamt på Adolf,men vågade sig ändå inte närmare.
-Varför kallade du på mig?frågade han bara.
Hans osäkerhet måste ha varit tydlig. Det förstod han när Adolf log mot honom. Det måste ha varit hans allra vänligaste leende.
-Se inte så rädd ut,lilla vän,sa Adolf lugnande med en ljus barytonröst som blivit skrovlig av ansträngning. Kom närmare.
-Jag…kan lika bra stå här…började Nikolai osäkert att protestera.
-Vet du,jag ska berätta för dig en sak,sa Adolf. Om du inte redan har märkt det så är det du som har övertaget. Du är beväpnad och i gott skick. Jag är obeväpnad och dessutom skjuten. Om du skulle råka känna dig hotad och i behov att använda ditt vapen,så kan du göra det. Det är lätt för dig,jag kan ju inte riktigt försvara mig härifrån. Jag rekommenderar dock inte att du bara skjuter mig,för då har du begått brott mot soldatreglerna,och efter det kommer du högst antagligen att anses vara feg. Det kan ju inte göra bra för din heder precis,eller hur?Men i princip skulle du kunna skjuta mig här och nu om det finns behov.
-Men inte väl i ett sjukvårdsläger…?stammade Nikolai.
-Nej,det förstås,sa Adolf. Men du förstår vad jag menade. Så kom närmare nu,du har ingen orsak att vara rädd.
Adolfs ord hade haft någon sorts lugnande effekt på Nikolai. Det var ju faktiskt han som hade övertaget,och det var tydligt. Så han gick närmare,såg rakt in i Adolfs mörkbruna ögon och frågade:
-Ja,alltså:varför kallade du på mig?
-Jag borde kanske först erkänna en sak,började Adolf. Jag har inte själv heller varit riktigt laglydig de senaste tre åren.
-Vilken bröt du mot?frågade Nikolai av ren nyfikenhet.
På något sätt hade ett visst förtroende vuxit fram.
-Nian,svarade Adolf. Hon var…är civil.Jag behandlade henne inte så bra som hon skulle ha förtjänat,så nu när jag vet att jag kommer att dö och inte kan göra mycket mera,så har jag valt ut det viktigaste.
-Var kommer jag in i bilden?frågade Nikolai,som motvilligt märkte att han började känna sympati för sin fiende.
-Jag kommer till det,sa Adolf och log. Var inte otålig. Det är nämligen så,att du råkar känna henne…ja,Jelena alltså,och dessutom antar jag att du står i bättre gunst hos henne just nu än vad jag gör. Så jag tänkte be dig om en liten tjänst. Är du redo?
-Vänta vänta vänta!protesterade Nikolai och satte sig på en stol i närheten. Hur känner du Jelena?Och hur ska jag kunna hjälpa en fiende?
-Tänk inte så,svarade Adolf och ignorerade den första frågan. Du skulle inte se mig som en fiende i fredstid,eller hur?Ingen kommer att säga någonting eftersom jag ändå kommer att dö.
-Låt komma då,sa Nikolai efter en stunds övervägande.
Adolf försökte vända sig om men det slutade i en grimas av smärta och en tyst ramsa av svordomar.
-Det gick som sagt lite snett för mig,började Adolf. Jag kanske inte längre kan ordna upp det eller få förlåtelse,men innan jag dör vill jag prova. Det är synd att jag inte själv kan stiga upp härifrån och gå till henne,så jag tänkte be dig att få hit henne. Hon gillar säkert bättre dig just nu. Vad tror du?
-Ska jag skicka snabbpost?frågade Nikolai. Eller ska jag gå dit själv?
-Snabbpost blir bra,svarade Adolf och log sitt vänliga leende igen.
Nikolai tog fram en papperslapp ur sin ficka och skrev något på den. Sedan visade han den till Adolf,som nickade.
Adolf vill prata med dig. ”Nikolai” stod det på papperslappen.
-Får jag nu fråga dig något?frågade Nikolai osäkert.
-Låt komma,svarade Adolf.
-Har du någonsin ångrat att du bröt mot nians soldatregel?frågade Nikolai.
Adolf log och sa:
-Nej,inte för en enda sekund.
-Varför inte?frågade Nikolai vidare.
Adolf lade sin hand på Nikolais axel och och när han började prata,kunde Nikolai höra ett sådant vänligt tonfall som han inte trodde fanns mellan fiender:
-Om du blir tvungen att bryta mot en soldatregel,vilken som helst,se till att du själv tycker att det är rätt. Se till att du gör det som ditt hjärta säger åt dig att du ska göra. Då får du ingen orsak att ångra vad du har gjort,för så länge som du själv tycker att du gör rätt är det inget fel på det. Men nu,grabben,borde du nog gå.
Nikolai reste sig och skulle precis öppna dörren när han kom att tänka på något och vände om.
-Ska jag be dem ge dig något smärtstillande?frågade han. Morfin,kanske?
-Det var snällt av dig,svarade Adolf. Men nej tack. Det hjälper mig inte att leva längre. Gå nu.
Nikolai nickade och öppnade dörren. När han gick därifrån tänkte han på många saker samtidigt. Frågorna virvlade runt i huvudet på honom. Hur var det möjligt att känna en så stark sympati för en fiende?Vad hade Jelena haft ihop med Adolf?Och hur hade det hållit på i tre år utan att någon märkte något?
Nikolai beslöt sig för att berätta om det för Vanja. När han hade avslutat,såg hon på honom fundersamt och sa:
-Han måste ha varit en helt trevlig typ…Jag menar,varför skulle farmor annars ha velat umgås med honom?Jag skulle så gärna veta vad farmor hade ihop med honom…
Natasja hade också berörts av sin makes berättelse. Den hade satt igång ett annat minne hos henne.
-Känner någon av er till en person som kanske också hade träffat Adolf någon gång?frågade Vanja.
-Ja,svarade Natasja. Jag träffade henne en gång år 1916. Hon heter Martina Meyer. Låt inte namnet förvirra dig,hon är tyskfödd,men bor numera någonstans här i Moskva. Jag vet inte var,men jag har sett henne några gånger på senaste tiden. Vi har nog inte talats vid,men om du behöver veta mer så kan du säkert fråga henne. Jag vill minnas henne som en trevlig person. Hon svarar säkert gärna på dina frågor. Du hittar henne säkert från någon katalog.
-Okej,jag ska söka upp henne till näst då,svarade Vanja och log. Men nu är det nog dags att gå hem innan mamma blir orolig. Och Nikolai,bröt du någonsin mot någon soldatregel?
Nikolai log och svarade:
-Om jag skulle ha gjort det,skulle jag ha övervägt noga.
Det tyckte Vanja var ett ganska mystiskt svar,men hon nöjde sig med det.

Följande vecka började Vanjas skolgång igen efter vinterlovet. Hennes enda sysselsättning på rasterna var att tillsammans med sin väninna Sosanna Semetova bläddra igenom adresskatalogen för att hitta Martina Meyer.Först verkade det hopplöst,men en dag i mars gav det äntligen resultat. De hade hittat Martina Meyers adress. Efter att en månad ha hjälpt Vanja att hitta adressen,var Sosannas nyfikenhet så stor att hon måste fråga Vanja varför hon sökte efter Martina. Vanjas svar blev att hon inte kunde berätta,för att det var,åtminstone för tillfället,så privat. Det svaret fick sedan Sosanna bara nöja sig med.
Samma kväll skrev Vanja ett fint och välformulerat brev till Martina,där hon berättade att hon forskade om en soldat från första världskriget och hade hört av en vän att hon kunde berätta mer. Sedan skulle hon bara vänta på svar,och hoppas på ett positivt sådant.
Vanja fick vänta länge på sitt svar,som kom i april.
Hej Vanja!Jag ber om ursäkt att jag inte hunnit svara tidigare. Det är roligt att höra att du är intresserad av kriget och vill ta reda på mer istället för att irra omkring i ovisshet. Jag vill gärna hjälpa dig,om jag har möjlighet till det,så vi kan träffas någon dag och prata ut lite. Jag har tid på veckosluten och i slutet av månaden,så om du vill få det snabbare undan kan vi ju träffas redan på lördagen. Jag vet inte var du vill träffa mig,men jag har tänkt att en lugn plats skulle vara bra. I biblioteket vid Taganskaja brukar det vara ganska lugnt på lördagar,så om du har möjlighet att komma dit på lördag förmiddag,så då träffas vi där. Jag väntar med nöje! ”Martina Meyer”
Vanja blev glad över att ha fått ett positivt svar. Hon klarlade situationen för sin pappa,så att han skulle vara medveten om var hon skulle befinna sig på lördag förmiddag.

När lördagsmorgonen grydde steg Vanja upp tidigt,eftersom hon inte kunde sova. Hon åt frukost i tysthet,för hennes föräldrar sov ännu och hon ville inte gärna väcka dem. Sedan klädde hon sig och stannade kvar i sitt rum ända tills hon hörde sin pappa stiga upp. Då gick hon ut och hälsade honom god morgon.
-God morgon,Vanja,du är då tidigt uppe idag,kommenterade Adolf.
-Jag kunde inte somna om,svarade Vanja och gick iväg.
Några timmar senare gick hon till biblioteket vid Taganskaja. Det var tomt,sånär som på ett par ungdomar i ett rum och en medelålders kvinna i ett annat. Vanja gissade att det var hon som var Martina. Kvinnan såg på henne en stund och sa sedan:
-Är det du som är Vanja?
-Ja,jag skrev ett brev till dig…började Vanja men avslutade inte meningen.
-Kom och sätt dig här så kan du sedan berätta vad det gäller,sa Martina. Det var en soldat,inte sant?
Vanja satte sig mitt emot Martina och sa:
-Ja,det var en soldat. Kände du möjligtvis honom?Han hette Adolf Adler. Han dog i februari 1918 i Smolensk.
Martina såg tveksamt ut,som om Vanjas ord fått igång dåliga minnen hos henne. Slutligen svarade hon:
-Jag kände honom flyktigt. Om du är ute efter en noggrann redogörelse för hans liv så är jag fel person att komma till. Men låt oss prova. Vad ville du veta?
-Berätta alt du vet om honom,bad Vanja och väntade med stigande spänning på det hon skulle få veta.
-Som sagt är det inte så mycket som du kanske hoppas,började Martina. Han var tysk,precis som jag egentligen också. I augusti 1914 tog han ett 7 månaders kontrakt i Münchens sjukvårdsläger. Det tog slut i mars 1915,för att vara exakt den 19 mars. Så vet jag inte vad han hade för sig efter det,men jag har en gissning.Jag träffade honom följande gång 1916,då i Smolensk,i den enda platsen där tyskar och ryssar var tillsammans…Det hela slutade någon gång tidigt följande morgon,när soldaterna var tvungna att gå iväg…
-Säg mig,vad gissar du att han gjorde efter att kontraktet hade tagit slut?frågade Vanja.
-Jag vet inte hur jag ska uttrycka det här…kanske jag kan säga det rakt ut efter såhär många år,sa Martina. Den natten,rättare sagt kvällen,lyckades jag få honom i säng med mig. Så kom en kvinna in dit,hon blev tydligen riktigt upprörd,för hon försvann nästan genast när hon såg oss. Hon sa inte ens något. Då steg Adolf upp och sa att han har gjort något allvarligt fel. Jag förstod inte alls vad han menade,han var ju singel,så vad var så fel i det vi hade gjort?Nå,han kastade på sig kläderna och försvann därifrån utan ett ord till mig. Sedan vet jag inte vad som hände. Jag misstänker alltså att den där kvinnan betydde något för honom,kanske det var hon som fick honom iväg så fort efter kontraktets förfallodag,jag vet inte. Men det är 36 år sedan den kvällen,så du som är så ung känner knappast någon som var där då.
”Om mina misstankar stämmer så känner jag den där kvinnan bättre än du tror”,tänkte Vanja men sa inget.
-Är det allt?frågade hon istället.
-I stort sett,ja,svarade Martina. Men om du vill veta mer så bor det två tyskar i Smolensk numera som kände honom bättre än vad jag gjorde,så om du har möjlighet att ta dig dit så kan du prata med dem. De heter Dieter Doering och Helmut Hartman.
Martina skrev något på en lapp och gav den till Vanja. På den stod deras adresser. När Vanja den dagen gick hem från biblioteket hade hennes uppfattning om Adlers Adolf förändrats helt,mer till det negativa.
Jelena städade garderoben såsom hon brukade göra varje vår. Det var trevligt att ha en städig garderob till sommaren. Hon tog ut kläder,sorterade dem enligt vad hon ännu använde och vad hon inte längre använde. När kläderna väl var sorterade kom en papplåda emot. Hon drog ut den,bara för att sortera den också. Där fanns en massa gamla papper och fotografier. Bland annat fanns där ett fotografi taget i augusti 1914,från Moritzs och hennes bröllop. Underst fanns en lång blå klänning med vida ärmar som hon för någon orsak velat spara i alla år. Den brukade hon använda när hon var ung. Numera rymdes den inte på henne,och hon funderade på att någon gång ge den vidare till Vanja.När hon tog ut klänningen för att fylla lådan igen,ramlade något ur den. Jelena lade undan klänningen och tog upp ett fotografi och en metallbit. Metallbiten var en gradssymbol som hon fått efter första världskriget. Den hade tillhört hennes sons namne,Adolf Adler. Fotografiet föreställde en leende ung man iklädd uniform och gradssymbol. Han stod med ena foten på en sten och den andra på marken. Bakom syntes en byggnad och människor som passerade. Fotografiet var taget på hösten 1914 i München. Mannen på fotografiet var Adolf,hennes Adolf.
Tänk att allt hade gått så snett! Hon såg fortfarande för sitt inre hur hans alltid lika vänliga leende plötsligt inte fanns där längre,hon hörde fortfarande hans allvarliga tonfall när han sa sina sista ord till henne på vintern 1918. Det var så svårt att tro att det hade gått 34 år sedan den dagen. Och nu hade Vanja dragits in i allting. Hon kanske försökte göra det utan att Jelena märkte något,men Jelena visste att Vanja sökte svar på vem Adolf hade varit. Saker som hållits i skymundan i så många år kom nu upp till ytan och plågade Jelena igen. Visst hade det varit den bästa tiden i hennes liv,första världskriget. Men tänk om det skulle ha slutat på ett annat sätt så skulle hon inte behöva tänka tillbaka på Adolfs dödsdag varje gång!
”Jag borde kanske berätta för Vanja om hon vill veta…”,tänkte Jelena.
Kanske hon skulle berätta någon gång. Men först måste hon samla mod att ta itu med det.

Vanja tjatade på sin pappa.
-Men pappa,det är ju inte ens dyrt!sa hon. Vi kan ju ta tåget. Familjesemester,du vet. Jag MÅSTE komma till Smolensk!
Så där hade hon hållit på hela morgonen.
-Men Vanja,du har ju din skola,protesterade Adolf.
-Ja,men veckoslutet,då?frågade Vanja hoppfullt. Jag behöver inte mer än en dag.
Adolf funderade. Vanjas idé var inte dum alls. Och om hon nödvändigtvis ville till Smolensk för att forska,som hon sa,varför skulle han hindra henne?
-Gå och prata med mamma,föreslog han. Om hon tycker att det är en bra idé,då kan vi säkert åka.
-Tack tack pappa!utbrast Vanja glädjestrålande och kramade sin pappa. Du är bäst!
Sedan sprang hon ner för att prata med sin mamma.
”Snart blir det en Smolensk-resa för vår lilla detektiv”,tänkte Adolf och fortsatte jobba.
I skolan följande dag berättade Vanja för Sosanna att hon skulle åka till Smolensk på fredagen. Det tyckte Sosanna lät roligt. Hela veckan tänkte Vanja bara på allt hon fått veta om soldaten Adolf,och väntade med iver på fredagen.
Under veckan hade Vanja ordnat både träffplats och tid med Dieter och Helmut.På fredagen när hon och hennes föräldrar åkte iväg tänkte hon hur hon skulle få ut den nödvändigaste informationen från dem.Först och främst måste hon be dem berätta allt de visste om Adolf,och om hon sedan fick chans skulle hon fråga om de kände till Jelena.Fylld av tankar på olika möjligheter som hon var,tyckte hon att resan till Smolensk var över alltför snabbt.Från tågstationen begav de sig till stugan som Vanjas pappa hyrt till veckoslutet.Vanja installerade sig i det rum som vette ut mot skogen.Hon ville ha ro att arbeta med sitt projekt.När hon hade packat upp sina saker började hon att sätta all information hon hade om Adolf,i ordning.Nikolai hade träffat honom och hjälpt honom med att försöka få Jelena dit en sista gång innan Adolf dog.Martina hade lyckats få honom i säng men blivit avbruten av en annan kvinna.Var den andra kvinnan,såsom Vanja misstänkte,Jelena? Hade Jelena gått för att träffa Adolf innan han dog?Vad hade han isåfall sagt till henne?Ju mer hon fick veta,desto fler blev frågorna.Kunde kanske Dieter och Helmut besvara hennes frågor?

Dieter och Helmut visade sig vara två trevliga och hjälpsamma män i medelåldern.Vanja började med att berätta vem det gällde och sa att hon önskade att de kunde berätta hur de hade känt Adolf.Båda verkade bli lite tveksamma.Det var Dieter som först började tala:
-Vi kände honom sedan ungdomsåren.Vi tre var bra vänner på den tiden,och förblev det ända tills allt slutade.Men ja,du ville alltså veta vad han gjorde under kriget.Jag kan egentligen inte berätta så mycket eftersom jag helt enkelt inte vet.Jag och Adolf var reserver båda två,vi kom hit till Smolensk år 1916.Från krigets början ända tills vi kom hit,gjorde vi det vi själv ville.Trots att vi inte tjänstgjorde i krig,gällde soldatreglerna också oss,så det begränsade ju lite,men i stort sett gjorde vi vad vi ville.Adolf tog ett 7 månaders kontrakt i sjukvårdslägret i München i augusti 1914.Genast när det tog slut i mars 1915,försvann han därifrån.Jag tänkte aldrig på det,nog klarade Adolf sig själv.Nästa gång träffade jag honom här,och då hade han förändrats helt totalt.
-Han hade förut varit så glad och full av livslust,fortsatte Helmut.När han kom hit var han helt nere,hade inte lust till något.Först trodde vi att det skulle gå över,men det bara fortsatte.Han vägrade att ens berätta vad det var som var fel,han sa bara att han hade gjort något allvarligt.
För en stund kom ett minne upp för honom,ett minne som var omöjligt att glömma.
Den 12 januari 1918 var liksom alla andra dagar en iskall dag i Smolensks skyttegravar,speciellt för tyskarna som inte var vana vid kylan.De satt i sin skyttegrav,kämpade för att hålla upp värmen och hade det eländigt.Deras skämt började bli allt negativare i de dåliga omständigheterna.
-Tänk så trevligt om vi kunde överleva det här,sa en av dem.
-Knappast,sa en annan. Vi har ingen chans.
Så fortsatte det.En efter en redogjorde i rått ordval hur de helst ville dö och alla skrattade åt varandra. Men Adolf sa ingenting. Han lyssnade på de andra och log pliktskyldigt,men hans leenden var inte äkta.
-Grattis på födelsedagen Adolf,mumlade Helmut sarkastiskt.Vilken munter födelsedag,inte sant?Hursomhelst,hur hade du tänkt dig att du skulle dö när din tid kommer?
-För mig gör det ingen skillnad,svarade Adolf och stirrade framför sig. Så länge som det inte händer i ett sjukvårdsläger kan jag dö var som helst och på vilket sätt som helst. Men det är ju länge dit ännu,visst?
-Du som har jobbat 7 månader i ett sjukvårdsläger är nu helt emot allt det där,hur är det möjligt?skämtade Dieter,som satt bredvid,men när Adolf gav honom ett irriterat ögonkast bestämde han sig för att vara tyst.
-Vet ni,jag mår faktiskt lite dåligt just nu,sa Adolf.Jag går ditåt,jag är där om ni behöver mig.
Han gick iväg och Helmut sneglade på Dieter.
-Mår dåligt,sa han så?frågade han,som om han inte kunde tro vad han hört.Är det inte vad han har gjort hur länge som helst nu?
-Det verkar så,svarade Dieter.Vad kan det vara?
-Jag trodde att du visste,sa Helmut.Jag har suttit fast här ända sedan krigets början.Jag vet inte vad Adolf har lyckats göra under tiden.
Hur gärna de än ville veta det,hade de ingen logisk förklaring och Adolf vägrade att berätta.Slutligen fick de bara nöja sig med att inte veta,trots att det irriterade dem.
När Helmut berättade för Vanja om det lyssnade hon intresserat.Sedan frågade hon:
-Känner ni till en viss Jelena Mamedova?Jag tror att hon kände Adolf.
-Jag har aldrig hört,svarade Dieter tvärsäkert.Vem är hon?
-Min farmor,svarade Vanja.Hon har besökt Adolfs grav på hans dödsdag varje år,så jag antar att hon kände honom.
-Vi vet åtminstone inte,sa Helmut.
-Nåja,suckade Vanja.Kan ni berätta för mig,bara för att jag är nyfiken,vad hände honom?
Medan Helmut berättade,tillät Dieter sig att minnas den ödesdigra dagen.
På förmiddagen den 14 februari 1918 var kriget återigen i full fart i Smolensks skyttegravar.Soldaterna hade inte kunnat räkna alla olyckliga som blivit förda till sjukvårdsläger eller dött den dagen.
I mitten av allt elände stod Dieter tillsammans med sina vänner.
”När kriget är slut lämnar jag aldrig Tyskland igen”,tänkte Dieter men blev avbruten i sina tankar av en skur av gevärskulor och ett skrik.
-Ducka för helvete!!skrek någon.
Dieter var snabb att reagera. När det blev tyst för en stund vågade Dieter kolla läget. Det första han såg var Helmut som satt på huk vid någon. Utan att lyssna på de andras protester rusade han fram dit.
-Be dem hämta en bår,sa Helmut. Snabbt nu!
Först då såg Dieter vem det var.Adolf låg blodig framför hans fötter.Helmut tryckte en tygremsa mot såret. Innan han kunde göra något grep Adolf tag i hans arm och stönade:
-Inte bårar…Inte sjukvårdsläger…Jag vill inte dö än…
-Du kommer inte att dö grabben,sa Dieter samtidigt som två män kom med en bår. Du kommer att klara det här. Det lovar jag.
-Jag kommer att dö…viskade Adolf. Jag kan inte…resa mig mer…Herregud alltså…
Dieter sa inget på en lång stund. Till slut stod han inte ut med att se in i Adolfs plågade blick,vände bort sin egen blick och sa:
-Du SKA inte dö,Adolf!Säg inte så!Det kommer att gå bra. Du kommer att överleva,okej?
Snön hade färgats obehagligt röd av Adolfs blod. Det hade spridits under honom och det verkade omöjligt att hindra blödningen.
”Bäst att de faktiskt vet vad de gör”,tänkte Dieter när de med gemensamma krafter flyttade Adolf över på båren.
Adolf såg på Dieter med en blick som rentav bad honom att hjälpa till.
-Jag vill inte dö…viskade han. Låt dem inte föra mig dit…
Fortfarande när Adolf var utom synhåll sedan länge,kände Dieter på sig att hans löfte till Adolf inte skulle hålla. Vad han önskade att han aldrig sagt det!
Helmut avslutade sin berättelse med orden:
-En gång sa han till oss att när han dör vill han bli begraven i Paris.Ingen av oss trodde då att det skulle hända så fort,men när han dog var det vi,Dieter och jag alltså,som ordnade med hans grav.
-Vem ordnade inskriptionen?frågade Vanja intresserat.Knappast ni,eller hur?
-Ja,det var faktiskt vi,svarade Dieter,som väckts ur sina dagdrömmerier.Vi tänkte att det vore passligt att ha en franskspråkig inskription på graven.
-Vad betyder inskriptionen?frågade Vanja. Dans la mémoire éternelle avec nous,vous resterez.Repose en paix.
-Det betyder:I evigt minne hos oss du förblir.Vila i frid,översatte Helmut.Det är också vad han har gjort.Det är helt ofattbart att det redan gått 34 år…Men berätta nu om din farmor…Jelena heter hon,visst?
Vanja berättade allt hon kunde komma på,allt hon visste.Men till hennes besvikelse visste hon inte det hon allra mest ville veta.

Martina tyckte att det var lite konstigt när hon en dag i december fick ett brev från Vanja där hon bad henne att träffa hennes farmor. Vanja hade berättat om de människor hon pratat med gällande sitt projekt,och Jelena hade tyckt att det vore trevligt att få träffa dem. Martina skrev ett jakande svar till Vanja,tiden passade henne utmärkt.Det skulle bli trevligt att träffa Vanjas farmor.

Vanja var oändligt glad att Jelena tyckt så bra om Dieter och Helmut. Det gjorde hon också.Martinas svar hade kommit och nu när den rätta dagen var inne väntade Vanja med spänning.Hon hade berättat för Jelena om Martina,bara så mycket att hon hjälpt Vanja med hennes projekt,och Jelena hade glatt accepterat att träffa henne.Denna dag hade Vanja gått till sin farmor för att få vara med.Men ingenting gick som hon hade planerat.
Dörrklockan plingade på precis det klockslag de enats om att Martina skulle komma.Den ivriga Vanja gick för att öppna och det var mycket riktigt Martina utanför.Vanja ledde henne till vardagsrummet där Jelena väntade.Det var där det började.Vanja såg hur de båda kvinnorna stelnade till vid åsynen av varandra.
-Gå upp till övervåningen,Vanja,sa Jelena men tog inte blicken från Martina.
Vanja förvånades över sin farmors snabba humörsvängning men lydde utan att protestera.
-Så…det är du som är Vanjas farmor?sa Martina efter en lång stund av tystnad.
Trots att det gått så många år sedan de senast sågs,kände båda igen varandra från den där kvällen 1916 när allt hade gått snett.
-Vad har du sagt till Vanja?frågade Jelena med iskallt tonfall och ignorerade Martinas fråga.
-Bara det jag kunde,svarade Martina.
-Vad sa du om HONOM?frågade Jelena lika kyligt.Du sa väl inte att det var HANS fel?
-Nej,men det var inte jag…försökte Martina.
-Jag vet att det var du,avbröt Jelena bryskt.
-Det var han som…försökte Martina igen. Hördu,jag träffade honom aldrig mer.Jag hörde efter kriget om hans död…Okej,jag är ledsen,är det bra nu?
-Det var inte alls han,sa Jelena och bet ihop för att inte tappa tålamodet.Tror du verkligen att ingen märkte hur lösaktig du var den där kvällen?Du var ju ute efter vem som helst av dem…Har du faktiskt då stake att skylla ifrån dig?
-Varför var du med honom då?frågade Martina.Du är rysse,du borde ha hållit dig till ryssar…
-Kanske det,men det finns en skillnad mellan mitt och ditt agerande,sa Jelena.Du var desperat,minst sagt.DU kom dit och tog till din förföriska sida för att få ett ligg med vem som helst – du hade inga krav på vem,och sedan skyller du på honom,för att du inte vågar ta ansvaret för dina egna handlingar själv.JAG borde aldrig ha varit där,men jag kom dit ändå – utan tillstånd och i tyskarnas flygplan,utan att berätta något för honom. Jag kom dit för att jag till varje pris ville att han skulle vara trygg,oberoende om han var fiende eller inte.Jag borde ha stannat hemma i Moskva under hela kriget,skött hemmet och endast via tidningar få veta vad som hände i kriget. Men jag lockades bort hemifrån.Hur sedan en total främling kunde vinna min kärlek är fortfarande ett mysterium. Han gjorde det iallafall. Och herregud,sedan kom den där dagen när han sa att han skulle iväg…Jag tvekade inte en sekund att följa med honom,trots att jag visste vilken risk det innebar för mig,hur farligt det var. Och sedan kommer du och tar honom ifrån mig! Jag jagade inte efter ett ligg hos honom,jag ville inte ha något alls.Men jag älskade honom hela tiden,uppriktigt ÄLSKADE honom,och sedan kommer du och tar honom ifrån mig.Efter att jag riskerat mitt liv för att se till att han var trygg!Och sedan,hörde jag inte bara om hans död,nej,jag såg den!Jag såg honom dö efter att DU gjort dumheter!Har du nån aning om hur ont det gör att se en du älskar dö framför ögonen på dig?HAR DU NÅN ANING,VA?!Där var det nog jag som gjorde mer för honom,vet du,oberoende vilka patetiska ursäkter du tänker komma med!
-Det hände för 36 år sedan,suckade Martina. Det var ju för länge sedan.
-Det är inte en orsak att skylla på honom,svarade Jelena.Tänk nu: du förför honom och sätter skulden på honom.Patetiskt,va?Det tycker jag.
Jelena var rasande.36 år efter den kvällen var minnet fortfarande tydligt och hon tänkte inte låta Martina komma lätt undan.
”Tack och lov att Adolf inte gav sin svendom till HENNE!”,tänkte hon argt.
-Förlåt,mumlade Martina skamset.
-Förlåt?upprepade Jelena. Är det det enda du kan säga?Du hittar inte på något bättre?Du ger mig en massa dåliga minnen,och tror sedan att förlåt ska hjälpa?Åh,vad ska dina vänner och släktingar säga?Tänk att deras Martina har legat med en okänd man och sedan tycker hon att hon inte har gjort något! Tänk vad det skulle ta på din heder! Även 36 år efter det tar det fortfarande på din heder om de får veta,vad skulle de då tycka om dig!Och förlåt skulle hjälpa! Nej nej,så enkelt är det inte. Men jag kan förlåta dig på ett villkor.
-Vilket då?frågade Martina osäkert.
-Du ska inte längre visa dig för varken mig eller någon annan i min familj,sa Jelena med uppenbart ogillande i rösten. Inte för min son,inte för hans hustru och inte heller för Vanja. Håll dig borta från vår åsyn så ordnar det sig. Uppfattat?
Martina suckade. Hon tyckte tydligen att det straffet var för hårt,och det gladde Jelena. Aldrig förr hade Jelena känt en så stark skadeglädje.
-Jag förstår,sa Martina. Då är det bäst att jag går nu.
Jelena svarade inte. Hon såg tyst på Martina när hon gick. När ytterdörren stängdes lutade Jelena huvudet i sina händer och suckade. Hur kunde det ha råkat sig så?Hon hade inte sett Martina på 36 år och plötsligt hittade Vanja henne. Allt var så konstigt,så annorlunda. Till sin förvåning märkte Jelena plötsligt att hon grät. Hon tänkte på Adolfs alltid lika vänliga leende,hans röst och den trygga varma famnen. Varför hade hon inte fattat att kämpa för det när hon ännu hade det?
”Det skulle ha varit så mycket enklare om du skulle vara här nu,Adolf”,tänkte Jelena sorgset. ”Varför lämnade du mig?”.
Jelena var förnuftig,hon trodde inte på andar. Men ändå förnam hon plötsligt en beröring på sin axel och en bekant röst som sa:
-Jag har inte lämnat dig. Du kan bara inte se mig.
Jelena höjde blicken men,precis som hon förväntat sig,fanns det ingen där.
”Äsch,jag håller på att bli senil”,tänkte hon besviket. ”Det har hänt för mycket på sistone”.
Hon var så uppfylld av sina tankar att hon inte hörde när Vanja tyst kom in.
-Gråter du,farmor?frågade hon.
Jelena log mot sitt älskade barnbarn och svarade med en fråga:
-Hur mycket vet du egentligen?
Vanja ryckte på axlarna och sa:
-Inte så mycket. Ingen har kunnat berätta så mycket om honom. Han är ganska hemlighetsfull,om jag får säga vad jag tycker.
-Då är det nog bäst att jag berättar,inte sant?sa Jelena leende.Det hela började två dagar efter att din farfar och jag hade gift oss.Jag var 17 då och din farfar var ett år äldre. Din farfar blev tvungen att gå ut i krig,till Frankrike,och jag blev ensam hemma. Jag var hemma i 7 månader efter att han gått. Sedan blev jag trött på att bara vänta och oroa mig,så jag åkte till Frankrike på kvällen den 19 mars 1915. Eller så var det meningen iallafall,men det blev inte riktigt så.På vägen över Tyskland sköts flygplanet ner. De överlevande fördes till Münchens enda dåtida sjukvårdsläger. Det var där Adolf kom in i bilden,som en sjukvårdare. Det var hans sista dag av kontraktstiden. Han hjälpte mig därifrån och jag trodde då att han var ute ur bilden igen. Okej,jag hoppades det. Jag kunde ju inte tillåta mig att lita på en fiende. Men nästa dag träffade jag honom igen. Till en början var jag fortfarande övertygad om att han inte var att lita på,men det dröjde inte länge innan jag insåg att han hade ett gott hjärta och rena avsikter. Om jag ska vara riktigt ärlig,vilket jag bör vara,så blev jag faktiskt kär. Vi hade det så bra tillsammans. En gång fick jag ett brev där det stod att din farfar var försvunnen,kanske död. För en stund var jag förtvivlad. Men så,struntade jag i det. Nästan iallafall.Jag hade vant mig vid Adolf,inget annat betydde längre någonting. Jag var naiv,det vet jag om nu. Jag trodde att ingenting kunde skilja oss åt,men ingenting varar ju för evigt.Den där dagen kom utan förvarning. En morgon sa han att de behövde honom på fronten. Det gick inte så bra för tyskarna då så de blev tvungna att kalla in reserverna också. Jag ville ju inte släppa iväg honom för då skulle jag högst antagligen förlora honom också,såsom jag trodde att jag förlorat din farfar. Ja,jag trodde faktiskt att jag vid 19 års ålder blivit änka. Utan att säga något till honom om min plan,vaknade jag följande morgon tidigare än han och gömde mig i tyskarnas flygplan.Det innebar förstås en stor risk för mig,om tyskarna skulle ha upptäckt mig skulle de ha kunnat tro att ryssarna hade skickat en civil spion på dem. Så du förstår vad jag gav mig in på. När flygplanet landade i Smolensk väntade jag tills jag såg Adolf och rusade i hans famn. Jag ville försöka övertala honom att inte gå.
Vanja såg förskräckt på sin farmor och utbrast:
-Så det var därför han dog! De arkebuserade honom för att han deserterade!Stackarn…
Jelena skrattade och protesterade:
-Nej nej,inte alls!Jag kommer till det. Var inte otålig.Adolf tyckte att jag överreagerade,han hade alltid starkt självförtroende och han sa till mig att allt kommer att gå fint.Jag var lite tveksam men beslöt mig för att inte börja bråka. Jag hade iallafall lyckats komma dit och kunde se att han var trygg hela tiden. Vi skildes åt vid rummen med en kram,det var väl mest menat som en lyckönskningskram eller nåt från min del. Men den fungerade nog inte,för efter det gick det bara neråt. Den kvällen lyckades Martina få honom i säng med sig. Först var jag riktigt arg och ville aldrig mer se Adolf. Jag sprang därifrån och tänkte att jag aldrig mer skulle komma tillbaka. Men senare på natten när jag följande gång såg honom,ville jag ändå ha en förklaring. Innerst inne vägrade jag tro att det kunde ha varit hans idé. Just då var det ett dåligt tillfälle att diskutera,det är inte så lätt när du är omringad av gevärskulor nämligen,så han sa att jag skulle gå tillbaka. Det var enda gången som han höjde rösten åt mig. Han hade aldrig förr skrikit till mig. Jag gjorde som jag blivit tillsagd och såg honom inte de följande två åren. Under de två åren fortsatte jag att vara bitter på honom,trots att jag älskade honom och egentligen inte ville tro att det varit hans idé. I februari 1918 fick jag snabbpost från Nikolai. Det stod bara en mening,att Adolf ville prata med mig. Först ville jag inte gå dit,jag tyckte att han bra kunde klara sig utan mig eftersom han hade Martina. Jag ångrade mig vid tanken att det kunde vara den där förklaringen han lovat ge mig två år tidigare och gick dit iallafall.Ingenting var som jag tänkt där…
Jelena avbröt sig och såg ut som om hon funderade hur hon skulle fortsätta sin berättelse.
-Fortsätt,uppmanade Vanja henne. Vad hände sedan?
-Jag vet inte om det lämpar sig för dig,protesterade Jelena.
–Farmor,jag är faktiskt 16 år,påpekade Vanja. Jag är inget småbarn längre.
-Ja ja,okej,sa Jelena. Jag hittade honom inte i det vanliga krigslägret,utan i sjukvårdslägret där bredvid. Han var i verkligt dåligt skick,han blödde ordentligt och hade ont.Precis som jag hade förväntat mig,förklarade han för mig att det aldrig var hans idé. Han sa också att han alltid hade älskat mig och att jag alltid hade varit viktigast för honom. Det var det sista han sa till mig innan han dog. Sedan dess har jag varje år besökt hans grav på datumet för hans dödsdag,för att visa att jag inte har glömt honom.
-Han skulle nog ha klarat det om han bara skulle ha velat,sa Vanja hänförd över sin farmors berättelse.
Jelena log och sa något som hon aldrig förstått till fullo själv heller:
-Ibland är det bättre att släppa taget än att klamra sig fast vid livet och smärtan.
En lång stund satt Vanja tyst och funderade över sin farmors ord. Sedan kom hon att tänka på något annat.
-Älskade du honom,farmor?frågade hon.
Jelena blev förvånad över att få en sådan fråga.
-Ja,det gjorde jag,svarade hon sedan. Jag tror faktiskt att jag aldrig har älskat någon lika mycket.
-Berättade du det någonsin för honom?frågade Vanja.
Jelena tänkte tillbaka på tiden kring första världskriget. Det var för länge sedan,men hon mindes allt tydligt. Och när Vanja ställde henne denna fråga,gick det för första gången på mycket länge upp för henne att hon faktiskt aldrig hade berättat om sina känslor för Adolf. Om hennes stolthet inte skulle ha hindrat henne,skulle hon aldrig ha tvekat att säga de tre magiska orden som Adolf så många gånger upprepat för henne,men hon hade sabbat alla sina chanser tills det en dag plötsligt var för sent.
-Nej,det gjorde jag inte,erkände hon.
Vanja såg förskräckt ut.
-Men då fick han ju aldrig veta att du älskade honom!utbrast hon. Åh,stackars stackars liten…
-Ibland väger handlingar tyngre än ord,sa Jelena lågt. Glöm inte det.
Han måste ha vetat. Var det inte tillräckligt tydligt hur mycket han betydde för henne när hon följde med till Smolensk,klängde sig fast vid honom och sa att hon inte ville förlora honom?
-Hurdan var han?frågade Vanja intresserat.
-Han var något riktigt speciellt,började Jelena. Han var ofattbart omtänksam och altruistisk,han var alltid beredd att hjälpa. Jag har aldrig träffat en liknande man. Det var faktiskt onödigt att det skulle sluta så dåligt för honom…
Jelena tystnade för en stund. Hon kastade en blick i taklampan och då kunde Vanja se något som hon aldrig sett hos sin farmor förut: i hennes ögon glimmade tårar.Vanja reste sig och gav sin farmor en kram.
-Det är bra nu,farmor,sa hon. Han har det bra,det lovar jag.
Genom tårarna kunde Jelena ge sitt barnbarn ett uppriktigt leende.
-Det tror jag också,sa hon. Det tror jag också. Ibland bara saknar jag honom så oerhört mycket. Det är sånt som kärlek är. Du slutar inte älska trots att tiden går.
-Har du ingenting kvar av honom?frågade Vanja.
-Det har jag faktiskt,sa Jelena och log. Kom så ska jag visa dig.
Vanja följde med Jelena till sovkammaren. Från garderoben tog Jelena ut en papplåda. Efter en stunds rotande tog hon fram en metallbit och ett fotografi.
-Vad är det?frågade Vanja.
-Den här var hans gradssymbol,berättade Jelena och visade metallbiten för Vanja. Och här är Adolf som 21-åring,året innan vi träffades.
Vanja granskade föremålen en stund under total tystnad och sa sedan:
-Vilket slöseri alltså!Det är inte varje dag en sån där snygging kommer emot en på gatan numera!Och så ska han dö också…
Jelena skrattade åt Vanjas reaktion och lade undan fotografiet och metallbiten igen. Sedan tog hon upp klänningen som låg längst under.
-Vill du ha den?frågade hon. Den ryms ändå inte på mig mer.
-Får jag prova den?frågade Vanja.
När hon fått en nick av Jelena gick hon iväg därifrån för att prova klänningen. Fem minuter senare kom hon tillbaka. Det var första gången Jelena märkte hur vacker Vanja hade blivit. Den blå klänningen framhävde hennes skönhet ännu mer.
-Den ska du absolut behålla,sa Jelena. Jag brukade ha den när jag var ung men numera ryms den inte längre på mig så du får den.
Vanja gillade klänningen redan. Hon packade varsamt ner den när hon bytt om till sina egna kläder.
-Farmor?sa hon. Visst får jag följa med dig till Frankrike i februari igen?Jag borde göra en sak där då.
-Visst får du det,svarade Jelena tacksam över att hon inte skulle behöva åka ensam.
När Vanja den dagen gick hem med den nya klänningen hopvikt i en tygpåse,var hon ännu lyckligt omedveten om att den klänningen snart skulle bli det dyrbaraste hon hade.
1953
Den 13 februari började Vanjas vinterlov. Precis som föregående år åkte hon tillsammans med Jelena till Frankrike den dagen. Denna gång visste hon vad hon skulle förvänta sig. Följande dag,på årsdagen för Adolfs död,skulle de besöka graven. Den första dagen i Paris skulle vara helt vanlig. Vanjas tålamod ville knappt räcka till följande dag så när den väl kom höll hon på att brista av otålighet.
Framme vid den bekanta gravstenen med änglaskulpturen,tände Jelena som vanligt ett ljus och lade Vanjas röda rosor bredvid ljuset. Sedan sa hon något igen med så låg röst att Vanja inte hörde vad hon sa. När hon reste sig därifrån,tittade Vanja frågande på henne. Jelena nickade och Vanja knäböjde vid graven. Med blicken riktad till rosorna på marken började hon att prata med låg röst,som ändå tydligt hördes:
-Jag är nog skyldig dig en ursäkt.Sedan jag senast var här har jag inte varit så positivt inställd till dig varje gång. Jag fick veta saker om dig som jag reagerade negativt på,men jag förstår nu att det var fel. Det mesta du gjorde var ändå bra. Om du aldrig fick veta det,så förtjänar du nu att veta att farmor älskar dig fortfarande varje dag. Hon slutar nog inte. Jag förstår det,för efter allt jag fick veta om dig,drog jag slutsatsen att du var ganska speciell. Vem annan skulle ha tagit hand om farmor medan farfar var borta,om inte du?
Farmor har bildat familj och verkar utifrån sett ha kommit över din död. Men därinne i sitt hjärta har hon dig kvar och kommer alltid att ha. Tänk bara hur mycket du gjorde för henne!Det skulle ha varit trevligt att träffa dig men…Hursomhelst,jag vet att du kanske inte tänker förlåta mig och då måste jag bara finna mig i det. Men tack iallafall,för att du tog hand om farmor. Vem vet var hon skulle ha varit idag om det inte varit för dig?Trots att jag aldrig fick äran att lära känna dig,måste jag säga att du är så bäst!
Efter en snabb blick på änglaskulpturen,reste Vanja sig. Jelena hade tårar i ögonen när hon såg på sitt barnbarn. Inte bara för att Vanjas ord hade haft starkt intryck på henne,utan också för att det betydde att Jelena äntligen fått bekräftelse på att också Vanja förstod.
-Ska vi gå då?frågade Jelena.
Tillsammans gick de långsamt därifrån. Just då visste de inget om att Jelena aldrig skulle komma att återvända dit.

Mars kom med växlande väder. En dag kunde det vara varmt,kanske även hett,en annan dag kunde det vara kallt som på vintern.En av de där varma dagarna satt Vanja inne i sitt rum och gjorde ett skolprojekt färdigt. Hon skulle just städa undan sakerna när Adolf och Nadja kom in. De knackade inte,de bara kom in. De såg allvarliga ut.
-Vanja,får vi prata med dig en stund?frågade Nadja.
Orden verkade svåra att få fram.
Vanja svarade med en motfråga:
-Ja,har det hänt något?
-Nu är det såhär,började Adolf. Din farmor dog imorse.
Vanja kunde inte tro sina öron.
-Vad hände?frågade hon efter en lång stunds tystnad.
-Det var någon tågolycka,berättade Adolf.
Vanja ville inte höra mer. Hade hon inte hört tillräckligt redan när hennes farfar dog?
-När ska hon begravas?frågade hon bara.
-Så snart som möjligt,svarade Adolf.
De pratade inte mer den dagen.

Begravningen var enkel men fin. De hade valt en svart gravsten med texten i guld. På Vanjas begäran valde de en änglaskulptur att placera på gravstenen. Begravningsförberedelserna hade känts väldigt overkliga,som om de inte angick henne alls. Fortfarande kändes det overkligt att tänka att hennes farmor var död. Hon kunde inte gråta,eftersom allvaret ännu inte infunnit sig hos henne. När kistan sänktes ner i graven,lovade Vanja sig en sak:hon skulle ta hand om det som hade varit viktigt för Jelena. Inte minnena,men det konkreta.
När de följande vecka skulle kolla igenom Jelenas tillhörigheter följde Vanja med. Hon ville förvissa sig om att ingen värdefullt kastades bort. Det mesta ansågs vara onödigt att spara efter Jelenas död,så det kastades bort. Också papplådan i Jelenas garderob skulle ha kastats bort,om inte Vanja skulle ha ingripit med orden:
-Den ska vi spara. Jag tar den.
Adolf och Nadja såg undrande på Vanja,men lät henne behålla lådan.För hennes del fick de kasta bort allting,men inte den där papplådan. Den innehöll så mycket som varit värdefullt för hennes farmor. Alla fotografier och speciellt det där ena som inte betydde något för Vanja,men som varit det enda konkreta minnet av något som alltid varit dyrbart för Jelena.
”Jag kommer aldrig att kunna älska någon lika villkorslöst”,tänkte Vanja när hon var hemma igen. ”Jag är inte tillräckligt modig för det”.
Papplådan knuffade hon under sin säng. Hon skulle aldrig låta någonting därifrån kastas bort. Det enda dyrbara hon fått av sin farmor var klänningen. Allt det andra sparade hon för sin farmors skull,för hon var den enda som visste exakt hur viktigt det varit för henne i hennes ungdom och långt därefter.

Vanja fick en vecka ledigt från skolan men sedan återupptog hon sin skolgång. Sosanna hade varit snäll och fört hem läxor till henne varje dag under den gångna veckan och därför hade Vanja inte blivit så mycket efter. Fortfarande stödde Sosanna sin väninna och det var Vanja tacksam för. I slutet av mars var det ungefär två månader kvar till sommarlov. Det skulle Vanja med Sosannas stöd orka kämpa sig igenom.En dag i början av april fick de i modersmålsundervisningen som läxa att skriva om något som fascinerade dem. Först var det svårt för Vanja att välja vad hon skulle skriva om,men resultatet blev klassens bästa uppsats. Vanja hade skrivit om det som fascinerade henne allra mest:evig kärlek. Hon hade trott att sådant inte fanns längre,men alldeles nyligen hade hon insett att evig kärlek inte behövde vara mellan två levande människor – nej,den eviga kärleken slutade inte när den ena dog. Det ämnet hade hon skrivit två sidor om och det stämplade läraren som klassens bästa uppsats. Dessutom läste han den för klassen.
-Var fick du det ifrån?frågade Sosanna nyfiket på rasten.
Vanja log hemlighetsfullt mot sin väninna och svarade:
-Jag har sett det.
Mer än det sa hon inte.
-Det var iallafall en bra uppsats,sa Sosanna. Jag gillade verkligen den. Jag visste inte att du kan skriva så bra.
Vanja log som tack för komplimangen. Vad andra tyckte om hennes uppsats struntade hon i. Det enda som gjorde någon skillnad för Vanja var innehållet och dess innebörd.
-Vad tänker du ta på dig till avslutningen?frågade Vanja,mest för att byta samtalsämne.
-Jag vet inte än,svarade Sosanna. Mamma vill att jag ska sätta på mig min systers dräkt,men jag vet inte. Kanske jag hittar något bättre när jag börjar rota igenom min garderob på allvar. Hurså?
-Jag undrade bara,svarade Vanja.
-Du själv då?frågade Sosanna.
-Det ser du sedan,svarade Vanja hemlighetsfullt.
Just då hördes det välbekanta plinget från klockan och alla elever rusade till sina klassrum. Sosanna och Vanja gick lugnt till matematikklassen. Dörren var stängd. Läraren var försenad. Väninnorna satte sig på golvet vid väggen och väntade i tysthet. Fem minuter senare kom läraren och öppnade klassrumsdörren.
Epilog
Det var den 31 maj 1953.Det var dagen för Vanjas skolavslutning och den råkade detta år sammanfalla med hennes 17-årsdag.Hon hade klätt sig i sin farmors gamla klänning och egna silverfärgade klackskor.Håret var uppsatt med spännen och hennes hals pryddes av ett halsband med ett litet hjärta i.
För de avslutande sistaklassisterna hörde det traditionellt till att de alla skulle ha ett kort tal.I sina tal pratade de om vad de lärt sig under åren och vad de kände inför skolavslutningen.Vanja hade förberett sitt tal noga.Ändå var hon nervös.När hennes tur kom steg hon upp på scenen Hon pratade om sin tid i skolan,om sina vänner och lärare,om sina framtidsplaner och annat som hörde till.När alla hållit sina tal genljöds salen av dånande applåder.
Efter det tilläts alla ha en kort paus innan andra delen av programmet började.Vanja letade reda på sina föräldrar och vänner.Förutom Adolf och Nadja hade också Nikolai,Natasja,Dieter och Helmut kommit för att se henne denna speciella dag.De alla kramade henne när hon kom fram till dem.
-Vad bra det gick!sa Nadja glatt.Vilket fint tal!
Vanja hade erkänt för sin mamma att hon var nervös inför talet och hon hade fått öva länge för att det skulle gå så felfritt som det gick.Natasja gav i sin tur en klapp på Vanjas axel och sa:
-Tänk om Jelena skulle se dig idag!Hon skulle vara så stolt över dig!
-Vi går ut en stund, sa Adolf.Vi kommer snart tillbaka.
Han och Nadja gick ut ur salen.
-Vad tyckte ni?frågade Vanja.
Dieter log och sa:
-Jag vet precis vad Adolf skulle ha sagt om han hade träffat dig idag.Att mer lik din farmor skulle du inte kunna bli!
Helmut instämde genast.Natasja såg förvånat på dem och sa:
-Vadå?Sa han inte redan att det gick bra?
-Inte pappa,Natasja!sa Vanja och log.
Natasja höjde på ögonbrynen men frågade inget mer.Samtidigt som Adolf och Nadja kom tillbaka in, kom Sosanna springande fram till dem och meddelade andfått och ivrigt:
-Kom nu, stipendieutdelningen börjar!
Hon drog med sig Vanja och de två väninnorna sprang ivrigt iväg mot scenen. Sistaklassisterna ställde sig upp på scenen.Skolans rektor höll ett kort tal och började sedan att dela ut stipendier.
-I år går stipendiet för största personliga förbättring i skolarbetet till…Sosanna Semetova!meddelade rektorn.
När applåderna exploderade i salen gick Sosanna fram och tog emot sitt stipendium.Sedan gick hon tillbaka in i ledet och fick där en stor kram av Vanja.Tystnaden lägrade sig igen och rektorn fortsatte med några fler stipendier. Efter varje utdelat stipendium applåderade publiken så att det ekade i salen.
-Årets stipendium för stort initiativtagande i och utanför skolarbetet går till…Vanja Mamedova!meddelade rektorn och igen ljöd salen av applåder när Vanja gick fram och fick sitt stipendium.
När alla stipendier var utdelade ombads eleverna stå kvar på scenen.Rektorn höll ett avslutande tal men Vanja lyssnade inte.Hon tänkte på de många läseår som låg bakom henne, på framtiden som stod öppen framför henne och på sina vänner som alltid stöttat henne.Men mest av allt tänkte hon på en tysk soldat som dött alldeles för ung och på sin modiga farmor som en gång trotsat fiendegränserna för att hon älskade honom så innerligt,och som nu efter så många års väntan äntligen hade återförenats med honom.Någon dag kanske hon skulle bli lika modig som hennes farmor var en gång.Det önskade hon.Möjligheterna var oändliga för henne.Varför skulle hon då inte kunna bli lika modig någon dag?
”Det ska nog lyckas”,tänkte Vanja lyckligt.
Ja,nog skulle det lyckas.Det var bara att våga ta steget.

***

Av Jessica Öster

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (10 röster)
Ta steget igen, 3.1 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.