Springtown

Ett ljus. Det var så han mindes staden. Likt en lägereld som under sin gyllene tidsålder lyst upp i mörkret omkring sig. Som gett värme i kylan. Numera var det enda minnet om vad som en gång varit ett par pyrande kolbitar som troligtvis skulle falla till aska om man vidrörde dem. Förmodligen skulle tiden radera ut dem som en sista slutgiltig seger emot det enda kvarvarande bevis för människans inblandning på platsen. Förutom undergången. I gemförelse med den var stadens namn skrivet i sand. Som en våg suddar texten i en strandkant tynade det röda glimmet ifrån kolbitarna. Vinden slet loss flag ifrån dem som drev bort likt släckta eldflugor.
Det var slutet. Eller åtminstone början på slutet. Den liknade ännu inget av de övergivna samhällen han sett under sina resor i Kalifornien men tiden backade inte. Guldrushen var förbi. Fast i Springtowns fall var guldrushen tiden innan olyckan. Tiden innan katastrofen. Neon kantade då gatorna som en upplyst stig till helvetet. Sirener svepte igenom nätterna som blinkande varningssignaler. Men ingen tog varningen. Och varför skulle de? Det hade ändå aldrig gått att förhindra vad som hände.
Det var som om skulden för hela mänsklighetens synd bara lagts på en enda stad. Springtown var på ett sätt som Jesus. Kanske var invånarnas lidande nödvändigt för mänsklighetens fortsatta förbund med gud. Precis som Jesus offrat sig på korset. Fast gud hade såklart mycket lite med det hela att göra. Även om den sökte efter honom skulle snart finna att han inte ens stod med i eftertexten. Det var inte djävulens verk heller. I så fall var det hans mest kreativa nummer någonsin med ironi på toppen över det hela likt ett körsbär på en efterrätt. I så fall hade han använt redskap. Redskap med fri vilja men han hade ändå inte behövt tagit några chanser. Som en enarmad bandit hade han haft oddsen på sin sida.
Det låg i människans natur. Att söka i det okända. Att tappa kontakt med sin egen förmåga. Varje år hade ett nytt babelstorn byggts med syfte att överglänsa det gamla. Som en uråldrig instinkt i evolutionens spår.
Det hela påminde om romarnas legendariska seger över Kartago. Det antika Afrikas största metropol. För att försäkra sig om att inget någonsin skulle kunna växa plöjde romarna salt i marken kring Kartagos ruiner. För att försäkra sig om att ingen stad någonsin skulle kunna byggas där igen. Ingen ny stad skulle någonsin kunna byggas i Springtowns ruiner. Innevånarna hade plöjt salt i sin egen jord men resultatet skulle bli det samma som för Kartago. Historier skulle berättas, myter formas, sånger sjungas. Världen skulle minnas.
Orättvist? Springtown förtjänade undergången. Men inte mer än någon av världens andra småstäder som på liknande sätt förtärde planeten. Som sög ur dens livskraft likt saften ur en citronklyfta efter ett tequilashot. Var det bara en fråga tillfällighet? Om man kastar ett mynt i en eld är det ibland bara den ena sidan som blir bränd.
På det sättet var det orättvist, men vad är rättvisa? Ett påhittat och överanvänt ord. En definition som är omöjlig att föreställa sig och därför rotlös i verkligheten. Inte ens den kallaste mödaren födds som ett monster. Han hårdkokades av sin omgivning och bär därför ofta i det stora perspektivet mycket lite ansvar för sina egna handlingar. Man säger att ett fängelse eller dödstraff är rättvisa för offret och dess anhöriga. Sanningen och det enda försvarbara vore om straffet var till för att avskräcka andra att göra samma sak. Att få dem att förutse konsekvenser av sina egna handlingar.
Kanske att historiens mörkaste personligheter, sådana som Hitler och Stalin, var födda med bristande empati. Födda monster. Gör de dem mer eller mindre skyldig än den godhjärtade som bara trampat snett. Som ångrar sina handlingar. Monstren hade mindre spelplan. De valde inte bort empatin som de äckliga bitarna i en paradisask utan tilldelades sina medfödda egenskaper. För en sådan sak kan de knappast förtjäna att straffas.
På samma sätt förtjänar inte Springtown att straffas. Trots att det var invånarnas eget fel är de bara offer för sin egen arrogans. Offer för sin egen dumhet. Men de måste straffas. Precis som Hitler, Stalin, Brevik och den mänskliga historiens alla andra monster. Men inte utav rättvisa.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (4 röster)
Springtown, 3.3 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.