Sinnestillstånd

SLAM!
Walt stod och stirrade på dörren som just blivit hårt igensmälld mitt framför ögonen på honom av sin feta, illaluktande chef.
För fem minuter sedan hade han jobbat som bartender på någon skabbig strippklubb i New York. För fem minuter sedan hade hans humör (som var grovt förorenat av hans sorliga privatliv) tagit slut. Det hade resulterat i att han hade krossat en vodkaflaska mot en irriterande kunds kala huvud. För fem minuter sedan trodde han att hans miserabla liv inte kunde bli värre. Han hade haft fel.
Han vände blicken från den rostiga dörren och satte sig mitt på marken på klubbens äckliga bakgård där han just blivit utslängd. Walt brydde sig inte om råttornas nyfikna blickar eller stanken från soporna. Medan han satt ner och höll sin ena hand över ansiktet, härjade miljoner tankar i hans huvud. Han tänkte på hur han inte skulle ha någonstans att sova inatt (pengarna han skulle tjänat ikväll skulle räcka till en natt på det billigaste motellet och en hamburgare), på att han var 45 år och inte hade någon familj över huvud taget och på dagen för 20 år sedan när han var ny i New York och haft drömmar och framtidsplaner större än någon annans. Walt insåg att världen hade krympt i och med varje dag som gått. Nu var han gammal, oälskad, icke önskvärd, överflödig och så vidare. Han behövdes inte.
Walt fäste blicken på en råtta som satte tre meter ifrån honom. ”Jag ger upp, okej?”, sade han uppgivet till den. ”Om någon skulle behöva få tag på mig av någon anledning så kan du väl hälsa han eller hon det här:”, fortsatte Walt och visade råttan sitt långfinger.
Han reste sig sedan började gå längs en trottoar i en av de risigaste delarna av New York. Neonskyltarna kändes starkare än någonsin, och de åt sig igenom hans hjärna. När ett hård och kallt novemberregn plötsligt, som en hån, kom från ingenstans så började Walt skratta hysteriskt och ironiskt åt allt elände.
Efter två timmars promenad satte han sig på en parkbänk som erbjöd utsikt över havet och fullmånen. Regnet hade upphört, dock var hans utnötta beiga blazer, blåa jeans och vad som en gång varit ett hårsvall, genomblött. Walt satte sig på bänken och suckade djupt. Han kollade på klockan som prydde hans handled. 01.15 på natten. Det var faktiskt en väldigt fin klocka.. Rolex, om han skulle skryta lite. Men tanken att han värdesatte sin klocka, som han för övrigt snattat, mer än sitt eget liv fick honom att skratta sorgset ännu en gång.
Walt sökte noga runt sin månskensförkromade omgivning med blicken efter något mirakel, hopp, vad som helst, men när han inte hittade något annat än en genomblöt dagstidning med förstasidan ”UPPTÄCK AUSTRALIEN I VINTER”, vände han sig mot fullmånen. Som ett sista patetiskt försök att vara positiv tänkte han ”Månen är ju rätt fin ändå”. Han betraktade den ett bra tag, men avbröts av att en person satte sig bredvid honom på parkbänken. Personen hade dykt upp från ingenstans. En bråkdels sekund såg de på varandra. Ena halvan av mannens ansikte var värre än det andra; två långa bleknade ärr varav ett som korsade det högra ögat hade orsakat blindhet. Han var rätt smal, och bakom det härdade och ärrade ansiktet gömde sig en.. Ja hur gammal var han egentligen? Det var svårt att avgöra, men tack vare de grå slingorna i det askbruna, haklånga, vilda håret kunde Walt dra slutsatsen att han var i sin egen ålder. Under ett par minuter var det enda som hördes stadsmullret, och ljudet av blad som vändes i boken som mannen bläddrade igenom.
”Varför är inte du ute och super dig redlös tillsammans med dina vänner i denna fantastiska stad?”, Frågade Walt slött.
Walt skulle i vanliga fall inte prata med en främling såhär, men ingenting han hade gjort hittills hade ju lett till något gott, så varför inte prova nått nytt?
Mannen släppte blicken från boken och gav ifrån sig ett ”hehe”. ”Tja.. Jag behöver en paus.. Och varför slösa bort en sådan vacker natt? Varför är inte du ute och super dig redlös tillsammans med dina vänner i denna fantastiska stad, då?”
”Jag har inga vänner”, svarade Walt fort och kort. ”Jag har ingenting. Inget jobb. Ingen familj. Inga pengar, Ingen framtid. Jag skulle kunna fortsätta, men det skulle hinna bli morgon innan jag blir klar.” Även detta var något Walt aldrig skulle göra i vanliga fall, men han tänkte ” Gratis terapi . De säger ju att man ska tala om sina problem, eller nått sånt.”
Till Walts förvåning började mannens ansikte lysa av spänning, men han kom nog snabbt på sig själv med detta, för han bytte snabbt till ett allvarligare uttryck.
”Det lät inte så roligt.. Jag känner igen mig till viss del”, Mannen hade nu vänt blicken från Walt och såg mycket fundersam ut. Han vände sig mot Walt igen och hans blick verkade söka efter svar och argument till den komplicerad diskussion som pågick inuti hans huvud.
Walt kände sig obekväm och såg på mannen med ett höjt ögonbryn. Han försökte hitta något som han kunde verka upptagen med. Mobilen? Nej den hade han ju tappat i toaletten. Någon bok? Nej han läste aldrig. Klockan? Klockan! Walt kollade på klockan längre än nödvändigt. 02.10 var hon.
”Risken att jag kommer låta som en jobbig försäljare är stor, men jag säger det ändå: Jag kan förändra ditt liv. I över 30 år har jag forskat om.. låt oss säga livet, och det har lett fram till en rad starka teorier. Begränsningar är bara något vi hittat på, något gick fel. Det finns inga naturlagar, utan det är vi som har hittat på dem. Jag tror alltså, eller jag VET, att begränsningar är en form av sjukdom som vi alla drabbas av och den sprider sig mer och mer för varje år. Utan begränsningar är vi kapabla till vad som helst. Du ser månen? Om du låter mig hjälpa dig så skulle du kunna röra den.”
Walt höjde bara på ögonbrynen som svar. Vad var det här för jävla hippiegalning? Om det var något Walt var säker på så var det att det inte fanns någon slags magi eller något annat hokuspokus. Aldrig i livet!
Som om mannen läst Walts tankar svarade han ”Jag förstår om du tycker att det här låter totalt ologiskt, men sanningen är att det är inte det. Tvärt om. Det är så sant som det kan bli. Det är till och med för sant för dig att förstå.”
Walt tyckte fortfarande att mannen var helt bäng, men när han fick syn på bron ca 100 meter bort började han överväga tanken att skänka sin själ till den här påtända ”vetenskapsmannen”. Innan mannen kom hade Walt nämligen börjat planera om han skulle lämna kvar sin blazer på brokanten innan han, eller ha den på hoppade (han funderade på vilket alternativ som skulle ge snyggast tidningsrubriker, om det nu blev några). Han hade alltså inget att förlora, och om att hjälpa mannen skulle bli det sista han gjorde så skulle han ju trots allt gjort en god gärning i sitt liv. Det skulle ju kunna räknas som välgörenhet. Han kanske till och med skulle ha tur och hamna i himlen, om den nu finns. Walt förhandlade på det här sättet med sig själv ett tag. ”Och hur fan ska det gå till?”, frågade han tillslut.
”Det är enkelt. Jag botar dig.”, mannen letade efter något i en ficka på insidan av sin rock. Han höll sedan upp en vacker liten flaska, ca en dm, med vackra detaljer mellan tummen och pekfingret. Flaskan innehöll en klar vätska.
Walt växlade med blicken mellan mannen och flaskan för att avgöra om han skämtade eller inte, men det verkade som om han verkligen inte gjorde det.
”Varför provar du inte att dricka skiten själv?” frågade Walt spydigt, men inners inne hade han redan bestämt sig för att dricka det. Han hoppades att om han överlevde, så kanske han skulle lyckas fälla mannen för ett vad-man-nu-kan-kalla-det-brott och få skadestånd, för om det var en sak som Walt var duktig på så var det att klaga.
”Tja.. Även om jag är väldigt säker på min sak så kan det ju aldrig skada att ta till extra säkerhetsåtgärder. Om någonting skulle hända, gå fel så skulle jag kanske inte kunna förbättra det här. Jag har ägnat 30 år för att framställa dessa enstaka milliliter.” Mannen skakade flaskan lite lätt och kollade med sitt friska djupa bruna öga förväntansfullt och allvarligt in i Walts ögon.
Det hade börjat blåsa rätt kraftigt nu och månen hade ställt sig i en vinkel som framhävde mannens ärrade ansikte och även om håret blåste vilt runt hans ögon så kunde Walt fortfarande se förväntan i hans blick. Nu insåg Walt varför mannens ansikte hade lyst upp efter att Walt var klar med att välla ur sig sin sorgliga livshistoria. Mannen hade förmodligen insett att han, en desperat filosof som behövde en människa för att bevisa sin teori, och Walt, en apatisk medelålders man som sket i om han var död eller inte, utgjorde den perfekta duon. Det här var ett fantastiskt sammanträffande.
”Okej. Kör på.”, sade Walt tillslut. Han tog av sig sin fula blazer så hans ännu fulare senapsgula skjorta fick visa sig, men det var bekvämare så i alla fall. Mannen ställde sig upp han också och höll fram sin ena hand ”Jag heter Novak förresten”.
Nu såg Walt vad mannen hade på sig, och ju mer han såg av mannen desto skummare blev han. Novak hade på sig en lång, väldigt sliten rock som har vad det verkar som miljoner fickor på insidan. Under rocken hade han en lika sliten elfenbensvit skjorta, kamoflagegröna, lösa byxor och miljoner smycken.
”Trevligt att träffas Novak.” Walt skakade hans hand och såg sig nervöst omkring. ”Låt det gå undan bara!”
Novak höll fram flaskan och Walt tog den försiktigt. Han höll upp den mot månen och studerade innehållet noga. Han konstaterade att det såg ut att vara rök i vätskan. Ett litet hopp började växa i Walts bröst, men han försökte vifta bort den känslan direkt. ”Det här är ju galenskap”, tänkte han.
”Är det något speciellt jag ska tänka på?”, frågade Walt.
”Nej, du ska bara dricka allt i en klunk och jag kan inte understryka nog hur viktigt det är att du inte spottar ut någonting.” Novak talade långsamt och såg med säker blick på Walt.
Walt kände sig uppriktigt nervös, och till och med en gnutta förväntansfull. Han var arg på sig själv för att så lite som snuddade vid tanken att detta skulle fungera.
”Jag måste vara sinnessjuk precis som dig.” Walt höll flaskan mitt framför ögonen, tog av korken gjord av opal och tog ett djupt andetag. Han höjde flaskan och viskade ”skål” och svepte innehållet i en klunk. Vätskan kändes som en frisk bris i strupen. Walt hade ingen aning om vad han skulle förvänta sig. Han kollade frågande och lätt panikslaget på Novak. ”Vad kommer hända med mig?”
Novak höll upp ena handen i en avvaktande gest och förde sakta sitt pekfinger uppåt, och när det nådde hans läppar så upphörde tvärt all vind och övriga ljud. Walt vände sig snabbt om och när han vände sig tillbaka var Novak borta. Det var så tyst att Walt kunde höra sitt eget hjärta som började slå snabbare och snabbare. Han började känna sig yr, så han tog tag i räcket ovanför ån, men så fort han nuddade det förvandlades det till ljusgrå rök och Walt föll ner mot vattnet. Fallet gick dock väldigt långsamt, och han hann se hur träd, sittbänkar, soptunnor och byggnader liksom räcket förvandlades till rök som förenade sig med månskenet. Nu hade han nått vattnet och han förväntade sig det man brukar förvänta sig om man faller ner i en å en rå senhöstnatt. Men det kändes ingenting. Han bara fortsatte i samma takt längre och längre ner och han såg hur månen sakta men säkert blev suddigare och mindre. Walt ville skrika men en känsla av välbehag försökte ta över varenda cell han var uppbyggd av. Han borde ha nått botten nu, men han bara fortsatte neråt och tillslut blev allt kolsvart. Plötsligt vaknade han, liggandes på den blöta asfalten, ca tre meter ifrån där han och Novak stått. Han kom inte ihåg vad som nyss hänt, inklusive Novak.
Walt lade kvar där på asfalten ett tag och lyssnade på nattlivet och andades in den friska luften som bara finns efter att det har regnat. Han satte sig sedan upp, såg sig sin blazer ligga på parkbänken och reste sig upp för att gå och ta den. Medan han satte på sig den så fastnade hans blick på dagstidningen på marken med rubriken ”UPPTÄCK AUSTRALIEN I VINTER”. Under rubriken fanns det en bild på en paradisstrand vid Stora barriärrevet. Han ställde sig precis över tidningen, putsade av sina byxor lite lätt och hoppade sedan in i bilden och hamnade på stranden . Som om det var det mest självklara saken i hela världen att göra.
Novak befann sig på bron 100 meter bort, som Walt tidigare hade tänkt hoppa ifrån, och såg allt detta som nyss hänt genom en kikare. Medan han skrattade av lycka tog han fram ett gulnat, slitet block och bläddrade fram några sidor. Det enda som stod på den sidan var ”Allt är ett sinnestillstånd?”. Han tog fram ett sudd, fortfarande skrattande, och bytte ut frågetecknet mot en punkt.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (6 röster)
Sinnestillstånd, 3.3 out of 5 based on 6 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.