Ödslig skog

Skogen var full av stora, ståtliga träd som reste sig mot himlen i eftermiddagssolen. Sommaren hade kommit och med den en värme som gjorde dagarna behagliga och nätterna lättare att sova igenom för de som sov under bar himmel. Träden skänkte skugga till de som färdades nere på marken, mark fylld med gräs och här och var små buskar. Träden stod glest, så det fanns inga svårigheter i att ta sig fram. Skogen var tyst så när som på fåglarnas kvittrande och vindens ljud, tillsammans med grenarnas prasslande när de vajade fram och tillbaka. Denna plats befinner sig långt från all känd civilisation, långt bort från stora städer, slott och härskare. Men avsaknaden av civilisation innebär inte att skogen är tom. Nere på marken rörde sig två människor genom skogen, en kvinna och en man, båda drygt tjugo år gamla. Kvinnan hade långt svart hår som hängde ner över hennes axlar och vidare ner över hennes rygg. Hon var klädd i ett plagg som täckte hennes överarmar och överkropp, och även sträckte sig ner över de byxor hon bar därunder. Hennes kläder var inte åtsmitande, men de kunde ändå inte helt dölja hennes muskler som vittnade om en styrka större än de flesta andra kvinnors. Hennes klädsel var anpassad för sommaren; med de temperaturer som dagen nu nådde behövdes klädesplagg som inte var allt för varma. Hon rörde sig smidigt genom landskapet, och var till synes den som ledde den lilla gruppen. Mannen i sällskapet hade liksom kvinnan långt, svart hår, men han hade håret hopknutet med en röd tygremsa bakpå huvudet innan det föll ner mot och strax förbi hans axlar. Mannens kläder liknade kvinnans helt till färg och mestadels till form, den största skillnaden var att hans kläder var mer öppna i halsen och ner mot bröstet. Mannen var något längre än kvinnan med samma muskulösa men ändå smidiga kroppsbyggnad. De hade liknande ansiktsdrag, men mannen hade något som utmärkte honom; ett stort ärr som gick som en rak linje från ovanför hans vänstra ögonbryn, ner över ögat och ända ner till hans vänstra kind.
”Nava,” sa mannen till kvinnan. ”Håll utkik efter en bra rastplats, det är nog snart dags att stanna och äta.” Varken hans röst eller ansiktsuttryck visade inga som helst tecken på om han tyckte att det var bra eller dåligt att de snart skulle stanna.
”Det ser ut att vara ett krön lite längre fram,” svarade kvinnan som hette Nava, samtidigt som hon klättrade över en nerfallen trädstam som låg i deras väg. ”Därifrån borde vi kunna hitta ett passande ställe att slå läger,” sa hon med ett leende. De båda fortsatte framåt och upp på krönet för att hitta en lämplig plats att slå läger på. Båda två bar på var sin pilbåge på ryggen, tillsammans med ett mindre skinnkoger fyllt med pilar. Mannen bar även på en liten brun tygpåse med några mörkröda fläckar slängd över axeln. När de kom upp på krönet insåg mannen att Nava hade haft rätt; en lång backe sluttade ner på andra sidan krönet och de hade bra översikt över en stor dal.
”Ser du bäcken där framme, Kano? Ungefär hundra meter framåt,” sa Nava och pekade på en plats nere i dalen. ”Där blir det perfekt att stanna.”
Kano tittade åt det håll som hon pekade åt, nickade, och de fortsatte ner på andra sidan krönet i riktning mot bäcken. När de kom fram till den planerade lägerplatsen lämnade han sin påse på marken.
”Jag är vrålhungrig,” sa Nava och kände på sin mage med ena handen. ”Försök hitta någonting att äta så fort som möjligt.”
Kano nickade bara och gav sig av med pilbågen och skinnkogret, och Nava såg på när han försvann in bland träden, hans hopbundna svarta hår studsandes mot hans axlar. Han följde bäcken uppströms från lägerplatsen som Nava höll på att göra i ordning. Det finns många bäckar som rinner igenom skogen, men han tänkte att de hade ändå tur som stötte på en precis när han tyckte att det var rastdags. Då kunde man dricka så mycket som man ville utan att behöva tänka på att vattenskinnet måste räcka till nästa bäck man stöter på. Att slå läger vid ett vattendrag underlättade också jakten på något att äta, eftersom Kano och Nava inte är ensamma i skogen om att bli törstiga. Djuren söker sig ofta till bäckarna vid den här tiden på dygnet och de har inga vattenskinn som de kan ta med sig vattnet i. Kano fortsatte att följa bäcken uppströms, men han höll sig på avstånd från den för att inte skrämma de djur som var vid bäcken för att släcka sin törst. Hela tiden hade pilbågen i vänsterhanden och en pil i den högra, redo att dra och skjuta så fort ett lämpligt byte uppenbarade sig. Hans hastighet var märkbart lägre nu än när han och Nava vandrade, vid jakt så fanns det ett behov av att röra sig tyst för att inte skrämma iväg djuren, som ofta hade känsligare hörsel än han själv. Minsta lilla onödiga ljud kunde fördröja tiden till hans jakt var över. Till slut fick han syn på precis vad han letade efter; ett träd med bra uppsikt över bäcken och som samtidigt hade tillräckligt låga grenar för att det inte skulle vara några problem att klättra upp i det. Han rörde sig fram till trädet, fortfarande långsamt och med tysta rörelser. När han kom fram till trädet hängde han pilbågen över axeln och klättrade upp till en stabil gren, drygt två meter över marken. Nu var det bara att vänta på att ett intet ont anande djur skulle komma till bäcken och dricka. Bara några minuter senare hörde Kano något närma sig hans lilla del av bäcken. Han vände blicken mot den plats där ljudet kom ifrån. Buskarna på andra sidan bäcken började svaja, för att slutligen vika undan åt en hjort som gick ner till vattnet och började dricka. Hjorten hade inte märkt Kano som satt med dragen pilbåge och siktade rakt mot den. Kano tvekade, och till slut sänkte han pilbågen. Hjorten drack en stund till innan den vände tillbaka genom samma buskage som den kom ifrån, och till slut försvann alla ljud från hjorten bort i fjärran. Tio minuter skulle dröja innan Kano fick sin nästa chans. En stor hare kom fram från samma buskar som hjorten tidigare hade försvunnit i. Den här gången tvekade han inte ett ögonblick, så fort som haren satt stilla vid vattenkanten och började dricka drog Kano sin pilbåge och lossade iväg ett skott. Haren hade inte en chans att reagera, pilen rörde sig snabbt från trädet där Kano satt rakt mot haren, som dog ögonblickligen när pilen träffade. Kano hoppade ner från trädet med ett känslolöst ansiktsuttryck, hämtade haren och pilen och började vandringen nedströms mot lägerplatsen, den här gången utan att bry sig om hur mycket ljud som hans steg gjorde.
”Skynda dig,” ropade Nava när Kano kom inom synhåll från lägerplatsen. ”Jag håller på att svälta ihjäl här, så lång tid tog det!” skojade hon, som hon ofta gjorde med honom. Han svarade inte utan gav haren till henne och satte sig sedan på en sten jämte elden som hon hade gjort i ordning. Hela tiden hade han sin vanliga, uttryckslösa min, och Nava tänkte att hon nog hade varit lite rädd för honom om hon inte hade känt honom så väl. Det stora ärret han hade i ansiktet gjorde honom nästan skräckinjagande med tanke på hans muskulösa kroppsform. Nava tog fram kniven som hängde runt hennes bälte och började skära bort köttet från resten av haren, något som ingick i arbetet för den som ordnade lägerplatsen.
”Jag hade kunnat skjuta en hjort tidigare än när jag sköt haren. Den hade kunnat ge mat åt många fler än oss två, vi hade behövt slänga massvis med kött som vi inte hade kunnat äta,” sa Kano.
”Det hade varit respektlöst mot skogen att döda den.”
Nava tittade på honom, och den glada och skämtsamma min hon tidigare hade haft försvann.
”Jakten tar den tid den tar. Du gjorde rätt i att inte döda hjorten, det vet du. Vi måste ha respekt för skogen, tro inte jag har glömt det oavsett vad som har hänt den sista tiden.” Hon fortsatte att förbereda harens kött för tillagning, och satte sig sedan jämte Kano när köttet grillades över elden.
”Hur lång tid tror du att det kommer att ta innan vi kommer fram och kan överlämna den där?”
frågade hon och nickade mot den lilla bruna tygpåsen som Kano hade lagt på marken.
”Någon gång imorgon skulle jag tro. Det beror på terrängen.”
”Det ska bli skönt att få det avklarat. Det har inneburit en ganska stor omväg för oss,” sa hon med en suck. ”Jag önskar att någon annan än oss hade kunnat leverera den.”
Kano vände sig mot henne och tittade henne djupt in i ögonen. ”Och vem skulle göra det? Det fanns inga där förutom oss. Det är en hedervärd uppgift att få ansvara över det som finns i påsen.”
”Vad vet du och jag om heder egentligen?” svarade hon, och Kano vände bort sitt ansikte från henne. Han svarade inte på hennes fråga och Nava visste varför, de visste båda varför. När haren var färdiglagad delade de den och åt, sedan fortsatte de vidare tillsammans, bärandes på sina pilbågar, koger och den lilla bruna tygpåsen med mörkröda fläckar. När kvällen närmade sig slog de läger igen, den här gången för att äta kvällsmat och senare sova. Nava gav sig av för att jaga och kom tillbaka med ett litet vildsvin som de grillade över öppen eld, och sedan åt tillsammans med några bär som Kano hittade på en buske precis intill deras lägerplats. När de hade ätit hade de en stund kvar innan mörkret föll, och Nava bestämde sig för att leta grenar som skulle kunna göras till pilar, medan Kano stannade vid lägerelden och spelade på en benflöjt, en av hans få ägodelar som inte hade någon egentlig nytta. När Nava kom tillbaka tillbringade de resten av kvällen vid lägerelden. Fåglarnas kvittrande hade tystnat, och förutom deras röster så var eldens knastrande den dominanta ljudkällan.
”Hur långt bort tror du att det är till den närmsta byn härifrån? Skogen är så tyst här ute,” sa Nava. Hon satt och täljde på en gren som förhoppningsvis skulle bli en balanserad pil när den var färdig.
”Jag tror inte att det finns några byar närmare än den lilla byn som finns vid templet, och som jag sa tidigare idag så kommer vi nog dit imorgon. Det är ganska glesbefolkat häromkring.”
”Det känns så konstigt, att vi är de enda som är här ute.”
”Vi är inte de enda som är här ute. Bara för att det inte är några byar i närheten betyder inte det att det är helt öde. Det finns andra som oss. Även om de vi inte har mött dem, så finns de.”
”Det känns konstigt, även om det finns andra här. Om det nu gör det. Jag har minsann inte sett eller hört någon sen vi fick den där påsen. Och hur kan du veta allt om hur skogen ser ut här?”. Hon var inte förtjust i när han var bättre än henne på någonting, oavsett om det gällde något fysiskt eller intellektuellt.
”Du vet varför jag vet allt det här,” svarade han. ”Det var han som brukade berätta sådant för mig.”
”Och hur kan vi lita på honom?” svarade Nava, nästan med avsky i rösten. ”Jag skulle lita mer på mina egna gissningar än vad jag litar på något som han har sagt.”
”Det kanske är så,” sa Kano, ”men än så länge har han inte haft fel.”
De fortsatte att småprata vid lägerelden, innan de lade sig när elden började slockna. Sommarvärmen gjorde att det var behagligt att sova ute på natten, även utan eld eller något annat att värma sig med utöver de kläder de hade på sig. Nava hade somnat och Kano var precis på väg att börja drömma när han plötsligt vaknade till. Han funderade över vad det var som gjorde att han vaknade, men innan han kom på något bra svar så hörde han det igen; ett högljutt mansskrik, med en volym som tydde på att källan till skriket inte kunde vara alltför långt borta.
”Nava”, väste han, samtidigt som han ryckte i henne för att hon skulle vakna. Nava mumlade ett ögonblick innan hon slog upp ögonen och tittade sömnigt rakt på Kanos ansikte. ”Vad är det? Varför väckte du mig?”
”Skogen verkar inte v…”, men mer än så hann han inte säga innan skriket hördes igen. På mindre än en sekund gick Nava från att vara nyvaken till att förstå varför hon hade blivit väckt.
”Jag tar hand om elden,” sa hon snabbt och skyndade sig upp för att leta efter någonting att använda som ljuskälla. Hon hittade en passande gren som hon tände med hjälp av sitt elddon och elden, som fortfarande inte hade slocknat helt. Medan Nava tände grenen plockade Kano upp sin pilbåge och hängde kogret över axeln. De skyndade ut i natten mot skriket, som skar genom skogsluften ännu en gång. Det tog inte särskilt lång tid att hitta källan till skriket. Himlen var molnfri och en halvmåne lös klart, så även utan den brinnande grenen hade Nava och Kano sett någorlunda bra. De hade kommit till en sluttning som låg ganska nära lägerplatsen när de såg en man i svart klädsel springandes längre ner. Mannen var dock inte ensam, bara några sekunder bakom honom var han jagad av ett mörkbrunt kattliknande djur. Djurets huvud såg ut att vara i höjd med mannens midja, och ur dess mun kunde man skymta vassa tänder, men både Nava och Kano visste att det inte var tänderna som var det här djurets vapen; det var de vassa klorna som det använde för att döda sitt byte.
”Han är jagad av en vegera,” sade Kano till Nava innan han kupade händerna runt munnen. ”Här uppe!” vrålade han. Mannen tittade uppåt och vände genast färdriktning mot Nava och Kano. Vegeran var inte sen att uppfatta förändringen och fortsatte rakt mot den svartklädde mannen.
”Ställ dig bakom oss!” ropade Kano, och lyfte pilbågen mot vegeran. Nava ställde sig jämte honom och höjde den brinnande grenen mot djuret; hon visste att det var den och inte pilbågen som skulle hjälpa dem. Den svartklädde mannen lyckades nå dem innan vegeran han ikapp honom, och Nava viftade med den brinnande grenen för att stoppa det arga djuret. Den ryggade tillbaka och fräste, och dess ögon visade brinnande ilska. Långsamt så började den cirkla runt den lilla gruppen, men Nava såg till att alltid vara mellan vegeran och de andra två, och hela tiden höll hon facklan mellan sig själv och det stora, kattliknande djuret. Den röt till och tog sats för att hoppa på människorna, men Nava stötte fram med grenen och den ryggade återigen tillbaka. Den cirklade långsamt runt gruppen två varv till innan den röt och vände tillbaka nerför sluttningen. I ett lugnt tempo rörde den sig tillbaka mot samma håll som den hade kommit ifrån.
”Tack,” flåsade mannen, ”mycket tack.” Han bröt kraftigt, det hördes att han inte hade samma modersmål som Nava och Kano.
”Vem är du?” frågade Kano. ”Och varför är du här? Det här är inte dina hemtrakter.” Han höll fortfarande en pil i högerhanden och pilbågen i vänsterhanden, även om bågen inte var dragen.
”Jag är Ahvos”, svarade han. ”Jag är från andra sidan bergen”.
”Vi kan se var du kommer ifrån,” fräste Nava, ”han frågade dig varför du är här.”
Ahvos svarta klädsel täckte nästan hela hans kropp, med en svart långärmad tröja och lika svarta byxor som gick ända ner till hans skor. Hans tröja hade en luva som var uppdragen över hans huvud, och hans skäggiga ansikte var bredare och även något mörkare i hyn än Navas och Kanos. Nava skulle gissa att han var i fyrtioårsåldern. Sammantaget visade hans utseende att han kom österifrån, från andra sidan en lång bergskedja som löpte från söder till norr där skogen tog slut. Det var inte helt ovanligt att folk österifrån reste över bergen för att bedriva byteshandel, däremot var det ytterst sällan som någon reste från den västra till den östra sidan av bergen, med undantag av de som reste tillbaka till sitt hemland för att sälja sina tillbytta varor. Ahvos såg nervös ut, och kunde inte bestämma riktigt vart han skulle vända blicken. ”Jag var slav,” fick han fram efter en liten stund. ”Jag flyr från herre. Herre jagar mig, men jag flyr. ”Ahvos lyfte fram sina armar och drog tillbaka tröjärmarna. Intatuerat runt hans handleder var svarta kedjor.
”Titta,” sa han,” jag var slav.”
Nava och Kano kollade på varandra, och Kano lade tillbaka pilen i kogret. ”Följ med oss tillbaka till vårt läger. Förstår du?” frågade Kano, och pekade i riktning mot lägret. Ahvos nickade, och vände sig mot lägret. Då såg Kano att Ahvos byxor var upprivna från vegerans klor, och från hans blottade ben droppade det blod. ”Vänta”, sa han, och Ahvos stannade. Kano tog tag i Ahvos ena arm och slet av tröjärmen, och Ahvos gav ifrån sig ett litet tjut. Han gjorde samma sak med den andra ärmen, men den här gången var Ahvos tyst. Kano rev upp tröjärmarna till långa remsor som han knöt fast runt Ahvos ben för att stoppa blödningen. ”Sådär,” sa han, ”nu kan vi gå.”
Tillbaka vid lägret, där elden nu hade slocknat helt, satte sig gruppen ner runt askhögen. Kano gick till busken där han plockat några bär tidigare och hämtade några fler, som han gav till Ahvos.
”Mycket tack”, sa Ahvos, ”mycket tack.” Han såg mycket lugnare ut nu.
”Varför jagade det där djuret dig?” frågade Nava. ”De brukar aldrig attackera människor.”
”Jag var trött. Mycket trött. Jag ville sova. Jag gick in i grotta för att sova, men sen jag vaknar och djuret är där,” förklarade Ahvos.
”Jag förstår,” sa Nava och hade nästan svårt att låta bli att le. ”Du är inte van vid skogen.” Hon tecknade på marken kring eldplatsen. ”Här kan vi sova utan att bli störda. Jag tror att det är bäst om vi försöker få lite sömn, så kan vi prata mer om det här imorgon.”
”Många tack,” sa Ahvos igen. Nava visade var han kunde lägga sig ner för att sova, och Ahvos lade sig ner på sidan. Nava och Kano gick bort några meter. ”Vad ska vi göra med honom?” viskade Kano. ”Vi kan inte ta med honom dit vi ska.”
”Jag vet,” svarade Nava, ”men är det något som vi måste bestämma nu? Jag är trött, och jag antar att du måste vara trött också.”
Kano nickade till svar.
”Bra. Då bestämmer vi det imorgon. Sov gott, bror.”
”Du också, syster.”
De båda syskonen lade sig ner på de platser där de hade legat innan de hörde Ahvos skrik i natten, och snart så sov de båda. Solen hade stigit över horisonten när Kano vaknade. Medan han öppnade ögonen och vande sig vid morgonljuset så satte han sig upp och vände sig mot platsen där Ahvos låg och sov. Men Ahvos var inte där. Han vände sig snabbt mot Nava som fortfarande snarkade, och hoppade snabbt upp och fram till henne. ”Nava”, sa han och ryckte i henne. ”Nava! Ahvos är borta.”
Nava gnuggade sig i ögonen och försökte bearbeta det som hennes bror sa.
”Ahvos är borta,” upprepade han, ”och det är våra pilbågar och tygpåsen också!”
”Han kan inte ha hunnit långt med de såren han har på benet,” sa Kano medan de halvt gick, halvt sprang bort från lägerplatsen. ”Särskilt inte om han ska bära på pilbågarna och påsen.”
”Dessutom borde han inte vara så svår att hitta, han är inte van vid skogen,” fick han till svar. De följde ett spår av nedtrampat gräs, blommor och småbuskar som ledde bort från lägret, i riktning mot sluttningen där de hade mött Ahvos kvällen innan. Ahvos hade uppenbarligen och förståeligen väldigt bråttom, han verkade inte lägga någon energi på att försöka dölja vilken väg han färdats, eller så var han helt enkelt inte kapabel att göra det. För Nava och Kano, som var uppvuxna i skogen och hade bott här hela sina liv, innebar det inga svårigheter överhuvudtaget att följa hans spår. Hade de spårat någon som ville komma undan och dessutom visste hur man ska försvåra för förföljare så hade de båda syskonens jakt tagit avsevärt längre tid, men som det var nu behövde de aldrig stanna för att ta reda på vilket håll de skulle. Jakten fortsatte nerför sluttningen och vidare österut, mot solen som fortsatte att sakta stiga. Skuggorna blev allt kortare och kortare, men Ahvos var fortfarande inte inom synhåll. De hade följt Ahvos spår i över en timme nu, och med tanke på hans benskador och att hans spår var så tydligt så måste han ha börjat långt innan det blev ljust. Men han var inte långt borta nu. Kano hade precis tagit sig över ett krön när en pil ven förbi alldeles till vänster om honom. Han störtade genast ner bakom ett träd för att ta skydd mot fler pilar, och han la samtidigt handen kring skaftet på den kniv han bar i sitt bälte. Han kikade fram runt trädstammen men kunde inte skymta någonting. Han tittade åt det håll där hans syster alldeles nyss hade befunnit sig, men hon var spårlöst försvunnen. Ännu en gång stack han fram huvudet utanför trädstammen, men kunde inte heller denna gång se någonting, så han sprang fram mot närmaste stora träd i riktning mot pilens ursprung. Ingenting hände, så än en gång skyndade han vidare mot ett nytt träd. Den tredje gången ven en pil förbi honom, närmare den här gången, och han satte sig ner bakom trädet som skyddade honom för att hämta andan, hans hjärta bultade så snabbt som det bara kunde. Med ett stadigt grepp om knivskaftet drog han kniven, och gjorde sig redo för att dyka ner bakom nästa träd. Han reste sig, tog ett djupt andetag och började springa, men så fort han kom ut från trädets skydd så stod Ahvos där, med spänd pilbåge riktad rakt mot Kano.
”Släpp kniven”, sa Ahvos med sin starka brytning. ”Släpp kniven och stå stilla.”
Kano hade inget val och släppte genast kniven. ”Vad vill du?” frågade han. ”Varför t…”, men mer än så hann han inte säga innan Ahvos avbröt honom.
”Kvinna!” ropade han högt, ”Jag vet att du är här! Kom fram fort, annars jag skjuter din man!”
”Hon är inte här,” sa Kano, ”hon vände mot vår by för att hämta hjälp.”
”Tyst! Hur dum tror du att jag är?” Kano skymtade någonting som rörde sig bakom Ahvos. ”Det finns inga byar i närheten,” fortsatte Ahvos. Han höjde rösten ännu en gång, medan Kano fortfarande såg rörelser bakom honom. ”Kvinna! Jag räknar från fem, sen är mannen död. Fem… fyra… tre…”
Längre än så hann Ahvos inte räkna. Nava rörde sig blixtsnabbt och ljudlöst mot honom bakifrån och slängde sig upp på hans rygg, samtidigt som hon tog sin kniv och pressade upp den mot hans hals. Ahvos tappade pilbågen och föll till marken med ett skrik med Nava ovanpå sig, samtidigt som Kano slängde sig åt sidan för att undvika pilen från Ahvos båge ifall han hade fått iväg ett skott. Ahvos försökte förgäves slänga undan Nava, men hon var starkare än honom och hans krafter var inte så stora som vanligt på grund av hans skador. Hon pressade kniven mot hans hals och han lyfte den uppåt. Han stirrade med uppspända ögon fyllda av rädsla rakt på Kano, som nu hade rest sig upp och höll sin kniv i handen.
”Var är påsen med statyerna?” frågade Kano mellan tunga andetag. Hans hjärta bultade fortfarande med en rasande hastighet i hans bröst. ”Var är vår påse?”
Ahvos insåg att han inte hade något annat val än att berätta sanningen. ”Femtio meter bakom mig,” fick han fram mellan sammanbitna tänder, rädd för att öppna munnen mer än nödvändigt och därmed få kniven hårdare pressad mot halsen. Nava nickade åt Kano, som genast gick bort för att bekräfta det som Ahvos hade sagt. Han kom alldeles strax tillbaka med påsen, den andra pilbågen och kogret.
”Res dig upp,” sa Nava, samtidigt som hon tog undan kniven från Ahvos strupe och själv ställde sig upp. Kano lade en pil mot strängen och spände bågen mot Ahvos. Ahvos reste sig långsamt och mödosamt, och vände sig sakta om.
”Varför tog du våra statyer? Vad ska du, en förrymd slav, använda våra statyer till?”, frågade Nava. Ahvos, fortfarande med uppspända ögon och ett skräckslaget ansiktsuttryck, verkade vara motvillig att svara tills Kano spände bågen lite mer. ”Jag skulle ta dem till min herre,” sa han med darr på rösten.
”Din herre? Men du har ju flytt från din herre.” Nava blev fundersam. Ahvos sänkte blicken. ”Om jag ger honom statyer, så kan min herre kanske förlåta mig. Jag kan inte leva här.”
”Förlåta dig för vad?”
Ahvos fortsatte att titta ner i marken med en skamsen min, men han svarade inte på frågan. Nava struntade i det, utan fortsatte utfrågningen.
”Varför vill din herre ha våra statyer? Vad skulle han kunna ha för nytta av dem? Vi ärar gudarna med statyer gjorda av de största tänderna från tanhor, det största och mäktigaste djuret i skogen, men ni tror inte på våra gudar. Statyerna har inget värde för er.”
Ahvos höjde blicken mot de båda syskonen, och hans ansiktsuttryck var möjligen lite mer avslappnat än vad det var innan, men det visade fortfarande att han var livrädd. ”Min herre ska inte använda dem själv. Han vill ha statyer för att sälja på andra sidan bergen, i vårt hemland.”
”Och varför vill någon i ert hemland köpa statyer?”
”Det vet jag inte, men jag vet att de kostar mycket.”
Nava tittade snabbt på Kano och sedan tillbaka på Ahvos. ”Och var är din herre nu?”
Han verkade återigen motvillig att svara, men denna gång krävdes inga extra påtryckningar från den spända pilbågen. ”Han har läger vid bergens fot, där skogen slutar. Han väntar på fler människor som ska hämta statyer.”
Nava funderade några ögonblick innan hon fortsatte. ”Ahvos, jag vill att du går västerut, bort från bergen. Börja gå nu och gå inte tillbaka. Gå och stanna inte förrän solen har gått ner ikväll, och vänd aldrig om mot bergen igen.”
Alla muskler i Ahvos kropp, som fram tills nu varit på helspänn, slappnade plötsligt av och han föll ner på knä. ”Mycket tack, mycket tack, myck…”
”Gå. Nu. Innan jag ångrar mig”. Nava lyckades nästan att se lika skräckinjagande ut som Kano, trots hans ärr och hans spända pilbåge. Ahvos skyndade sig upp på fötter igen, vände västerut och gick haltandes därifrån. Kano gick fram till Nava, som tog pilbågen och pilen han höll i handen. ”Ska vi verkligen låta honom gå efter han stal tanhor-statyerna? En sådan som han förtjänar att dö.”
”Du har rätt, men det är inte vi som ska döda honom. Han förolämpade gudarna när han stal statyerna, och gudarna och skogen är ett. Skogen ska få sin hämnd.” Nava höjde pilbågen, spände den och siktade mot Ahvos som nu hade hunnit trettio meter bort. Hon släppte strängen och pilen flög snabbt genom luften, rakt in i Ahvos vänstra lår. Ahvos gav ifrån sig ett vrål av smärta och föll till marken, men försökte sedan fly från de båda syskonen så snabbt han kunde. ”Vi dödade honom inte, men skogen kommer att göra det.” Navas ansikte visade lika få känslor som Kanos. ”Hur långt är det till bergen härifrån?” frågade hon Kano.
”Knappt tre dagars vandring, om vi fortfarande kan lita på honom. Det är han som har berättat det för mig.”
”Då är det bäst att vi ger oss av nu, för jag vill inte att Ahvos herre ska hinna försvinna innan vi kommer dit och kan stjäla tillbaka alla tanhor-statyer som han har stulit från vårt folk.”
Kano nickade, och de båda vände österut, bort från Ahvos och hans plågoskrik som fortfarande skar igenom skogen. Mörkret hade återigen lagt sig över skogen, fåglarnas kvittrande började dö ut och tystnaden sänkte sig. Månen lyste på himlen och spred ett grått ljus ner mellan träden, och nere på marken syntes en liten lägereld brinna.
”Jag fattar inte hur Ahvos kunde välja slaveri framför frihet,” sa Nava. Hon hade inte kunnat släppa den tanken ända sedan de lämnat Ahvos på förmiddagen. ”Jag skulle hellre vara fri i hans land än att vara slav här.”
Kano, som satt och spelade en munter melodi på sin flöjt, slutade spela och sänkte instrumentet.
”Han valde livet istället för döden. Han gick och lade sig i en grotta för att sova, och många sådana misstag överlever man inte här. Hade inte vi varit här ute så hade han kanske varit död vid det här laget.”
”Det kanske han är nu trots att han mötte oss,” flinade Nava. Hon tänkte tillbaka på när Ahvos hade lämnat dem i tron att han var helt förlåten, bara för att till slut få en pil rakt genom benet. Nava kände ingen ånger över sitt beslut att skjuta honom, det var ett straff som han förtjänade efter sitt svek.
”Kanske,” svarade Kano lugnt. ”Det är inte upp till oss längre. Om han överlever så gör han det, om han dör så är det rätt. Skogen kommer att göra sitt val.”
”Litar du verkligen så mycket på skogen?”
”Ja,” svarade han som att det var en självklarhet. ”Gör inte du det?”
”Jag är inte alltid lika säker som jag en gång var,” svarade hon och vände ansiktet västerut, åt det håll där Ahvos någonstans långt borta befann sig, levande eller död. ”Ibland tror jag att skogen behöver en hjälpande hand för att dess vilja ska ske.”
Kano väntade en kort stund innan han svarade. ”Du har förändrats, syster. För en månad sen hade du aldrig sagt så.”
”Och kan du säga att du inte har förändrats av allt det här? Vad är det för skillnad om en björn, en vegera eller jag är den som dödar Ahvos? Vi är alla från skogen, och skogen kan handla genom oss likväl som genom djuren. Skulle inte du också ifrågasätta skogen efter det som har hänt mig? Det som har hänt oss!”. Hon hade ibland svårt att hålla in sina känslor, och det här var ett sådant tillfälle. Kano svarade med det lugn som han alltid hade. ”Vi har båda förändrats. Men jag vet vad jag tror på, och jag tänker inte låta någon människas handlingar förändra vad jag vet om något som är större än människor.” Han satt tyst några sekunder, sedan fortsatte han. ”Vi är inte som djuren, Nava. Det vet du likväl som jag.”
Nava tittade på honom, men vände sedan blicken ner mot marken. När han märkte att hon inte ville fortsätta diskussionen så tog han upp flöjten och fortsatte spela där han slutade. När melodin var färdigspelad tog han nya tag och började spela melodin till en ny sång, och Nava stämde in och sjöng till den. I ljuset från lägerelden och med månen rakt ovanför dem fortsatte de spela och sjunga, vidare in i natten. Efter ytterligare en dags vandring blev skogen glesare. Nava och Kano hade nu vandrat nästan två hela dagar sedan de lämnade Ahvos på morgonen dagen tidigare. Även om bergen för det mesta doldes av de höga, breda träden så kunde de då och då skymta dem, särskilt när de befann sig på väg ner i en dal och de flesta träden befann sig på en lägre nivå.
”Solen kommer snart att gå ner. Vi borde börja leta efter ett bra ställe att slå läger på,” sa Kano.
”Vi får hålla utkik,” svarade Nava och nickade. ”Hur långt tror du att det är kvar till bergen?”
”Vi har hållit ett bra tempo, så jag tror att vi kommer dit imorgon eftermiddag eller imorgon kväll. Det märks att vi är nära. Det finns inga spår av byar i närheten och det är ont om stigar också. Jag har dessutom sett några växter idag som jag inte sett tidigare.”
”Bra,” sa Nava och log. ”Vi är långt hemifrån, men ändå så känns det som att det här är vårt hem nu, eller hur? Den ödsliga skogen.”
Kano svarade med en nick, men han delade inte hennes leende.
”Kom igen, ge mig ett leende. Eller vad som helst som tyder på att du kan visa lite glädje, du också.”
Kano försökte dra mungiporna uppåt i ett leende, men det ärr som korsade över hans vänstra öga gjorde att han såg mer farlig än glad ut.
”Se, det var väl inte så svårt,” sa Nava nöjt. ”Det tjänar ingenting till att låta tankarna dröja kvar i det förflutna, vi måste leva i nuet och göra det bästa vi kan av vår situation. Och just nu innebär det att fortsätta mot Ahvos tidigare slavägare, ta tillbaka tanhor-statyerna som han har tagit från vårt folk och lämna dem till närmaste tempel. Det måste du väl ändå hålla med om?”
”Det är en hedervärd uppgift,” sa Kano och sneglade på den lilla påsen med tanhor-statyer som de redan hade.
”Precis, det är en hedervärd uppgift,” sa Nava och tänkte att det var precis det svar som hon kunde förvänta sig från sin bror. Hur deras liv än såg ut hade Kano alltid hållit hedern som något av det viktigaste som fanns. Nava tyckte så klart också att hedern var viktig, det tyckte ju alla, men hon tyckte att Kano ibland hade en väldigt svart-vit syn på världen i allmänhet och heder i synnerhet.
”Och det måste väl finnas lite glädje i att göra hedervärda uppgifter, visst?”
Den här gången lyckades Kano le utan att se farlig ut. ”Det gör väl det,” svarade han, och Nava log tillbaka och kände sig glad över att hennes bror inte hade glömt hur man ler. Dagen därpå förflöt vandringen utan några incidenter. Solen rörde sig över himlen från öster till väster, medan Nava och Kano rörde sig i motsatt riktning, österut mot bergen. Ingen av syskonen hade varit så här långt österut, så nära bergen tidigare, det hade inte de flesta som bodde i skogen. Ingen annan människa hade synts till sedan de lämnat Ahvos två dagar tidigare, men det var de förberedda på, de visste att nästan ingen bodde så här nära bergen. Det hade hunnit bli eftermiddag på deras tredje vandringsdag när de kunde skymta skogens gräns. Kano stannade plötsligt till, och Nava var inte sen på att göra likadant.
”Ser du skogsgränsen,” frågade Kano samtidigt som han pekade framåt, ”träden slutar växa som på en linje.”
Nava nickade med stora ögon och ett ansiktsuttryck av förundran. ”Så plötsligt. Det är som om någon har gått med en yxa och huggit ner alla träd precis där. Hur skulle skogskanten annars kunnat bli så skarp?”
Kano lyckades slita blicken från skogskanten och vände sig mot henne. ”Jag har svårt att tro att någon skulle ha huggit ner alla träd mellan skogskanten och bergen. Se hur långt borta bergen är, tänk på hur lång tid det skulle ta. Det måste vara minst en halvtimmes vandring från skogskanten till bergskanten.”
”Du har rätt.” Hon blickade bort mot bergen. På samma abrupta sätt som skogen slutade växa verkade bergen börja resa sig. Efter skogen så låg det en lång platt stäpp, helt utan träd och växter förutom gräs, som fortsatte ända fram till bergen. Nava hade alltid tänkt att bergen började som kullar, som sedan långsamt skulle resa sig mot himlen för att till slut bli de steniga toppar som de tidvis hade kunnat skymta de senaste dagarna. Istället så reste sig bergen brant upp där grässtäppen slutade, utan någon övergång via kullar, och där bergen reste sig övergick terrängen snabbt från att vara platt och gräsig till att bli stenig.
”Om Ahvos herre är någonstans på slätten eller vid bergens fot just nu så kommer han se oss på lång väg när vi närmar oss,” sa Kano. ”Det är nog bäst om vi kan gå fram till kanten, spana över slätten och se om vi kan hitta dem.”
Nava nickade, och de började röra sig framåt mot skogens kant, den här gången med en försiktig, ljudlös gång, som om de var rädda för att Ahvos herre var inom hörhåll. De tillryggalade de cirka hundra meter som var kvar och lade sig ner på marken bredvid ett stort träd, precis vid skogens kant. Även om träden växte glesare här än vad de gjorde längre västerut i deras hemtrakter så var det inte någon skillnad på storleken, till och med träden som växte precis vid grässtäppen reste sig högt upp mot himlen.
”Ser du någonting?” viskade Nava efter en liten stund, som om hon fortfarande var rädd att Ahvos herre skulle höra henne.
”Nej, om man ska lita på våra ögon verkar det som att vi fortfarande är ganska så ensamma här. Men om du tittar däråt,” fortsatte han, ”så ser du att bergen sticker ut en liten bit på stäppen, och där bakom skulle de kunna ha slagit läger. Berget ger i sådana fall lä, och dessutom skydd mot andra som letar efter dem. Sådana som oss.”
”Du tänker alltid på allting,” sa Nava med ett leende, samtidigt som hon lade sin ena hand på Kanos axel. ”Ibland undrar jag hur det hade gått för mig om inte du var med mig. Som tur är så är jag inte ensam.”
”Det är klart att jag inte skulle låta dig fara iväg ensam,” sa Kano som om det vore helt otänkbart.
”Hade det inte varit hedervärt att låta mig fara iväg själv?” undrade Nava lite retsamt.
”Det är ju inte som om jag hade kunnat stanna,” svarade Kano. ”Varför skulle vi ha rest åt olika håll, när vi kan vara tillsammans?”
”Det är ju mitt fel att vi är här” svarade Nava.
”Det är inte ditt fel, och det är inte heller mitt fel. Du vet lika väl som jag vem som är att skylla för allt som har hänt.” Han var tyst en liten stund. ”Dessutom handlar det inte om heder. Det vet du.”
”Jo. Jag vet väl det,” suckade Nava. ”Fast ändå inte. I alla fall ibland. Det känns svårt ibland.”
”Jag vet, Nava. Men det är verkligen inte ditt fel. Jag har aldrig tänkt att det var ditt fel, och du ska inte behöva tänka så mer.”
De satt tysta en stund och höll om varandra, ensamma vid skogens kant, vid slutet av skogen som de hade växt upp i och aldrig tidigare lämnat. Efter en stund tog Kano till orda igen. ”Vi går över stäppen på natten. När mörkret har lagt sig kommer de inte att se oss.”
”Nu glömmer du månen, Kano. För en gångs skull tänkte du faktiskt inte på allt.” Nava log mot honom. Kano hade inte glömt bort månen, men det brydde han sig inte om att säga till Nava. Det kändes onödigt att ta bort någonting från henne som fick henne att le. ”Det är ändå vår bästa chans. Vi får hoppas på att det är moln på himlen i natt, men även om det inte är det så tror jag inte att de kommer se oss. Om de tänder en eld i natt så kommer vi att kunna se dem på långt håll. De kommer att få det ljust vid sitt läger, men eldens sken kommer att få allt utanför lägret att verka desto mörkare. Oroa dig inte Nava, vi ska nog komma fram.”
De reste på sig och vände tillbaka in i skogen, bort från skogskanten för att hitta mat och en lägerplats till dess att mörkret hade lagt sig. Ett silvrigt månsken lös över grässtäppen och vittnade om att Kanos önskan om en molnfri himmel inte hade slagit in. Kano och Nava hade väntat in mörkret och nu var det dags för dem att fortsätta jakten på Ahvos herre, fortsätta jakten på tanhor-statyerna. Solens sista strålar hade lämnat dem för en halvtimme sen och det var så mörkt som det kan bli när månen fortfarande lyser.
”Inget ljus från deras läger än så länge,” sa Kano när de lämnade skogskanten och fortsatte österut över stäppen, vandrandes i riktning mot bergen.
”Bergskedjan är lång,” svarade Nava, ”så det är ju inte säkert att vi kommer att se dem i natt. Har vi otur så kan de ju dessutom ha gett sig av österut över bergen.” Plötsligt kom Nava att tänka på någonting, någonting som hon blev så förvånad och arg över att hon inte tänkt på de senaste dagarna att hon slog sig själv i pannan av ilska. Hennes röst skiftade mellan ilska och förtvivlan när hon fortsatte. ”Tänk om Ahvos herre är flera dagars vandring härifrån? Vi frågade aldrig Ahvos var någonstans österut hans herre var, de skulle kunna vara mer än en veckas vandring norrut eller söderut.”
Kano var lugn som alltid och gjorde knappt en min överhuvudtaget. ”Det är sant att vi aldrig frågade Ahvos var någonstans vid bergen som hans herre har sitt läger. Men vad skulle du gjort om du var Ahvos, om du var en slav som precis har rymt från din herre? Jag skulle fly så långt bort från min herre som möjligt, och eftersom Ahvos herre kommer österifrån hade jag sprungit västerut. Vi har ju fortsatt rakt österut sen vi lämnade Ahvos, och han själv fortsatte rakt västerut, så jag skulle säga att det är en bra, nej, till och med en väldigt bra gissning att Ahvos flydde rakt västerut från sin herres läger.”
Nava kände lugnet komma tillbaka när hennes bror pratade, men hon kunde inte helt göra sig kvitt tanken att de kanske var dagar ifrån deras mål. Hon tyckte att det på ett sätt kändes som att leta efter en mask i en hög av löv, men någon hade pekat på den del av högen där masken gömde sig och därför var det ändå inte en omöjlig uppgift.
”Ser du den del av berget som sticker ut där framme?” frågade Kano en stund senare, och pekade samtidigt på en klippa som svängde av norrut. Den låg nästan rakt framför dem. Nava nickade, de hade kommit tillräckligt nära bergen nu för att kunna urskönja sådana detaljer.
”Titta närmare,” fortsatte han. Nava fortsatte titta, men såg till en början ingenting. Hon tänkte tillbaka på alla gånger hon och Kano hade jagat tillsammans, och mindes att han visserligen hade varit den bättre av dem på att spana efter små djur, men hon hade minsann inte varit så mycket sämre. Hon koncentrerade sig så mycket hon bara kunde, och efter några sekunder till så såg hon vad han redan hade upptäckt.
”Rök!” utbrast hon med ett leende. ”Vi har gått rakt mot deras läger hela tiden! Sällan har det varit mer lämpligt med en sådan tur!”
”Gudarna har sett oss, och de vet om vårt uppdrag,” sa Kano, som också var glad över att de hade lyckats med att komma så nära lägret direkt, även om han inte visade det lika mycket som Nava. ”Vi har gått i skogen, och trots att vi har gått ensamma har vi inte varit ensamma, för skogen har visat oss vägen.”
Nava sneglade på Kano och visste att han menade allvar med det han sa, men hon var inte lika övertygad om orsaken till att de hade hittat rätt. Hon betvivlade inte att gudarna såg ner på dem från fåglarnas ögon uppe i himlen, eller från ögonen hos markens alla djur. Däremot så var hennes erfarenhet att gudarna inte alltid var lika aktiva med att påverka människors liv, i alla fall inte hennes.
”Vi får försöka ta oss uppåt lite grann när vi närmar oss lägret, då borde vi kunna få en bra överblick av hur det ser ut,” sa hon, och brydde sig inte om att kommentera Kanos religiösa förklaring. De båda syskonen fortsatte sin vandring mot bergen, närmare och närmare Ahvos herres läger. En eld brann i mitten av det lilla lägret och spred långa skuggor bakom tälten. Kano och Nava hade lyckats klättra en liten bit upp på den del av berget som hade dolt lägret för dem när de befann sig vid skogskanten, och de satt nu och spanade ner mot tälten och sökte efter människor. Lägret, som bestod av åtta runda tält som stod i en ring, kunde inte ligga mer än hundra meter längre fram, men de hade inte lyckats ta sig så högt upp på berget så tälten dolde fortfarande vissa delar av lägret. Berget var brant och varken Kano eller Nava var vana bergsklättrare; att klättra i träd var de vana vid men att ta sig uppför berget kändes både obekant och osäkert för dem.
”Hur många tror du det kan finnas där framme?” viskade Nava.
”Svårt att säga, det beror på hur många som bor i varje tält,” viskade Kano tillbaka. ”Men det som spelar någon roll är hur många som är vakna nu. Och var de gömmer statyerna.”
”Det sitter en vaken man vid elden i mitten av lägret. Han är säkert någon sorts vakt, han har i alla fall ett svärd i handen. Förutom honom kan jag inte se någon som är utanför tälten.”
”Han är inte den enda jag ser. Titta på andra sidan av lägret,” viskade Kano och pekade. ”Det ser ut som att det ligger flera kroppar på marken där, fastkedjade i en påle.”
Hon tittade där han pekade och såg människorna, och erkände återigen för sig själv att han var den bättre av de två när det gällde spaning. ”De ser inte ut att vara vakna,” kommenterade hon, ”och de kan knappast vara vakter om de är fastkedjade.”
”Antagligen inte. Syster, jag tror att vi har hittat Ahvos arbetsbröder, och de är precis vad vi behöver.”
Nava log och kunde nästan ana ett leende på Kanos läppar i månljuset. Hon förstod hur planen som växte fram i hans huvud såg ut. ”Hur ska vi göra med vakten då?”
”Vi har två val; antingen så dödar vi honom snabbt och ljudlöst så att han inte kan väcka någon annan i lägret, eller så struntar vi helt enkelt i honom och låter honom vara.”
”Jag kan redan ana vilket av alternativen du föredrar,” svarade Nava, och hennes tonfall talade om att de inte skulle vara överens.
”Du anar antagligen rätt. Jag tycker att vi låter honom vara. Vi vet inte någonting om den mannen, vad som gör att han sitter vakt i det här lägret. Att ta hans liv vore inte hedervärt, inte rätt. Dessutom sitter han med ryggen mot slavarna, så om han inte vänder sig kommer han inte att se oss om vi går dit.”
”Okej,” viskade hon tillbaka. Det var precis som Nava hade trott. Hon höll inte med sin bror helt, bara att vara här och vakta de som hade stulit tanhor-statyerna var tillräckligt för att hon skulle tycka att han förtjänade döden. Kano om någon borde ju hålla med henne, han som alltid prioriterade ”det mest hedervärda”. Men hon tänkte inte ställa till med något bråk här och nu, Kano brukade göra bra planer och nu behövde de verkligen en bra plan.
”Så här tycker jag att vi ska göra,” viskade Kano. ”Först så lämnar vi alla saker som vi inte behöver här i närheten. Sen så rör vi oss runt lägret till slavarna, väcker en av dem och frågar honom var tanhor-statyerna finns. När vi väl vet det så smyger vi oss dit, tar alla statyerna, tar oss tillbaka hit för att hämta våra saker, och slutligen skyndar vi oss tillbaka mot skogen.”
”Låter bra,” viskade Nava tillbaka. ”Du tar ledningen, så följer jag efter dig.”
De rörde sig ljudlöst nerför berget och började röra sig i en stor cirkel runt lägret, till andra sidan där slavarna låg fastkedjade. Båda gick med dragen kniv, redo att slåss om någon eller något plötsligt skulle dyka upp. När de kommit en bit på vägen stannade Kano och pekade bakom ett av tälten, mot en plats som varit skymd när de hade spanat över lägret.
”Åsnor,” viskade han. ”Det är så som de har lyckats få med sig alla tälten, och antagligen har de själva ridit på dem också.”
Nava nickade. ”Bara vi håller oss undan från dem så borde de strunta i oss. Fortsätt,” svarade hon, och Kano fortsatte framåt med Nava precis bakom sig. När de närmade sig människorna som var fastkedjade i pålen blev Kano ännu mer säker på att de var slavar, de bar alla samma svarta klädsel som Ahvos hade haft när de mötte honom i skogen. Kano räknade till sex stycken svartklädda kroppar. Han vinkade till Nava, som alltid varit den av dem som varit bäst på att brottas, och pekade mot den närmaste människan. Kedjorna som höll fast dem i pålen var några meter långa, och av någon anledning låg den här människan en bra bit ifrån de andra sovande slavarna. Nava smög fram mot den närmaste slaven, som låg vänd med ryggen mot dem och sov, och slängde sig ner över mannen, samtidigt som hon pressade vänsterhanden mot mannens mun och kniven i högerhanden mot mannens hals. Mannen vaknade till med ett ryck och försökte vrida och vända på sig, men Nava hade honom i ett fast grepp och han kunde inte komma någonstans. Efter några sekunder kände han kniven mot sin hals och slutade göra motstånd. Han stirrade upp mot Nava, och hon blev nästan så förvånad att hon tappade greppet om kniven; mannen som hon höll fast kom inte från andra sidan bergen, han var en man från skogen. Det fanns inga tvivel om saken, hans hy var för ljus och hans ansikte för smalt för att han skulle vara österifrån. Han hade samma sorts långa svarta hår som de båda syskonen hade. Nava tog bort handen från mannens mun men behöll kniven vid hans strupe, även om han var ifrån skogen så var hon för osäker på vad som skulle hända om hon tog bort den.
”Vi vet att det finns tanhor-statyer här i lägret,” viskade hon. ”Vi är här för att ta tillbaka dem. Vet du var de finns?”
Mannen såg fortfarande nervös ut men hans ansiktsuttryck lättade något när han hörde Navas plan. ”Jag vet var de finns, men jag säger ingenting om inte ni hjälper mig att fly,” viskade han med darr på rösten. Nava log med självsäkerhet. ”Du är inte direkt i någon förhandlingsposition,” svarade hon och pekade på kniven som fortfarande var tryckt mot mannens strupe.
”Du kan inte skrämma mig med döden,” viskade mannen. ”Om ni inte dödar mig är jag fast här, och jag vet inte om det är ett så mycket bättre alternativ.”
Nava tittade mot Kano, som satt någon meter bort, och han nickade. Hon vände tillbaka mot mannen som satt fast under henne. ”Vi kan hjälpa dig att fly efter att vi har hittat statyerna. Men vi har ont om tid. Vi vill vara tillbaka i skogen innan det börjar bli ljust, och natten är kort nu på sommaren.” Hon tog bort kniven från mannens strupe, det kändes som att den inte behövdes längre.
”Statyerna är i det där tältet,” viskade mannen och pekade på tältet som var näst närmast dem.
”Nycklarna till mina bojor finns också därinne någonstans. Glöm inte nycklarna!” viskade han något högre, och Nava hoppades att ingen av de närmaste slavarna hade hört honom. Hon reste sig tyst och sakta, och Kano gjorde sig redo att följa efter henne mot det utpekade tältet. De skulle precis lämna mannen när hon vände sig mot honom.
”Är alla andra slavar österifrån?” viskade hon. Mannen nickade, och Nava och Kano lämnade honom och fortsatte mot tältet. Vakten som satt vid elden hade fortfarande ryggen mot dem, och han hade också ryggen mot tältet där statyerna och nycklarna fanns. Tur, tänkte Nava, men också en väldigt dum placering av en vakt, fast hon tänkte inte klaga för det passade henne och Kano perfekt. Tältet var drygt tio meter från vakten och elden, och så tyst de bara kunde smög Nava och Kano fram till tältet, vek undan skynket åt sidan och steg in. Tältet var några meter rakt över och tillräckligt högt för att de skulle kunna stå raklånga. En man, klädd i rött med mönster av guld, låg och sov längst in. Längs med tältets väggar stod flera påsar, och på en låda i närheten av den sovande mannen låg en stor nyckel. De började genast leta igenom de påsar som fanns i tältet. När nästan alla påsarna var genomsökta hittade Kano till slut det som de letade efter; en påse med tanhor-statyer. Kano lyfte upp en av de större statyerna och beundrade den, det var en björn som var ungefär lika lång som hans hand. Han tänkte på fasan som någon måste ha känt när han mötte ett djur med så stora tänder, men också på glädjen som samma person sedan fick uppleva när han lyckats överleva och kunnat komma hem med det dyrbara materialet till statyn. Medan han beundrade statyn hade Nava letat igenom de kvarvarande påsarna, men inga av dem innehåll några tanhor-statyer. Hon vände sig mot Kano som pekade på nycklarna, och han nickade åt henne för att visa att hon skulle ta dem. Han satt på huk och såg på när hon smög sig fram mot nycklarna, tyst för att inte väcka den sovande mannen. Hon närmade sig nycklarna, men till Kanos förvåning smög hon förbi dem, samtidigt som hon drog sin kniv. Kano kunde inte göra något annat än att se på av risk för att varna vakten, och han satt med öppen mun när Nava närmade sig den sovande mannen. På samma sätt som hon hade gjort med slaven tidigare så pressade hon vänsterhanden mot mannens mun, men kniven drog hon den här gången med all sin kraft rakt genom mannens strupe. Blodet sprutade ut och färgade både marken och Nava röd, men mannen han knappt vakna förrän hans kropp slappnade av och blev helt livlös. Nava vände sig om, tog nycklarna och gick mot tältöppningen.
”Han var inte oskyldig,” viskade hon när hon passerade honom, nästan så tyst att han inte hörde hennes ord. Hennes ögon lös av hat, inte mot Kano men mot männen österifrån. Kano visste att det inte var tillfälle att diskutera det som Nava precis hade gjort, och han följde henne ut ur tältet. Vakten, som satt och drack någonting, verkade inte ha märkt att någon just hade blivit mördad i hans läger, och att han därmed hade misslyckats med sitt uppdrag. Nava och Kano smög sig tillbaka mot slavarna, och Nava gick fram med nycklarna och låste upp bojorna, precis som hon hade sagt.
”Följ oss,” viskade hon, och de tre började röra sig tillbaka mot Kanos och Navas saker, så tyst som möjligt för att undvika att bli upptäckta. Inom fem minuter var de tillbaka vid deras saker. Solen hade inte börjat skina över världen igen, men Nava visste att det inte skulle dröja länge till, och hon ville vara så långt härifrån som möjligt när det hände.
”Fler statyer?” frågade den nyss friade slaven och nickade mot påsen som de hade lämnat här. Ingen hade sagt någonting sedan de lämnat lägret.
”Ja,” svarade Kano som gick längst fram, och han vände sig om. ”Vi ska ta dem tillbaka till närmaste tempel.”
Mannen som de hade friat såg nu för första gången Kanos ansikte, och i månljuset skådade han Kanos ärr som löpte tvärs över hans vänstra öga. Hans leende suddades ut och hans min byttes först till fasa, sedan något som mer liknade avsky. Han tog ett steg tillbaka.
”Jag vet vem du är,” sa han långsamt, och det blev genast en spänd stämning i luften.
”Vad spelar det för roll vem han är, eller vad han har gjort?” fräste Nava och tog ett steg framåt.
”Vi räddade precis dig från slaveri, vad skulle något annat möjligen kunna spela för roll?”
Mannen tog ytterligare ett steg bakåt innan svarade. ”Vissa saker spelar alltid roll.”
Kano började ta till orda, men han hann inte säga någonting innan Nava fortsatte. ”Vissa personer borde tänka mer innan de säger någonting som de kan ångra!” svarade hon argt, och såg väldigt farlig ut med allt torkat blod som hon fortfarande hade på kläderna, händerna och armarna. Hon lade ena handen hotfullt på kniven som satt fast i hennes bälte. Mannen backade ytterligare ett steg, men sa ingenting. I stället så spottade han på marken framför sig innan han vände om och började springa mot skogen. Nava och Kano stod kvar och gjorde inga ansträngningar till att följa efter honom. De samlade ihop sina saker, drack lite vatten och började sedan halvt gå, halvt springa mot skogskanten. Kano och Nava kände sig hemma igen, bergen var flera dagar bakom dem och skogen var sig lik. Två dagar hade de vandrat sedan de kom till skogskanten, och båda två var glada över att deras uppdrag närmade sig slutet. Solen stod mitt på himlen när de båda syskonen slog läger för att äta och vila sig. De hade inte vågat stanna några långa stunder sedan de lämnat lägret vid bergen av rädsla för att när som helst hinnas ikapp av någon eller några som ville ha deras tanhor-statyer, särskilt nu när de hade så många. Kano, som bäst visste hur skogen såg ut i de här trakterna, hade lett dem i nordvästlig riktning för att de skulle gå en så rak väg som möjligt mot templet.
”En sak jag har tänkt på ibland,” sa Nava när de satt och åt, ”är att det är konstigt att alla tempel är byggda av sten, men alla hyddor och hus jag har sett i skogen är byggda av trä. Tycker inte du också att det är lite konstigt?”
”Kanske. Men det finns mer träd än sten här, och det är mycket lättare att bygga hyddor av trä än sten, så det kanske inte är så konstigt egentligen. Och om någonting ska byggas av sten så är det väl våra tempel? Då står de stadigt på marken och kommer vara kvar för all framtid.”
Hon tyckte att det han sa förklarade ganska bra varför templen var byggda av sten, men inte varför de inte kunde bo i stenhus. ”Borde det inte finnas tillräckligt med sten för att bygga några hus i alla fall? De äldste skulle ju kunna bo i dem.”
”De kanske de gör någonstans.” Han svarade som vanligt med lugn röst. ”Vem vet om det finns stenhus i några byar? Vi har inte varit i så många, så jag skulle inte bli förvånad om det någonstans finns äldste som bor i stenhus.”
Det tyckte Nava lät som en bra förklaring, och hon nöjde sig med det svaret. Hon sneglade på de båda påsarna som de bar med sig, påsarna med tanhor-statyerna. ”Hur många tanhor-statyer tror du att det finns i templet just nu?”
”Det beror på hur stort det är. Med tanke på att det inte verkar bo någon mellan templet och bergen skulle jag tro att våra påsar nästan kommer att fördubbla deras samling, särskilt med tanke på att de statyer som vi har säkert till viss del kommer från det templet.”
Nästan så många statyer att de borde få någon sorts belöning, tänkte Nava, fast hon visste att det inte skulle ske. Återlämnandet av statyerna krävde ingen belöning här på jorden, deras belöning fanns hos gudarna, och hon visste att det inte skulle leda någonstans att försöka övertala hennes bror om någonting annat. För den delen skulle prästerna vid templet inte ge dem någon belöning heller, och om de försökte sticka därifrån när de väl kommit dit med två påsar med tanhor-statyer skulle de säkert bli stoppade. När de hade ätit upp fortsatte de vidare mot templet. Stämningen hade varit spänd sedan de lämnade bergen, och Nava hade inga tvivel om varför; det handlade om den sovande mannen klädd i rött och guld. De hade pratat om det under den första natten när de så fort de bara orkade flydde över grässtäppen och sedan genom skogen. För en gångs skull hade Kano inte behållit sitt lugn utan istället varit arg, och han försökte förstå varför Nava hade dödat en man som låg och sov i ett tält. Hon hade trott att Kano skulle förstå, tanhor-statyerna är heliga och att stjäla dem för att sedan sälja dem är avskyvärt. Kano hade sagt att vakten kunde vara oskyldig, men är man verkligen oskyldig om man vaktar sådana människor? Och mannen i rött och guld hade definitivt inte varit någon vakt, och han såg inte heller ut att ha varit medtvingad på resan över bergen på något sätt. Hon trodde att han var Ahvos herre, den man som ägde andra människor som slavar och som dessutom hade fångat in en man från skogen som slav. Hur skulle han kunna vara oskyldig? När hon hade sagt det hade Kano påpekat att de inte visste hur resten av människorna i lägret var klädda, kanske hade de allihop röda kläder med gulddetaljer. Kanske hade han rätt, men hon ångrade inte det hon hade gjort, även om hennes känslor och inte hennes tankar hade styrt henne. Ända sedan de hade lämnat sitt hem hade hennes humör och hennes känslor inte varit som de brukade, och hon hade ibland svårt att förstå hur Kano kunde vara så lugn hela tiden. Men även de allra lugnaste kunde ibland tappa kontrollen. Det var därför som de var här, långt hemifrån, och det var därför som Kano hade sitt ärr. Templet reste sig över alla andra hus som låg i den intilliggande byn. Nava stod bakom ett träd i närheten och stack fram huvudet för att kunna få en bild av hur byn såg ut. Kano väntade på henne en bit därifrån, men de hade båda beslutat att det var bäst att han väntade här. Om mannen som de hade mött i lägret vid bergen hade känt till Kanos ärr, trots att de aldrig hade sett honom förut, så fanns det risk för att någon här skulle känna igen honom också, och det var något som de ville slippa. Cirka trettio bostäder låg längs en cirkel kring templet, men större delen av husen låg framför templet. Bakom templet var det glesare mellan husen, och Nava insåg genast att det var där som hon skulle utföra sitt uppdrag; att lämna påsarna med tanhor-statyerna så att hon och hennes bror till slut kunde fortsätta sin egen väg. Hon vände tillbaka en bit in i skogen för att kunna förflytta sig till templets baksida utan att dra för mycket uppmärksamhet till sig. På väg till baksidan beundrade hon templets arkitektur. Det var likt det tempel som hon var van vid att se, det som hon hade besökt sedan hon var liten. Det templet var långt borta nu, men det här templet var också gjort av sten, med en lång trappa som ledde upp till toppen. Vid trappans topp fanns själva tempelrummet, det var där som tanhor-statyerna förvarades, i alla fall trodde Nava att det var så i de flesta templen. Hon visste att inuti själva byggnaden, innanför dess stenväggar med inristade bilder av skogens alla djur, fanns det ingenting förutom sten; det enda rummet var på templets topp. Hon hade kommit fram till kanten av skogen på templets baksida och satte sig ner på huk, hon försökte se ifall det fanns några människor i närheten. Hon hade sett flera kvinnor laga mat tillsammans utanför några av hyddorna vid templets framsida, men här var det tomt. Hon tittade ytterligare en gång snabbt åt höger och sedan åt vänster innan hon sprang fram mot templet. Helst ville hon överlämna påsarna till någon av prästerna, eller i alla fall någon som hjälpte prästerna när de behövde särskilda sysslor utförda, men hon var inte i position att vara kräsen. Det räckte med att någon, vem som helst, tog hand om påsarna för att hon skulle kunna känna sig säker att de hamnade i rätt händer. Hon kom fram till templets baksida och pressade sig mot dess vägg, samtidigt som hon började röra sig mot det ena hörnet. Väl framme vid hörnet så kikade hon snabbt runt det och såg ytterligare en grupp kvinnor som satt samlade och laga mat. Nava lade ner påsarna på marken och formade läpparna för att vissla, men visslingen blev alldeles för tyst och hon lyckades inte få kvinnornas uppmärksamhet. Än en gång försökte hon, och den här gången lät visslingen högt och klart. Några av kvinnorna vände på huvudet och såg henne ståendes vid hörnet av templet. När de efter ett ögonblick insåg att en kvinna som de inte kände igen befann sig i deras by hoppade de genast upp på fötterna och började gå i rask takt mot henne. Nava visste att hon hade gjort allt som krävdes. Hon vände sig genast om och började springa mot skogen, tillbaka mot Kano. De hade lyckats med sitt uppdrag, och hon vände bara på huvudet en gång under flykten från byn. Kvinnorna hade inte brytt sig om att följa efter henne längre än till byns kant, och hon såg när de förvånat höll upp några av tanhor-statyerna. Nava log. Hon hade fått den belöning som hon hade hoppats på. Hon sprang in i skogen med sitt långa, svarta hår flygande efter sig.
”Kano!” ropade Nava när hon såg sin bror igen. Kano reste sig upp från den nerfallna trädstam som han satt och väntade på. ”Gick allt bra?”
Hon nickade och log. ”Du skulle ha sett deras miner. De såg lika förvånade ut som om blixten hade slagit ner från en klarblå himmel.”
”Bra.” Han visste inte vad mer han skulle säga. ”Då är vi äntligen klara och kan fortsätta på vår väg.”
”Du menar fortsätta norrut?” undrade hans syster.
”Ja, precis som innan vi tog den första påsen med tanhor-statyerna.” Han hade inte njutit av deras strapatser den senaste veckan, men det kändes ändå bra nu i efterhand. Han hade varit så förvånad när de hade hittat den första påsen mitt ute i skogen jämte tre kroppar som hade blivit söndertrasade av någonting som inte kunde vara mänskligt. Kanske hade de dött av en tanhor? Det vore inte de första offren som föll för det stora djuret i så fall. När de sedan stötte på Ahvos som kunde leda dem vidare till ytterligare tanhor-statyer hade det på något konstigt sätt känts som om han och Nava var en del av någon större plan, styrd av någon högre makt. Det kanske hade varit ett sätt att få betala tillbaka lite till skogen för deras synder. För det som hade lett till att han fick sitt ärr. Nava lyfte upp sin pilbåge och tittade på Kano som verkade djupt försjunken i sina tankar. ”Vad väntar du på, lillebror? Vi kommer inte att komma norrut om du inte kommer tillbaka till verkligheten först!”
Hans slutade att stirra rakt ut i tomma luften och vände istället blicken mot Nava. ”Du vet att det kommer att dröja länge tills vi har hunnit tillräckligt långt bort? Tills dess att vi kommer till en plats där de inte har hört talas om oss.”
”Jag vet,” suckade Nava. ”Men vi har inte mycket att välja på, eller hur? Om du inte vill att vi ska bo ensamma i närheten av bergen, men det är inte en tanke som lockar mig.”
”Inte mig heller,” sa Kano och tog ett steg framåt. ”Så låt oss gå.”

VN:F [1.9.11_1134]
3.1/5 (12 röster)
Ödslig skog, 3.1 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.