Novell (namnlös)

De vita väggarna och de stora fönsterna ut mot gatan fick rummet att se ljust, hoppfullt ut. Jag hade inte varit här på en väldigt lång tid. Jag ställde mig vid fönstret och lutade mig mot fönsterkarmen. Jag försökte slappna av i axlarna men det kändes som om jag bar upp hela min värld och snart skulle jag inte orka hålla den uppe längre. Det kändes som om jag skulle tappa hela min värld i det vita plastgolvet och att den skulle spricka i tusentals bitar. Jag blickade ut genom det stora fönstret, det var en fin och varm sommardag utanför. Människor gick omkring i shorts och linnen och log sådär äckligt som glada människor ler ibland. På min sida om fönstret var det en kall novembereftermiddag där snön samlades i stora slaskpölar på golvet. Mörkt var det sedan länge och den här ständiga novemberslasken försvann aldrig riktigt från mitt medvetande. Inte ens när jag var med mina underbara vänner, jag hade inte berättat något om det för dem. Jag intalade mig att de aldrig skulle förstå, men så säger nog alla som är för svaga för att våga inse sanningen själva. De skulle visst förstå, jag kunde bara inte yttra orden.
En dag i den tid som jag själv brukar se som före var det en ständig sommar. Solen sken och blommorna blomstrade vid allt som stod runt omkring mig. I nutiden, efter, så har jag fastnat i den här mörka årstiden. Det verkade extra mörkt just där även fast rummet knappast kunde ha varit ljusare. Hur tänkte man är man målade ett sjukhusrum vitt? Ett rum där det bestämt låg någon som inte var långt ifrån döden. Inte fan hjälpte det någon att försöka upprätthålla någon slags positiv stämning när det bara fanns en enda mörk utväg.
Jag hade inte vågat titta på honom än. Jag hade inte sett honom sen den där sommardagen då innan blev efter. Jag kunde knappt komma ihåg vad som egentligen hänt, min hjärna hade väl stängt ute minnena. Mamma hade ringt mig och berättat att han inte hade långt kvar nu och att jag borde gå och besöka honom. Jag hade inte velat. Vad säger man till någon som snart ska dö? Vad gör man själv när ens värld håller på att rasa samman? Vad gör man om man skyller allt på sig själv? Jag drog ett djupt andetag och vände mig långsamt om, samlade allt mod jag kunde frambringa. Hans bruna hår hade blivit skört efter alla behandlingar och hans hy hade aldrig riktigt återfått sin forna lyster. Jag borde ha kommit tidigare, sett honom innan det här. Jag borde ha varit här och stöttat honom. Jag tittade på honom och öppnade munnen för att berätta för honom hur mycket jag älskade honom, hur jag alltid kommer att älska honom. Men inget kom ut. Jag klarade det inte, jag ville inte säga farväl. Så jag drog ett djupt andetag och gick ut på gatan till alla de där lyckliga människorna och kände hur världen på mina axlar tyngde ner mig under den nylagda asfalten, men jag fortsätter att gå. Det modet jag frambringade var tydligen inte tillräckligt.
Vi hade bråkat den där dagen, det hade varit ett ytterst obetydligt bråk men det var det sista vi sade till varandra. Jag ångrade det så, varför hade jag inte bara gett med mig och så hade de sista orden inte varit så hårda och elaka utan mjuka och ömma.
Vägen hem till lägenheten på Söder var inte lång men jag försökte sakta ned på stegen för att slippa vara där. Det väckte allt för många minnen. Att vara med någon annan ville jag inte heller. Att vara med mina ovetande vänner var omöjligt. Hur skulle jag kunna låtsas att inget var på tok när ingenting var rätt? Mina föräldrar ville jag inte heller träffa. De där ständiga blickarna av ömkan var mer än jag kunde klara av. Allt var mer än vad jag klarade av.
Jag vaknade mitt i natten av ett samtal från sjukhuset. Han var tydligen på bättringsvägen och skulle kanske vakna ur sitt koma. Hoppet spreds genom hela min kropp när jag klädde på mig för att gå och besöka honom på sjukhuset igen.
När jag anlände till sjukhuset gick jag med försiktiga steg in i hans rum, till min stora förvåning låg han inte ned med insjunkande ansikte utan han satt upp i sängen och tittade på mig med de där intensiva gröna ögonen. Jag visste inte vad jag skulle göra för att bryta förlamningen som höll mig vid dörrkarmen men jag bara stod där. Den här overkliga dagen som jag önskat om så länge nu hade äntligen inträffat och jag bara stod där. Tittade. Alla timmar jag har lagt ned på att drömma om allt jag skulle säga och göra försvann på en sekund. ”Men Petra, stå inte bara där och glo” Sade han med det där sneda leendet och glimten i ögat och förlamningen bröts. Jag gick fram mot hans säng och satte mig på kanten. Mycket försiktigt, jag ville inte att han skulle lämna mig nu. Jag tog honom i handen och tittade in i hans ögon och jag log för första gången sedan den där dagen då juni blev november, då innan blev efter. Läkarna lämnade rummet och lät oss vara ifred men jag hörde hur de mumlade sina oroväckande doktorstermer i bakgrunden. Alla ord som jag hade velat yttra kändes så meningslösa nu, det fanns inga ord som kunde beskriva situationen och det behövdes inte heller. Vi sade inget men vi visste, vi visste att vi älskade varandra för alltid och att nu skulle allt lösa sig. Världen jag burit på mina axlar lättade och flög iväg, högt över mitt huvud, han tittade mig djupt i ögonen och log, men sedan gjorde han inte det längre. Hans stadiga grepp om min hand lossade och maskinerna runt om mig blinkade och tjöt. En doktor föste bort mig ifrån hans säng och jag såg hur han för sista gången någonsin andades ut och världen som lyfts från mina axlar kom susande nedåt och krossade det sista som fanns kvar av mig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (11 röster)
Novell (namnlös), 3.9 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.