Melankolins kurir

Vi satt äntligen denna fredagskväll och snackade med grabbarna i gänget hur allt gick till, som vi planerat hur länge som helst. Hur vi blev ett ”gäng” eller tillskott till det redan existerande gänget. Nick som är den alla såg upp till, han som ledde gänget. Han som graffade hårdast och bäst.
Erik slängde sitt långa blonda hår bakåt för att slippa få det i ansiktet och frågade mig nyfiket: ”John, hur började det för dig nu då?” Och jag svarade slött med en lat ton ”Det hela började med att jag hade ingen annan i livet att bry mig om, inget annat i livet att göra eller något annat jag verkligen brann för.” ”Så du började med graffiti?” skrattade Nick till lite vitsigt men seriöst och tog upp och tände en cigarett inomhus i den redan rökluktande lägenheten. ”Fy fan, det finns ju trots allt en balkong tänkte jag” innan jag svarade
”Så är det, ja” och skrattade med lite. Erik tyckte väl det lät som en okej bakgrund till det hela, men han vet ju inte om det stora grå i mitt liv, det som ingen annan än jag själv vet.
Han ville ju gärna veta mer om min historia men jag ville helst inte yttra mig något mera om det så jag föreslog innan han hann fråga något snabbt: ”Grabbar, ska vi inte pysa ut och färgbomba vårt så kallade system nu då, jag fick fetaste cravingen?!”
”Aight & Sure!” Hördes från deras stämband.
Så på kort stund smög vi oss ut ur Nicks stökiga lägenhet utan att väcka grannarna på Södermalm, Nick var nyinflyttad och hade ytterligare en månad kvar att bete sig som normalt folk på innan han kunde ränna om nätterna utan att bli vräkt… Det såg ut som han inte städat en endaste gång sen han flyttade dit, det låg massa pizzakartonger på golvet och en massa tomma ölburkar som gästades av massa tomma colaburkar. Det såg ut som ett bombnedslag helt enkelt.
Vi gick ner för trappan och kom ut ur trapphusets port och Nick och Erik snackade om att dom inte hade någon lust att åka buss eller gå någonstans, dessutom hade mitt busskorts gått ut ur datum. Så då fanns det ju bara ett enda alternativ… Eriks bil.
Erik övningskörde ännu men kunde köra bil, han kunde inte fixa teoriprovet bara så han förblev utan bil ett tag till. Ändå så tog vi hans gamla slitna Ford Fiesta till närmaste tub, jag ångest och kunde inte sluta tänka på vad som skulle hända ifall bylingen fick tag på oss.
Men vi var alltså ute i den skymmande kvällen och letade efter nya spots att måla upp och göra oss hörda.
På väg mot innerstan så satt jag där i baksätet och tänkte på allting, jag hade fått flashbacks ifrån det jag själv kallar ”Det Stora Grå.”
Jag ville inte tänka på det men det var svårt att låta bli, det var 4 1/2 år sedan det hände, 4 1/2 år sedan min far tog min mor och brors liv och ingen fick någonsin veta varför.
Varför? Var allt jag ville veta och allt jag inte fick veta. Det gör mig galen, varför? ”JOHN?!” Hördes ifrån framsätet, jag svarade bortkommet med ”Eh va?” Erik var tjurig över att jag inte hade haft bältet på mig under bilturen. Men vi var nästan framme så det spelade ingen roll ansåg jag. Vi var parkerade på en dåligt målad ruta och redo för att köra hårt natten ut. En laglig graffiti vägg syntes till och vi gick genast dit, vår kreativitet var ändlös kändes det som. Väggen stod intill ett buskage uppe på en liten kulle. Efter en varsin throw-up var gick vi nöjda ner för kullen och ut på trottoaren som såg nygjord ut i gatulyktornas gula ljus. Vi gick en bra bit på trottoaren in till det själva centrala kändes det som, och befann oss sedan bland väldigt många affärer däribland jag kunde se Wayne’s Coffee som jag befunnit mig på några gånger och på andra sidan kunde jag se något hotell jag inte kunde uttala namnet på. Nick såg en van cirka 5-6 meter bort stå parkerad på ett ganska diskret ställe, nära en busskur med ett träd tätt intill och sa sedan till mig: ”Du får äran!”
Jag svarade: ”Fett schysst brorsan!” För efter 2 års vänskap ansåg jag oss tre som bröder. Jag slängde av mig ryggsäcken och plockade upp en svart & vit Montana Gold burk och gjorde mig redo för att pumpas med adrenalin. Jag gick över vägen och såg mig själv i det spegelblanka glas som var framöver och tänkte ”Hur ser jag ut egentligen?” Dreadlocks och pösiga byxor och en för stor hoodie tröja hade jag på mig.
Väl framme vid bilen tittade jag mig omkring, såg ingen inom mitt synfält och ansåg att kusten var klar. Jag körde en throw-up med mitt tag, ”Felp” det gick ganska fort, 45 sekunder max. Och sedan skrev jag snabbt vårt graffiticrews initialer ”BFYL” Som stod för ”Bomb For Your Life!” på några sekunder, allt gick på 50 sekunder högst. Jag var nöjd återigen!
Jag blev klar jättesnabbt och smidigt och kände att det var lite för enkelt för att vara på riktigt, då jag vände mig om och tänkte springa bemöttes jag av ett slag mot käkbenet.
Jag föll mot marken och behövde någon minut på mig för att verkligen inse vad som hade precis hänt. Jag hade blivit fångad. Första gången i mitt liv, jag hade blivit gripen. Jag öppnade mina ögon och kollade försiktigt mot bilen i oron om att få ytterligare ett slag, dörren var öppen. Det satt någon i bilen.
Erik och Nick hade försvunnit, dom övergav mig när jag behövde dom som mest. Allt jag kunde tänka var: ”Nej!…” Allt inom en minut.
Han ryckte upp mig och tryckte mig mot bilen, höll fast mig i några korvar av mitt hår rakt på min målning som förstörde varenda klädplagg jag hade på mig, fast det var ju de minsta problemet jag hade just nu.
Han vrålade ilsket åt mig ”Vad håller du på med?! Vad tjänar det här till din jäkla vandal?!” Jag stod stum och tittade mannen i ansiktet, noterade hur illa hans andedräkt luktade men kände att det vore för mycket att påpeka det som jag i vanliga fall skulle gjort. Han hade inget hår och en ytterst ful och osmaklig mustasch. Jag sa ingenting först, han ville ha mitt personnummer och telefonnummer och all annan nödvändig information jag kunde ge upp för att han skulle få tag på mig lättare. Det var mitt i natten, klockan var på väg att slå två. Jag hade ingen lust att bråka med mannen så jag gav med mig och talade om mitt personnummer och numret till min fosterfamilj. Mannen sa till mig med ilsken ton ”Bäst för dig att detta är rätt information, annars kommer det gå riktigt illa för dig grabben!” Och puttade iväg mig mot trottoaren hårt nog att jag nästan snubblade iväg.
Satte mig på en uteservering på något nattöppet fik och tog upp min iPhone och ringde Nick som inte svarade, jag skickade ett sms som löd ”Dude vad fan var det där för stil?” Och ringde sen Erik som svarade efter ett litet tag och bad mig gå ner till tuben, så jag pallrade mig ner för trapporna och där satt dom beredda på perrongen för att fly iväg ifall jag skulle ha någon med mig. Vilket jag inte hade, så det var lugnt för allas del men skadan var ju ändå redan skedd.
Jag satte mig bredvid dom på den avrundade bänken och frågade varför dom valde att springa istället för att hjälpa deras så kallade ”broder” i nöd?
Erik bad om förlåtelse ett tiotal gånger och var helt knäckt, han sa med en övertygande ton att han var och är helt chockad och visste inte vad han skulle göra, han hade aldrig varit så rädd någon gång i sitt liv. Det hördes, han darrade. Jag trodde honom och förlät honom ganska fort, Erik hade alltid ställt upp för mig annars i allting jag bett han om och även när jag inte bett om det. Detta var första gången någonsin han svek mig.
Sen tittade jag på Nick som verkade mest irriterad över att det hela ens har hänt och såg helt steril ut i sin blick och angav med kroppsspråk att vara osympatisk. Jag ryckte på ögonbrynen och kollade på honom som om han vore helt från vettet. Han yttrade sig då med: ”Vad skulle vi göra menar du? Lägga oss i och åka dit alla tre?!” Då blev jag så overkligt arg att jag kokade inombords, nästan beredd på att slå skallen av killen, jag kunde inte fatta vad som kom ur hans gap.
Då sa jag: ”Tack för allt, jag trodde de två åren av att graffa tillsammans betydde lite mer än såhär för dig.” Och reste mig hastigt upp och gick där ifrån med raska steg.
Erik sprang efter mig och bad mig att vänta för han hade något att säga.
”Låt det gå fort” sa jag och tittade besviket på honom men stannade inte helt, utan bara saktade ner lite. Vi fortsatte ut från tuben, halvvägs ute berättade han för mig att Nick visste om att mannen satt i bilen. Ledsamt fortsatte han att berätta om vad Nick hade sagt: ”Erik, nu stannar du här och går inte fram till honom, vad som än händer.. Förstått?!”
”Jag förstår inte varför Nick skulle göra detta… Visst han var självisk men till denna nivå? Vad hade jag gjort?” Svarade jag.
Erik såg lite ängslig ut och sa: ”Du är mycket bättre än han på att graffa, det vet vi alla och det gnagar i honom varje gång vi målar. Men när det snappa för honom var för att hans flickvän hade sagt att du såg bra ut på vårt foto vi lagt ut på Facebook från festen i fredags.”
Och det förklarade allt för mig, jag vände fort och gick ännu raskare ner tillbaks mot Nick, nästan sprang för snacka med han. Jag ville säga att han har gått för långt den här gången. Vi hade en vänskap på tre år, hur kunde man då göra så mot någon för något så obetydligt som att hans tjej tyckte jag såg bra ut. Jag hade aldrig sett eller pratat med hans flickvän någonsin, det var Erik jag och Nick, vapenbröderna. Hur fan kunde det bli såhär? Nick stod där och såg mig komma emot honom, jag kunde se rädslan i hans blåa ögon som skiftade mellan mig och pendeltåget som kom. Han visste att jag visste.
Han skyndade sig ombord tåget innan jag hann fram till han för att växla ord med han. Just då visste jag att jag tänker aldrig mera lita på den en människas ord igen. Han kunde ta sina övertajta kläder och försvinna för evigt.
Det enda jag kunde göra just nu var att be Erik köra hem mig, vilket han med nöje gjorde. Vi pratade i bilen lite om att han ville hjälpa mig betala mina kommande skadestånd. Men det tillät jag bara inte, det var jag som målade och inte han. I Eriks bil begav jag mig ut på en oroväckande tankegång, är livet värt att leva när man kommit så långt som jag? Att man inte har något att förstå eller intressera sig av? Var livet värt att levas vidare? Hade jag nått botten eller fanns det mera att förlora? Jag reagerade av att Erik klappade mig på axeln och sa: Det ordnar sig mannen, jag finns här för dig dag som natt!
Innan han släppte av mig vid mitt hus informerade jag honom att en bättre polare går inte att få.
Jag öppnade dörren och när jag klev ur bilen hade det även börjat regna… Typiskt. Genomblöt och mentalt nedbruten kom jag innanför dörren ”hemma” som bakom väntade mig en rejäl utskällning och förmodligen en förflyttning till en ny familj.
Jörgen och Märtha hette mina fosterföräldrar. Dom var båda ganska kraftiga, Jörgen hade runda Harry Potter glasögon och var tunnhårig och bar alltid en grårutig basker & slitna blåa jeans med hängslor. Märtha hade långt gyllenbrunt hår som var väldigt platt och hade alltid kjol på sig, det spelade ingen roll vilken årstid eller situation så var det alltid en färgglad kjol hon bar. Vid köksbordet satt dom och väntade in mig.
Dom sa åt mig att sätta mig ner och det gjorde jag. Och dom frågade vad det var med mig egentligen, efter ett års tid så trodde dom inte detta om mig, la dom även till.
Det enda jag kunde fokusera på var att inte ta åt mig. Det var den enda tanken i min skalle, att inte ta åt mig när dom skulle komma igång att skälla ut mig. Dom talade om för mig hur besvikna dom var, hur ledsna och arga dom var på mig. Och hur mycket dom ångrar att dom ens ville ha mig som fosterbarn, Jörgen slog näven i bordet och började slutligen gapa halsen av sig klockan tjugo över fyra på morgonen.
Just precis då, jag kände att jag orkade inte mera, jag reste mig bara ifrån bordet utan att säga något och gick till mitt rum, jag hade nått livets dunklaste punkt. Jag öppnade fönstret och ropade högt och tydligt: Mitt liv förstördes aldrig, det har alltid varit förstört!
Jag gick ner på mina knän i en bön för människans allra sista natt, sakta men säkert så försvinner jag från verkligheten ut i ännu en tankegång. Jag kunde inte se något ledande ljus ut, jag kunde inte se en framtid. Bara svart.
Allt kändes som en självmordsbenägen dimma likt en overkligt plågande dröm där jag stirrade dött in i ruinerna i min värld, en värld som jag lämnat för så många år sedan…

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (22 röster)
Melankolins kurir, 3.3 out of 5 based on 22 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.