Killen som aldrig pratade (Och alla de andra)

Jag gick in i klassrummet och satte mig ner i bänken, jag drog bort en hårslinga från ansiktet och suckade. Erik ställde sig upp och kastade ett suddgummi på mig, han gjorde det alltid, varför visste jag inte. Alla applåderade och skrattade åt det, utom Carl, killen som aldrig pratade. Ingen visste varför han aldrig pratade han skrattade till ibland. Frida Ericsson, våran lärare kom stressat in och sa åt oss att ta upp våra böcker. Vi hade mattematik och jag satt fast på ett tal. Plötsligt kom

Erik fram till mig och frågade om jag behövde hjälp, jag blev förvånad av hans hjälpsamhet men också glad, och sa att jag gärna ville ha hjälp. Han tog upp min mattebok och slet sönder den, och jag satt och undrade varför jag hade varit så blåögd. Jag sa till Frida att jag behövde gå på toaletten, och rusade ur klassrummet. Det var rast och jag satt på bänken och frös. Det snöade, och jag hade inte fått köpa en vinterjacka, vi hade kärvt med pengar sa mamma. Jag tände en till cigarett, blåste ut röken långsamt, och kände mig fri. – Alina, hörde jag någon viska.

Jag vände mig om och såg Peter klassens största mobbare stå där.

- Peter, vad gör du här, förstör det inte ditt rykte att bli sedd med mig?

- Äsch, jag ville bara snacka lite med dig.

- Om vadå, Peter, om varför du är en osäker jävel som inte kan göra någonting rätt? Jag skakade på huvudet.

- Alina jag gillar dig.

- Du pratar ju skit om mig hela tiden!

- Men Alina, säger han. Han ser sedan att Ricardo kommer gående på skolgården så han ber Alina att ducka.

- Men idiot, jag tänker fan inte ducka, har du ett problem med mig så säg det rakt ut!

Jag sprang därifrån och Peter efter mig och ropade – Alina, vänta då!

Han sparkade till en sten och skrek

– Fan!

Min enda vän Sanna, gick fram till mig och kramade om mig för att hon såg att jag var ledsen.

- Vad har hänt, gumman frågade hon.

- Jag vet inte, svarade jag. Jag tror Peter gillar mig.

- Han frågade om jag ville gå på balen med honom, sa Sanna och himlade lite med ögonen.

- Va, säger jag undrande?

- Japp, sa hon och såg lite stolt ut.

Jag var på väg hem, min väska dinglande ner på min axel. Ilskan i mig brann, jag var så arg. Jag var trött på all mobbning, trött på alla som inte brydde sig. Mamma mötte mig vid dörren, jag såg att hon var besviken. – Jag orkar inte nu, sa jag till henne. Hon skakade på sitt huvud, och sedan suckade hon djupt. Efter ett tag sa hon – Och jag orkar inte laga mat. – Jag vill inte ha din äckliga mat endå, skrek jag. Såg på hennes ögon att de tårades, hon blev ledsen. Jag menade ju inte det jag sa, blev bara frustrerad. I skolan dagen där på stod det en ny kille i klassrummet och när jag påpekade detta till Mrs Norberry, så fattade hon inte vad jag pratade om. – Alina, behöver du gå till sjuksköterskan frågade hon milt. De andra eleverna hånflinade åt mig, och jag blev röd om kinderna. Han stod ju där tänkte jag för mig själv, med rött, lite krulligt hår och snälla blåa ögon. Plötsligt fick jag upp bokstaven C i mina tankar, jag vet inte varför men det fanns där, och jag blev rädd. Eller inte rädd kanske, men fundersam, för vad det betydde. I matsalen några timmar efter detta, satte sig Alexa, Rosie och Amy sig ner vid mitt bord. Jag ställde mig upp, och skulle just slänga maten när Rosie sa – Nej stanna!

Jag satt mig ner, motvilligt, och såg hur Alexa och Amy fnissade lite.

Rosie tog min tallrik och kastade innehållet från den rakt på mitt ansikte, jag skrek och undrade vad fan hon höll på med. Jag gick in på toaletten och torkade av matresterna. När jag gick ut, så stod Peter utanför, och jag frågade om inte han skulle vara med Sanna.

– Vad menar du, frågade han undrande.

– – Ja, hon sa att du frågat om du ville gå på balen med henne.

– Det enda jag sa till henne var att jag skulle fråga dig till balen. – Det är för sent sa jag suckande. – Men Alina, sa han. Mer kunde han inte säga fören jag var borta.

På skolgården 14.41

- Hej, Alina ska jag ta med nått till din fest?

- Jag vet vad du inte ska ta med, dig!

- Vad menar du? Frågar hon.

- Jävla lögnare, sa jag och kastade min väska på marken och skrek.

- Varför är jag en lögnare?

- För du ljög, han ville fråga mig till balen och inte dig!

- Jag vet, hon ruskar på huvudet, jag vet.

Han var där igen, den där killen jag såg i klassrummet, men han försvann efter en minut.

Plötsligt så kom Carl fram till mig,

Han hade en allvarlig blick i ögonen, som att han ville något men inte vågade säga det. Jag kände en stöt i ryggen, kände mig rädd. Jag gick därifrån, och in på toaletten och baddade ansiktet i iskallt vatten. Sanna kom fram till mig, jag försökte gå undan men hon tryckte sig mot mig, – Förlåt viskade hon milt. – Varför gjorde du så, frågade jag ledsamt. Hon tänkte efter ett tag och sedan sa hon – Jag blev avundsjuk. – Avundsjuk på Peter, undrar jag.

– Han är ju så snygg sa hon sedan och skrattade till.

– – Du kan ta honom, jag sa nej endå.

– Förlåter du mig, frågade hon efter en stund. Jag kliade mig lite i ögonen, och sedan tog jag upp min väska från marken,

- Nej sa jag och gick därifrån.

Jag satt hemma i fåtöljen, och min mamma kom med lite mat till mig. – Jag är inte hungrig mamma sa jag och kände tårarna komma. – Din far kommer hem snart, tillägger hon och smeker min kind.

- Jag vill inte ha honom i vårat, hus skrek jag av ilska.

- Men Alina, han är ju din far.

- Som lämnade mig när jag var 2 år, och Agim var 5 år!

- Han har ändrat sig.

- Och du tror på det, sa jag spydigt.

Jag gick upp och ringde Sanna, ville inte men var tvungen. Hon svarade efter ett tag och undrade vad jag ville.

- Är du arg på mig, frågade jag, fast jag visste att hon inte hade någon anledning. Hon svarade inte utan, hon började prata om något helt annat. – Kan jag få stanna hos dig några dagar, låt oss glömma det där om Peter. – Of Course gumman. – Är det något som har hänt, frågade hon efter ett tag. – Min pappa ska tydligen komma hem, och jag vill inte träffa honom. Vi lade på och jag gick ner och berättade för mamma att jag ville bo hos Sanna medan pappa kom hem. Mamma skakade på huvudet men gav med sig, hon förstod väl att jag var envis, och alltid fick min vilja i genom. I skolan dagen efter hade vi drama, och vi skulle spela upp olika känslor, det var svårt, speciellt när jag skulle spela glad och allt jag ville var att börja gråta. Sanna peppade mig, och det var hon som fick mig att le och skratta just den dagen. Erik var inte där, och det kändes lite konstigt. När vi satt i klassrummet en timme efter dramat, kom våran rektor in. Alla blev knäpptysta, för vi hade stor respekt för honom. Han gick fram till tavlan, och knäppte sedan händerna lite och det såg ut som han tänkte efter lite. – Erik är inte här som ni märker, och vi vet inte vart han är. – Hans mamma säger att han försvann igår kväll och aldrig kom tillbaka. Rektorn skulle just gå ur rummet men vände sig sedan om och sa – Om ni vet något så måste ni prata med polisen, förstår ni? Jag kände mig illa till mods, ja Erik har mobbat mig i all evighet, men jag vill ändå inte att det ska hända något hemskt med honom. På rasten satt jag och Sanna och pratade om Erik, det kändes lite konstigt. Peter kom gåendes mot oss och satte sig bredvid mig. – Hej peter, försökte jag. – Det är erat fel, ni tål det inte. – Vi tål inte att bli mobbade, nej det gör vi inte. Peter suckade och sa sedan – Förlåt, jag menade inte det jag är bara så orolig, han är ju min bästa vän. – De kommer att hitta honom Peter, jag lovar. Plötsligt kramade Peter mig och sa Tack, innan han gav sig iväg.

Jag visste att dagen skulle komma, dagen då jag behövde mogna och inte lita på det jag trodde var rätt. Jag låg och sov hemma hos Sanna, och kände hur min mobil ringde. Det var pappa, jag blev helt stum hade ju inte hört hans röst på flera år. Jag grät, och han grät också. Han sa förlåt, gång på gång och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var så arg men samtidigt glad. Vi bestämde att vi skulle träffas dagen efter.

Jag och Agim stod och bestämde vad vi skulle ha på oss, pappa hade bestämt sig för att ta oss till stadens finaste restaurang.

Jag petade bara i maten, jag kände mig glad igår men nu kändes det mer som att jag inte ville detta.

Jag reste mig upp och jag såg på Agim att han fruktade för vad som skulle hända, han kände mig väl.

- Du, du kan dra nu, vi kan ta oss hem själva.

- Men vad är det Alina?

- Du lek inte ”pappa” här. Du vet lika väl som jag, att du bara vill sticka.

- Jag har ändrat mig!

- Du det är bara mamma som tror på det, och jag och Agim vill inte ha nått med dig att göra.

Jag såg att pappa blev ledsen, men jag tänkte inte känna mig dum eller skyldig för det, han visste själv vad han hade gjort och nu fick han ta konsekvenserna.

Agim och jag gick hem och jag såg att mamma undrade vad som hade hänt.

- Så ni stack bara?

Hon förstod att det var en dum fråga, eftersom det var precis det min far hade gjort när jag var 2 år gammal.

Dagen efter var det temadag i skolan och jag och Alice stod och pratade vid skåpen. Alice var ny i skolan, och vi gillade varandra från första början. Jag märkte att Sanna var lite avundsjuk, men jag sa ingenting för jag ville inte börja med ett bråk.

Det var dags för bal och jag stod och velade mellan två klänningar min mamma kom in och hon sa att den var alldeles för kort. Jag suckade, varför skulle mamma alltid bestämma vad jag skulle ha på mig. Men jag gav med mig och tog den lite längre vita klänningen. Agim knäppte ett kort på mig och jag la händerna på ansiktet och sa – Sluta! Jag kände mig som en tönt när jag kom till balen och nästan alla utom jag hade en date. Jag satt och drack en drink och såg Sanna och Peter dansa en tryckare. Kände mig lite bortglömd, Sanna hade lovat att möta mig vid ingången men hon hade väl glömt det. Jag såg Carl sittandes lite längre bort, med frack och slips och hela faderuttan. Satt mig bredvid honom och jag log, och han log tillbaka. Peter kom mot mig jag såg att han var arg, varför visste jag ej. Han klappade till mig och jag blev så chockad att jag började gråta. – Erik tog livet av sig på grund utav dig, Alina, fattar du din jävla äckliga skit! Helt plötsligt, ställer sig Carl upp och skriker – Du rör inte henne, din idiot!

Alla tittar helt stumma av förvånad på Carl, och han kan inte tro sina ögon. Jag stammar fram – Men Carl, du pratar ju? Men han sa inget mer, det kanske bara var en tillfällighet. Jag skulle just gå hem, efter det Peter sa så orkade jag inte längre, och att höra att han tyckte det var mitt fel att Erik tog livet av sig. Jag kom in i våran lägenhet lite efter elva, mamma såg mitt blåa öga. – Vad har hänt, Alina, frågade hon oroligt. – Peter slog mig, sa jag och grät ut i min moders famn. – Lilla gumman, kom hit, jag ska bädda ner dig, och vi ska allt prata med Peters föräldrar. – Nej, mamma snälla. – Men min ängel, inte ska han få komma undan med misshandel. – Men inte imorgon, snälla sa jag och tittade in i min mammas ögon. – Okej, men på måndag.

Agim kom ner från trappan och han såg på en gång mitt öga och skrek – Vem fan har gjort det där, han ska dö!

Jag sa till honom att det var okej. Några dagar efter i skolan, hade de lagt blommor på marken och skrivit något litet kort om Erik. Jag såg att Ricardo stod i skymundan, men han la inte ner någon blomma. Kanske fanns det trots allt en fin person där inne.

Dagarna gick och Carl kom inte till skolan, vet inte varför jag oroade mig egentligen, vi var ju inte vänner, men efter balen så kändes det som att vi var det.

Peter ställde sig mittemot mig, jag försökte springa men han höll kvar mig och sa

– Förlåt, jag menade inte att slå dig. Jag suckade djupt och sa

– Du säger förlåt ofta, du kanske borde tänka på att inte vara så idiotisk. Sedan gick jag och rökte en cigarett. Jag var blekare än vanligt, mitt hår var uppsatt i en hög tofs, och jag frös, mer än jag någonsin hade gjort. Plötsligt visste jag inte var jag var, det såg ut som ett öppet fält, med massor av olikfärgade blommor, jag skrek för jag ville där ifrån. Först kom mamma, sen kom Agim, och sen kom alla som jag inte ville träffa. Jag försökte skrika, men allt som kom ut var pip. Jag vaknade av att jag låg på sjukhuset, och inne i rummet stod Carl. – Carl, viskade jag. Jag frågade sjuksköterskan varför jag låg där, och hon berättade att jag hade svimmat. Efter någon minut kom även Agim och mamma, och de kramade om mig och sa att det var okej nu. Sjuksköterskan som hette Maria kom sedan med lite mat till mig och jag sa att jag inte var hungrig. Senare den kvällen fick jag åka hem igen, och jag sov bredvid mamma, jag var så rädd, rädd för att hamna där på botten igen. På morgonen var allt som vanligt, skolan började 8.45, vi hade ett prov, men jag hade glömt att plugga till det. Men vår magister Göran hade förståelse för det och sa att jag kunde göra provet en annan dag, och jag log tacksamt. Carl var i skolan hela dagen, och hela tiden vände han sig om och log mot mig, och jag var glad. Aldrig hade jag varit så här lycklig, och varför visste jag inte, kanske var det för allt jag lärt mig. Kanske var det för att Carl log mot mig.

Jag skulle gå hem, men Carl stoppade mig, och jag visste att nu var det dags, det jag väntat på i flera år.

– Hej, sa han. Och jag log, och han kramade om mig och viskade

– Jag är kär i dig.

Det kändes som att en vind svepte bort mig och jag sa

– Jag är kär i dig också.

VN:F [1.9.11_1134]
3.3/5 (11 röster)
Killen som aldrig pratade (Och alla de andra) , 3.3 out of 5 based on 11 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.