Jag minns november

PROLOG
Faking a smile every day.

Sjätte våningen. Det lilla trapphuset längst till vänster i skolan, som varken lärare eller elever väljer att gå i av någon konstig anledning. Jag satte mig ner precis till vänster om dörren, så att jag inte skulle synas för de få personer som, om jag hade otur, skulle passera utanför. Min blick fastnade på de där fem orden, skrivna med svart bläckpenna på den ljusgrå listen. Det fanns tydligen någon mer som brukade gå hit för att andas.

Jag minns november.
Hon var ju precis som alla andra på den här skolan. Lika prestigefylld. Lika högpresterande. Lika självupptagen. Lika intetsägande. Hon stod där och log som alla andra, och jag var så trött på att se leenden som ansträngde sig när jag inte förstod varför. Jag hade gjort precis samma sak de första dagarna av ettan, men gett upp för att jag fick ont i kinderna. Så jag iakttog istället. Uttråkad.
Jag såg henne och min blick möttes. Hon såg välkomnande på mig men jag fnyste bara och tittade bort. Orkade inte ännu en person som log för att själv få ett leende tillbaka. För det är så viktigt med leenden. Alla söker de, och jag dömer egentligen inte. Jag vet hur mycket ögon och läppar kan göra, framför allt i kombination med varandra, men jag var så trött på att allt var mekaniskt och utan genuin omtanke. Jag hade gått runt så många veckor och tittat på alla bekräftelsekåta brudar som gjorde allt i sin makt för att synas och höras, och som samtidigt försökte vara lagom gulligt oskuldsfulla, i takt med att de presterade bra och senare kunde skryta lite diskret om det för omvärlden. Så när jag såg henne trodde jag inte för en sekund att hon skulle vara annorlunda. Jag hade inte ens tid att tänka tanken. Jag försökte så många gånger där i början, men gav upp ganska snabbt och kände att det hela var lönlöst. Alla hade valt den här skolan av samma anledning: Handelshögskolan väntade efter tre år.
Jag hann inte ens registrera att hon kom emot mig, men helt plötsligt hördes hennes röst.
– Ser du också bara tomhet?
Jag totalignorerade. Jag såg ingenting, och jag förstod för allt i världen inte varför hon frågade mig om jag gjorde det. Det var uppenbart att hon förväntade sig ett svar, men jag visste inte vad det var meningen att jag skulle säga, så jag förblev i min ignorans. En antydan av besvikelse hördes i hennes röst när hon tittade på mig innan hon började gå neråt i korridoren.
– Jag trodde bara… Äh, skit i det. Ha en bra dag!
Hon log stort åt mig samtidigt som hon ryckte på axlarna och började gå bortåt. Jag fortsatte bara att stirra på henne. Vart fan hade hon kommit ifrån? Varför dök hon upp sådär och ställde frågor om tomhet? Jag vet inte varför jag inte hade kopplat det då, men självklart såg jag samma tomhet som hon såg. Det var ju det jag stod och tittade på. Det var ju därför jag bara iakttog men inte deltog. För att jag såg det hon såg.
Jag skakade lätt på huvudet och gick in i klassrummet där min lektion precis skulle börja. Jag satte mig som vanligt längst bak vid fönstret och tittade ut över personerna i klassen. Vi hade gått i samma klass ett år nu, men jag hade fortfarande svårt att komma ihåg vad alla hette, och trots att vi många gånger hade varit tvungna att jobba i samma grupper och både skriva uppsatser och ha redovisningar tillsammans, så var det bara vissa man brydde sig om. Klassen var nämligen uppdelad i fyra grupper, och uppenbarligen fanns det någon oskriven regel sedan dag ett som sa att man inte umgicks utanför de här grupperna. Jag vet inte om det hade med hårfärg att göra, eller om märkena på kläderna var avgörande, men på något sätt så lyckades folk se vem man skulle sitta bredvid den där första dagen, och någon slags fånig hierarki skapades redan då.
Under lektionerna brukade jag sitta och iaktta dessa grupper, och det gjorde jag även idag. Det var ganska underhållande att se hur de betedde sig inför varandra, och hur de betedde sig när de trodde att ingen såg. Absolut ingen skillnad på beteende. Egentligen var det inte så konstigt att jag inte lärt mig alla namn. Det var så många i det där klassrummet som var precis lika gråa och uttryckslösa, och då såg jag ingen vits i att komma ihåg vad de hette. Istället vandrade tankarna bort till den där tjejen. Jag undrade vad hon gjorde nu, och återigen funderade jag kring varför hon hade kommit fram till mig. Jag ville egentligen träffa henne igen och få chansen att säga att jag såg precis samma tomhet som hon, men att jag bara blivit så förvånad över att hon hade sett att jag såg. Men jag hade absolut ingen aning om vad hon hette eller vilken klass hon gick i. Å andra sidan så gick vi ju i samma skola så jag skulle troligtvis se henne igen. Då skulle jag gå fram.
Mina ögon fastnade på gatan utanför klassrummet, och jag glömde bort tjejen ett tag. Satt och tittade på människor som gick fram och tillbaka. Vissa målmedvetet. Andra strosade bara omkring. Jag zoomade ut från klassrummet och alla som desperat försökte tillhöra de där olika grupperna, och fastnade helt i tankarna kring personerna på gatan, enda tills lektionen var slut, vilket jag inte märkte förrän de runt omkring mig började gå till dörren. Jag skakade snabbt på huvudet, bara för att se att det var med mig igen, och gick beslutsamt ner till skåpen. Nu skulle jag hem och sätta mig på balkongen och skriva. Det gjorde jag nästan alltid efter skolan. Det fanns så mycket att skriva om, och jag ville få ner allt på papper. Men mitt i mina tankar om skrivande så ser jag henne igen. Jag var helt oförberedd på att hon skulle dyka upp en gång till samma dag, så jag hann inte riktigt formulera tankarna. Men jag gick fram till henne.
– Jag ser också den där tomheten.
- Jag vet, det var därför jag frågade dig. Men jag trodde inte du hade kommit på det själv. Hon log ett ganska stort leende, som inte alls var dömande utan bara nyfiket och lite smått triumferande, på ett bra sätt. Jag försökte le tillbaka på samma sätt, men jag är osäker på om jag lyckades. Hon började i alla fall skratta, och så frågade hon om jag hade några planer eller om vi skulle gå till ett ställe där ingen annan brukade befinna sig, och skratta åt och prata om den där tomheten. Jag skulle ju egentligen hem och skriva, men jag kanske kunde skriva om henne senare, så det fick vänta lite. Jag var nyfiken på om hon menade trapphuset på sjätte våningen, eller om det bara var jag som hade hittat dit än.
Egentligen blev jag inte alls förvånad när det var dit hon ledde mig. Det var alltid lika tyst där, och nu stod vi tillsammans och andades in tystnaden. Det kändes som om jag hade känt henne hela mitt liv, trots att vi träffats för lite mindre än två timmar sedan. Vi började skratta båda två. Det var så uppenbart att vi hade använt trappan till samma sak under de här första månaderna på gymnasiet. Hennes skratt övergick i ett leende, och det var hennes mun som började säga något vettigt.
- Jag visste att du var likadan!
- Ja, jag är nog det. Vi verkar båda rätt trötta på den här tomheten.
- Jo, jag är ganska trött på den. Men framför allt är jag fascinerad. Tänk att det finns så många människor i den här skolan som är precis likadana. Som bara tänker på utseende och bra betyg. De vet ingenting om livet egentligen, och jag blir fan trött bara av att titta på dem. Men jag tycker det är fascinerande också. De går runt här i sin bubbla och tror att världen ser ut såhär.
- Jag håller helt med dig om den där bubblan. Rosaskimrande är den också. Vad bekvämt det måste vara att befinna sig i den hela tiden. De går miste om så mycket, samtidigt som det är så otroligt mycket som de slipper se. Men jag är bara så trött på den där bubblan, som de på fullaste allvar inte ser. Jag önskar att jag också kunde tycka det var fascinerande, men jag blir bara arg.
- Arg? Det har du inte tid med att vara. Inte jag heller. Framför allt inte över att några personer befinner sig i en bubbla som de själva skapat. Vi ska istället vara glada över att vi inte har hamnat där, och heller aldrig kommer göra. Jag såg dig i korridoren idag, och såg att du var precis lika skeptisk som jag. Det var därför jag gick fram, om du undrar.
Jo, jag hade ju undrat. Hennes svar var ungefär som jag hade tänkt mig det, och nu stod jag där med henne, i trappen som jag själv hade suttit i ett flertal gånger under de senaste månaderna, bara för att andas och tänka bort deras förbannade tomhet som låg som en tjock rök i skolan. Det kändes därför så bra att hon sett samma tomhet, men valt att göra något annat av den. Valt att intressera sig för den istället. Jag funderade ett tag på om jag inte skulle börja göra detsamma. Vi fortsatte prata om skolan och alla människor i den. Vi båda hade faktiskt hittat en och annan som inte var fylld av samma tomhet och likgiltighet, och det var vi glada över. Men hittills hade ingen annan besökt trappan med oss, och den kändes bra att dela. Under hela samtalet, som säkert varade minst en timme, så var det inte en enda person som gick förbi oss. I början av vårt samtal satt vi till vänster om dörren, för att inte synas. Men efter ett tag ställde vi oss upp och började gå runt i trappan samtidigt som vi pratade. Trappan sträckte sig sex våningar ner, men vi befann oss alltid mellan våning fem och sex. Det var glasdörrar ut till korridorerna på varje våning, och där gick det förbi personer då och då. Men av någon anledning så var det aldrig någon som valde att titta ut i trappan där vi stod. Det kändes som om vi befann oss i en oas hela tiden, och våra röster höjdes för varje person som inte såg oss. Det var bara jag och hon där, och vi pratade starkare och mer exalterat om skolan och allt som hörde den till, och det visade sig att vi tyckte väldigt lika om det mesta. Efter ett tag så stannade hon helt plötsligt upp och tittade på klockan. Den var uppenbarligen betydligt mer än hon trott, och hon fick väldigt bråttom. Hon tackade för pratstunden och jag gjorde detsamma. Vi bytte nummer och sa att vi skulle höras om nästa gång vi skulle ses i trappan. Vi visste direkt att det definitivt skulle bli ett återkommande scenario.
Jag stod kvar i trappan ett tag och tänkte igenom vårt samtal. Det fanns definitivt mycket att skriva om nu. Jag kände mig smått iakttagen och valde att sätta mig till vänster om dörren igen, bara utifall att. När jag satte mig ner där så fastnade blicken återigen på de fem orden. Faking a smile every day. Det måste vara hon. Inget snack om saken. Jag tog upp telefonen och smsade henne: ”Faking a smile every day.” Jag fick svar nästan direkt. ”Hur kunde du veta att det var jag?” Nu var det min tur att börja skratta och le lite triumferande. För henne var det en självklarhet att hon kunde se att jag såg samma tomhet som hon gjorde, men hon förstod inte hur jag hade kunnat veta att det var hon som skrivit det. ”Vem skulle det annars vara?” ”Men jag sa aldrig att jag försökte anstränga mig som alla andra på den här skolan, och le fast jag egentligen inte menade det.” ”Men skärp dig, alla fungerar likadant där. Jag ler också fast jag inte menar det, åt alla de där tomma människorna. På något sätt måste man vara streetsmart, och det är vi ju. Sedan skrattar vi lite åt den där tomheten i smyg. Men ler och inte menar det – det gör vi allihop. Klandra inte dig själv för det.” Jag vet inte varifrån mina ord kom, men jag ville plötsligt trösta henne. Vi gick runt och förstod oss inte på deras tomhet, men många gånger betedde vi oss som om vi kände detsamma. Det gjorde vi inte, men ibland var det så mycket lättare att låtsas som om vi gjorde, istället för att ställa alla mot väggen och skrika ut frågor om den där tomheten. Det skulle inte hålla i längden, och det visste vi båda. Men så länge vi hade varandra, och efter bara en timme tillsammans så visste vi att vi hade det, så var det okej att vi ibland log till resten utan att mena det. Så länge vi menade varenda leende vi gav varandra.
Resten av november fortsatte på samma sätt. Vi smsade i stort sett varje dag om andras tomhet, och vännerna vi båda hade i våra klasser började fråga varför vi försvann hela tiden. De förstod inte att vi gick till trappan. Men det var där vi befann oss större delen av tiden. Det räckte med att jag smsade ”trappan”, så kom hon dit. Detsamma gällde henne. Vi fanns där och kramade varandra när vi behövde det. Vi pinkade revir i trappan och den blev vår. Våra tankar fastnade på väggarna i det där trapphuset för att vi sa de högt så ofta. Vi blandade skratt med gråt och frustration, och hela tiden delade vi allt med varandra.
När jag sitter här två år senare, och tänker på min gymnasietid, så är det fortfarande den där månaden under första året som jag minns allra bäst. Månaden innan vi försvann in i samma tomhet som alla andra. Vi träffades aldrig något mer efter det. Slutade hälsa på varandra i korridorerna, slutade skicka sms där vi frågade om en stund i trappan. Började le tomhet, och blev som alla andra. Men du, om du skulle läsa det här av någon anledning, så vill jag att du ska veta, att jag minns november.

***

Av ”Den som skriver”

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (41 röster)
Jag minns november, 3.9 out of 5 based on 41 ratings

2 kommentarer

  1. gonff Skriver:

    jag är mållös över din skriv färdighet, helt fantastiskt! slutet är extremt bra.
    lite kritik skulle väl vara att mötet och konversationens uppbyggnad kan du utveckla och försöka undvika att det blir för naivt och stereotypiskt även om det blir så på riktigt så gör det sig inte så bra på text:)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 4.5/5 (2 röster cast)
  2. lis Skriver:

    helt underbart!!!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.