Inte som du tror

Han sitter i soffan mittemot mig. Skjuter upp glasögonen som envisas med att glida ner.
Ser vänligt mot mig. Väntar tålmodigt på att jag ska börja berätta. Berätta om mitt jävla liv.
Jag öppnar munnen – och meningar ramlar ut. Är det verkligen min röst? Min röst som
låter så stark?
‘När jag var liten tänkte jag aldrig på att mitt liv inte riktigt var som alla andras.’ Utandning.
Knyter händerna. Minnena försöker knuffa ner mig för kanten.
’ Jag trodde att allas föräldrar bråkade varje dag. Att det var tyst runt matbordet hos alla.
Att man aldrig gav varandra en kram eller åtminstone en uppskattande blick. Jag trodde
det var vanligt att mammor grät på toaletten och pappa som argt kommenderade i köket.
Att alla barn har en pappa som örfilar en om man gör fel. Eller en mamma som jämt
skriker på en.’
Jag lyfter inte blicken men jag vet att han tittar medkännande på mig. Fan också. Titta inte
på mig sådär.
‘Jag minns en gång när mamma ramlade nerför trappan. I famnen hade hon som vanlifr
tvätt. Plötsligt hörde jag en duns och min lillasysters skrik. Mamma låg på rygg precis
nedanför trappan, med ögon som stirrade ut i intet. Min lillasyster skrek om och om igen
på henne, men mamma svarade inte. Hennes bröstkorg rörde på sig. Mamma var inte
död. Hon levde. Pappa kom klampandes nedför trappan. Gav mamma en hastig blick och
fnös irriterat. Han klev över hennes kropp. Som om hon inte ens var där. Mamma låg där
nästan en timme innan hon reste sig upp. På hela den tiden hade hon inte sagt någonting.
Hon började hänga tvätten. Ibland tror jag att hon faktiskt velat dö den där förmiddagen
när hon ramlade nedför trappan. Jag var sju år den gången’.
De kommer i slumpmässig ordning. Minnena. De dyker upp lite varstans. Ploppar upp
irriterande lätt, som alla år jag försökt förtränga dem inte spelat någon roll.
‘Jag var fjorton. Dagen innan hade jag och mamma bråkat. Inte särskilt ovanligt. Alla
bråkade alltid med varandra. Inte bara mamma och pappa, utan alla bråkade med alla.
Hon hade skrikit. Skrikit att det var mitt fel att hon ville ta självmord. Att jag gjorde hennes
liv till en pina. Sedan hade hon gått ut till bilen och kört omkring i några timmar. Gruset
hade sprätt upp på husväggen när hon med gasen i botten backat ut ur garageporten. Det
hade låtit som skott. Jag minns att jag undrat om hon hade skjutit sig själv. Eller om hon
tänkte köra ihjäl sig. Men hon hade kommit tillbaka och börjat städa huset.’
Tänk om han också tycker att det var mitt fel. Att det var jag och inte pappa som förstörde
mamma. Jag vill titta upp och möta hans blick, men jag vågar inte. Jag skäms.
’ Min lillasyster spelar datorspel. Jag tittar på över hennes axel. Jag var runt tio års åldern
så hon borde ha varit runt sex. Plötsligt skriker hon till. Hon hade förlorat spelet. Som den
dåliga förloraren hon var och är, började hon skylla på mig att hon förlorat. Plötsligt hörs
pappas springande fotsteg i trappan. Vi stelnar till. Pappa kommer farande upp med ett
ilsket uttryck i ansiktet. Han hade skrikit åt oss att vara tysta. Sedan hade han gett oss
varsin svidande örfil. Min lillasyster fortsatte spela under tystnad när han gått ner igen. Jag
gick till mitt rum och la mig på sängen. Stirrandes upp i taket.’
Det går lättare nu. Jag känner inte vid minnena innan jag sliter upp dem. Visar upp dem för
omvärlden. Det känns inte lika mycket.
’ Min lillasyster har alltid varit jobbig att ha och göra med. Hon var minst i familjen och
väldigt bortskämd. Hon skrek när hon inte fick som hon ville, och hon kunde se till att både
jag och min storasyster fick oss örfilar genom hennes skickliga teatertalang med stora
krokodiltårar. Men det fanns ett sätt att snabbt få henne att bli lugn och medgörlig. En liten
viskning var allt som behövdes. Pappa är arg. De var orden som behövdes, sedan var hon
lugn.’
Jag tar en klunk vatten från glaset som står på bordet bredvid mig. Glaset är vackert
dekorerad med slingrande blommor.
’ Jag var lite annorlunda från mina systrar. Oavsett hur många gräl de hörde och såg, när
mamma grät och pappa skrek, blev de alltid rädda och började gråta själva. Skrek rätt ut i
deras rum, sluta, snälla sluta. Men jag grät aldrig. Jag skrek aldrig. Någon gång läste jag
en bok medan helvetet härjade utanför min dörr. En annan gång lekte jag med mina
barbies. Jag kopplade bort larmet, ramlade ner i min egen värld – likt Alice som tumlar rakt
ner i Underlandet. Ändå är det jag som minns bäst alla bråk. Jag kan fortfarande höra
varje ord, se varje enskilda tårar på mammas våta kind.’
Huvudet dunkar. Snabbt och hetsigt. Har jag ätit idag?
’ Första gången jag började spy upp mat var i sjuan. Mamma och jag hade handlat mat
och även lite godis från Willys. Under bilturen på vägen hem hade jag ätit ganska så
mycket godis. Tillräckligt mycket för att jag skulle bli proppmätt. När jag kom hem tågade
jag utan en tanke upp på toaletten och stack fingrarna ner i halsen. Efteråt kände jag mig
behagligt tom. Tom i magen och tom på känslor.’
En hand placeras på min. Handen är varm. Trygg på något konstigt sätt. Jag tittar upp för
att försöka möta blicken. Men det sitter ingen där. Min fantasi är fantastisk och har räddat
mig många gånger. Aldrig i livet att jag skulle slita upp mitt liv för någon annan. Avslöja
våra smutsiga hemligheter. Jag fortsätter gråta på natten.

VN:F [1.9.11_1134]
3.6/5 (23 röster)
Inte som du tror, 3.6 out of 5 based on 23 ratings

2 kommentarer

  1. Debbie Skriver:

    den här var så otroligt bra, välskriven och gripande. man kan känna igen sig i situationerna, bra jobbat! <3

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Peter Larsson Skriver:

    Starka bilder. Vältajmad twist.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 3.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.