För du skulle ju ändå aldrig stanna

Jag stod där som ett frågetecken, vad fan hade hänt egentligen?
Varför stod jag som ett fån och stirrade ut över en stad full av liv och lycka, helt ensam och ledsen? Eller var jag ledsen? Jag kanske bara var väldigt förvirrad, för kan man bli ledsen över något som som aldrig varit, och något som aldrig skulle bli?

Men egentligen var det en dum fråga, jag visste precis vad som hade hänt, och varför, och jag visste ju till och med att det skulle hända.

Jag hade gjort allt i min makt för att du skulle stanna, men jag visste ju egentligen att du aldrig skulle stanna hos mig, du hade ju henne. Men ändå hade jag kämpat, kämpat så mycket att jag inte längre orkade stå, till ingen nytta, för du skulle ju ändå aldrig stanna. Mina vänner hade sagt till mig att låta bli, att det var fel. Jag visste att det var fel, att du hade gjort fel, och att jag hjälpt dig göra fel, men det kändes ju så rätt.

Vi hade ju vaknat tillsammans, känt varandras värme när nattens kyla slog, du hade varsamt kysst min panna innan du gick till jobbet. Du rörde vid mig som om jag vore den enda du någonsin skulle älska, den enda du någonsin skulle hålla om i din varma och trygga famn. Jag kunde ju se hur vi skulle bli gamla tillsammans, och hur vi skulle resa runt hela jorden, skicka vykort till våra barn och barnbarn, sitta ensamma på ställen jag bara kunnat drömma om, hundratals mil hemifrån, ensamma med bara kärleken till varandra.

Så varför skulle det här vara fel? Men jag visste svaret, jag hade vetat det hela tiden, tanken var bara förträngd och bort puttad, för att erkänna sanningen för mig själv gjorde så ont, att veta att du ändå aldrig skulle stanna, du hade ju henne, hon som hade en fin familj, hade fina middagar med sina fina vänner, och sin fina kille så klart.
Hon hade så mycket att erbjuda, ett liv i lyx med skönhet och glamour, svärföräldrar som gav bort bilar i namnsdagspresent.
Vad skulle jag ge dig? En rostig gammal Opel som man nästintill får knuffa igång och ett gammalt ruckel ute på landet. Men jag visste egentligen att jag hade det värdefullaste att ge dig, det var inget man kunde röra vid, inget hon skulle kunna köpa för alla pengar i världen, men ändå det ärligaste du kan få, all min kärlek.

Du var ju allt jag någonsin kunnat önska, du fick mig att minnas alla drömmar jag hade glömt, du fick mig att le. Du fick mig att känna mig hel igen, det var som det där hålet i mitt hjärta aldrig varit där. Utan dig så känns min själ för stor, som om jag kan svepa den om mig som ett skynke, och det ju längre tiden går, desto mer plats blir det, du är ju inte längre där. Och utan dig så blir dagarna kallare och mörkare, maten smakar inte så mycket längre och blommorna doftar inte lika ljuvligt som när vi gick där hand i hand på sommarängen.

Men varför skulle jag känna såhär? Varför är jag den som sitter ensam och tittar på medan regnet faller hårt mot asfalten? Det var aldrig din mening, jag vet, men det hjälper inte, det gör ont ändå. Det är ändå jag som sitter ensam i mitt ruckel på landet, där jag tänkte att våra barn skulle växa upp, du skulle måla om fasaden i Falu röd färg medan jag serverade dig kall lemonad. Men egentligen visste jag ju att inget skulle hända på riktigt, du skulle ju ändå aldrig stanna, och visst förstår jag dig, du hade ju henne.

Varför gjorde jag sådär då? När jag visste att ingenting var på riktigt för dig, du ville bara ha lite roligt vid sidan om. Men jag tror inte att det blev som du tänkt dig, en svängom och så skulle det vara bra, istället så blev det en hel romans.
Sedan berättade du att du redan hade allt det där som man kan kan önska sig, med någon annan. Och jag var okej med det?!
Kanske trodde jag att du skulle ändra dig, du älskade ju mig? Självklart skulle du bara ge upp allt du byggt upp med henne och springa till mig med tio rosor och be mig gifta mig med dig så fort det går, lyfta upp mig och säga att du älskar mig, så som du sagt det hundra gånger förut.

Men tillslut sa jag ifrån, jag ville inte längre vara ditt spel vid sidan om, jag ville inte bara vara den du ringde när hon jobbade över eller åkte på affärsresor.
Jag ville ha dig och jag ville ha dig för mig själv, var det så mycket att be om?
Det var det tydligen, för du skrattade mig i ansiktet, som om det var ett skämt att det någonsin skulle vara bara du och jag. Du hade ju henne som du skulle ha allt det där med. Och det visste jag ju, men jag ville inte tro och jag ville inte förstå, förstå att i mitt hjärta fanns bara du, men i ditt fanns också hon.

Jag hade ju planerat allt. Jag ville ju höra ditt glada och förvånade skratt när jag berättade att jag var med barn, se din min när vårt första barn kom ut med ditt tjocka bruna hår och dina skarpa drag. Vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar, se våra barn ta studenten och skaffa egna familjer.
Men det blev inte så, du var mitt allt, och du hade henne.
Du försvann ur mitt liv lika snabbt som du sa att ni skulle flytta, att hon nästan kommit på oss. Jag önskar att hon hade kommit på oss, så att alla kunde se hur mycket vi älskade varandra.

Men jag hade fel, du försvann, det enda jag stod kvar med var den lysande ensamheten och minnena, som hur du luktade sådär underbart när du precis kommit ur duschen, och hur rufsig du blev i håret efter du sovit bredvid mig. Allt var borta. Allt var du. Och med dig försvann min låga, jag vill inte längre gå på sommarängen som vi gått på, jag vill inte heller dricka varm choklad som vi gjorde efter vi åkt skridskor på den frusna sjön bakom rucklet. Det gör för ont att veta att det aldrig kommer att ske igen, för det är inte längre bara du och hon, nu ni har en dotter också. Det smärtar så att se dig tillbaka i stan med din familj, jag klarar inte av det längre, jag måste bort.

Att veta att vi var rätt, och inte ni, det är det som gör mest ont. Att veta att jag aldrig kommer att få uppleva samma känsla igen, att ingen kan mäta sig med dig. Du var min sol, min vin vind och mitt vatten, utan dig är jag tom. Men så länge som vi båda andas ska jag aldrig sluta hoppas på att du ska komma springandes med rosor, och så länge solen går upp så vet jag att den kommer att lysa på oss för kärlekens skull.

För du var mitt allt, även om jag visste att du ändå aldrig skulle stanna.

VN:F [1.9.11_1134]
3.9/5 (28 röster)
För du skulle ju ändå aldrig stanna, 3.9 out of 5 based on 28 ratings

1 kommentar

  1. Clara Skriver:

    Den var sjukt bra! beskrev min situvation nästan helt och de hjälpte mig att innse att jag kanske inte är ajälv med dehär och att jag måste komma över honom.

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.