Familjefars minne

Nu ska jag berätta om min morfar, en ung man i sina bästa år. Lars Ivar var hans namn och han föddes bakom en kökssoffa i en liten by på landet. Han hatade detta stället, även om det fanns saker han älskade därifrån. Morfars Mamma och hans bröder var folk han tyckte om, men pappan tillhörde dem som få människor skulle gilla.
En dag hade de varit på sjukhuset och hans far fick se en man i rullstol varpå han brast ut.
- Titta på den där late fan!
Jag kan tänka mig att Morfars mamma skämdes över sin make, men hon var nog lika hjälplös som mannen i rullstol. Egentligen är det inget jag ska orda om, för jag har varken hört eller sett något som kan bekräfta en sådan relation.
Hur som helst så växte min morfar upp hårt. Varje dag till maten var det bara, ”sitt upp!” annars small det strax över näsan. Sitt upp betydde mer eller mindre ”sitt ner och håll käften”.
Om inte skulle man få stryk tills man tiggde om att få vara tyst.
Nej då fanns det istället lyckligare stunder mindes Morfar och berättade om en glad familjefar som då han söp till kramade om sina gossar och bjöd dem på rejält med sprit. Tanken om att det fanns något gott i honom värmde mer än något annat. Även om det bara var något litet så vill han gärna ge honom det. För det är inte lätt att hata sin far.
Trots alla timmar som svångremmen flugit över arslet eller gångerna han inte kunde sova för brorsans bedjande skrik att farsan skulle sluta slå.
Nej, vissa saker är nog bäst att glömma även om du en gång har kallat dem för far.

***
Av ”E.L”

VN:F [1.9.11_1134]
2.0/5 (2 röster)
Familjefars minne, 2.0 out of 5 based on 2 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.