En julsaga

Om man ser en stjärna falla får man önska sig något. Varje stjärnklar kväll går jag ut för att titta på himlen. Hittills har jag tyvärr inte sett någon stjärna falla, men man måste leva på hoppet. De lyser så klart där uppe, blinkar åt mig. Det känns som om de retas med mig. Som om de vet vad jag önskar mig och har roligt åt att det troligtvis aldrig kommer att uppfyllas. Men likväl står jag där varje kväll och vänder mina förväntansfulla ögon uppåt. Som om ett mirakel kunde ske. Kanske är vi för många som önskar oss saker och tänker så intensivt på det att de virvlar samman så stjärnorna inte kan skilja dem åt?
December månad måste vara den värsta månaden att vara ensam. Alla som är ihop med någon myser och firar och man går där själv och tittar in i de varma, mysiga, upplysta husen. Där vill jag också sitta uppkrupen i soffan, med fötterna i ett par varma tofflor och dricka rykande hett te. Precis detta gick jag och tänkte på när jag gick den snömoddiga gatan fram. Jag hade huvudet vridet åt sidan så jag kunde titta in och avundas alla andras mysiga vardagsrum. Jag ville inte gå hem till mitt eget tomma studentrum. Jag hade inte brytt mig om att pynta alls, det kändes fånigt att göra det bara för min egen skull. Alla mina vänner skulle åka hem till sina familjer under julen för att fira. Jag hade ingen sån längtan alls. Men fira ville jag och jag visste precis med vem. Men vi var ju ”bara vänner” som det så fint heter. Han tänkte inte på mig på något annat sätt. Det verkade åtminstone inte så, han var alltid lika trevlig mot alla. Det var inget speciellt med mig. Fast ibland kunde jag ändå undra, om hans ögon inte glittrade lite extra när de tittade på mig. Jag slog bort tanken. Inbillning. Skulle jag någonsin få veta hur det verkligen låg till?
Ibland tror jag att ödet faktiskt finns. För just ikväll, när jag var på väg hem efter att ha stått så länge jag klarade utan att frysa tårna av mig och tittat upp på stjärnhimlen så hände det jag aldrig vågat hoppas på. Jag gick som vanligt och glodde in i husen, såg mig inte för. Och rätt som det var krockade jag med någon som var på väg ut från sitt hus, med en termosmugg i handen. Locket föll av och jag fick varmt te över hela jackan. Tack och lov brände jag mig inte för det gick inte igenom den tjocka jackan. ”Gick det bra?” sa en röst jag kände igen. Jag tittade upp och mötte ett par glittrande ögon. ”Vill du komma med in och torka jackan, så kan jag göra nytt te?” frågade han och jag nickade.
Om man ser en stjärna falla får man önska sig något, men ibland kan saker slå in ändå, innan man hunnit önska sig dem.

***

Av ”Angela”

VN:F [1.9.11_1134]
2.9/5 (12 röster)
En julsaga, 2.9 out of 5 based on 12 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.