En ensam människa

Jag sitter kvar på gungan, de andra är redan borta vid cykelrummet nu. Jag hör hur de skriker. Hur de fortfarande skrattar åt mig. Snart kommer de cyklande på sina mountainbikes och jag borde gå härifrån. Men så tänker inte ett barn så jag sitter kvar. Jag sitter kvar och tänker på min mountainbike, som jag aldrig hade, och hur fort jag aldrig kunde cykla på den. Jag tänker på hur mycket jag inte lekte med alla schyssta kompisar jag aldrig hade. Den kortaste av dem kommer cyklande. ”Djävla bög”, ropar han och flinar. Han flinar fult. En efter en kommer de rullande som hungriga vargar. Jag reser mig upp och börjar gå mot porten, försöker att inte höra. Men det gör jag, för barn hör. ”Djävla barnunge”. ”Ful och äcklig precis som din farsa”. ”Stick då djävla fegis”. De cyklar runt, runt. Jag går snabbare. Snabbare för att få träffa mamma igen. Vargarna är borta. De har slutat cykla runt mig. De kanske hittade någon annan.
På andra sidan vägen står inte mamma. Hon vinkar inte. Hon finns inte och kommer aldrig att finnas. Hon kommer aldrig träffa mina barn som inte finns. Men inne i köket sitter pappa. Det gör han alltid. Det vet ju jag för jag är hans barn. Jag går inte över vägen, jag sätter mig ner på marken istället. Asfalten är täckt av barngriffel. Det är inte jag som har målat. På vintern när det är så mycket snö att det inte går att ploga bort så ser man inte asfalten. Jag kommer ihåg hur tyst det kunde vara då. När det är så mycket snö och när det är mörkt. Då var det ingen mamma eller pappa som hörde hur deras barn tassade på golvet på morgon. Ingen som hörde hur grannens hund skällde mitt i natten. Jag hörde i alla fall inte hunden och jag hörde inga barn på morgonen. Jag har aldrig haft några barn.
Jag fick aldrig åka till sjukhuset för att möta min fru tillsammans med vår nyfödda son vi aldrig fick. Men jag åkte dit. Några år senare när pappa inte längre satt i köket, när all sprit i skåpen tagit slut och han behövde sova. Jag hade ju inget för mig och han var nog lika ensam som jag. Jag tog hans hand. Han rörde sig inte. ”Pappa?”, frågade jag, men han hörde inte för det gör inte pappa. Han hörde aldrig hur hans barn tassade på golvet på morgonen. ”Pappa? Så tyst var väl aldrig vintern?” Då lät jag pappa vara, som inte fanns längre.
Om man går längst den här vägen och förbi kyrkbyn kommer man till kyrkan. Där är jag döpt, och mamma och pappa gifte sig där. Det tar högs tio minuter att gå. Tre med mountainbike. Mamma jobbade där också, bredvid kyrka, på ålderdomshemmet. Pappa jobbade inte på det där jobbet han aldrig fick. Så han fick inte så mycket lön. Men han fick en plats i kön på ålderdomshemmet som han aldrig behövde, och mamma behövde inte ens ställa sig i kö. När hon hade jobbat klart behövde hon inget mer ålderdomshem. Jag brukar tänka att det var praktiskt att mammas jobb låg så nära kyrkan så gamlingarna slapp släpa henne så långt, för så tänker barn.
När vår son som vi aldrig fick föddes, så sa jag ”vi tar oss igenom det här tillsammans”, som vi aldrig gjorde. Till en början gick det ganska bra, för tårar har aldrig skrämt mig. Men till slut var det så mycket av dem att jag tror att hon drunknade inuti sig själv. Och hon såg inte mig längre. ”Det kan inte vara någons fel när ett barn som inte fick finnas inte började finnas”. Men hon trodde det. Hon trodde att det var hennes fel, och mitt. Så när hon gråtit klart flyttade hon. Synd att jag aldrig svarade i telefonen när hon inte ringde.
Pappa brukar skratta åt Koskenkorvan och säga att det var annorlunda förr, när han är glad. Han brukar berätta om hur stora de största fiskarna i Barnsjön var på pappas tid. Hur tunga de var när han inte höll upp dem framför kameran och blev fotograferad. För några sådana foton har vi aldrig haft. Men det gör inget att pappa aldrig fångade de största fiskarna i Barnsjön. Om han är glad fortsätter han bara och undrar vart fotografierna blev av, skrattar och tar lite mer Koskenkorva. Men när skratten i köken tystnat har pappa också det. Då sitter han ihopkrupen vid köksbordet och stirrar ner i flaskan. Ibland är han lite ledsen. ”Med en färgteve och en bra Koskenkorva behöver vi ingen kärlek. Kom ihåg det” kunde pappa säga när Koskenkorvan tagit slut. Då gick jag ut och lekte på gården.

VN:F [1.9.11_1134]
4.0/5 (7 röster)
En ensam människa, 4.0 out of 5 based on 7 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.