Det ingen ser

Allting snurrar när den unga flickan på darrande ben stapplar ut på trottoaren. Det blixtrar framför ögonen, paniken håller ett rejält stryptag om halsen och bröstet och trots att hon befinner sig i sin egen hemstad vet hon inte var hon är, hur mycket klockan är eller vart hon ska ta vägen. Hon börjar springa, fort, utan att veta vart hon är på väg. Hon vill bara bort, fort, springa ifrån sig själv, helst försvinna helt. Vad fan hade hänt? Bilder fladdrar förbi i huvudet och hon har ont, fruktansvärt ont. Blod rinner ned för hennes ben och hon kan knappt gå, ändå pressar hon sig att springa.
Hon ser ljusen från gatlyktorna och bilarna, regn som sakta faller till marken, lampor i köksfönstren och människor som skyndar hem under skyddet av sina paraplyn. Tillslut viker sig benen och flickan sjunker ner på knä i gräset och bara skakar, hon får ingen luft och allt bara snurrar. Samtidigt pågår livet runt omkring henne. Ljusen fortsätter lysa, regnet fortsätter att falla och folk fortsätter att gå. Hon känner händer som smeker henne över kroppen, hon hör skratten, rösterna och orden.
Flickan kämpar för att hålla tillbaka tårarna. ”Jag får inte gråta” säger hon gång på gång till sig själv. Vad skulle det vara för? Hon har ingen anledning, allt var ju hennes fel. Det var hon som hade varit naiv och så förbannat nyfiken. Det var hon som hade bestämt sig för att de nya vännerna var att lita på. Det var hon som hade tagit emot cidern utan att försäkra sig om att drickan var ren. Det var hon som till sist hade följt med dem hem. De var ju så oerhört snälla, omtänksamma och välvilliga.


Det var i mitten av juni månad och staden var full av ungdomar som under rop och skratt firade in det efterlängtade sommarlovet. En glädjens dag skulle de flesta ha sagt. Men för en flicka, precis 15 år fyllda skulle dagen sluta i allt annat än glädje och skratt.
Flickan som aldrig tidigare testat att dricka alkohol trodde att det var fullt normalt när hon efter bara några få klunkar av cidern började känna sig snurrig och påverkad. Allt hade varit trevligt, spännande och roligt fram tills nu. Hon hade ställt ifrån sig sin dricka, men snurrandet fortsatte att tillta. Någon frågade hur hon mådde, om allt var okej. Hon kände en hand på sitt ben, två händer. De smekte henne på insidan av låren, över brösten och magen. Hon kände hur någon andades i hennes hår och kysste henne i nacken. ”Sluta” sade hon gång på gång. ”Jag måste hem nu”. Hon försökte resa sig ur soffan, men yrseln och den svikande balansen tvingade henne att sätta sig igen. Hon sjönk ihop på golvet, folk skrattade och hon började bli riktigt rädd. Det var händer överallt och hon kunde inte fly, inte resa sig, inte skrika. Hon var fast, hjälplös och helt ensam i en lägenhet med fem äldre killar. Vad hade hon gjort!? Pappas ord ekade i huvudet ”Följ aldrig med en okänd person hur snäll han än ser ut att vara”. Men sen finns ju det där talesättet ”Det händer inte mig”.
Hon trycktes ner på rygg med händerna hårt fasthållna ovanför huvudet. Hon försökte skrika, försökte slå, men de hon slogs mot var så mycket starkare. Hon var så rädd, var detta slutet? Smärtan var olidlig. Hon såg blixtar, kameror som riktades mot henne, den mönstrade tapeten och ljuset från taklampan. Ord som hora, äckel, billig, lätt, madrass regnade som småspik över henne. Det gjorde så ont. Inte bara den fysiska smärtan. Orden gjorde ont, hjälplösheten, rädslan och paniken gjorde ont, känslan av värdelöshet och svek gjorde ont. Det värsta var vetskapen om att det var hon själv som satt sig i den här situationen, att det var hennes eget fel och att hon faktiskt var värd smärtan.
Flickan hade nu slutat kämpa emot, det var inte lönt att försöka göra motstånd. När hon, efter vad som kändes som en evighet trodde att allt äntligen var över ersattes den första killen med nästa. De fem killarna avlöste varandra, orden haglade, skratten ekade, blixtarna bländade och den fruktansvärda smärtan fick henne att sakta domna bort.
Därefter mindes hon ingenting mer förrän den kyliga kvällsluften slog emot henne när hon på ostadiga ben flydde ut ur lägenheten och ut på trottoaren nedanför.


Innan flickan stiger in genom dörren hemma torkar hon sig runt ögonen, torkar bort allt blod från benen och tar på sig ett leende, ett leende som fortfarande så övertygande döljer det som finns under ytan.

VN:F [1.9.11_1134]
2.6/5 (5 röster)
Det ingen ser, 2.6 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.