Chaos

Jag kallades för Raoul Närkelund och gick på Dalbacka högstadieskola där jag som många andra utbildade mig till datatekniker. Jag var i den unga åldern arton och skulle just ta körkortet. Min far som olyckligtvis skilt sig från min mamma när jag var fem hade just köpt mig en sprillans ny Pickup truck (Ford F-250). Eftersom det var den enda sortens bil jag rymdes någorlunda i, med tanke på min storlek.
När jag var cirka tretton år var jag redan då 1.80 lång och bredare över axlarna än min gymnastiklärare. Nu när jag nått min fulla längd är jag mitt stolta 2.13 cm och någorlunda muskulös med taniga ben.
Jag är och var en riktig bråkmakare, lärarna avskydde mig och de flesta eleverna ansåg mig som en mördarmaskin. Trotts mitt ryckte att vara odräglig hade jag en flickvän, hon hette Lucy Näslund, nu mer pensionerad fotomodell och ägare till den världsberömda modetidningen ”More Magazine” och mångmiljonär.
Mina föräldrar var båda mycket rika, min far var advokat och var inte hemma mer än nödvändigt och min mamma som ägde många fina hotell och aktier för flera miljoner var häller inte hemma särskilt ofta. Båda två dog i hjärtinfarkt, mamma när hon var 87 och pappa när han var 76. Jag hade tre syskon och endast en lever nu mer, han är de yngste av oss och heter Marcus, Marcus är en fembarnspappa och ärvde min mors hotell och aktier. Han är idag 74 och har barn allt mellan 30 till 50 år, hans fru som är i samma ålder som han lever fortfarande inom hans väggar. De andra syskonen jag har dog i ung ålder, Maria av en överdos av narkotika och Rasmus i en planolycka.
Min mor påstod under hela sitt liv att vår släkt varit olyckligt förföljda av död i ung ålder. Hon hade troligen rätt.
För cirka 58 år sedan klev en ung man vid namn Cornelius Von Hal in genom Dalbacka högstadieskolas dörrar. I hans högra hand höll han ett automatgevär och hans iskalla grå ögon täcktes för av ett par svarta solglasögon som mest påminde om dem från terminator. Han var en svårt vrickad schizofren med drömmar om ”Undervärlden” som han (enligt honom) skulle komma till efter hans stora illdåd.
Denne man hade gått in i caféterian höjt automatgeväret och skjutit alla inom räckhåll.
Den dagen miste 23 stycken ungdomar sitt liv och ytterligare 22 kom till skada, en av dessa ungdomar hette Raoul Närkelund han hade blivit skjuten fyra gånger varav en av dem var dödande.
Jag minns endast en känsla under de där få minuterna när jag hörde en massa skott och det var känslan av att få flera liter iskallt vatten över huvudet. Sedan hade allt blivit svart och nu när jag tänker efter kan jag minnas känna hur min själ slets ut ur min kropp, det var nästan som att få kroppen delad i hälften och sedan bli omskakad av en smärta allt för hemsk för att kunna beskriva med ord. Jag minns fortfarande känslan av att stå bredvid sin döda kropp och blicka in i ens tomma ögon. Jag kan fortfarande känna paniken och förvirringen när jag står där nästan svävandes och stirrar på liket där blodet fortfarande väller ut ur såren.
Tro mig att jag aldrig under mitt korta liv ens funderat om andar existerade och jag funderade häller aldrig över vad som händer efter man dött. Nu mer känner jag ingen tvekan över att onaturliga ting existerar, för jag är ett ganska bra bevis på deras existens själv.
I samma stund Raoul Närkelund slog död ner i marken upphörde han att existera, men hans ande lämnades kvar förevigt dömd att strosa omkring på skolområdet och hemsöka eleverna. Tro nu bara inte att jag klagar över min lått, ni förstår att skapa kaos och skräck i min omgivning är troligen vad jag är bäst på. Däremot klagar jag över mitt bristande antal på andar i skolans område. Det finns endast två andar till, den ene är en klagoande som endast svävar omkring i korridorerna på skolan och skriker klagande över sitt ”grymma” öde, vi kallar honom Klas eftersom ingen vet vad han heter och namnet låter gammalmodigt vilket stämmer in på hans 56 åriga ansikte. Sedan finns förstås Einstein (som jag kallar honom) han är en sinnesande som är i min egen ålder och är oerhört intelligent vilket är otroligt tråkigt med tanke på att han bara sitter och räknar matte och läser böcker hela dagarna. Fast han kan dock anstränga sig ibland och klaga på mitt ouppfostrade sätt att skrämma eleverna på i skolan.
Med tanke på hur jag beter mig och hur jag är mot eleverna (samt lärarna) på skolan kallas jag Chaos, som på latin betyder kaos. Det var varken Einstein eller Klas som döpte mig till de utan det är skolans vaktmästare, Björn Lidberg. Eftersom människor sällan kan se andar (spöken om ni så vill kalla det de) är det ytterst sällan människor uppmärksammar att de existerar. Men har man så tur att man råkar stöta på en andeseende människa kan min bokstavligen skrämma livet ur dem, mest på grund av att vi andar behåller vårt utseende efter döden och även dödsorsaken. Så dör man av fyra skot, så har man fyra hål kvar på kroppen (och de slutar aldrig blöda!).
Björn Lidberg var en av dessa andeseende människor även om hans förmåga var en aning ”svagare”. Han kunde se oss men bara som en svart fläck på en vit bakgrund, som Einstein beskrev de. När jag hade upptäckt att han var andeseende började jag vara värre än vanligt, jag välte bokhyllor, drog ut böcker ur hyllorna när elever såg på, jag kastade mat i matsalen så bråk uppstod när eleverna började anklaga varandra att ha kastat på varandra. Jag började till och med dra mina iskalla döda händer mot elevers halsar, hår, midjor, armar, kinder m.m. och bokstavligen skrämde skiten ur dem (Underhållande). Jag började till och med öva mig på att göra andra läskiga saker som skulle skrämma eleverna för livet, men när jag olyckligtvis nästan tog ihjäl en elev, stoppade mina andliga vänner mig.
Sen dess har jag levt det vanliga tråkiga livet som spöke, bara skrämt dem måttligt. Men som jag berättade för Einstein en gång, jag kan känna min hjärna ruttna i huvudet på mig, jag kan känna mitt förstånd krympa och för varje dag mörknar mitt inre. Kortare sagt, jag håller på att bli galen.
Tänk er att vara fast på ett och samma ställe i flera år (och dessutom är det en skola), tänk er att måsta se folk göra samma sak varje dag och höra deras oändliga tonårspladder (klaga på läxorna, klaga på kärleksliv, klaga på föräldrar, klaga, klaga, klaga!). Tänk er att veta att du alltid kommer få hålla dig på samma ställe. Bara tänk dig så förstår du varför jag sakta tinar bort och försvinner från förståndets tunna väggar.

Det var en vanlig gråmulen dag, första dagen på Dalbacka skolan efter sommarlovet och eleverna som strömmade in på skolagården var på gott humör. Vilket som vanligt bara varade i någon vecka innan de började släpa sig fram och dricka litervis med kaffe för att klara av hela skoldagen.
Medan de gamla eleverna gick runt och försökte snappa upp så mycket ny information som möjligt om de andra. Gick nykomlingarna runt och försökte memorera omgivningen så att de inte skulle glömma vilket håll de skulle gå för att komma till t.ex. toan, matsalen, bibloteket och sina hemklassrum. En del av dem stod i stora klungor och försökte spela tuffa när de låtsades spana sig ointresserat omkring. Både Einstein och jag gick längst korridoren där eleverna utan att lägga märke till det själv vek undan för våra spöklika skuggor, som de troligtvis inte såg. Einstein som motvilligt följt med mig för att spana in de nya eleverna gick med händerna i fickorna och tittade sig uttråkat omkring. Själv sträckte jag ut armarna åt båda hållen så att så många elever som möjligt skulle gå in i mina händer. Men endast en del av strömmen av folk reagerade när de kände iskylan från mig i sig, vilket gjorde mig avsevärt besviken. Endast tre av personerna som olyckligtvis gick in i mig eller mina utsträckta armar rös till och stannade upp. Alla tre gångerna fnissade jag belåtet. Plötsligt ringde skolklockan och eleverna började rassla med sina pennor och öppna sina skåp för att leta åt sig böckerna de inte tagit fram och sedan rusade de iväg mot sina klassrum.
Ytterligare fem personer sprang rakt igenom mig vilket fick mig att skratta rakt ut när två av dem nästan föll omkull av förvåning.
”Så nu ha jag sätt de du ville jag skulle se, nu går jag tillbaka till bibloteket” muttrar Einstein och vänder om utan att invänta mitt hummande svar. Och när Einstein svängt vid en krök i korridoren dyker tre eftersläntande tjejer upp vars hår står på ända och två av dem fnissar hysteriskt.
”Oj, jag tror vi är sen!” säger den blonde och ökar på stegen ytterligare
”Så konstigt!” säger den rödhårige vars panna pryds av en bekymrad rynka
”Äh! Ge dig det är liksom bara första dagen, då gör man inget vettigt” säger den brunhåriga och fnissar.
”Jo man ger lärarna ett första intryck! Och vi är sen!” fräser hon och drar dem vidare mot mig där jag står i mitten av korridorens korsning.
”Slappna av Jonna” muttrar den ena medan hon försöker låta allvarlig. Med bestämda steg springer de allt närmare mig och plötsligt viker den rödhåriga av och drar de två andra tjejerna runt mig medan hon muttrar ”ursäkta”. Först blir jag en aning chokad men sedan flinar jag och vrider huvudet åt de håll de tre flickorna springer åt medan jag har blicken fäst på det rödhåriga svallet.

Gud vad pinsamt, pinsamt, pinsamt, PINSAMT, skriker mina tankar när jag kliver in i klassrummet flåsandes med två fnittrandes omogna jävlar bredvid mig. Med nedsänkt huvud ber jag om ursäkt för min sena ankomst och drar med mig Josefin och Matilda mot en rad av tomma bänkar. Läraren snörper på munnen åt oss när vi slår oss ned men säger inget mer, gudskelov!
”Jahaja, nu när alla är här kan jag ju börja…” säger läraren med en sådan sövande tråkig röst att jag genast känner hur mitt huvud blir alldeles tungt. Och medan läraren ger oss inforation om skolan tittar jag mig omkring för att se ansiktena på mina nya klasskamrater. De flesta av dem ser ut som riktiga bråkmakare och ensam i ett hörn sitter en glasögonprydd kille vars ögon fokuserat tittar på läraren. Fyra tjejer som uppenbarligen känner varandra tittar med avskyvärda blickar på mig och mina kamrater som bara flinar tillbaka, själv vänder jag bara bort huvudet och återgår till min halvslummer.
”Är det sant att en massa elever har dött här?” utropar en målbrottsröst som får mig att kvickt vakna upp ur min slummer. Med förvirrad min tittar jag mig omkring för att se vem som talat och bara någon bänk från mig sitter en blond kille med kroppen för en fotbollsspelare och tittar kaxigt på läraren som otroligt nog verkar vara en aning besvärad.
”Inte en massa men…” svarar han och drar sina smala händer genom det gråspräckliga håret.
”Coolt” avbryter blondinen och återgår till att fingra på tuggummit han bara för en stund sedan haft i munnen. Och när ingen verkar bry sig mer om ämnet så återgick läraren lättat till sin tråkiga redogörelse om vad detta år innebär för oss.

Hennes röda hår faller som vågor över axlarna där hon sitter med huvudet lutandes mot högra armen som slappt ligger mot skolbänkens hårda yta. Hennes ögon är slutna och hon andades tungt när jag lutade mig fram och granskade hennes mjuka anledsdrag. Hennes hy är solbränd och en del sommarfräknar pryder henens näsa och kindben vilket ger henne en söt fasad. En försiktig vridning på huvudet gör att hennes söta doft träffar mitt ansikte och jag drar in den ljuva doften i ett djupt andetag. Som får det att tjickla i näsan på mig.
Plötsligt ropar en blond pojke till vilket får henne att rycka till och vakna upp ur sin slummer och så snabbt jag bara kan drar jag mig undan och hinner precis försvinna från henens synfällt innan hon vaknar upp igen. Killen som många andra frågade om dödsfallen som skett på skolan gjorde läraren besvärad, men det verkade inte som om han ville fortsätta med dissektion. Därför kunde den feta gamla läraren fortsätta med sitt lilla tal och åter igen såg jag hur hon sjönk ihop och slöt ögonen.

När lektionen äntligen var slut kände jag mig en aning olustig, det var som om jag fått en släng av paranoia för det kändes precis som om någon gick bakom mig och flåsade mig i nacken. Men varje gång jag vände mig om stod ingen ens i närheten av mig.
Josefin som verkar vara på G idag säger flörtigt hej till varje kille vi passerar i korridoren, vilket får de flesta tjejer som ser detta att surna ihop och avundsjukt blänga efter henne när killarna ler och säger hej tillbaka. Och för varje tjej som elakt blänger på henne eller säger något spydigt till sin kompis kastar hon bara med sitt långa blonda hår och ler kaxigt. Matilda däremot är på prat humör eftersom hennes mun går i 200 km i timmen och tystnar aldrig. Själv är jag mest bra tyst och lyssnar halvt på vad mina kompisar säger och tittar mig uppriktigt ointressant omkring.
Just precis när jag känner mig som tröttast passerar vi en grön dörr där det står WS på, i samma stund tar jag min chans att få en tyst stund för mig själv och säger snabbt att jag måste gå på toa. Varken Matilda eller Josefin lyssnar på mig eftersom de just hittat sina ”Prins Charming”, så jag rycker bara på axlarna och slinker in genom den gröna dörren.
På ena väggen hänger en massa speglar och nedanför dessa nyputsade speglar finns en massa vattenkranar och på andra väggen står sju bås på rad med dörrar som ser ut att gå att låsa och inne i dessa bås står de smutsvita toaletterna. Ingen av toaletterna verkar vara upptagna så jag hade lyckats uppnå det jag ville, ensamhet. Med hjälp av båda armarna häver jag mig upp på en av bänkarna med handfaten på så att jag har två kranar precis bredvid mina höfter. Avslappnat lutar jag mig bakåt och lutar huvudet mot spegeln och drar in två djupa andetag som i ett försök att skaka av mig tröttheten. En plötslig smäll får mig att hoppa till och nästan att ramla ner ifrån min sittplats. Och när jag fäster blicken på toalettbåsen ser jag hur dörren längst från mig far upp, precis som om någon smällt igen den med en sådan kraft att den flugit upp igen. En aning skrämd hoppar jag ner och tittar mig misstänksamt omkring, men ser igen alls. Försiktigt närmar jag mig båset och kikar in men ser igen, precis som jag anat.
Det kanske var vinddraget, men från vad? Tänker jag och väder mig om för att gå ut, men jag hinner inte ens ta ett steg innan jag ser, genom spegeln, hur en lång kille står på andra sidan rummet precis intill dörren som leder ut från Wc:n. Hans överkropp är bred och muskulös och det blonda håret ser rufsigt ut, men man får ändå tanken av att det är ett ”till fixat” ruffs. Han bär en åtsittande svart polotröja och hans trasiga Jeans hänger på höfterna. Hans armar hänger vid sidorna och jag lägger huvudet på sned för att få skymten av hans ansikte som ligger i skugga.
”Det här är damtoaletten om du inte visste om de” säger jag en aning surt för att han skrämt mig genom att smälla igen dörren. Plötsligt lägger jag märke till en stor mörk röd fläck på tröjan som nästan verkar växa. Även jeansen pryds av en röd fläck och när blicken dras ner mot golvet får jag skymten av en stor röd pöl nedanför hans fötter. En flämtning undslipper mig och jag vrider på huvudet för att se ordentligt men när jag tittar på plattsen där killen nyss stått ser jag ingenting. Med hjärtat i halsen stirrar jag tillbaka in i spegeln men denna gång ser jag häller ingenting. Uppskärrat går jag sakta fram till stället han stod på och hukar mig ner och drar händerna mot golvet, som om jag skulle känna det blöta röda, blodet?

Om en kompakt, enkelt sammanhängande, 3-dimensionell mångfald M³ har egenskapen att varje enkel stängd kurva på ytan kan deformeras kontinuerligt till en punkt, följer det då att M³ är homeomorf med sfären S³? tänker Einstein där han sitter, men han hinner inte besvara frågan förrän Chaos kommer rusandes in i bibloteket. Nästan flygandes stannar han framför bänken Einstein sitter vid och hela han spritter av en nästan galen glädje, som får Einstein att känna sig orolig på gränsen till rädd.
”Heej” säger Chaos och lägger huvudet på sned och ler otäckt.
”God dag” svarar Einstein och lossas vara upptagen med boken
”Vill du veta en sak min smarte vän?”
”Sen när började du kalla mig smart Chaos?”
”Idag” säger han och skrattar. Einstein suckar och slappnar av när han hör det normala skrattet bubbla fram genom hans strupe.
”Vad är det jag vill veta?”
”Det är om en av de nya eleverna…”
”Jaså, har du redan börja vara elak med dem?
”Nja…” börjar Chaos flinandes men Einstein avbryter honom mitt i meningen.
”Du vet att jag inte vill veta någonting om hur du har skrämt dem, så låt mig gissa du gick runt och bar en bok i handen så det såg ut som att den svävade?”
”Neej…” säger han fortfarande flinandes.
”Du öppnade och stängde låsta skåp?”
”Nej” säger han med även bredare leende, som får det att krypa i skinnet på Einstein.
”Nähä, vad har du hittat på då?”
”Inte vad jag har hittat på utan vad jag har hittat” säger han med låg röst.
”Nu hänger jag inte med Chaos”
”Okej, jag har hittat någon med rött hår, fräknar, liten, nyfiken, söt och som är andeseende” säger han med ett sådan förskräckligt äckligt och läskigt leende att Einstein måste titta bort från hans tomma ögon.
”Som vaktmästaren” säger Einstein lågt med sammanbitna tänder
”Nej, ännu bättre, hon ser allt”
”Allt?” säger Einstein med andan i halsen.
”Allt, min vän” säger Chaos och börjar skratta, sedan är han borta.
Einstein kramar åt boken så hårt att han hör de gamla pärmarna knaka och även om man inte kan säga ett en ande är blek så var det precis så Einstein kände sig, blek. Sist de hade en sådan andeseende människa på denna skola höll Chaos nästan på att ta livet av den pojken, och då såg han ändå inte allt.

Rött hår, rött hår, rött hår, tänker jag där jag springer bland eleverna och spanar efter en liten tjej med fräknar och rött hår. Hon satt inte inne i matsalen även om de var lunch tid, häller satt hon inte i caféet, därför sprang jag här nu letandes efter den dömde. Plötsligt tvärstannade jag när jag fick syn på en söt rödhårig tjej i sextonårs åldern. Hon sitter bredvid sina kompisar och samtalade med den där slöheten en del tjejer brukar ha när dem egentligen inte lyssnar. Hennes ansikte pryddes av sommarfräknar och ögonen var isande blå. En stor sten lade sig i magen på mig och det kändes som om jag var flera ton tyngre. Hennes leende var som en ängels och jag kunde se killarna som passerade titta på henne där hon satt. Plötsligt tittade hon upp och fångade min blick och jag kunde se hennes mun snörpas åt när hon såg mig. Genast drog jag mig bakåt och gömde mig bakom hörnet, utan tvivel på att hon såg allt och efter ett tag vågade jag titta fram. Nu stod hon framför en lång blond tjej och jag kunde se hur hon var en aning knubbigare än de andra men det gav henne bara en slags charm de andra av hennes tjejkompisar saknade. Min mage snörpte ihop när jag tänkte på vad hon skulle få stå ut med, vad Chaos skulle utsätta henne för. Jag har vetat ett bra tag att Chaos börjat tappa förståndet och jag kan inte klandra honom när han är en sådan enfaldig figur, men att veta att denna söta människa snart skulle få smaka på hans galenskaper var bara hemskt.
Men vad kunde jag göra? Jag är död, precis som Chaos.

Den långe gänglige killen med händerna i fickorna hade just försvunnit bakom hörnet när Josefin började skratta så mycket att hon föll av från bänkstödet där hon satt uppflugen. Även Matilda skrattade som en galning men lyckades ändå sitta kvar på stolen, jag som inte förstod vad dem skrattade åt när jag själv hade varit helt upptagen med att titta på den underliga killen log bara lite lätt. Det hade nästan känts som att han inte borde stå där, som att han var en dimma formad som en människa precis som killen jag såg i morse.
”Kan någon hjälpa mig upp?” lyckades Josefin klämma fram i sina skrattattacker, leendes klev jag upp från bänken och hjälpte henne upp från golvet där hon själv försökte kämpa sig upp på sina 12 centimeters höga klackar.

Jag satt inne i klassrum 678 bara tre bänkar bakom Marcus Renström, han var en muskulös innebandyspelare som olyckligtvis hade ett litet uns av den andeseende gåvan, och som han själv kallade de ”Förbannelsen”. Jag hade uppriktigt sagt blivit förvånad när han hade klivit in i klassrummet för han hade inte flackat med blicken som han hade gjort förra året. Han hade häller inte satt sig ner ihopsjunken i stolen utan han log och sträckte på sig, kan ni tänka er de, han log! Hans klasskamrater verkade också märka att det var någonting annorlunda med hans utstrålning, för han verkade för en gångs skull glad.
Ett glatt pladder fyllde hela klassrummet och när en kort mattelärare vid namn, Agnes klev in tystnade alla och tittade respektfullt på den lille krabaten. Jag kunde faktiskt inte klandra dem för visad respekt, hon hade ett temperament som kunde få vem som helst att lägga benen på ryggen. Även när hon öppnade munnen och började pladdra om vad de förväntades att uppnå i matten detta år var det ingen som sjönk ner i stolen och slutade lyssna.
Efter ett tag började hennes röst (som vanligt) att låta enfaldig och dryg, därför klev jag upp och trippade fram på tå så jag stod precis bakom Marcus, sedan böjde jag mig ned och andades honom i nacken.
Som på ett kommando stelnade han till och vred på huvudet så att han stirrade mig rätt in i ansiktet. Jag kunde se hans ögon spärras upp av skräck, även om han bara såg mig som en mörkare skugga bland allt annat. Sedan blundade han vände sig om och återgick till att begrunda lärarens ”kloka” ord.
Fnissandes skuttade jag ut ur klassrum 678.

Dagen var precis lika dryg som jag hade förväntat mig, tiden gick alldeles för sakta och inte någonting roligt hände under dagen. Däremot började jag tycka att denna skola vart allt mer skum för varje sekund som gick och när jag tänkte tillbaka på händelsen i toaletten började ilande rysningar löpa ner längst min rygg. Fast det var troligtvis bara någon hallucination jag fått med tanke på hur trött jag var. Fast det hade ändå varit så verkligt.
Tänk på något annat, tänkte jag med en suck och började spekulera kring min nya handledare som var en aning mysko.
Plötsligt gick jag in i någon, smällen var så kraftig att jag tappade ballansen och var just på väg att ramla omkull när någon grep tag i mina händer och drog upp mig, precis innan jag kände golvet försvinna under mina fötter.
”Oj” sa jag en aning förvirrat och tittade upp på min hjälte, som även var personen jag gick in i. Jag kände den plötsliga värmen från rodnaden sprida sig i ansiktet på mig när jag tittade in i ett par mörkblå ögon.
”Gick det bra?” frågar han med en varm mörk röst.
”Aa” är det ända jag får fram när jag granskar hans ansikte, det mörkbruna håret ser rufsigt ut, precis som om han just har varit ute och sprungit och hans ögon…
”Vad bra då” säger han och ler stort, vilket får mig att automatiskt le tillbaka, sedan med en sista blick på mig går han ut genom entrédörren och eftersom jag inte kan slita blicken från honom märker jag hur han tittar sig bakom axeln och möter min blick. Med blyg min vinkar jag åt honom och jag kan se hur han skrattar till men vinkar ändå tillbaka.
”Och vem var den där snyggingen?” hör jag Matilda säga bakom min axel, onödigt högt (som vanligt) men innan jag hinner svara henne inflikar Josefin utan skam: ”honom skulle jag kunna sätta tänderna i!”

Kärlek i första ögonkast, så gulligt! Tänker jag sarkastiskt och himlar med ögonen där jag sitter och tittar efter Marcus ryggtavla. Han ser väldigt glad ut där han går och nästan svävar fram med handen han just använt för att flörtigt vinka åt den söta lilla rödtotten. Man kanske skulle skära av just den handen och använda den till att vinka åt henne nästa gång för att se om hon ser lika glad ut då? Kanske.
Hennes tjejkompisar säger någonting till henne onödigt högt och jag ser hur hon himlar lätt med ögonen och sedan går de ut ur skolan, med mig i hälarna.
Rödtotten verkar märka min närvaro där jag går bakom dem för hon gnider sig nervöst om högra armen och tittar sig hela tiden över axeln utan att lägga märke till mig. Hennes kompisar verkar märka hennes oro, men de säger ingenting utan fortsätter gå hemåt och precis innan rödtotten skulle kliva bort från skolgården griper jag tag i hennes arm och viskar…

… ”Du sa att du aldrig skulle lämna mig” jag kände blodet frysa till is, stanna upp för endast någon sekund och sedan rusade mitt hjärta till och började dunka som en trumma under tröjan. Mina händer skakade medan jag hörde den iskalla rösten eka i huvudet, det hade låtit som ett barns röst, bedjande och hjälplös. Men barnet hade inte talat något språk jag kände igen, det hade låtit som ett väsande brus, ett ilande gnissel som om ljudet inte borde existera. Rösten hade format ord men inte ett ända en av dem lät vettigt, det var troligen någon som skämtade med mig, dåligt skämt.
”Vad är det?” frågar Josefin med rynkad panna.
”Ingenting” svarar jag henne tvärt, kastar en blick över axeln utan att se någon, och sedan fortsätter jag gå i rask takt, med Josefin och Matilda efter mig.
Jag hade hunnit flera hundra meter från skolan innan jag av någon anledning vände på huvudet och blickade tillbaka på den stora tegelstensskolan och precis på samma ställe jag hört barnets röst stod en lång figur och jag kände genast igen honom från badrummet. Sakta, mycket sakta höjde han handen, som var alldeles röd av färskt blod och vinkade. Först med handen åt höger sedan åt vänster sedan höger igen och så var han borta.
Du är trött, du är trött, tänker jag som för att intala mig själv att jag inte sätt en blödande kille just vinka åt mig.
När jag klev in i hallen hemma hos mig själv sköljde en våg av trötthet över mig och jag kravlade mig upp på övervåningen och kastade mig ner i sängen med en djup suck och bara några sekunder senare sov jag djupt.

Jag stod i korridoren på skolan, drypandes av svett med hjärtat dunkandes, som om jag nyss sprungit flera mil. Ett isande klagande tjut hördes och någonting svävade förbi mig. Sedan hördes en barnröst djupare in i korridoren och utan att veta varför börja jag springa mot ljudet, livrädd att jag skulle hitta barnet död. Men för varje steg jag tog kände jag korridorens väggar närma sig, sakta krypa sig närmare mig, ända tills jag kände dem stryka sig mot mina armar. Tillslut blev det så trångt att jag måste vrida mig åt sidan, men det tog inte längre än två minuter så var väggarna så nära mig att jag fick dra mig framåt. Paniken slog mig med en sådan kraft att jag nästan föll omkull av skakningarna från min kropp. Jag började försöka ta mig fram snabbare men tillslut var väggarna så nära mig att mina höfter satt fast och sedan började det trycka mot dem när väggarna bara fortsatte att komma närmare, ända tills mina ögon tårade sig av smärtan.
Ett skärrande skrik trängde sig ut ur min strupe och plötsligt stod jag i ett vitt rum fortfarande skrikandes. Jag stod i flera sekunder och skrek ända tills luften tog slut och jag måste andas. Sedan tittade jag mig förvirrat omkring i det vita rummet, en silverfärgad dörr stod i ena änden och en enorm spegel hängde mitt emot mig. Sakta vred jag mig om och tittade mig över axeln men utan att se någonting intressant, sedan vände jag mig om och skulle just gå och kolla om dörren var öppen när jag såg en svart figur stå i högra hörnet bara en bit bort från där jag själv stod. Röda droppar föll från hans haka och det rann blod ner längst hans arm och la sig som ett täcke på det vita golvet. Gapandes vred jag snabbt på huvudet och tittade genom spegeln på hörnet där ingen mörk figur stod och golvet var fortfarande vitt. Förvirrat vred jag på huvudet och tittade med egna ögon och det stod fortfarande ingen svart figur med blod rinnandes ner för kroppen. Med en lättat suck tittade jag in i spegeln igen.
Först ville jag skrika sedan ville mina ben bara springa iväg men det gick inte att röra dem och inget skrik kom ut, jag stod bara där och tittade med likblekt ansikte och uppspärrade ögon på mannen som stod bakom mig.
Han var lång väldigt lång, nästan tre huvuden längre än mig och han var bredaxlad, muskulös och hans blonda hår var nästan brunt av det torkade blodet. Översta vänstra halvan av hans huvud var borta och endast bitar av hjärnsubstans och en ständigt rinnande fors av blod som rann ner längst hålet var kvar. Hans ögon var helt vita som om pupillen hade vänts inåt och hans förvridna mun log elakt åt mig genom spegeln. Hans ena ben stod ut i en onormal vinkel och hans tröja var blodig vilket även det högra benet var.
En ofrivillig snyftning undslapp mig där jag stod och skakade av skräck. Plötsligt lyfte han på händerna och grep tag om mina axlar utan att släppa min blick, sedan började han ruska mig, så att mitt huvud kastades åt alla håll medan han sa ”Vakna Jonna Vakna!”

Einstein satt i matsalen och tittade tomt framför sig när Chaos klev in och flinade glatt åt honom, så att alla hans perfekta tänder blänkte från månens sken som sipprade in genom fönstren.
”Jag vet vad hon heter min kära vän”
”Jaså?” lyckas han tränga fram.
”Hon heter Jonna, Jonna Eriksson, fast jag föredrar att kalla henne rödtotten”
”Okej” svarade Einstein med enfaldig ton och fortsatte titta tomt framför sig.
”Varför så dyster? Vi har ju en andeseende i skolan, hur kan man inte vara glad?”
En spänd tystnad uppstod mellan dem och med allt mod Einstein ägde lyckades han tränga fram ett iskallt svar.
”Vad har du tänkt göra med henne? Hon har inte gjort dig något Chaos”
”Jag tänker bara leeeka Einstein, är det något fel med det?” säger Chaos med en otäck stämma som får Einsteins hår att resa sig på armarna.
”Ja! För sist du lekte med en människa höll du på att ta livet av honom!” säger Einstein och kliver upp så häftigt att stolen välter omkull.
”Och vad har du tänkt göra åt saken min vän? Och jag har inte tänkt döda henne” säger han snäsandes ”kanske” fortsätter han sedan och ler med en sådan förvriden galen blick att Einstein instinktivt ryggar tillbaka.

Med ett ryck vaknar jag ur mardrömmen men skriker till när jag känner ett par händer om axlarna och en röst som frågar ”Är du vaken?”.
”Låt mig vara!” piper jag gällt och kurar ihop mig.
”Men lilla vännen det är ju bara jag” säger min mormor och tittar förvånat på mig,
”Jaha” mumlar jag dumt och tittar mig omkring i mitt rum medan jag förbereder mig på att se en svart figur i något utav hörnen.
”Du skrek så hemskt att jag måste kolla hur du mådde, säger mormor och tänder sänglampan, det var en mardröm, eller hur?”
”Ja” säger jag svagt och harklar mig.
”Vill du prata om den?” med en suck tittar jag in i mormors mörkbruna ögon som vänligt granskar mig upp och ned. ”Jag antar väl att du är för gammal för de?” säger hon sedan när jag inte svarar och blinkar åt mig. ”Klockan är sju så det är lika bra du pallrar dig upp”
”Vist!” stönar jag och kastar mig ner i sängen igen men kliver äcklat upp när jag känner hur blött täcket är efter allt mitt svett.

Klockan hade precis slagit sju på morgonen när Klas flög förbi i korridoren, just ovanför Chaos som ryggade undan och skrek några väl valda ord efter honom.
Samtidigt satt Einstein, som vanligt, satt framför en tjock bok och fördjupade sig i mattematikens alla gåtor. I samma stund Einstein hittade lösningen på en ytterst svår ekvation anlände vaktmästaren som med butter min hittade flera soptunnor nervälta med skräpet som ett täcke över infarten till skolan.
Vid åtta hade Einstein slutat med matten och satt nu och oroade sig över den kommande dagen. Medan han bekymrat tittade ut genom fönstret satt Chaos ute på skolgården och blickade upp mot solen som sällsamt sken genom honom. Samtidigt som vaktmästaren stod bara en bit bort och tittade på honom som för han endast var en skugga vars solstrålar sken genom.
Klockan kvart över hade eleverna börjat strömma in och vandrade nu genom korridoren. Samtidigt som en av de nya eleverna fick en halv liter vatten över sig av en andraårs elev klev Jonna in på skolagården. Hennes röda hår såg nästan ut som blod när solen sken på henne och ögonen var så ljus blå att de nästan såg vita ut. Men i samma stund som hon klev in på skolan område klev även Chaos upp från sin plats vid ett par bänkar och började gå mot henne. Einstein som såg detta genom biblioteksfönstret blev alldeles blek men rörde sig inte ur fläcken. Just när förstaårseleven hade kommit över chocken från det kalla vattnet och börja skrika på andraårseleven ställde Chaos sig i vägen för Jonna som förvånat gick in i honom.
”Aj” säger hon och lipar.
Med bultandes hjärta tänkte Einstein att han borde springa dit och göra någonting, men han hann inte fundera på de någon längre stund förrän Jonna tittade upp på Chaos.

”Såg dig in…” säger jag men avbryter mig tvärt när jag tittar upp och ser hans ansikte. ”Du” andas jag ut med gapandes mun och sedan svartnar de för ögonen.
Med ett ryck återfick jag medvetandet och öppnade ögonen för att mötas av en blå himmel som var alldeles suddig och grumlig. Efter ett tags blinkande kunde jag fokusera blicken på omgivningen och mina öron uppfattade oroliga röster som pratade om obegripliga saker.
Blont hår sveper förbi min blick och sakta vrider jag på huvudet och tittar in i Josefins gröna ögon.
”Hur mår du?” säger hon och tittar på mig med en aning uppspärrade ögon som gör mig lite obekväm.
”Jag vet inte?” svarar jag och försöker sätta mig upp men blir nedtryckt av en stor hand och någon mumlar att jag ska ligga still.
”Vad har hänt?” säger jag förvirrat utan att minnas någonting annat än mörker.
”Du bara föll omkull och…”
”… och?” säger jag
”Och slog huvudet… mins du ingenting?” säger hon och höjer på ögonbrynen.
Jo, att jag stod framför ett monster jag drömt om i en mardröm, tänker jag och hör själv hur ironiskt det låter.
”Nää..” svarar jag istället och tittar oskyldigt på Josefin som fortfarande tittar med rynkad panna på mig.
”Vi bär hon till sjuksköterskan” säger en bekant röst, sakta vrider jag på huvudet och möter det allt för välbekanta mörkblå ögonen.
”Hej” säger jag och rodnar.
”Hej” säger han och flinar, sträcker sedan fram en hand och fortsätter tala ”Du kan kalla mig Marcus”
”Jonna” mumlar jag blygt och tar hans hand i min och skakar den i förhoppningar att han aldrig ska släppa taget, men det gör han. Sedan utan förvarning lägger han armarna om mig och lyfter upp mig från marken, precis som om jag vore en fjäder och i samma stund han lyfter upp mig känner jag et dovt dunkande i bakhuvudet.
”Aj” muttrar jag
”Förlåt, gjorde jag dig illa”
”Nä jag fick bara ont i huvudet plötsligt” säger jag och tittar på honom och ler snett, han ler tillbaka och sedan bär han iväg mig genom korridoren med Josefin och Matilda efter honom.
”Tränar du?” frågar Matilda och tittar på honom, Marcus ler men svarar ja och Josefin nickar instämmande och säger, jag ser de vilket gör att Marcus börjar skratta.

”Visst är han en hjälte!?” vrålar Chaos där han står bara några meter från Jonna, Matilda, Marcus och Josefin. På snabba steg springer han fram och viskar i Jonnas öra, ”Vill du att jag ska vara din hjälte?” och sedan backar han undan, hysteriskt skrattandes.

Skrattet ekade i mina öron och kalla kårar löpte ner längst ryggen på mig när jag skrämt klamrade mig fast i Marcus som trodde att jag bara hade ont. Men jag såg att han ändå tittade lite snett på mig.
Sjuksköterskan som var en rund förhållandevis ung dam, log brett åt mig och konstaterade att jag fått en rejäl smäll, men det var inte något farligt. Medan hon undersökte mig var Marcus, Josefin och Matilda tvungna att återvända till sina lektioner och med en lyckoönskning och hoppas du blir bättre lämnade de mig. Efter att ha undersökt mig grundligen en gång till gick hon iväg för att hämta en mugg med vatten och en huvudverkstablett och så var jag ensam i det vita rummet. Britsen jag låg på var ganska oskön, därför satte jag mig upp och tittade mig omkring i rummet vars lampor spred ett underligt ljus blått sken över de vita väggarna. I ett försök att få det skumma spöklika rummet att bli trevligare hade jag börjat nynna. Men ljudet från min röst dog bort i korridoren utanför rummet och gjorde det bara ännu otäckare. Efter ett tag hörde jag steg i korridoren som först lät snabba och bestämda, men som bara efter en stund förvandlades till långsamma och släpandes. Med dunkande hjärta tittade jag som förstummat på dörren i väntan på att någon skulle dyka upp och kliva in i rummet. Men ingen kom.
”Hallå!?” ropade jag och med ens stannade stegen och sakta, mycket sakta gled dörren upp. En likblek hand som såg ut att ha ruttnat upp vid topparna slöt sig om dörren och två ögon kikade in i rummet. Det var kolsvarta tomma ögon som såg alldeles döda ut. Det ryckte till i ögonen när de fokuserade sig på mig och sedan hörde jag det välbekanta skrattet jag bara för en stund sedan hört. Skrattet var ihåligt och det fanns en ton av någonting som inte kunde tolkas annars än galenskap. Plötsligt lossade den greppet om dörren och en arm iklädd en svart tröja sträcktes in i rummet och närmade sig lysknappen.
I samma stund jag öppnade munnen och skrek, släcktes lampan och allt blev svart runtom mig.

Mörkret var inget hinder för Chaos när han trippade in i det beckmörka rummet för han såg ändå allt i detalj och han njöt av varje sekund han hörde rödtottens skrik, som efter ett tag blev ett ynkliga pip av rädsla när han kom allt närmare henne.
Hon kunde känna av Chaos kyla från hans döda kropp och när han satte sig bredvid henne kröp hon skräckslaget ifrån honom men utan att lämna britsen.
”Snälla…” gnydde hon fram och la armarna om benen.
Chaos var alldeles berusad av hennes rädsla och ett slags underligt adrenalin rusade i hans kropp och det ryckte i hans fingrar när han strök henne över pannan. Hela tiden kände han ett slags behagligt brus i huvudet, men ändå var det någonting som rev och slet i hans kropp. Förstörde honom, bröt ner hans redan sargade själ och efter ett tag kunde han inte sitta kvar längre utan han gled besviket ut genom rummet, omedveten om vad han gjort.

När ljuset tändes i rummet vågade inte Jonna titta fram ur mörkret från hennes sammanpressade kropp förrän sjuksköterskan klev in. Och det tog flera minuter att övertyga sjuksköterskan att hon mådde bra och när den vänliga damen gett upp i sitt ständiga frågande, om hon var säker på att hon mådde bra fick hon sina tabletter och gick sakta ut genom dörren från rummet på skakade ben.
Korridoren hon gick genom var grå och trist och det var endast några dörrar där som ledde in i några ynkliga rum, men varje dörr var igenbommad och säkert inte använda på flera år. Medan hon vandrade fram i snigelfart kände hon någonting rinna ner längst pannan, det kändes som vatten fast varmt. Plötsligt droppade en röd droppe ner från hennes ögonbryn och landade i ögonfransarna där det smög sig in i hennes ögon. Irriterad drog hon handen över ögat och plötsligt kände hon någonting rinna ner längst pannan. Förskräckt stannade hon till och tittade uppåt som om någonting droppat ner från taket. Men taket var lika grått som förut och pryddes inte av rödfärgat vatten. Någonting rann plötsligt ner för kinden och förrenade sig med ännu en droppe. Oförmögen att röra sig stannade hon mitt i korridoren och sedan lyfte han snabbt på handen, drog den över panna och tittade sedan på handflatan som var alldeles röd och kletig av… blod. Med ett illtjut sprang hon iväg längst korridoren upp för trapporna, genom en korridor, upp för ett par till trappor och sedan sprang hon in i en toalett, tände lampan och vände sig mot spegeln.
”Åh herre gud” sa hon med gäll ton medan hon stirrade på de fem djupa rivsåren i hennes panna.

Dagar blev till veckor och efter varje veckas slut kom Jonna hem, alldeles likblek i ansiktet och oftast darrade henens ben när hon klev in genom tröskeln. Detta berodde till stor del på Chaos, som gjort det till en daglig rutin att skrämma henne innan hon kom hem. Och på grund av detta hade Jonna sömnsvårigheter som resulterade i försämrade betyg i skolan, som vanligtvist brukade lika uppe på starka A:n. Hennes mardrömmar blev allt hemskare för varje natt och när hon inte trodde de kunde bli hemskare, blev det de. Oftast vaknade hon just innan den långe blonde varelsen dödade henne eller jagade henne i en oändligt lång korridor där hon inte kom någon vart, även när hon sprang som fortast.

Det var en regnig onsdag vid lunchtid när Jonna gick in i bibloteket och satte sig framför en dator. Hennes sinnen var på helspänn när hon satte igång med sitt arbete och hon kunde höra sitt hjärta dunka under tjocktröjan. Endast fyra personer satt inne i bibloteket, två nördar med tjocka glasögon och byxorna alldeles för högt upp en lång, gänglig kille i artonårsåldern som Jonna tyckte sig känna igen men kunde inte sätta fingret på vars hon sett honom. Men hon kunde inte sluta förundras över hur snabbt hans fingrar gick på tangentbordet, det var som om han suttit framför en dator i fler år. Och han varken tittade ner eller ens kollade om han stavade fel, utan hans ögon var alldeles fastklistrade på datorskärmen. Precis som om han läste någonting ytterst intressant och det kanske han gjorde?
Motvilligt tog hon blicken från killen och började sin sökning medan hon funderade över varför hon inte gjort detta tidigare. Det var nästan som om hon inte kommit på tanken, eller bara stött undan den. Men det var inte så konstigt med tanke på hur galet det var att ens misstänka det, men då förstås hade det hänt så underliga saker på sista tiden att man knappast kunde klandra henne för att i alla fall försöka. Dock hittade hon ingenting på datorn, inte ens när hon sökte på, ”Dalbacka högstadieskola” på Google. Efter ett tag gav hon upp och började istället leta bland lådan med gamla nyhetstidningar. Men när hon inte hittade någonting där häller gick hon tillbaka till datorn för att hämta sin väska hon hängt på stolen. Men när hon ställde sig där stod den långe gängliga killen bredvid bordet med händerna i fickorna och stirrade på Jonna. Och när hon slutligen vände blicken mot datorn var en artikel från en väldigt gammal tidning kallad Nyhetshörnan uppe och bredvid texten, var det en bild på en pojke. Hans hår var ljusbrunt och ansiktet smalt med stora gröna ögon och han såg nästan ut att vilja försvinna från bildramen där han blygt tittat in i kameralinsen. Med skrämd min vänder Jonna huvudet mot killen som står bredvid datorn, hans stora gröna ögon tittar alvarligt in i hennes. ”Du…” kvider hon med bruten röst och pekar på honom och sedan på bildskärmen. Utan förvarning lutar han sig fram och Jonna som först tror han böjer sig mot henne tar två snabba steg bakåt, men stannar upp när hon märker att han böjde sig fram mot datorn och griper tag i datamusen. Drar den sedan upp i vänstra hörnet klickar på en pil och slår in någonting på tangentbordet, sedan tar han ett steg bakåt igen och Jonna märker till sin förskräckelse att hans hand flimrar till när han släpper taget om musen. Först är dataskärmen vit, men efter ett tag dyker ännu en artikel upp från en tidning som verkar en aning modernare. Rubriken lyder med stora bokstäver:

23 elever ihjälskjutna av okänd man!

Och nedanför står en lång text om hur 23 personer dödades och 22 skadades allvarligt när en man klev in i Caféet och började skjuta vilt omkring sig med ett automatgevär. Jonna som nyfiket läser texten stannar upp när hon ser en bild på en kille med blont rufsigt hår som kaxigt blickar in i kameran. Hela han ser bekant ut men Jonna kan inte avgöra varför, försiktigt närmar hon sig datorn och när hon skrollat ner en bit, ser hon undertexten. Där det stod med tjock stil:

Raoul Närkelund var en av de elever som blev brutalt mördad
av fyra skott varav ett var dödande.

När hon läst färdigt märker hon det sneda leendet på killens mun och med förskräckelse tittar hon upp på den gängliga killen som fortfarande alvarligt tittar på henne. ”Men… han är ju död” stammar hon fram och den gängliga killen nickar till svar ”Du med” säger hon och vänder sig om för att skynda sig därifrån men blir stående kvar när svarta fläckar dyker upp för hennes syn och rummet börjar snurra.

Hennes ansikte är alldeles likblekt vilket även Einsteins skulle vara om han kunde bli mer blek än han redan var. Hennes ögon ser nästan galna ut där de snurrar runt i ögonhålorna och hennes händer darrar alldeles förskräckligt där hon stod och knyter dem så hårt att de blir alldeles vita. Men Einstein kan ingenting göra där hon står och svajar, utan han bara väntar på att hon ska svimma men efter ett tag börjar hon gå, som slutar med att hon springer. Och när han ser henne försvinna bland bokhyllorna vänder han sig om mot datorn för att stänga ner sidan, men stannar upp när han möter Chaos mörka blick.
”Einstein…” säger han med en suck.
”Det… jag… skulle… hon…” stammar han skrämt fram.
”Du tycker om henne Einstein, det märks, hoppas du vet om att du är död” säger han med kylig röst.
”Chaos… jag…” fortsätter han stamma.
”Ja?” säger han och slickar sig om mungipan.
”Du är galen!” morrar Einstein fram och Chaos höjer bara på ögonbrynen ”Du… du… har tappat kontollen!” skriker han åt Chaos medan han hötter med fingret. ”Du har snart gått över gränsen igen, precis som du gjorde med den där pojken!”
”Galen?” säger han och skrattar.
”Ja!”
”Du vet inte ens vad galen är” morrar Chaos och kastar sig mot Einstein, griper tag om hans hals med ena handen och lyfter upp honom i luften. ”Du vet ingenting om galenskap!” fräser han med en sådan ilska att Einstein känner hur han krymper ihop. Sedan känner han hur Chaos börjar klämma åt om halsen, så att det börjar värka och tillslut kan han inte andas.
”Chaos… du vet väl om att jag är död” lyckas Einstein klämma fram och med en morrning från Chaos släpper han ner Einstein som landar på marken med stadiga fötter medan han gnider sig om halsen.
”Du vet ingenting, det är just vad du vet, ingenting Einstein, ingenting!” säger han sedan med en sådan glättigt glad och underlig röst att Einstein önskar att han ska anfalla honom igen och morra med sin vanliga röst.
”Va?” säger Einstein.
”Det gör ingenting, du är snäll, det är du” fortätter han säga medan han stryker sig om hakan, sedan vänder han blicken mot Einstein och av ren reflex tar han ett steg bakåt när han ser dessa ögon vars tomhet inte går att sätta några ord på. ”Du är snäll” säger han och stryker honom på kinden, klappar sedan lätt till honom och vänder om och går medan han tyst viskar för sig själv.

”Död” viskar Chaos där han står bakom Marcus och spanar in hans ryggtavla. ”Död” säger han en aning högre vilket gör att Marcus rycker till när han hör den allt för välbekanta rösten, men han vänder sig ändå inte om. ”Borta” viskar han med tankarna snurrandes runt i huvudet och han kan själv känna hur fler och fler trådar som håller fast den lilla klumpen folk kallar vett, sakta brister och lossnar. ”Galen” viskar han igen och plötsligt är det som om någonting klickar till i huvudet på honom, klickar till på fel sätt, men för Chaos känns det alldeles rätt. ”Han är snäll” säger han och fnissar ”Då ska jag vara snäll” sedan börjar han skratta. ”Galen!” skriker han och springer ut ur klassrummet ”GALEN, GALEN, GALEN!” vrålar han medan han springer genom skolkorridoren.
Och varken om man var andeseende eller ej hörde man Chaos vrål eka genom väggarna och varje elev stannar till i sina rörelser för att lyssna, men ekot försvinner lika fort som det dykt upp. Men Jonna som just klivit ut klassrummet hör fortfarande vrålet alldeles tydligt, ekandes i huvudet som den svartaste av alla förbannelser när hon går fram till sitt skåp.

Marcus hör vrålet och känner hur blodet fryser till is, han varken vågar andas eller röra sig. Men han blir både förundrad och skräckslagen när han ser hur hans klasskamrater stannar upp för att lyssna, kunde dem också höra hans vansinnesvrål? Men de stannar endast upp för några sekunder, sedan fortsätter de med sitt onödiga babbel. Men även när hans kamrater fortsatt med sitt, kan Marcus inget annat än att sitta på stolen, stel av skräck med spända öron i väntan på nästa vrål.
Men inget nästa vrål kommer, endast en oändlig tystnad.
”Marcus?” säger Nicklas och stöter armbågen i honom.
”Vad?” svarar han efter ett tag.
”Är du hjärndöd? Du sitter och stirrar framför dig som om du sätt ett spöke!” skrattar Nicklas och ler sitt charmerande tjejfångar leende åt honom.
”Ha – ha, bara allmänt trött” svarar han och blickar ner i bordet.
”Aa, du ser lite blek ut kompis”
”Mm” mumlar han tankespritt och tittar tomt framför sig medan han tänker på vilka av de andra skolorna i staden han fortast kan förflytta sig till. Plötsligt klev han upp ur stolen mumlade att han inte mådde så bra och begav sig ut ur klassrummet. Och för varje steg han tog mot entrén kände han sig mer levande och fri än han någonsin kunnat drömma om. Äntligen skulle mardrömmen ta slut.

Jonna sitter på tjejtoaletten alldeles röd om ögonen och fortfarande vit som ett lakan i ansiktet. Hennes händer darrar när hon torkar bort en tår som rinner ner för kinden och hennes mobil vibrerar i byxfickorna, precis som den gjort de närmaste minuterna. När hon sist kollade på den hade Josefin och Matilda lämnat henne minst 52 medelanden, alla där det stod ”Var är du?” eller ”SVARA” på. Eftersom Jonna varken vågade gå ut ur båset eller ens gå igenom korridoren till skolans entré för att ta sig hem. Satt hon nu där ihopkrupen på toalettstolen och önskade att det bara var en hemsk mardröm hon snart skulle vakna upp ur.
Medan tiden segade sig förbi började Jonna känna sig allt mer olustig, det kändes som hon var iakttagen och tillslut blev hon så nervös att inte klarade av att sitta i båset längre.
Försiktigt sköt hon upp båsdörren, spanade sig omkring och började springa mot toadörren. Med dunkande hjärta slet hon upp dörren och i samma stund hon tycktes känna flåsande andetag i nacken slank hon ut och smällde igen den efter sig. På darrande ben fortsatte hon springa genom Caféet och vidare ut i korridoren. Medan hon sprang kände hon ett underligt tryck mot benen som om någon försökte trycka dem bakåt, sakta in hennes fart och få henne att stanna. Men trots att varje steg blev allt tyngre och tyngre fortsatte hon springa och just när hon trodde att hon var räddad, när hon endast var några meter från entrén sprang hon in i någon.

Marcus hade förvånat stannat av och stirrat på Jonna när han sprang för livet i korridoren framför honom. Hennes röda hår hade flugit bakom henne som om det hade ett eget liv och hon lutade sig en aning framåt som om hon sprang upp för en backe med ett tryck mot bröstet. Men plötsligt anade Marcus hur en grumlig skugga dök upp framför henne och med ett ljudligt pang sprang hon rätt in i den och slungades handlöst bakåt. Marcus tittade förvirrat på när den allt för välbekanta skuggan närmade sig Jonna och hur hon skräckslaget kröp bakåt med ögonen fastklistrade på saken som sakta närmade sig henne.
Ser hon den? Tänker Marcus och granskar henne.
Utan att riktigt bry sig om hon såg den eller inte rusade han fram till henne, grep tag i hennes arm, som förvånansvärt nog var alldeles iskall, och drog upp henne på fötter igen. ”Följ mig och skynda dig” väser Marcus och drar med henne i korridoren och Marcus ger tillslut upp att försöka hålla upp henne där hon stapplar ostadigt fram på benen, så han lyfter upp Jonna och kastar henne över axeln och fortsätter springa. ”Släpp ner mig” säger hon med svag röst, men Marcus ignorerar henne fullständigt där han lika skrämt som Jonna spanar sig över axeln för att se om han förföljer dem.

Marcus verkar lättad när han kliver in i vaktmästerens skrymsle och smäller igen dörren efter sig. ”Nu kan jag släppa ner dig” säger han andfått och ställer försiktigt ner Jonna på marken.
”Jag kunde ha sprungit själv!” väser hon med korslagna armar, vilket får henne att se ännu mer hjälplös ut än när hon var på väg att bli uppäten eller vad det nu än var skuggan ville.
”Kan du se skuggan?” frågar Marcus istället och ignorerar hennes väsande.
”Vilken skugga?” säger hon med förvånad röst.
”Den som kom emot dig när du kravlade på marken” säger han utan att titta på henne.
”Men… kan du se honom?” säger hon och tittar upp på honom under luggen.
”Skuggan?”
”Nej, den döde mannen?”
”Vilken död man?” säger han med rynkad panna som Jonna tycker ser otroligt sött ut ”Du menar att skuggan är en död man?”
”Du förvirrar mig, och vad gör vi här?” mumlar Jonna som verkar bli en aning obekväm.
”Enda stället skuggan inte kommer till, vaktmästeren kan också se den så han gör en massa hokuspokus för att skydda sig själv” svarar han.
”Det är därför det luktar rökelse!” utbrister hon och tittar sig nyfiket omkring. Det är ett mycket litet rum som är uppdelat i två delar, ett kök och ett arbetsrum med en toa. Överallt i varje rum ligger ett tjockt täcke av rökelse som gör rummet dimmigt och det hänger även en massa ljus och annat skrot i taket samt även i fönstren, som till Jonnas förvåning är igenbommade.
”Vad är det här egentligen?”
”Hokuspokus?” svarar Marcus.

Rökelsen som smiter ut ur vaktmästarens skrymsle svider i halsen och bränner som eld på huden. Men ändå står Chaos kvar och stirrar stint på den gamla järndörren, som är alldeles fläckig av rost och smuts. Hans tankar är som fastklistrade på Jonna, det är som om bilden av henne i hans huvud aldrig verkar vilja släppa taget och för varje minut som går känner han hur hans hjärna blir allt grötigare och grötigare. Ända tills alla hans minnen trycks in i en dörr i hans huvud och med en smäll stängs dörren igen och kvar står bara en ande. En död, rutten och galen ande som varje uns av mänsklighet runnit ut ur och blåst iväg med vinden.

Einstein känner av vibbrationerna i luften och genast får han för sig att något är fel men han kan inte riktigt sätta fingret på vad. Och eftersom han är allt för försjunken i en bok skriven av Albert Einstein, som har den präktiga titeln ”Relativitetsteori”, ignorerar han känslan och fortsätter sitt frenetiska läsande.

Det hade gått några månader sedan Marcus och Jonna hade tagit skydd i vaktmästarens skrymsel och Marcus hade redan hunnit byta skola medan Jonna fortfarande måste försöka övertyga sina föräldrar att hon verkligen MÅSTE byta skola NU. Och eftersom hennes föräldrar inte gått med på det än, fortsatte Jonna gå till Dalbacka högstadieskola varje morgon men till henens otroliga lycka hade hon sluppit spökmonstret, som Marcus sade kallades Chaos. De hade båda två börjat umgås mycket efter skolan för att prata om andarna och deras förbannelse över att kunna se dem. Och när det endast var en månad kvar av året gick äntligen hennes föräldrar med på att hon skulle få lov att byta skolla, olyckligtvis endast efter skolavslutningen. Fast det tröstade lite gran att det skulle bli samma skola som Marcus skulle gå på.
En kväll när Jonna och Marcus satt i Jonnas rum och hjälpte varandra med läxan, fick Marcus en underlig magkänsla. Men han hann bara berätta lite grand för Jonna innan hon plötsligt bara kliva upp från golvet och kasta sig i sängen och somnade…

När jag slog upp mina ögon låg jag i min säng, nerbäddad under mitt mjuka duntäcke och när jag vred på mig för att ändra ställning slog jag in i någons varma mjuka arm. Förvånat sätter jag mig upp och kisar med ögonen för att se vem som ligger bredvid mig och till min förvåning ser jag skymten av rufsigt mörkbrunt hår som är halv dolt under mitt täcke. Fortfarande förvirrat tittar jag ner bredvid sängen där jag ser Marcus och mina egna läroböcker ligga utbredda över golvet.
”Marcus?” viskar jag tyst men utan någon respons ”Marcus!” väser jag en aning högre och petar till hans nakna arm.
”Vad?” svarar han yrvaket och tittar upp på mig.
”Är vi färdig med läxan?” säger jag utan att själv veta varför jag frågar en sådan absurt fråga. Han skrattar men svarar vänligt.
”Ja, somna om nu” sedan stryker han mig om kinden och stoppar om mig. Fortfarande förvirrad ligger jag bredvid honom och tittar upp i taket ända tills sömnen griper tag om mig och jag somnar…
Drömmen jag vaknar upp i känns suddig som om jag såg genom vatten, men ändå känns min omgivning så klar och tydlig. Det kliar i mina fötter och någonting strävt trycker sig mot mina händer. Instinktivt vill jag sätta mig upp men någonting hårt, som en stenmur, trycker sig mot mitt bröst och tvingar mig ner i sängen igen. Nervöst försöker jag säga någonting till Marcus som ligger bredvid mig men inga ord kommer ut i strupen, det är precis som om de fastnar i halsen och kommer endast ut som ett krystande kvävt pip. Paniken kommer sakta bubblandes upp inom mig när jag märker att jag varken kan röra mig eller prata och när jag skriker rätt ut i luften hörs endast ett pip. Sedan känner jag ett obehagligt tryck mot halsen som om någon lagt sina händer om strupen och kramar åt, hårdare och hårdare för varje sekund som svindlar förbi. Skräcken som nu blandat sig med paniken får mina ögon att skela, rulla runt i ögonhålorna som om dem åkte bergochdalbana.
Plötsligt stannar ögonen upp och jag kan fokusera på omgivningen, men i samma stund jag får skymten av den svarta skepnaden som står nedanför sängen vill jag genast att ögonen ska börja rulla runt igen.
Mina försök att prata blir allt mer hysteriska ända tills jag lyckas stöta till Marcus med handen så att han rör sig. Men till min förskräckelse vred han sig bara och somnade om.
”M… a… r…” lyckas jag klämma fram med knappt hörbar röst ”h… j… ä… l… p…” snyftar jag fram.
Plötsligt känner jag hur sängmadrassen trycks ned när någon kravlar sig upp och sakta kryper allt längre upp ända tills jag känner hur var sin sida om kudden trycks ner när den svarta figuren lutar sina händer där. Med hopknipta ögon ligger jag där, stel av skräck och med ett hjärta så hårt bultandes i bröstkorgen att det gör ont. I flera sekunder ligger en iskall tystnad i rummet som får håret att resa sig och ilningar att krypa upp för ryggraden. Men tillslut öppnar jag mina ögon och i samma stund jag ser ögonen som endast är ett tomrum fylld med sådant hat att allt blod fryser till is vaknar jag upp…
När jag med ett ryck slits ut ur drömmen är jag så rädd där jag ligger bredvid Marcus att hela jag skakar och jag känns kall ända in i själen. Men någonting inom mig, om det så var det sjätte sinnet, gav mig en skum känsla av att någonting var fruktansvärt fel. Fortfarande darrande vänder jag mig mot Marcus och märker att han ligger helt dold under täcket med huvudet vänd mot taket och kroppen alldeles stel och rak. Skräckslaget stirrar jag på honom i flera minuter innan jag vågar sträcka fram handen och sakta drar jag ner täcket över hans ansikte.
Skriket fyller hela min skalle när jag ser den kolsvarta mannen sakta, mycket sakta vänder huvudet mot mig och fångar upp mina ögon med sin hatfulla döda blick.
Eftersom jag knappast hade några planer att stanna kvar ramlar jag ut ur sängen, slår huvudet i sängbordet, men även fast smärtan bubblar upp i skallen och börjar bulta. Kliver jag upp från golvet och springer iväg, ut genom huset och alldeles full av adrenalin fortsätter jag springa ut i natten…

Jonnas kropp ser alldeles sövd ut, hennes ögon är stängda och armarna hänger slappt ner för hennes sidor. Men ändå springer hon som om hon hade hela stadens spöken efter sig, hennes ben går som propeller och hon flyger fram i natten som en gasell. Även fast Marcus ofta är ute och springer har han svårt att hänga med i den farten Jonna håller.
I flera minuter hade han försökt väcka henne där hon låg i sängen, alldeles utslagen och plötsligt hade hon flugit upp ur sängen kastat sig ner för den, slagit huvudet i sängbordet och sedan sprungit ut ur rummet med ett litet pip av rädsla. Marcus hade sprungit efter Jonna och skrikit efter henne medan de passerade flera kvarter, men hon hade inte ens reagerat på henens röst, så efter ett tag gav han upp. Men han stannade aldrig av utan fortsatte efter Jonna medan oron värkte i honom.
Efter ett tag började han känna igen området och med förskräckelse förstod han vars Jonna var på väg.
”Jonna!” skriker han en sista gång innan han ser skolans hotfulla skepnad avteckna sig framför hans ögon.

Kylan från golvet tränger in genom tygerna på kläderna och får huden att knottra sig, svettpärlor rinner ner för ansiktet och i samma stund droppen av svett löser upp sig vid läpparna slår jag upp ögonen.
Jag ligger i en mörk korridor som inte verkar ha något slut, golvet är gjort av kakel, vilket förklarar kylan. Väggarna är fulla med klotter från blyertspennor och det luktar gammal mjölk från taket. Förvirrat tar jag stöd mot en vägg och tvingar mig upp på fötter, plötsligt hörs avlägsna steg från en annan korridor som gör att Jonna stelnar till av skräck men stegen blir allt lägre och lägre enda tills de försvinner. Med en lättad suck böjer Jonna på huvudet och tar två djupa andetag innan hon sakta börjar gå i korridoren som blir allt mer välbekant för varje steg. Just när Jonnas skenande hjärta börjar lugna ner sig och dunka i normal takt hörs stegen igen… men denna gång lät det som om stegen kom från samma korridor. Alldeles stel som en staty, stannar hon upp i steget och tittar sig över axeln, men det enda hon kan se är några meter av en dyster korridor och sedan försvinner allt i mörkret. Sakta men säkert börjar henens hjärta bulta allt snabbare och snabbare och medan tiden går hörs stegen allt högre. Sedan faller någonting i marken med ett metalliskt klang som gör att Jonna hoppar rakt upp i luften och skriker högt. Men när hon sedan lyssnar igen hör hon ingenting annat än hennes egna andetag och stegen hade upphört som i tomma intet. Med en lättad suck lutar hon sig mot väggen och slår händerna för ansiktet ”vilken dröm” muttrar hon och fortsätter sedan gå.
Ett skrapande ljud hörs framför henne när hon svänger in i en annan korridor, som om någon drar något vasst mot väggen. Kalla kårar löper ner längst hennes rygg medan hon intalar sig att det endast är en dröm och att hon sover just nu, tryggt nerstoppad i sängen med sitt varma täcke över sig. Det var bara det att drömmen kändes så verklig och synfältet var alldeles för skarpt med för tydliga konturer för att vara en dröm. Plötsligt hörs stegen igen, med denna gång springer de, det låter som ett snabbt trummande mot korridorens golv och förskräckt börjar Jonna backa bakåt medan hon hör stegen komma, i alldeles för snabbt takt, närmare henne. Livrädd vänder hon på klacken och springer iväg i motsatt håll och hela tiden känner hon iskalla flåsandes andetag i nacken.

Det är alldeles mörkt i skolkorridorerna som om någon stänger ute månljuset från fönstren och Marcus får känslan att vara instängd i en jättebur i väntan på döden. Han kan känna en unken doft i korridoren och han hör snabba springandes steg framför sig. Det ene springer med långa och släpandes steg medan den andre tar snabba och korta. ”Jonna?” säger han högt och börjar gå snabbare. Snart hörs ljuden alldeles framför honom och sedan med ett skrik springer någon rätt in i honom. På grund av kraften i smällen faller han raklång ner på rygg och får någonting litet över sig som vilt slår i luften medan personen skriker snyftandes ”snälla, snälla!”.
”Aj!” utropar Marcus när Jonna lyckas slå honom tvärs över munnen.
”Marcus?” viskar hon och slutar slå sig vilt omkring.
”Ja!” säger han till svar medan han gnider sig över käken.
”Vad gör du här?” säger hon med svag röst.
”Hämtar dig” svarar han och föser undan henne från sig och kliver snabbt upp på fötter och drar sedan upp Jonna på fötterna.
”Kom, vi måste ut härifrån” viska han och drar henne mot vad han tror är utgången. Plötsligt hörs ett väsande, som en orm, bakom dem och både Marcus och Jonna vänder sig om, endast för att stirra in i en nedklottrad vägg.
”Kom” säger han med en aning panik i rösten och med ett pip från Jonna springer de iväg i korridoren.

Flämtandes stannar de upp i Caféet, som till deras förvåning är alldeles upplyst.
”Vi har sprungit i cirklar!” säger Jonna panikslaget.
”Ja, men nu vet vi ju var vi är, så nu hittar vi säkerligen ut härifrån” säger Marcus tröstande utan att riktigt tro på sig själv. Plötsligt känner Marcus hur Jonna stelnar till där hon står tätt tryckt mot honom och frågandes vänder ha sig mot henne för att sedan själv stelna till.
Just framför dem bredvid bordet närmast korridoren de just kommit ut ur ligger någon utsträckt på golvet med benet i en underlig vinkel. Personen har blont hår som står åt alla håll, en svart polotröja trasiga jeans och en stor blodpöl har bildats runt hans huvud ben och mage.
”Vem?” frågar Marcus ut i tomma luften och börjar gå fram mot liket.
”Marcus nej…” får Jonna ur sig som vet alldeles för väl vem personen är, men när hon ska säga det till Marcus får hon inte ut ett ord ur munnen och när hon sträcker sig fram för att istället dra honom därifrån kan hon inte röra sig.
Försiktigt böjer han sig ner och petar på kroppen som ger efter åt trycket och ena armen flyttar sig några centimeter, sedan ligger kroppen alldeles stilla igen. Det är dödstyst omkring dem och Jonna håller andan av förtvivlan och skräck när Marcus tar i med båda händerna och vänder på kroppen. Det såg precis ut som om kroppen var av gelé när Marcus vände på den, därför varje del av kroppen rörde sig äckligt löst, nästan som om det gick att plocka lös dem, bit för bit. Plötsligt kastar Marcus sig bakåt med ett skrik av förvåning och Jonna slår automatiskt för ögonen när huvudet på kroppen skymtar till i ljuset från lamporna. Ett krasande ljud hörs och sedan ett pling och hela rummet sprakar till sedan blir allt omkring dem bäckmörkt.
”Marcus?” piper Jonna förtvivlat fram medan hon känner en stor klump bilda sig i halsen.

Chaos tankar skriker av glädje när han känner Marcus ena finger peta i hans arm, för han hade i flera veckor övat på att kunna bli nog synlig för de mindre andeseende människorna så att han även kunde leka sin lilla lek med rödtottens pojkvän också. Han känner hur bröstkorgen sväller av stolthet när han sedan känner hur Marcus lägger båda händerna om hans höft och axlar och puttar till så att han vänder sig. Först är ljuset från lamporna bländande men det tar bara någon sekund så kan han både se Marcus och rödtotten stå vid hans sida och titta ner på honom. Med ett glatt förvridet leende fångar han upp pojkvännens blick och genast skriker han till och kastar sig förskräckt bakåt medan han stirrar med öppen mun på honom. Med ett elakt leende ställer han sig upp i hukande ställning och han kan känna blodet droppa ned från kläderna och sedan kastar han sig mot Marcus i ett enda magnifikt språng.

Plötsligt blinkar lamporna till och det blir ljust runtomkring Jonna igen, men när hon förtvivlat tittar sig omkring kan hon varken se Marcus eller Chaos.
”Marcus!?” ropar hon med sprucken röst men det enda svar hon får är ett tjutande iskallt skratt. På stapplandes steg backar hon bort från blodpölen som fortfarande ligger på marken och blänker rött från lampornas spöklika sken och endast när hon går in i väggen stannar Jonna upp. Med flackande blick stirrar hon sig paniksaget omkring och hon känner hur hennes andning blir allt trögare och snart stöter hon fram luften ur lungorna.
”Marcus?…” säger hon med en sådan bruten och panikfyllt röst att endast få bokstäver går att tyda. Hennes hjärna är alldeles tom och tankarna far runt i huvudet som skjuten ur en kanon och hur hon än försöker kan hon inte få kroppen att röra sig. Plötsligt känner hon någonting kallt på armen och när hon sedan tittar ner kan hon se fyra djupa rivsår bildas på armen, det såg nästan ut som om någon sticker ner knivar genom skinnet och sedan drar dem upp längst armen. Men även när han kan se ben skymta till i djupet på skärsåren känner hon ingenting, det är som om hon vore bedövad. Och sedan slutar det och när han tittar upp kan hon se Chaos stå bara några meter framför henne och i hans hand håller han i en rakbladskniv som är ner dränkt i färskt blod. Och hans haka är och krage på polotröjan är alldeles täckt av färskt blod, kanske från hans sår på huvudet?
Först håller han blicken fäst på Jonna och sedan böjer han ner huvudet och granskar rakbladskniven. Med ett underligt skratt höjer han rakbladet och slickar på det sylvassa bladet så att Jonnas blod samlas upp på hans tunga. Med ett smackande ljud sväljer han, slickar sig om munnen och ger Jonna ett sådant otäckt leende att Jonna börjar skaka av skräck, hela kroppen börjar skälva och knäna viker sig nästan under hennes tyngd. Sedan börjar Jonnas muskler att fungera och hon tar ett stapplande steg åt höger, vänder sig sedan om och springer iväg, så snabbt hennes ben kan åstadkomma. Och hon kan höra Chaos komma springandes efter henne ökar hon genast ännu ett snäpp, så att hela kroppen skriker i protest.

Marcus kan inte känna sin kropp längre, vilket han inte kan klaga över för smärtan var förut så stark att han trodde han skulle bli galen. Huvudet dunkar som trummor och han kan inte fokusera sina tankar på vad som hänt, det enda han kan göra är åter och åter igen se det förvridna galna, halvt söndersprängda ansiktet på Chaos. Hans ögon hade varit så fyllda med hat och en sådan tomhet att Marcus inte ens vet om han är en ande längre.
Plötsligt hör han ett skrik av skräck som måste komma från Jonna och med sammanbiten min börjar han kravla sig upp på fötter medan håller sig om magen där Chaos tagit sig en rejäl tugga av honom. Stönandes av smärta hasar han sig sakta fram medan han känner hur allt mer blod rinner ur honom.

Jonna når översta våningen i samma stund hon ser Chaos dyka upp vid hörnet en bit bort från trappan. Han sjunger glatt någonting som låter som en begravnings låt, men orden som kommer ut ur hans mun är inte från denna värld. Med dunkandes hjärta fortsätter Jonna springa men för varje steg hon tar känner hon hoppet om överlevnad sakta rinna ur henne. För hon vet att denna korridor hon nu springer i endast når fram till en återvändsgränd. Om inte…

Marcus snubblar sig fram, upp för trappan och han har tappat all känsel i benen, ändå vägrar han ge upp. Fast han vet att detta verkar vara ett hopplöst uppdrag, han skulle vara död innan han nåde fram till Jonna. Och hur skulle han kunna försvara dem mot en varelse som redan är död?

Trappan upp mot skoltaket är gjord av sten och det lilla ljuset från korridoren försvinner i samma stund Jonna drämmer igen den gröna dörren. Försiktigt börjar hon sedan klättra sig upp i trappan medan hon faller flera gånger och slår huvudet så att det sjunger till i huvudet. Sedan hörs ett krafsande när Chaos nått fram till dörren och försöker öppna den och med triumf inser Jonna att dörren är låst. Genast återvänder hoppet inom henne, men krossas i samma stund hon ser Chaos hand komma in genom dörren sedan går hela han in, glider genom den stängda dörren som vatten i en sil. Och när han står där långt nedanför Jonna märker hon hur han skiner svagt i mörkret och sedan fortsätter hon kravla sig upp för trappan, nu i ännu snabbare takt medan hon ser Chaos nästan sväva upp bakom henen, fortfarande sjungandes och med ett elakt flin på läpparna.
Lättad kastar hon sig mot dörren som går ut till taket och efter en stunds fumlande med låset lyckas hon skjuta upp den och nästan falla ut i nattens kyla.
En stark vind blåser från öst och fläcktar hennes svettiga ansikte, himlen är alldeles fri från moln och månen skiner nästan lika klart som solen uppe på himlen. Trädens löv prasslar i vinden och allt verkar så fridfullt att Jonna för en stund känner sig bekymmersfri. Men hon hinner inte njuta av nattluften och trädens sällsamma dans innan hon hör sången igen, alldeles bakom henne. Med ett skrämt skri hoppar hon till och springer iväg för att gömma sig bakom någonting som ser ut att vara en skorsten.

Chaos såg henne när hon kröp upp bakom skorstenen som varit ur funktion i flera år och han visste att skorstenen ledde ner till vaktmästarens lilla skrymsle. Han hade själv försökt ta sig ner där några gånger men tyvärr hade vaktmästaren redan tänkt på att lägga ut daggrosor fulla skorstensutrymmet vars taggar gjorde andar tillfälligt förlamade. Fortfarande sjungandes på ”Time to say goodby” som hans syster sjöng på hans begravning, går han fram mot skorstenen och när han väl är framme börjar han lugnt skrapa naglarna mot tegelstenarna. Plötsligt hör han ett svischande ljud bakom sig och genast vänder Chaos sig om och till sin förvåning får han syn på Einstein som han hade stängt in i en garderob full med något hokuspokus från vaktmästarens skrymsle.
”Låt… henne… vara” andas han tungt fram och Chaos tittar bara lugnt på den ilska Einstein.
”Jag tänker inte göra henne någonting!” säger han med en falsk förvånad min och oskyldigt ansiktuttryck.
”Ljug inte för mig annars…!” fräser Einstein och bröstet sväller upp på honom när han säger det sista, men Chaos hinner avbryta honom.
”Tänker du göra vad Einstein? Döda mig? Stoppa mig? Ta kål på mig?” säger han med en hånande stämma.
”Om jag måste!” säger Einstein och hukar sig ner, som om han tänkte hoppa på honom.
”Om du ursäktar mig smartskalle så ska jag avsluta mina… leek” säger han med en otäck utdragning på lek.
”Chaos jag varnar dig!” säger Einstein och hötter ena fingret mot honom.
”Det har du redan gjort så gör någonting åt dina hot?” säger Chaos och vänder sig om med en psykopats leende på läpparna. ”Inte?” fortsätter han när Einstein inte gör någonting ”då så” säger han och griper tag i Jonnas hår och släpar iväg henne, medan hon skriker av panik och skräck. Men Chaos hinner inte komma någon längre bit förrän Einstein hoppat på honom bakifrån och gräver in sina naglar i hans bröst och biter honom i halsen så stora köttbitar lossnar. Med ett ilsket skrik försöker han kasta av sig Einstein som vägrar släppa taget om honom.

Marcus som nyss nått upp till takvåningen ser till sin förvåning hur en avlång skugga sitter på Chaos och verkar slita loss köttstycken från hans kropp. Sedan ser han Jonna som sitter nedanför dem som alldeles förlamat tittar upp med vidöppen mun och uppspärrade ögon. Så snabbt Marcus kan röra sig tar han sig fram till Jonna och får övertala henne att kliva upp och följa efter honom. Och när de bara är några meter från dörren hörs ett skrik som Marcus nästan tycker låter som ett förtvivlat nej och när han tittar sig över axeln ser han hur Chaos har fått grepp om skuggan och med ett ryck skiljer han på vad som ser ut som huvudet från kroppen och kastar ner dem i skorstenen. Och med en duns hör man dem landa i någonting som prasslar som löv. Sedan vänder han sig om och knäcker lite lätt på nacken och medan han går mot dem med långa steg hinner Marcus se hur hans köttsår vid halsen sakta läker igen.

Jonnas syn är grumlig och hon känner sig hjärndöd där hon står bredvid Marcus. Hon ser att hans tröja är alldeles röd och att han håller handen för ett djupt och ytterst osmakligt sår. Hon märker även hur en likblek man kommer gåendes mot dem och att även han är täckt i rött, är han också skadad?
Kroppen känns bedövad när Marcus försöker dra med henne och Jonna känner att hon inte har någon kontroll över benen, ändå lyfts benet upp och sätts ner i marken igen, när hon halv springer ner för trappan. Men just när Marcus är på väg att öppna den gröna, eller var det orangea, dörren, känner Jonna hur någonting borrar sig ner i hennes hårbotten och drar henen bort från Marcus. Och hon hinner bara se Marcus hjälplösa ögon innan dörren ut mot taket smälls igen med en smäll som ringer i öronen på henne. Hon hör hur obegripliga ord kommer ut ur den likbleka mannens mun och hon märker hur hela han skälver av någon slags psykopatisk ilska som nästan får honom att skaka.

”Jag ville bara leka Einstein, bara leka!” halvskriker Chaos ut i natten ”jag ville bara ha roligt!” fortsätter han ”Du är ju snäll, jag ville vara snäll…” säger han med låg stämma. Sedan vrider han på huvudet och tittar på rödtotten som hjälplöst släpar efter honom och till hans njutning ser hon alldeles död ut, men när hon möter hans blick verkar hennes hjärna åter vakna upp och sedan börjar hon sprattla och slå omkring sig. Ur hennes mun kommer tjut av rädsla och skrik av skräck men när han lufter upp henne och ställer hon på kanten av skoltaket som åtminstone är 10 meter ovanför marken tystnar hon.

Jonna står på kanten av skoltaket med Chaos framför sig, på hans läppar leker ett iskallt leende som nästan ser ut att brista ut i ett elakt skratt när som helst och hans ögon är svarta, ihåliga och döda. Men ändå verkar det spritta av glädje i hans kropp för han kan knappt stå still, Jonna däremot är alldeles stel av skräck och hennes tankar svindlar runt i huvudet på henne och hennes ögon försöker förtvivlat hitta en utväg. Men när hon ser Chaos elakt titta ner över kanten medan han trycker henne längre bak så att hon tillslut står på tåspetsarna och viftar med armarna för att inte falla, vrider även hon på huvudet och tittar ner över kanten.
Marken är grusbelagd och just nedanför henne där hon blev brutalt placerad av Chaos sticker fyra hjärnspett upp med den vassa kanten riktad uppåt. Med bultande hjärta vänder hon huvudet mot Chaos och tittar panikslaget in i hans ögon och sedan med ett sista leende från Chaos känner hon en lätt puff mot bröstkorgen och så känner hon takkanten försvinna under hennes fötter och så faller hon.

Mitt namn är Jonna Eriksson och jag gick på Dalbacka högstadieskola där jag som många andra gick naturprogrammet. Jag var i den unga åldern sexton och hade just börjat övningsköra. Otroligt nog med mina föräldrars Audi A4 som de fortfarande kör med och nu är de båda två över sextio. De hade även en röd Ford på sin gård, men tyvärr avled dess ägare, min mormor och de sålde den. De såg mig alla som en ängel och en ängel var precis vad jag var för jag var en mycket blyg rödhårig, fräknig tjej som alltid gjorde vad folk bad mig om, med ett snille till huvud och ett värdelöst självförtroende. Men trots mitt blyga beteende och dåliga självförtroende hade jag en pojkvän, han heter Marcus Renström och är endast ett år äldre än mig. Han hade gått på teknikprogramet men slutat i slutet av andra året. Mest på grund av skolan han hade gått på och de händelser som utspelade sig där en natt.
Min mormor hade alltid trott på djävulen och att han inte visade barmhertighet för någon. Själv hade jag bara trott det var struntprat, nu har jag ändrat mig.
För cirka 80 år sedan dödades en kille på Dalbackaskolan vid namn Raoul Närkelund, han blev skjuten fyra gånger varav ett var dödande. Hans stjäl vart förevigt fast på skolans område och 58 år senare efter hans död, mördade hans förvridna och galna stjäl en elev genom att knuffa ut henne från skolans tak så hon spetsades på järnspetten han placerat ut med ytterst noggrannhet. Dessa fyra spett vars vassa topp varit uppvänt mot himlen hade sjunkit in i hennes kropp som vatten och pungterat hennes lungor, förstörd den fyrhövdade lårmuskeln och brutit hennes ben, krossat revbenen och gjort ett stort hål genom magen där tarmarna hängt ut och till sist förstört hennes söta ansikte genom att ett hjärnspett krossat hennes skallben och sjunkit in i hennes huvud för att sedan komma ut genom högra ögat.
Jag minns endast en känsla under de där få minuterna när jag föll ner från taket och det var känslan av att få flera liter kallt vatten över huvudet. Sedan hade allt svartnat och nu när jag tänker efter kunde jag känna hur min stjäl slets ut ur min kropp, smärtan hade varit så fruktansvärd att flera timmars av hänsynslös tortyr inte ens kunde komma i närheten av att beskriva den känslan. Och jag mins fortfarande känslan av att stå bredvid sin döda kropp och titta ner på dess livlösa skepnad. Jag kan fortfarande känna paniken och förvirringen när jag står där nästan svävandes och stirrar på liket där blodet fortfarande väller ut ur såren. Men jag kommer alltid minnas ansiktena jag såg när jag blickade upp mot skoltaket och fick syn på Marcus som bestört tittade ner på min kropp och jag kan än minnas de diskreta tårarna som rann ner längst hans kind och hur Raoul (Chaos) stod bakom honom och tittade på min döda kropp med ett triumferande flin på läpparna.
Jag kommer aldrig glömma när jag såg artikeln i tidningen där det stod att Marcus Renström blivit dömd för det brutala mordet på Jonna Eriksson och dömts till rättpsykiatriskt vård. Och jag kommer häller aldrig glömma den dagen jag förstod att jag för evigt var dömd att vandra genom skolans korridor som jag nu gjort de senaste 22 åren. Förevigt fast i skolan jag mördades på och förevigt dömd att se Chaos, den enda verkliga djävulen jag vet om, gå förbi mig med ett elakt leende lekandes på läpparna varje dag i all evighet.

***

Av Liv Mari Sofie Bengtsson

VN:F [1.9.11_1134]
2.1/5 (8 röster)
Chaos, 2.1 out of 5 based on 8 ratings

1 kommentar

  1. Love1horse Skriver:

    Wow! Den var ju jättebra! 12 av 10!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 5.0/5 (1 röst cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.