Blotta ben och barfota tassar

Solen värmer min rygg. Klockan är drygt kvart i tio men hettan börjar redan sprida sig. Orken i min kropp minskar för varje minut och jag får anstränga mig för att böja mig ner och skrubba vattenskålarna i alla kennlar. Jag hör grinden slås igen och Frida dyker upp bakom mig. Hon undrar hur långt jag kommit. ’’Snart klar’’ säger jag medan jag fyller upp den sista vattenskålen. Jag lägger ned vattenslangen och tar ett par raska steg till vattenkranen för att stänga av vattnet. Det är så torrt här i Spanien så att minsta lilla vattenpöl på marken får sanden att bli en lerpöl. Jag trycker handtaget åt vänster och vattnet slutar rinna. Frida har tagit fram selarna men när hon kommer på att hon har glömt att fylla badkaret i Playpen så ger hon dem till mig. ’’Gå med Kimbo och Campo så länge så kan Linnea ta Sascha och Elvis och jag kan ta… Hmm… Hardy och Sahara. Så slipper Kimbo och Sascha gå tillsammans.’’
Jag tar över selarna, går fram till Kimbo och Campo och öppnar grinden till deras kennel. Ett stort hårigt monster hoppar på mig i längtan att få komma ut. Campo springer snabbt iväg till sin hundkoja. Jag sätter på Kimbo sin sele och knäpper fast honom, ber Kimbo att sätta sig ner och ställer mig sedan bredvid Campos hundkoja och väntar på att han springer ut och sätter sig i sitt lilla hörn. Där kan jag sedan sätta på honom sin sele. Han sitter knäpp tyst, vågar inte röra sig. Hans livrädda blick får mig att fundera på vad han har blivit utsatt för.
Det är nu när man går i solen, som man verkligen känner hur hettan börjar steka ens kropp. Hundarna hässjar, ändå är detta deras favoritstund på dagen. Jag drar upp min shorts, i hopp om att slippa en ful shortsbränna.
Utsikten över berget är så vacker. Jag andas in luften och försöker minnas doften. Tänker på hur jag ska komma ihåg denna stund senare i livet.
Campo stannar. Han stirrar ner i gräset och ser ut att spänna ögonen i en insekt eller något. Men han rör inte blicken. Det ser ut som om han sover med öppna ögon. Huvudet hänger som om han har en kedja runt halsen med en tung sten som drar ned honom. ’’Kom Campo’’ säger jag medan jag sträcker linan. Men han reagerar inte. ’’Campo?’’ säger jag med en något darrande röst. Jag sätter mig ned och petar på honom. Rädda lilla Campo reagerar inte ens. Jag tar tag i hans käke och vänder hans huvud mot mig för att se in i hans ögon. Men allt jag ser är en tom blick. Hans ögon rullar bakåt och helt plötsligt bara ramlar han ihop. Jag hinner knappt förstå vad som händer innan han kvicknar till och i full panik ställer han sig upp igen. Jag förstår ingenting. Jag lägger handen på hans bog och känner värmen rakt in i min hand. Det är då jag förstår att vi måste ta oss hem, snabbt. Campo håller på att få värmeslag.
Jag lyfter upp Campo men han är så tung så jag orkar inte gå mer än några meter innan jag är tvungen att få honom att gå med egna ben. Med raska steg skyndar vi oss hem. Jag känner hur mina muskler anstränger sig för att ta mig fram. Jag börjar få mjölksyra i vaderna. Adrenalinet rusar och jag måste anstränga mig för att hålla mig lugn. ’’Det kommer ordna sig, snart är vi hemma’’ viskar jag för mig själv. Hettan slår mig i ansiktet, like a slap in the face. Men vi kommer fixa det här.
Jag funderar på hur jag ska berätta för de andra och tänker på paniken som kommer uppstå när vi kommer tillbaka till gården. Hur jag kommer ropa efter hjälp, springa efter vatten och ringa vår medarbetare. Hur hon kommer reagera och hur vi snabbast möjligt måste ta oss till veterinären. Funderar på vad man ska göra i en sådan här situation.
Jag har kommit fram till byn, det är inte långt kvar nu, men jag funderar ändå på om jag vågar knacka på någons dörr och be om vatten. Jag kollar åt vänster och ser ett rosa hus med en stor grind runt huset. Det finns inte en chans att jag överhuvudtaget kommer att ta mig in dit. På höger sida ser jag ett litet ljusblått hus. Det ser rätt obebott och trist ut, men jag funderar på om jag ändå vågar chansa. Jag går över deras tomt men innan jag hunnit fram till dörren frågar jag mig själv vad jag håller på med. ’Hur fan ska jag be om vatten, när jag inte kan ett ord spanska?’ tänker jag. Snabbt korsar jag deras tomt igen. ’’Vi skyndar oss till hundgården istället’’ säger jag till hundarna som flåsar och ser allmänt trötta ut.
Tankarna snurrar. Jag märker det inte. Där kommer Linnea och Frida. Min första tanke är att de kan hjälpa, men när jag ser hur Kimbo stelnar till inser jag vad som händer. Hur hans blick spanar in Sascha. ’’Fan! Ännu mer problem’’ svär jag till mig själv som om det skulle hjälpa.
Jag går till sidan av vägen. Jag håller i Kimbo så hårt jag kan, men den stora schäfern är så stark och drar mig åt andra hållet. Jag känner hur mina armar börjar darra. Jag orkar inte hålla i honom. Med all kraft jag har rycker jag honom åt sidan och försöker springa framåt, försöker få honom att fokusera på annat än Sascha. Jag visslar och ropar på honom. Äntligen kollar han på mig och vi rör oss framåt. Men just när jag tror att jag har lyckat hör jag ett skrik. ’’Nej! Helvete!’’ skriker Linnea panikslagen och innan jag hinner reagera ser jag hur den pitbull liknande hunden springer i all fart fram mot Kimbo. Mitt hjärta slår i hundratjugo och jag känner hur min andning okontrollerat travar iväg. Hela min kropp börjar skaka och mina knän börjar bli svaga. Kämpar för att stå kvar på benen. En panikattack.
Sascha hoppar i all fart upp på Kimbo. Jag ser knappt vad som händer. Jag hör deras morrande och ser två hundar som slåss för livet och flyger åt alla håll. Campo bara står där bredvid. Han ser livrädd ut, vet inte vad han ska göra. Han tar ett skutt fram och griper tag i Saschas ben som om han vill beskydda sin kompis.
Jag är så snurrig. ’Varför är det ingen som hjälper mig?’ hinner jag tänka innan jag känner ett par huggtänder i min vad. Mina tankar rusar iväg och jag förstår ingenting. Jag svettas och det känns som mitt hjärta vill hoppa ut ur min kropp. Känner pulseringar ända in i min panna. Jag försöker hålla mig uppe men känner kraften som vill dra mig ned. Jag ser hur Kimbo och Sascha flyger omkring och det är inte förrän kraften släpper mig som jag förstår att det var Campo. Han bet mig, den jäveln! Jag känner paniken rusa i hela min kropp men jag vet inte vad jag ska göra för där står jag med två hundar som slåss och en hund som nyss satte tänderna i min vad. Jag har förstått nu att jag måste få isär Kimbo och Sascha, men innan jag hinner göra något dras jag omkull. Campo har tagit ett nytt grepp och håller sina käkar runt mitt knä. Han skakar av ilska och det känns som min knäskål kommer spricka i flera bitar. Jag får ingen luft. Känner hur jag försöker dra efter andan men det går inte. Försöker slå bort honom men hans käft håller fast mitt knä. Min fot börjar domna bort. Jag måste göra något.
Med all kraft jag har kvar slår jag med min näve mot hans skalle. Men det känns som att slå mot betong. Ändå släpper han taget. Knäet bultar antagligen lika hårt som blodet som med snabba slag pumpas genom mitt hjärta. Men innan jag vet ordet av tar han nytt tag. Denna gång högre upp. I mitt lår. Blodet rinner ut från hans käft, nerför mitt ben. Han måste ha träffat en artär.
Jag försöker få fram ett skrik men inte ett ord får jag ut. Jag ligger ner och kippar efter luft. ’Hjälp då förfan!’ vill jag skrika. Men det är hopplöst. Min strupe har slagit knut och jag börjar se svart. Smärtan domnar bort. Jag tänker på mitt liv. Minnen visas som blixt från en klar himmel. Jag kan inte stoppa dem. Kan inte stoppa tankarna som rusar genom mitt huvud. Herregud. Vilken mardröm.

VN:F [1.9.11_1134]
2.6/5 (5 röster)
Blotta ben och barfota tassar, 2.6 out of 5 based on 5 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.