Att älska någon som man (absolut) inte får älska

Ögonen fästes på pojken i andra änden av korridoren och reaktionen var omedelbar, som alltid. Hjärtat snubblade till, för att sedan rusa iväg i onormalt snabb takt. Magen knöts ihop, samtidigt som ett hav av fjärilar flög omkring i den. Han kunde inte längre ljuga för sig själv, vilket han hade gjort ända sedan den där festen. Festen som gjort att han kände så här för den andra pojken och att han inte längre kände igen sig själv.
Tjejerna hade alltid varit hans allt. Känslorna hade visserligen nästan aldrig varit äkta från hans sida, bara ett fåtal gånger. Men tjejerna tyckte trots allt bättre om Bad boys, även om det visade sig att de krossade deras hjärtan. Vincent var, eller hade varit, en sådan. Efter att ha legat med dem förståss. Föräldrarna (som var djupt kristna), hade dock rynkat något ogillande på pannan åt det och sagt att han borde skaffa sig en ordentlig tjej som han senare kunde gifta sig och skaffa barn med. De tyckte även att han borde sluta dricka och även han binda sig till den kristna tron, vilken han aldrig känt någon som helst samhörighet till.
Ha! Om de bara visste… Om de hade vetat om att han gått och blivit homosexuell mitt i allt, hade de hurrat över att han lekte med tjejers känslor. Det enda som hans djupt kristna föräldrar kunde tänkas kasta ut honom ur lägenheten för, hade han lyckats med att göra. De hade till och med uttryckligen sagt att en homosexuell defintivt INTE passade in i en kristen familj, och att det var en psykologisk sjukdom, som man bara inte ville gå till psykologer för att bota. Det var vad de hävdat i hela hans uppväxt, och av alla olika predikor om kristendomen, Jesus, Gud och allt sådant, var den biten den enda han tagit åt sig. Homosexuella var inte lika mycket värda som de ”normala”. Det var alltid han som hade ropat glåpord och skällsord åt de kända bögarna i stan, de som alltid satt utanför gallerian och raggade på varandra. Han hade gjort det, utan att tveka en sekund. Pinsamt nu när det visade sig att han själv hade blivit bög. Naturligtvis visste ingen annan. Det var otänkbart för honom, att berätta det. Alla hans vänner var mer eller mindre homofobiska, precis som han själv hade varit tidigare, och de skulle defintivt frysa ut honom helt och hållet. Och att berätta för pojken? Aldrig i livet! Han skulle säkert bara skratta åt honom och gå sin väg. Några ”utomstående”, som han inte kände i skolan, gick inte heller. Trots att skolan var så stor, så spred sig rykten ruskigt fort i korridorerna och förr eller senare skulle då hans vänner få reda på det. Och om ryktet letade sig utanför skolan? Och därefter spreds mellan de vuxnna? Tja, hans föräldrar skulle då tids nog få reda på det. Och om de fick reda på det, kunde han vara säker på att få leta upp någon annnan stans att bo. Han hade visserligen fyllt 18, men lägenheten där han och hans föräldrar hade bott i hela hans liv, var en trygghet för honom. En plats där han kunde koppla av och slippa tänka särskilt mycket. Det kunde han inte mista, och arton var faktiskt inte särskilt gammalt när man tänkte efter. Flera väntade ju tills de var över tjugo, innan de flyttade ut.

Vincent ruskade på sig och slet bort blicken från den oerhört vackra pojken. Han kunde varanda detalj av hans ansikte utantill vid det här laget. Ansiktet var vackert, med tydliga kindben och ljus, samt finn-fri hy. Ögonen lyste nästan, så blåa var de och näsan en aning liten, men det var ändå inget fel på det, långt ifrån. Håret var blont och spretade åt alla håll, som om han nyss varit ute och sprungit i blåsten. Fast det såg alltid ut så, så det var naturligtvis inte anledningen till det. Överläppen var en aning fylligare än underläppen och de var ljust rosa i färgen. Alldeles underbara och han hade flera gånger fantiserat om att kyssa dem. Dock hade han självklart aldrig gjort det. På nytt fick han säga till sig själv att sluta fantisera om honom på det viset. Han fick helt enkelt inte vara kär i honom. Det skulle bara sluta i katastrof.
Lyckligtvis, var pojken nu försvunnen och då gick det lite enklare att koncentrera sig. När Vincent då såg sig omkring, upptäckte han att den var nästan helt tom och förmodligen hade alla då redan börjat ta sig hemåt. Det var han också tvungen till att göra.
Då entrédörren slagit igen bakom honom, längde han betydligt på stegen och såg sig sedan omkring lite lätt. Han kunde inte se någon i närheten och fortsatte att gå ett tag. Samtidigt som han svängde runt sista hörnet innan lägenheten, gjorde någon det samma, fast från andra hållet och de krockade i varandra. En ljudlig svordom lämnade Vincents läppar och han skull just be den andre personen att se sig för, när han såg upp och orden fastnade i halsen på honom.
Han svalde hårt och betraktade hypnotiserat ansiktet framför sig. Tydligt kunde han känna hur han blev matt i knäna, innan en kraftig rodnan klädde hans kinder. Istället för att börja skälla på Sebastian, som den blonda pojken hette, log han fånigt.
-Jag är hemskt ledsen.., stammade han fram, innan han harklade sig.
Sebastian flinade en aning, innan han ruskade på huvudet. Kände han inte hur nära de stod varandra? Att en av dem bara behövde luta sig lite, lite framåt och så var deras läppar tryckta mot varandras. Vincent märkte det i alla fall och, om han inte skulle börja tänka på det alldeles för mycket, fick han gå därifrån nu.
-Det gör ingenting, försäkrad en andre pojken och flinet krympte till ett mjukt leende.
Vad som sedan hände, tog Vincent inte på sig ansvaret för. Inte alls. hjärnan stängde liksom av och kroppen handlade utav sig själv. Det kunde man ju inte hjälpa. Eller hur? I alla fall, så lutade han sig framåt några cetimeter och tryckte försiktigt sina läpparna mot hans och kysste honom. Ögonen slöts och han flyttade sig pytte lite närmare. Åh, det var till och med bättre än vad han trott att det skulle vara. Först, besvarade Sebastian dessutom kyssen, men plötsligt verkade han inse vad han faktiskt gjorde. Eller snarare vem han kysste. Sebastians kropp stelnade till, innan han knuffade Vincent bort från sig och såg på honom med avsmak.
-Jag är inte bög om du tror det, sa han giftigt och såg ogillande på Vincent, innan han vände på klacken och gick därifrån.
Det gjorde ont, ondare än vad han trott. För en sekund, knep han ihop ögonen och koncentrerade sig bara på att andas lugnt och på att inte bryta ihop. Han suckade tungt, ignorerade den psykiska smärtan vid hjärttrakten och slog upp ögonen. Hastigt kastade han en blick över axeln och ögonen spärrades förskräckt upp. Nejnejnej, det fick inte vara dem. Men jo, naturligtvis skulle det vara dem. Bara för att göra smärtan ännu värre. Hans mor och far stirrade tillbaka på honom, fadern ursinnigt och modern med en blandning av sorg och avsmak. Moderns ansikte vart blekt och faderns illrött.
-Du är inte välkommen hem fören du kan bevisa för oss att du inte är.., fadern kunde inte ens förmå sig att uttala ordet, som var något av det fulaste han visste.
Tårar hade börjat trilla nedför kinderna och han strök lätt bort dem.
-Snälla mamma, mumlade han grötigt och såg bort då hon skakade på huvudet, även hon med glansiga ögon.
-Jag trodde inte det om dig Vincent, svarade hon bara vasst, innan de trängde sig förbi honom.
Vincent vände sig lätt om och stirrade sårat på deras ryggtavlor, som snart försvann in genom porten till lägenheten.

VN:F [1.9.11_1134]
3.8/5 (17 röster)
Att älska någon som man (absolut) inte får älska, 3.8 out of 5 based on 17 ratings

3 kommentarer

  1. Jenny Skriver:

    Oj, så gripande och sorglig!

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  2. Tina Skriver:

    Ett ord: Wow

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)
  3. Anonym Skriver:

    JÄVLIGT bra novell asså!
    Du är riktigt bra på å skriva! Sorlig och vacker! som den mesta kärleken.

    Tack :)

    VA:F [1.9.11_1134]
    Rating: 0.0/5 (0 röster cast)

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.