Andarnas hus

Jag är Amanda Nilsson, en helt vanlig tjej som lever i en villa i Borås.
Jag har inget syskon, längre. Min bror Jimmie dog när han ramlade över poolskänket och drunknade. Det var 4 år sedan. I Borås finns det ett ganska bortglömt ställe där jag bor, det heter Sund. Jag har för 2 år sedan flyttat in i ett hus där 3 familjer har bott innan, dem har inte kunnat bo kvar, ingen vet varför.

Nu bor jag där med min mamma Kristina och min pappa Peter.
Alla mina dagar ser exakt likadana ut. Vakna, göra allt man gör på morgonen, åka till skolan, komma hem från skolan och slappa.

En dag när jag kom hem, tapetserade min pappa om vardagsrummet.
Vi har en guldbrun hylla med massa av gamla saker i.
Jag har inte kollat i den hyllan på väldigt länge.
Pappa har hittat gamla saker som dvder, böcker och bilder som den förra familjen lämnade på vinden.

När jag kom hem en dag, kollade jag i den guldbruna hyllan, jag hittade massor av gamla saker som jag aldrig har sett förut.

Jag letade igenom allting tills jag hittade en VHS kassett, på sidan var det en gul rektangelformad klisterlapp som någon lagt för filmtiteln,
Jag drog bort lappen och kollade förvånat på texten.

Andarnas hus, var filmtiteln.
Jag tänkte en stund vad det kunde betyda, men jag fick inte fram en tanke.
Jag tog videon och gick till pappa, han tapetserade fortfarande.
Jag frågade vad detta var för en VHS kassett.
Han såg filmtiteln och spärrade upp ögonen och sade ingenting.

Jag lät bli att fråga varför han inte sade någonting.
Jag tog istället videon och gick upp till övervåningen.
Jag tröck i filmen, någon hade sett filmen till mitten och pausat.
Jag spolade tillbaka till början.
Filmen började med att någon filmade huset jag bor i.
Jag hann inte se en hel minut innan jag började fundera, det hände märkliga saker i filmen.

Jag såg ett vitt ljus som drog förbi kameran.
Det var hemskt spökligt.

Kvällen hade kommit, jag gjorde allt man ska göra innan man lägger sig i sängen och vilar ut.

Jag vaknade 01.21 utav att det knarrade i trappan.
Jag viskade, är det någon där?
Men det knarrande ljudet fortsatte.

Hjärtat dunkade i 170.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Jag tog på mig mina tofflor, och satte på mig kvällsrocken och tassade sakta fram till dörren.

Jag öppnade dörren sakta, som alltid knarrar de 3 första centimetrarna av dörröppningen.
Ett starkt ljus syntes klart i trappkorridoren.
Jag försökte att låta bli att skrika, men det hade redan satt sig i halsen.
Jag skrek och ljuset drogs bara närmare mig desto fler ljud jag gjorde.
Jag kunde inte låta bli att skrika.
Ljuset hade spridit sig runt omkring mig, nu var jag paralyserad.
Jag kunde inte röra mig.

Någon eller något bet tag i mitt lår och jag fortsatte skrika.
Mamma sprang upp för trappan och ljuset flög mot mamma.
Mamma ramlade ner för trappan och slog i huvudet i kanten av trappan.

Ljuset for mot mig med ett ljud som knarrade och gnisslade.

Dagen därpå vaknade jag av att pappa skrek.
Jag förstod vad han hade i tankarna.
Han skrek åt att det var blod över hela trappan och mamma andades inte.

Jag for mot trappan gråtandes.
Jag sade till pappa med gråt i halsen att sen jag såg videon har allt varit annorlunda.
Ljus som har attackerat mig, saker som har bitit mig.

Nu började det droppa blod från ögonen på mig, någonting har tagit över min kropp.
Det som var i min kropp började nu springa mot dörren.
Jag, eller hur man nu säger, anden eller jag?
Det spelar ingen roll, anden som kontrollerar min kropp började springa mot skolan.
Gympasalsdörren var på glänt.
Det finns en övergiven källare där, inte större än en liten lekstuga.
Anden satt sig ned på golvet med min kropp.
Där har jag nu varit i 7 år utan att någon har märkt mig.

VN:F [1.9.11_1134]
3.5/5 (4 röster)
Andarnas hus, 3.5 out of 5 based on 4 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.