Alma den lilla laman

Hon låg i sängen, försökte ignorera hans ständiga rörelser, prasslandet i duntäcket och hans nästan skrämmande djupa och dova andetag.
Det gick inte att sova, det gick verkligen inte.

Hon gick upp ur sängen för att se på den nyfödda dottern som ännu inte sov i sitt egna rum, utan i en spjälsäng i sovrummets ena hörn.
Dottern sov minst lika djupt som han gjorde, hon log och drog handen lätt över deras dotters kind, det var det finaste hon visste.

Hon vände sig om mot sängen och såg på honom där han långsamt vred sig fram och tillbaks, vilket var anledningen till det där fruktansvärt störande prasslandet i det där jävla duntäcket.
Hon la sig på mage ner i sängen och fortsatte iaktta honom, för en hundradels sekund funderade hon faktiskt på att väcka honom, men den idén släppte hon lika snabbt igen. Han hade förändrats och det skulle han verkligen inte acceptera, hon fick inte för något i världen göra någonting han inte gillade. Verkligen inte.

Hon vred sig långsamt i sängen medan ljuset från bilarna på andra sidan fönstret långsamt, i en svepande rörelse drog sig genom rummet.

Hon suckade djupt, ställde sig upp och gick mot dotterns ännu oanvända rum, hon tog med sig sitt täcke och sin kudde och la sig ner på golvet.
Hon somnade redan efter några minuter men vaknade snart upp igen när dörren slogs upp och dunkade hårt i väggen.
Hon slog upp ögonen, hon var klarvaken nu.
”Låt det inte vara han, snälla snälla, det får det inte vara”
Hon kisade för att vänja ögonen vid mörkret, hon kunde urskilja en gestalt i dörröppningen.
Självklart var det han, vem skulle det annars vara? Hur dum får man bli?
Mannen i dörröppningen slog hårt ena handen i dörrkarmen.
”VAG GÖR DU DIN JÄVLA HORA? SÄTT DIG UPP FÖR FAN”
Hon satte sig raklång upp på golvet och innan hon visste ordet av stod han böjd över henne.
Plötsligt la hon märke till den dunkande smärtan i ansiktet och satte handen för näsan, vad hände just?

Hon satt tyst kvar på golvet medan mannen stelt gick mot dörröppningen, innan han gick ut och stängde dörren vände han sig mot henne och sa tyst ”det där var inte jag, du har ramlat med cykeln och du ska inte tro att du får gå till någon jävla vårdcentral, då slår jag ihjäl dig.”
Sedan lämnade han rummet och det enda som fanns kvar framför henne var den vita dörren. Hon kröp kämpigt fram mot dörren och lutade försiktigt örat mot den utan att släppa taget om näsan, hon satt tyst med blodet långsamt droppande mellan fingrarna och lyssnade. Var han kvar?
Kvarten vid dörren kändes som flera timmar, men nu var hon säker på att han hade lagt sig igen. Hon kravlade sig upp och vinglade mot badrummet, hon fick ta stöd mot väggen hela vägen för att inte ramla.
Väl inne i badrummet studerade hon sitt blodiga ansikte i badrumsspegeln, och näsan… var den bruten? Det måste den vara, smärtan var outhärdlig och näsan satt absolut inte som den skulle.

Hon tog ett djupt andetag och placerade fingrarna över näsan, vickade försiktigt på den. Jo, den var absolut bruten. Hon tog ännu ett andetag och tänkte på vad han sagt innan hon vred till, med ett långdraget knakande ljud satte den sig långsamt på plats igen. Hon satte en bit papper under näsan och lutade sig utmattad av smärtan mot badrummets ena vägg och hasade ner till en obekväm, halvliggande position mot väggen.Tårarna blandades med blodet och rann blygsamt ner för hennes ansikte och hals.

Där somnade hon.

Dagen därpå var det precis som om ingenting hade hänt, hon hade inget annat val än att låtsas som om det faktiskt också var så. Hon visste hur han skulle bli om hon nämnde det, eller ens lämnade en liten pik.
Senare på eftermiddagen skulle alla tre över till hennes mamma, och hon försökte förgäves sminka över sin blåa svullna näsa, men det gick självklart inte. Hon kunde inte själv förstå varför hon ens försökte göra någonting åt det, självklart skulle mamma lägga märke till det. Det fanns inte en chans att man skulle missa det.

Hon stod bakom honom, studerade skamset hans ryggtavla när han bankade på dörren. Små försiktiga fotsteg hördes på andra sidan dörren innan den försiktigt öppnades av en liten korthårig dam i i 65-års åldern.
Han kramade om den lilla damen, log riktigt brett och stort, skrockade och visade stolt upp fikat han hade köpt med sig. Man skulle nästan kunna tro att han verkligen tyckte om den lilla damen på riktigt.

Eller var det på riktigt? Hon visste inte ens.
Hon iakttog honom där han stod framför hennes mamma och visade upp de där jävla bullarna och log som ett fån.
”Jävla svin. Om det inte var för henne skulle du vara helt ensam, men hon behöver en pappa.”

Hon visste att han inte skulle duga som pappa som han var nu, men när hon tänkte på hur han en gång varit så tändes en liten gnutta hopp. Litet, litet, litet. Ja, pyttelitet var det där hoppet, men det fanns där.
Hon brukade ibland berätta för sig själv att hon älskade honom, att han älskade henne. Jo, det skulle minsann bli bra tillslut.

Till och med sig själv ljög hon för, men i desperation lät det så fruktansvärt lugnande, övertygande. Ja, det lät som en uppenbar sanning.

Hennes tankar avbröts fort av en lång, hård kram och när hennes mamma släppt henne såg hon oroligt på henne och klappade henne försiktigt på kinden.
”Men lilla vännen, vad har du gjort med din näsa?”
Hon vände bort blicken från sin mamma, bort mot honom såklart. Det är ju honom hon ska lyda.

Han ryckte till, gick mot dem och ställde sig bakom mamman och la en försiktig hand på hennes axel. Sen berättade han att; Jo, hon hade ju lyckats ramla med cykeln och på något vänster slagit näsan i styret. Ja guuud ja, oj så knäppt!
Och så skrattade han lite lätt, kramade om henne och gav henne en puss på pannan.
Nu vände hon bort blicken från honom.

”Ramlade med cykeln” Ja, den var ju bra den.

Hon fick anstränga sig ordentligt för att inte brista ut i gråt, helst ville hon bara få ligga i sin mammas famn som ett litet barn och bara gråta, gråta och berätta allting. Alla dessa lögner hon har klämt ur sig… Men hon kan inte berätta för någon och så var det bara, inte ens för sin egen mamma.
Nej,hon måste dölja det, skydda familjen, skydda honom. Ja, allt måste verka perfekt.

Men hon skämdes.

Det är ett så känsligt ämne, hur skulle de hantera något sådant om de fick veta? Fick veta vilket misstag hon gjort, som lyckats hamna här.

Och om hon skulle säga något, skulle hon sedan våga stå upp mot honom? Nej, absolut inte. Hon var för rädd.

Många undrar säkert varför man inte bara går sin väg, lämnar det bakom sig, bara drar så fort man kan. Men det fungerar inte så.

I ett tillräckligt utsatt läge tror man nästan på sina egna lögner till 100%, och om man inte ens ser sina egna lögner och någon då säger att man inte är värd mer, att detta är det rätta, då tror man även att det är så det är.

För att inte tala om den ständiga rädslan, man lever i ett ständigt försvarsläge, tills man plötsligt vaknar upp av ett tvärt slut. För det är det som krävs, att något riktigt riktigt chockerande, traumatiskt, eller hemskt ska hända. Utan något sådant vaknar man inte upp.
Det är en ond cirkel och en historia om liv och död, det handlar bara om vem som förlorar först.

VN:F [1.9.11_1134]
3.2/5 (10 röster)
Alma den lilla laman, 3.2 out of 5 based on 10 ratings

Kommentera novell

Observera: Kommentar har lagts i kö för kontroll. Du behöver inte skicka in din kommentar på nytt.